Myladys son/Del II/Kapitel 25

←  Remember

Myladys son eller 20 år efteråt av Alexandre Dumas den äldre Översättare: Fredrik Niklas Berg Den maskerade mannen

Cromwells hus  →

XXV.
DEN MASKERADE MANNEN.

EHURU KLOCKAN ENDAST VAR FYRA PÅ eftermiddagen, var det redan alldeles mörkt; snön föll tät och isande kall. Även Aramis kom snart hem och fann Athos, om icke medvetslös, åtminstone tillintetgjord.

Redan vid sin väns första ord hämtade sig greven dock från det slags dvala, vari han försjunkit.

— Nåväl, sade Aramis, vi äro besegrade av ödet.

— Ja, av ödet! upprepade Athos. Ädle, olycklige konung!

— Är du sårad? frågade Aramis.

— Nej, detta blod är hans.

Greven torkade sig i pannan.

— Var befann du dig då?

— Där du lämnade mig, under schavotten.

— Och du såg allt?

— Nej, men jag hörde allt. Gud bevare mig från att uppleva en sådan timme som den jag där tillbringade! Har inte mitt hår grånat?

— Då vet du också, att jag inte lämnade honom?

— Jag hörde din röst ända till sista stund.

— Se här kraschanen, som han gav mig, återtog Aramis. Och här är korset, som jag tog ur hans hand. Han önskade, att dessa klenoder skulle återlämnas till drottningen.

— Och här är en näsduk att linda in dem i, svarade Athos.

Han tog ur fickan upp den näsduk, som han doppat i konungens blod.

— Var har man nu gjort av liket? frågade Athos.

— På Cromwells befallning skall det bevisas kungliga ärebetygelser. Vi lade kroppen i en blykista; läkarne äro nu sysselsatta med att balsamera kvarlevorna av den olycklige monarken, och när de slutat sitt värv, utställes liket på lit de parade.

— Vilket hån! mumlade Athos dystert. Kungliga ärebetygelser åt den, som de mördat!

— Det bevisar, att fastän konungen är död, lever konungavärdigheten ännu, sade Aramis.

— Ack, utropade Athos, det var kanske den siste ridderlige konung världen får skåda.

— Åh, förtvivla inte, greve, sade en grov stämma i trappan, varifrån Porthos tunga steg hördes. Vi äro alla dödliga, mina vänner!

— Du kommer bra sent, min käre Porthos, sade greve de La Fère.

— Ja, svarade Porthos, jag stötte på människor, i min väg, som uppehöllo mig. De dansade, de uslingarna! Jag tog en om halsen, och jag tror, att jag närapå strypte honom. I detsamma kom en patrull. Den, som jag särskilt tagit hand om, kunde lyckligtvis inte tala på några minuter. Jag passade på och rusade in på en bakgata. Denna lilla gränd förde mig till en ännu mindre. Jag hittar ju inte i London och förstår inte engelska… jag var rädd, att jag aldrig skulle komma på rätt stråt, men nu är jag äntligen här.

— Men d'Artagnan, sade Aramis, har du inte sett till honom? Det kan väl inte ha hänt honom någonting?

— Åh, sade Athos med en viss bitterhet, Jag såg honom… han stod i främsta ledet av folkmassan och hade en utmärkt plats för att se allt, och som skådespelet ändå var märkvärdigt nog, ville han väl se det till slut.

— Ah, greve de La Fère, sade en lugn, ehuru av hastig gång flämtande röst, är det verkligen du, som talar så där illa om frånvarande?

Denna förebråelse gick Athos till hjärtat. Men som anblicken av d'Artagnan främst bland det råa och vilda folket verkligen gjort ett djupt intryck på honom, svarade han blott:

— Jag talade inte illa om dig, min vän. Vi voro oroliga för dig, och jag omtalade blott, var du fanns. Du kände inte konung Karl; för dig var han endast en främling, och du var inte skyldig att älska honom.

— Uff, jag är trött, sade d'Artagnan, i det han satte sig.

— Drick ett glas portvin, sade Aramis, i det han tog en butelj, som stod på ett bord, och fyllde ett glas. Drick, det kommer att stärka dig.

— Ja, låt oss dricka, sade Athos, och sedan lämna detta avskyvärda land. Felucken väntar oss, som ni veta. Låt oss ge oss av i kväll; vi ha ingenting mer att göra här.

— Du har mycket bråttom, bäste greve, svarade d'Artagnan.

— Denna blodbestänkta mark bränner mina fötter, sade Athos.

— Snön gör inte samma verkan på mig, sade gascognaren helt lugnt.

— Men vad vill du väl, att vi skola företaga oss här nu, sedan konungen är död? frågade Athos.

— Du anser då inte, återtog d'Artagnan i likgiltig ton, att det återstår dig någonting att göra i England?

— Nej, ingenting, svarade Athos, om inte att tvivla på den gudomliga godheten och förakta mina egna krafter.

— Nåväl, jag däremot, återtog d'Artagnan, jag, som är så blodtörstig och nyfiken, att jag ställde mig på trettio stegs avstånd från schavotten för att så mycket bättre kunna se huvudet falla av denne konung, vilken jag inte kände och som, efter vad det tycks, var mig alldeles likgiltig, jag tänker helt annorlunda än greven… jag stannar kvar!

Athos bleknade; varje förebråelse av hans vän skar ända in i djupet av hans hjärta.

— Vad? Du stannar kvar i London? sade Porthos till d'Artagnan.

— Ja, svarade denne, och du?

— Hm, sade Porthos, om du stannar, så stannar väl jag också, eftersom jag kommit hit tillsammans med dig; jag bör väl inte lämna dig ensam i detta avskyvärda land.

— Tack, min bäste vän. Då vill jag föreslå dig ett litet företag, som vi tillsammans skola utföra, sedan greven lämnat oss, och som föll mig i sinnet, då jag stod och betraktade det där skådespelet, du vet.

— Vad då för företag?

— Jo, att utforska, vem den där maskerade mannen var, som så förbindligt erbjöd sig att halshugga konungen.

— En maskerad man? utropade Athos. Bödeln hade alltså inte undkommit?

— Bödeln? sade d'Artagnan. Han är fortfarande kvar i källaren, där han förmodligen sysselsätter sig med vår värds vinbuteljer. Men du påminner mig om den saken…

Han gick fram till dörren och ropade: Mousqueton!

— Ja, herre, svarade en röst, som tycktes komma från jordens innandömen.

— Släpp ut fången, sade d'Artagnan. Allt är nu förbi.

— Men, sporde Athos, vem var då den eländige uslingen, som lade hand på sin konung?

— En älskare av bödelsyrket, som hanterade bilan med färdighet, svarade Aramis, ty som han hoppades var ett enda hugg tillräckligt.

— Såg ni inte hans ansikte? frågade Athos.

— Nej, han hade mask, svarade d'Artagnan.

— Men du, Aramis, som var honom så nära?

— Jag såg endast ett grått skägg, som hängde nedanför masken.

— Det var alltså en äldre man?

— Bah, sade d'Artagnan, det bevisar ingenting. Då man sätter på sig en mask, kan man väl också sätta på sig ett skägg.

— Det förtretar mig, att jag inte följde efter honom, inföll Porthos.

— Vet du, min käre Porthos, återtog d'Artagnan, det var just det, som föll mig in.

Athos reste sig, han förstod nu allt.

— Förlåt mig, d'Artagnan, sade han; jag har tvivlat på Gud… då kunde jag väl också tvivla på dig. Förlåt mig, min vän!

— Vi få strax tala om den saken, sade d'Artagnan med ett halvt leende. Under det jag betraktade, inte konungen, utan den maskerade bödeln, fick jag den idén, att jag borde försöka utforska, vem han var. Som vi alltid pläga räkna på varandras hjälp liksom den ena handen bistår den andra, blickade jag heit mekaniskt omkring mig för att se, om inte Porthos var till hands, ty jag såg dig, Aramis, helt nära konungen, och jag visste, att Athos var under schavotten, varför jag också förlåter dig, tillade han, i det han räckte Athos sin hand, ty du måste ha lidit förfärligt. Jag blickade således omkring mig och varseblev då vid min högra sida ett huvud, som varit spräckt, men som hoplappats med svart taft, så gott man kunnat. Anfäkta, sade jag för mig själv, den där sömmen liknar dem, jag brukar göra, och jag måtte säkert ha sytt ihop det där huvudet. Det var också verkligen den olycklige skotten, Parrys bror… ni minns väl honom, på vilken Groslow prövat sin styrka och som blott hade halva huvudet i behåll, då vi träffade honom.

— Ja visst, svarade Porthos, mannen med de svarta hönsen.

— Ja, just densamme, han vinkade åt en man, som stod på min vänstra sida; jag vände mig om och igenkände vår hederlige Grimaud, vilken liksom jag, var uteslutande sysselsatt med att betrakta den maskerade bödeln.

— Oh, sade jag till honom. Som greven brukar tilltala honom med detta enstaviga ord, förstod Grimaud genast, att det var honom man ropade. Han vände sig då om, varseblev mig och sade, i det han pekade på den maskerade mannen:

— Hum? Vilket betyder det samma som: Ser ni?

— Visst tusan! svarade jag.

— Jag kunde nog ha hunnit upp och dödat honom, men jag är inte egoist. (Sid. 248.)

Vi förstodo varandra fullkomligt. Jag vände mig nu åter till vår skotte; även hans blickar voro talande. Kort sagt, allt slutade, som ni vet, på ett högst sorgligt sätt. Folket avlägsnade sig, aftonen bröt in. Jag drog mig undan till ett hörn av torget i sällskap med Grimaud och skotten. Från denna plats såg jag nu bödeln gå in i konungens rum och där byta om klädedräkt, ty den, han burit, hade troligen blivit nedblodad. Därefter satte han en svart hatt på huvudet, svepte in sig i en kappa och försvann. Jag antog, att han ämnade gå ut och skyndade fram mitt för porten. Efter fem minuters förlopp sågo vi honom också komma utför trappan.

— Och du följde honom? utropade Athos.

— Visst tusan, svarade d'Artagnan, men det var inte så lätt. Han vände sig oupphörligt om, och vi voro då tvungna att gömma oss eller antaga en likgiltig min. Jag kunde nog ha hunnit upp och dödat honom, men jag är inte egoist, och det var en tillfredsställelse, som jag ville spara åt er, Aramis och Athos, för att trösta er en smula. Efter en halvtimmes vandring på de krokigaste gator i City kom han till ett litet ensamt hus, där varken minsta buller eller tecken till ljus tycktes röja någon människas närvaro.

Grimaud tog fram en pistol ur sin rymliga byxficka.

— Hum? sade han, i det han visade mig pistolen.

— Nej, svarade jag och hejdade hans arm.

Jag har redan sagt er, att jag hade min idé. Den maskerade stannade utanför en låg port och tog fram en nyckel, men innan han satt den i låset, vände han sig om för att se efter, om någon följde honom. Jag stod nedhukad bakom ett träd, och Grimaud gömde sig bakom en avvisare. Skotten, som icke hade något att gömma sig bakom, kastade sig framstupa på vägen.

Mannen trodde förmodligen, att han var ensam, ty jag hörde nyckeln gnissla i låset, porten öppnades och han försvann.

— Den uslingen! utropade Aramis. Medan du nu gått hit, har han väl givit sig av, och vi få inte mer tag i honom.

— Vad? Aramis, du måste taga mig för någon annan!

— Men, invände även Athos, under din frånvaro…

— Ja, under min frånvaro hade jag ju Grimaud och skotten att sätta i mitt ställe. Innan han hunnit taga tio steg in i huset, hade jag gjort en rond omkring detsamma. Vid den port, genom vilken han gått in, ställde jag vår skotte och tecknade åt honom, att om mannen med svarta masken ginge ut, skulle han följa honom, vart han gick, under det Grimaud i sin tur skulle följa honom och därefter återvända för att invänta oss här. Villebrådet är inringat… vem vill nu vara med om jakten?

Athos kastade sig i armarna på d'Artagnan, som torkade sig i pannan.

— Min vän, sade Athos, du är verkligen alltför god, som förlåter mig… jag har orätt, hundrafalt orätt. Jag borde ha känt dig bättre än så, men på djupet av oss ligger något elakt, som ständigt inger oss misstankar.

— Hm, inföll Porthos, skulle inte bödeln till äventyrs kunna vara Cromwell själv, som för att vara säker på att verket skulle fullbordas, ville göra det med egen hand?

— Åh nej, Cromwell är liten och fet, men den här är smal och snarare lång än kort.

— Någon livdömd soldat kanske, som man på detta villkor lovat nåd, liksom man gjorde med den olycklige Chalais?

— Nej, nej, genmälde d'Artagnan. Han har inte en soldats avmätta gång och är inte heller hjulbent som en ryttare. Han har välformade ben och stolt hållning. Jag skulle misstaga mig mycket, om han inte är adelsman.

— Adelsman! utropade Athos. Omöjligt! Det vore en skam för ståndet!

— Det blir en härlig jakt! utbrast Porthos med ett skratt, som kom fönsterrutorna att skallra. På min ära, en härlig jakt!

— Reser du nu i dag, Athos? frågade d'Artagnan.

— Nej, jag stannar, svarade ädlingen med en hotande åtbörd, som lovade föga gott för den, mot vilken den var riktad.

— Fort då… våra värjor! sade Aramis. Låt oss inte förlora ett ögonblick längre!

De fyra vännerna togo åter hastigt på sig sina kavaljerskostymer, spände på sig värjorna, kallade upp Mousqueton och Blaisois och befallde dem att göra upp betalningen med värden och ställa i ordning allt för avfärden, enär de med all sannolikhet redan samma natt skulle lämna London.

Natten var alltjämt lika mörk, och snön, som ännu fortfor att falla, tycktes hölja den kungamördande staden i en ofantlig svepduk. Klockan var omkring sju på kvällen; på gatorna syntes knappast några vandrare, alla sutto hemma i sina familjer och språkade helt tyst om dagens förskräckliga tilldragelser.

Insvepta i sina kappor, gingo de fyra vännerna över alla torg och gator i City, om dagen så livliga och uppfyllda av folk, nu så tysta och ödsliga.

D'Artagnan gick före och uppsökte de kors, han med sin dolk ristat i väggarna, men det var så mörkt, att han ej utan möda kunde taga reda på dessa igenkänningstecken. Emellertid hade d'Artagnan i sitt huvud så väl inpräglat varje avvisare, varje fontän, varje skylt, att han efter en halvtimmes vandring med sina följeslagare befann sig mitt framför det ensliga huset.

D'Artagnan trodde ett ögonblick, att Parrys bror försvunnit, men han bedrog sig. Den kraftfulle skotten, van vid sitt hemlands isbetäckta berg, hade sträckt ut sig mot en avvisare, och likt en från sin piedestal nedstörtad bildstod hade han, känslolös för årstidens hårda väderlek, låtit helt och hållet betäcka sig av snö, men då de fyra männen närmade sig honom. steg han upp.

— Ah, sade Athos, se där också en trogen tjänare! Sannerligen, rättsinnade människor äro mindre sällsynta än man tror! Det är ändå en uppmuntran.

— Låt oss inte för hastigt binda några kransar åt vår skotte, sade d'Artagnan. Jag tror, att den gynnaren är här för egen räkning. Jag har hört, att de herrar, som sett dagen på andra sidan Tweed, äro mycket hämndgiriga. Det vore nog säkrast för Groslow att hålla sig härifrån, han kunde eljest råka illa ut.

Han lämnade sina vänner, gick bort till skotten och gav sig tillkänna för honom. Därpå gav han de andra en vink att närma sig.

— Nå? frågade Athos på engelska.

— Ännu har ingen kommit ut, svarade Parrys bror.

— Gott. Stanna då kvar hos den här mannen, Porthos, och även du, Aramis. D'Artagnan följer mig till Grimaud.

Grimaud, lika trogen på sin post som skotten, hade ställt sig mot en ihålig pil, vilken han begagnade som skyllerkur.

— Oh! sade Athos.

— Ja, svarade Grimaud.

De närmade sig pilträdet.

— Nå, sporde d'Artagnan, har någon gått ut?

— Nej, men någon har gått in, svarade Grimaud.

— En karl eller en kvinna?

— En karl.

— Ah, sade d'Artagnan, de äro alltså två nu.

— Jag önskade, att de voro fyra, inföll Athos, så vore vi jämnspelta.

— De kanske äro fyra, anmärkte d'Artagnan.

— Hur så?

— Andra män kunde väl finnas i huset före dessa, och som där inväntat dem.

— Man kan ju se efter, sade Grimaud, i det han pekade på ett fönster, genom vars luckor några ljusstrålar utträngde.

— Du har rätt, svarade d'Artagnan, låt oss kalla hit de andra.

De gingo runt omkring huset för att ge tecken åt Porthos och Aramis att komma. Dessa skyndade ivrigt dit.

— Ha ni sett något?

— Nej, men vi skola snart få veta, hur det är, svarade d'Artagnan, i det han pekade på Grimaud, som redan klättrat upp fem eller sex fot från marken, i det han hakade sig fast vid väggens ojämnheter.

Alla fyra närmade sig. Grimaud fortsatte uppstigandet med en katts vighet; slutligen lyckades han gripa fag i en av de krokar, som användes till att fästa fönsterluckorna, då de voro öppna; i detsamma träffade hans fot en list, som tycktes honom passa till stödjepunkt, ty han gjorde ett tecken, att han uppnått sitt mål. Därpå förde han ögat intill springan på fönsterluckan.

— Nå? sade d'Artagnan.

Grimaud höll ut två fingrar.

— Tala, sade Athos, vi se inte dina tecken. Hur många äro de?

— Två, svarade han. Den ene står mitt för mig, och den andre vänder ryggen häråt.

— Gott, vem är den, som står mitt framför dig?

— Den mannen, jag såg gå in i huset. Jag känner igen honom!

— Vem är det? frågade de fyra vännerna saktla på samma gång.

— General Oliver Cromwell.

De fyra vännerna sågo på varandra.

— Och den andre? frågade Athos.

— Är mager och smärt.

— Det är bödeln! utbrast d'Artagnan och Aramis samtidigt.

— Jag ser honom bara på ryggen, återtog Grimaud… men vänta, nu rör han sig, nu vänder han sig om, och ifall han avtagit sin mask, så kan jag se… Ah!

Som om Grimaud sårats i hjärtat, släppte han järnhaken och föll baklänges ned, i det han uppgav en djup suck. Porthos uppfångade honom i sina armar.

— Såg du honom? frågade de fyra vännerna.

— Ja, svarade Grimaud med håret på ända och svetten i pannan.

— Den magre mannen? sade d'Artagnan.

— Med ett ord bödeln? tillade Aramis.

— Ja, ja.

— Nå, vem är det? frågade Porthos.

— Han… han! stammade Grimaud, dödsblek, i det han med darrande händer fattade i Athos hand.

— Vilken han?

— Mordaunt! svarade Grimaud.

D'Artagnan, Porthos och Aramis uppgåvo ett rop av glädje. Athos tog ett steg tillbaka och lade handen på sin panna.

— Öde! mumlade han.