När vi började 1902/Axel Lundegård
| ← Ola Hansson |
|
Mathilda Malling → |
Där låg en gammal prästgård vid en gammal kyrka på slätten. Där var fyra längor i fyrkant med inkörsport i logen midt emot boningslängan. Det var låga, små rum; det var inåtvändt och förtroligt. När den unge vice pastorn blåste flöjt, kom hästen och stack hufvudet in genom fönstret för att lyssna.
Hästen är för länge sedan död, den gamla kyrkan står tom, och prästgårdens manbyggnad har brutit sig lös från bondlängorna, fått villafasoner och vändt frontispisen mot landsvägen. Den nya kyrkan nere vid stationen en half fjärdingsväg från den gamla liknar en bondtös i köpstadsgrannlåt, som står sysslolös utanför det moderna samhället. Det moderna stationssamhället har storhetsdrömmar och vill bli stad; där finns redan gator och torg med stora stenhus och två hotell; och allt detta har vuxit upp på en ofruktbar hed, som ägaren bad prästen köpa för en spottstyfver efter det han sett det första tåget passera. Bonden var vettskrämd och kunde icke förstå annat, än att djäfvulen själf satt inne i vagnen och andades svart och fnös eld; och hvem skulle kunna handskas med den lede om icke prästen? Prästen motstod frestelsen; han skulle nu eljes, med den ledes hjälp, kunnat vara ägare till hela Eslöfs köping.
Den hederlige pastorn var min far, och till Västra Sallerups prästgård leda spåren, när jag ser tillbaka, sökande en utgångspunkt för historien om det första skapandet. Spåren sammanfalla i min föreställning med de första yttringar af själsverksamhet, som jag öfver hufvud taget kan minnas. Men det hela är som ett böljande dunkel af morgondrömmar. Det kan föresväfva mig när jag hör klangen af en ensam kyrkklocka dallra i sommarluften öfver en stor vidd, eller ser en vinterhimmel med tindrande stjärnor öfver slättens tysta mörker.
Bland mina vackraste dikter — de som aldrig fått ord — är en om mörkret och tystnaden, det stora mörkret och den djupa tystnaden, som stadsbon aldrig förnimmer. Fyra år gammal blef jag stadsbo. Sluter jag ögonen, ser jag enformiga hus vid snörräta gator och en afdankad fästning bakom breda grafvar och höga vallar vid en långgrund strand; och en kyrka med två torn och ett hörnhus i två våningar, vägg i vägg med sockerbruket. Det är »latinskolan» — Landskrona lägre elementarläroverk. Där inne svängde den gamle, hederlige »Gomer» sin färla öfver rättfärdiga och orättfärdiga: Han var en man med starkt utpräglade sympatier och antipatier; och han hyste en utpräglad motvilja mot de tidiga timmarna. Alltid kom han för sent, ofta kom han icke alls mellan 7—8. Kom han, var han vid elakt lynne, och då måste någon ha smörj. Han hade sina bestämda syndabockar. De kunde uppföra sig som änglar, det hjälpte icke, Gomers käpp drogs magnetiskt till deras ryggar. Hans gunstlingar kunde däremot ostraffadt begå majestätsbrott.
Jag minns en morgon, då han kallade mig fram till katedern.
»Tag med dig Håkan Sjögren!» kommenderade han. »Slå upp bokstafven B. Nå», han pekade på ett ord, »hvad står där?»
»Baro — dumhufvud!»
»Hvad betyder alltså baron?»
»Dumhufvud!»
Gomer gnuggade sina händer och myste. Han närde nämligen, af någon anledning, ett dödligt hat till en medlärare, som var baron.
Mina ögon hade emellertid fäst sig vid ett annat ord på samma sida:
»Barbo — skäggfisk? Hvad är det?»
»Skäggfisk?» Gomer blef misslynt och röt: »Hvad står du och koxar efter, lilla potatisnäsa!»
Hvartill jag oskuldsfullt genmälde:
»Magistern har en morotnäsa.»
Den var nog egentligen långt mera djupröd, men eufemismen behagade Gomer. Han skrattade så, att tårarne runno:
»Du borde ha stryk! Men gå och sätt dig.»
Föremålet för hans hat var religionsläraren, en from man, som led af lungsot och placerade spottlådan vid sina fötter under lektionen. Vi kallade honom Syrach. Han var mån om värmen och ålade kustos att stänga spjället i god tid. I femte klassen stod Mora-klockan, och innan kustos ringde till morgonbönen, kl. 6,45, brukade småpojkarne ofta öppna dörren för att se efter, hvad tiden led. Syrach fann sedan temperaturen otillfredsställande. Kustos skyllde på pysarne.
»Tag ett glas vatten och slå i ansiktet på den förste som tittar in! rådde Syrach.
Morgonen därpå stod kustos på lur. Han hörde steg i trapporna (hörde nog också smällarne af en välbekant käpps doppsko) och när dörren öppnades, flög vattenglasets innehåll rakt i ansiktet på Syrach, som störtade in, frustande, med käppen i högsta hugg.
När Gomer hörde talas om den historien, skrattade han godt.
Läraren i tyska och naturvetenskap kallades »Köttis». Han liknade mest en tvåbent elefant med ett ansikte af gråblek dallrande fetma. Han kom också alltid sent till lektionen, nickade bistert till klassen, som rest sig, drog fram ur öfverrocken en flottig lånbiblioteksroman och en stor påse sötsaker, vrok sig upp på katedern, placerade benen på bordet, påsen inom bekväm räckvidd — och fördjupade sig, smaskande, i sin lektyr. Men fem minuter före lektionens slut började förhöret, och ve den som då icke kunde sin läxa! »Köttis» slog hårdt och mattade alltid efter slutet af ryggen, som delinkventen då vanligen sökte skydda med händerna.
Det lektes en morgon i klassen med ett föremål, som slutligen hamnade uppe på kakelugnen. För att få ned leksaken restes en lefvande stege: två pojkar bildade piedestal och på deras axlar klef en tredje. Med ena handen grep han tag i spjället och med den andra trefvade han öfver kakelugnskrönet — tills dörren plötsligt öppnades, och »Köttis» inträdde med olycksbådande uppsyn. Under lekens yra hade nämligen ingen hört, att det ringt! Piedestalen remnade, och pojken, som kommit sig upp på de andras axlar, klamrade sig med båda händerna fast vid spjället. Där hängde han med bakpartiet fritt, och »Köttis» lade icke fingrarna emellan.
Hvilken samling af original! Och listan är långt ifrån fullständig. Vid samma läroverk tjänstgjorde också någon tid en för sin lärdom och kvickhet beryktad klassik, som sedan blef docent vid Lunds universitet. Han andades snus och talade gröt. Han undervisade i grekiska. Till sin yttre människa var han en modern Diogenes, och tunnan var hans kroppshydda. Han använde aldrig käppen mot pojkar, som läste grekiska.
Alla dessa äro döda. Men den lärare vi höllo mest af lefver. Om jag tillåter mig att nämna hans namn, sker det med tacksamhet och vördnad. Det var skolans rektor, d:r N. P. Nilsson. Han undervisade i latin och i grekisk och romersk historia. Han var sträng men god, hade ett vackert
småleende och kallade oss »mina påkar». Hur han förstod att intressera oss för sina ämnen! Vi läste Cornelius Nepos och Ovidius; det var alls ingen konst! Det var bara ett nöje. Också hade alla landskroniter, som kommo till högre läroverk, rykte för att vara styfva latinare.
Vid denna tid lär jag väl ha begått en licentia poetica, som jag funnit bland gamla papper, men som jag saknar mod att här reproducera. Det var en hårresande charad.
Jag konstaterar med tillfredsställelse, att intet annat mänskligt öga än mitt eget någonsin skådat detta rimmeri.
Den nästa poetiska utsväfning, som jag har något minne af, blef däremot föremål för ett smickrande erkännande af kritiken. Kritiken representerades till yttermera visso af själfva rektor vid Helsingborgs högre allmänna läroverk. Möjligen har han ännu i förvar en gammal kriabok med en fantasi öfver »Hvilka framtidsutsikter äro fästa vid namnet Landskrona» och möjligen erinrar han sig också pojken, som höll föredrag öfver det ämnet i nedre sjunde på hösten 1877 — volontären vid Luggude kompani af Kongl. Norra Skånska Infanteri-regementet n:o 13 Lundegård.
Jag var 16 år, hade gjort rekryt- och regementsmöte, skulle bli officer. En officer vid indelta armén kunde på den tiden använda minst tio af årets månader till skriftställeri (Braun) och hade en uniform att ståta i för alla vackra flickor. (I Engelholm skyldrade en husar vid högvakten af misstag för min nya uniform). Blef det krig, var bragdernas väg öppen, och i värsta fall väntade en ärofull död (Beppo-Sommelius).
En krigsman på 16 år, som svurit fanan och vet sig stå under krigslagarne, får lätt förakt för skollagen. Högfärdsdjäfvulen trifs innanför vadden af den första vapenrocken. Lära läxor var intet nöje. Sätta näsan i vädret var krigsmans plikt. Röka cigarr på fastande mage var karlvulet: framför allt borde cigarrstump tändas på vägen till skolan.
På våren blef volontären kuggad i de skriftliga profven för studentexamen (dock icke i svenska, som falskeligen uppgifvits). En kommendering till befälsmöte lade balsam på såret, och fåfängan tröstade sig med utsikten att trots allt bli student vid 17 år, hvilket också lyckades.
Bland gamla papper från skolåren har jag funnit följande fragment.
Sveaborgs fall.
I fängelset på Sveaborg
satt löjtnant Kula än.
Men i armén det blifvit sorg
ty han var allas vän.
Nu satt han, stödd på tappra armen
och hjärtat klappade i barmen
af sorg och barm och kval.
Han hade gjort sitt val.
Han hade gjort sin plikt.
Och ingen nåd han tiggt.
Han åt förrädarn vågat säga
»Tungt är det guld, man dig har bragt!
Men ära är förmer än äga!
Och tyngre är ditt folks förakt!
Ve åt ditt namn! Ve åt ditt minne!
Förrädare! Är du en finne?»
— — — — — — — — — —
Häraf synes framgå, att »Fänrik Ståls Sägner» gjort ett starkt intryck på den unge krigsmannens fantasi. Han har sedermera förstått, att Runeberg själf uttömt sin poetiska guldgrufva.
Axel Lundegård.