När vi började 1902/Ola Hansson

←  Verner v. Heidenstam

När vi började av Sveriges Författareförening Ola Hansson

Axel Lundegård  →

SENSITIVA AMOROSA.

En diktare skapar utaf sensationer.

Ordet är icke fullt så bra som det skulle vara; men det finns intet inhemskt svenskt ord, som exakt återgifver det franska och engelska »sensation». Förnimmelse är för abstrakt filosofiskt, stämning för opersonligt, intryck för litet vibrerande; alla tre orden sakna den doft af blommande känsla och den glöd af besjälad sinnlighet, som det främmande »sensation» äger.

Icke heller satsen får misstydas. Den är icke så att utlägga, som om hvarje diktverk bestode af sensationer rätt och slätt. Men sensationerna utgöra det material, hvari den äkta diktaren arbetar, liksom exempelvis metafysikern i begreppen. Medels dem allena förmår han smida nya tankar, knyta nya sammanhang, öppna nya utsikter, forma nya sanningar, uppställa nya mål. Ett »problem» såsom tanke var aldrig utgångspunkten för någon diktare, — icke ens ett psykologiskt, ännu mindre ett religiöst eller politiskt eller socialt; fröet, hvarur ett diktverk framgått, var alltid en sensation; men ett problem kan eventuellt blifva resultatet, växa fram ur dikten såsom frukten ur blomman.

Den ofta uppställda motsatsen mellan den s. k. l’art pour l’art och en s. k. problemdiktning är godtyckligt konstruerad. Den saknar all grund i det vittra skapandet själft. Det är bara rubriker i ett estetiskt schema. Från synpunkten af ett diktverks organiska tillkomstsätt existerar l’art pour l’art lika litet som någon problemdiktning efter den gängse uppfattningen.

En diktare skapar utaf sensationer.

Det ligger en teori i denna sats; och till denna teori har jag bekänt mig ända ifrån mitt eget första skapande — både som diktare och som kritiker — liksom jag bekänner mig därtill ännu den dag i dag. Men denna teori betecknade återigen blott det gemensamma märket å en stark och ymnig litterär strömning, som bröt opp i nutiden å alla håll och med hvilken jag själf genom min natur hörde samman. Till sitt väsen var denna diktning djupet gent emot ytan, fördjupningen gent emot miliöskildringen, de inre gent emot de utvärtes konflikterna, det mystiska gent emot det rationella, det intuitiva gent emot det antecknade, den inre synen gent emot den utåt riktade iakttagelsen. Dess teknik var baserad på insikten om det intima sammanhanget emellan människan och miliöet, d. v. s. de ogripbara, flyktiga och dock alltbestämmande inflytanden, som kringhvärfva henne; och arten af densamma bestämdes af sökandet efter den absoluta kongruiteten af väsendet och uttrycket därför, den fullständiga ekvivalensen i bild, i rytm, i prosans fall till de subtilaste och okroppsligaste rörelserna i själen och till de besjälade dagrarna i naturen. Detta skälldes, såsom bekant, kräsenhet, änskönt det bara var en form för dikterisk samvetsgrannhet; och diktningsidealet själft framgick ur en sträng och sober värdsättning af den egna verksamheten, något, som förtjänar särskildt framhäfvas i dessa dagar, då man inom litteraturen och konsten alltför lättvindigt mister all skam, — icke i ämnenas och behandlingssättets djärfhet, gudbevars, men i den bristande respekten för sig själf som konstnär af Guds nåde.

*

En diktares skapande bestämmes till sin art af två faktorer. Den ena är det individuella lynnet, personligheten själf i dess naturbestämda daning. Den andra är tidskynnet, samtidens säregna läggning, det förhärskande intresset hos densamma. En bestämd tidsepok är fullt ut så mycket som en särskild nation och ett enskildt individuum en personlighet med dess begränsning och dess råga, dess plus och dess minus. Bourgets enkla och djupa teori om »les points de sensibilité» finner sin användning icke mindre på tidehvarfven än på de skapande andarna: de ena som de andra ha sina sensibilitetspunkter, sina halfmjuka ställen samt ställen, där huden hårdnat eller förbening inträdt. När sensibilitetspunkten träffas, vibrerar genast den personlighetens bas och den jagets innersta omedvetenhetskärna, som Bourget och Ribot beteckna såsom »l’arrière-fonds», »l’animalité primitive», o. s. v.; sensationerna ledas direkt öfver dit, och skapandets akt begynner.

Blott en viss grupp sensationer förmå spela denna roll af primus motor vid den konstnärliga alstringen hos en diktare. Liksom denne i sin egen organism har döda ställen, punkter utan känslighet, finns det äfven inom sensationernas värld hela grupper, å hvilka han öfver hufvud taget icke alls reagerar. Vid sidan af denna sensationernas kvalitet är deras kvantitativa halt en företeelse af stort och egendomligt intresse vid det dikteriska skapandet. Under min studenttid i Lund höll Herman Bang ett föredrag om Turgenjeff, hvari han på sitt suggestiva sätt berörde detta spörsmål; intrycket af hans anförande var så djupt och varaktigt, att det ännu sitter kvar i mig och att tjugu år icke förmått utplåna det. I själfva verket gör sig den utanför stående ingen föreställning om, med hvad för minima intryck — materielt sedt — en diktare kan arbeta. Det är i många fall en för alla utom för diktaren själf osynlig process; en sensation, som ögonblicket rymde, kan fortfara att vibrera inom honom i allt vidare ringar, tills ett diktverk växt fram därur och på en gång står där i hela sin mångfald och realitet såsom ett stycke objektiv värld med dess händelser och personer. Detta står i sammanhang därmed, att den verklige diktaren alltid skapar utur sig själf och aldrig ger annat än sitt eget väsen med den däri upptagna och omsmälta utanvärlden. Man kan — så paradoxalt det än låter — säga att hvarje diktverk är en diktarens egen personliga upplefvelse, äfven om denna blott bestått i en dager öfver ett landskap, född och slocknad i momentet, eller i ett uttryck i ett ansikte, flyktigt sedt på gatan. Om evigheten här i det jordiska παντα ρε͂ι blott kan fångas i nuet, så är det diktaren ensam som förmår gripa den däri och någon gång också fasthålla den i en form, som äfven den bär oförgänglighetens prägel. I denna det stora konstverkets eventuella beskaffenhet af ære perennius har den konstnärliga gåfvans kraf på förstfödslorätten ibland de mångahanda mänskliga förmögenheterna sin rättmätiga grund.

*

När det handlar sig om en diktares första skapande — liksom vid allt andligt skapande öfver hufvud taget — bör den kritiska förståelsen icke underlåta att taga de litterära intryck med i räkningen, hvilka afsatt spår i det unga sinnets mjuka och mottagliga plasma. Blott bör man därvid icke förbise den valfrändskapens lag, som bestämmer och reglerar dessa inflytanden. Ju finare i daning och ju renare i ton den unga egenarten är, dess säkrare är den i att välja och att rata, i att väga och att gallra. Det sker af instinkt och utan reflexion; men man kan vara viss om, att ingenting stannar i kontakt med det nya gryet och ingår däri såsom ferment, hvilket ej eger släkttycke med detsamma. Det unga diktarämnet njuter på sätt och vis sig själft i en sådan lektyr; den löser det bundna i honom och efterlemnar i djupet af hans varelse en oro, som halft är smärta och halft njutning och som genom många fina och osynliga kanaler kan utmynna i eget skapande.

För mig kommo de bestämmande litterära intrycken från Danmark och Frankrike. Hvad som låg bakom tidpunkten för dessa intryck var mer vanlig skola; man lärde ett och annat, intresserade sig mer eller mindre lifligt för det ena eller andra; men aftrycket utplånades raskt igen; det blef intet kvar i mig, som lefde med i mitt eget personliga lif såsom människa och diktare. Sådan var den roll, som nästan hela den äldre inhemska svenska vitterheten spelade i min litterära utbildning; när jag försätter mig tillbaka till dessa mina tidigaste ungdomsår och försöker att på den inre återerinringens väg framkalla de befruktande sensationer, jag mottog från böckerna, har jag ovillkorligt framför mig bilden af en färglös himmel med bleka stjärnor. Blott ett par lysa med starkare glans; de bära namnen Stagnelius och Almquist. Helt annorledes djupt och varmt var det eko, hvilket väcktes i min själ af sången från Kalevalas och de tusen sjöarnas land. Den vederhäftiga innerligheten hos Runeberg med dess doft af markblomma och folkvisa och Topelius’ spröda men känsliga versmusik berörde mig intimt och personligt samt klungo ännu vekt och fulltonigt uti mig inunder de nya intrycken från den moderna danska och franska litteraturen.

Bland mina jämnåriga står jag i största skuld till Herman Bang. Såsom kritiker gaf han i sin »Realism og Realister» och i sin följande frodiga verksamhet — helt psykolog och helt diktare, som han äfven därutinnan förblef — ett mönster och ett ideal, hvilka lågo närmare intill mitt eget sätt att se, uppfatta och bedöma än de som jag fann hos Georg Brandes; och hans »Haablose Slægter», hvarom jag härmed skall tillåta mig fälla det oförnuftiga yttrandet, att det är ett af de i bästa mening ungdomligaste skaldeverk jag känner, ref upp i mig och träffade själfva den punkt, där en människas väsensnerv ligger blottad, brännande som en het tår. I Gustav Esmanns små läckra konstverk funnos några sidor prosa, i hvilka det högsta tekniska var nådt utan att verka såsom teknik och i hvilka han medels en luttrad enkelhet lyckats fånga, hvad hvarje annan blott skulle trott sig kunna gripa genom artistiskt raffinemang — för att misslyckas. Sensationen och dess språkliga hölje voro af samma skära och besjälade art; i form och väsen ett enda genomskinligt helt. I Toppsoes diktning dvaldes jag i två hänseenden gärna. Aldrig kanske har den drömmande och yppiga sjællandska naturen och det tysta och känsliga danska lynnet fått en på samma gång så enkel och så djup tolkning som i »Jason» och höstnovelltrion; det var nationens finaste egenart i en hemmadräkt, som själf var den utsöktaste konst och hvars gratiösa och behärskade naturlighet framhäfde densamma dubbelt. Med sin varsamma hand och på sitt stillsamma vis lyfte han tillika täckelset för en hel dold grupp af de sinnligt-själsliga känslornas flora; den värld, där det lekande barnet Eros dref sitt själfsvåldiga men oskyldiga spel och som dittills förlagts till den flacka ytan af mannens och kvinnans natur, tedde sig med ens med tunga slagskuggor och outgrundliga djup och sträckande sig ända ned till den väsendets botten, där lifsödena afgöras. I. P. Jakobsens betydelse för den unga danska författargeneration, hvilken med 80-talet framträdde i litteraturen, och för mig själf, behöfver väl ej närmare skildras. Han var den store läromästaren; och på ett djupare och särskildt vis. Han var ett mönster, — icke till efterhärmning, men till efterföljd; arten af hans snille uteslöt det förra, liksom hans karaktär som konstnär manade till den senare. Hans ouppnådda och enastående stil lyste vägen; den visade oss unga adepter, hvad för ett ädelt stoff vi arbetade i och till hvilken fullkomning det kunde sofras och formas under respektfulla händer. När han tog ut den ömtåliga skiftningen i en mänsklig känsla eller i en naturstämning, sönderdelade den än yttermera och med sin säkra blick och hand målade upp äfven dessa skiftningar af en skiftning, så lärde han oss därmed, hur det dikteriska instrumentet under outtröttlig tukt och ans kan förfinas och gripa ut öfver den hvardagsbundna materiens gränser. Såsom stilist och såsom psykolog lärde han oss framför allt stolthet och aktning för diktarens konst.

Af den samtida franska litteraturens män gåfvo Bourget och Taine mig de starkaste impulserna. Den sammansmältning af subtil analys och skär, något blek poesi, hvilken präglade Bourgets tidigaste romaner, särskildt »Cruelle énigme», berörde min egen skapande fantasi som en befruktande sensation. Hans essays betecknade en till sin metod och sitt väsen lika ny samt fullständigt helgjuten kritik; dess mål var att teckna samtidens psykologi i dess hufvudlagar, och han fann ut dessa genom att uppanalysera några af århundradets markantaste och mest typiska andar och påvisa, hurusom den individuella mångfalden genompyrdes och behärskades af vissa bestämda väsensdrag, hvilka ifrån att först ha varit ett fåtal föregångsmäns och kulturskapares särart numera blifvit det samtida släktets gemensamma arfvedel och dess allmänna fysionomi; den minutiösa analysen resulterade i en klar och prägnant förenkling, som var halft filosofi, halft konst. Och vid sidan af denna med en spetsig pensel och i bleka färger bemålade teckning af vårt eget århundrade byggde Taine sin engelska litteraturens historia med dess djärfva men säkra arkitektur och dess saftiga färgrika målningar och hvari raserna och tidehvarfven drogo oss förbi såsom lefvande, åskådliga individer.

En hufvudplats i denna min ungdomsvärld af litterära sensationer intog Turgenjeff. Hos författaren till »Ur en jägares dagbok» förnam man kanske mer än hos någon annan den omedelbara närheten af människan själf; det var mer än ett intryck rätt och slätt som man hade; man glömde under lektyren att man satt och läste i en bok; man blickade in i ett öga och hörde en stämma; intrycket var helt blick och helt tonfall. Det var något af den stora, goda och varma moder jorden själf, som tog oss intill sig i hans naturskildringar; och ur de skildrade människoödena mötte oss ofta den stumma och blanka blicken hos ett lidande djur.

*

Född och uppvuxen i ett gammaldags skånskt allmogehem, tog jag därifrån med mig de bestämmande intrycken för lifvet. En skånsk bondgård af den gamla sorten är en fästningsfyrkant utåt; men innantill föres en mycket mild regim. Den vänder också som bekant baksidan mot allfarvägen, men det ser styggare ut än det är; gästvänskapen är i själfva verket mycket stor. Man lefver rundligt och i mak och kan unna sig detta, ty gården har ju själf allt hvad den behöfver. Den är full af välgödda husdjur af alla slag, som ge rågade bord till de stora högtiderna och för öfrigt när helst det skall vara; trädgården bjuder på de läckraste frukter och grönsaker, och i almdungen bygga och bo råkorna, som skjutas en gång om året och smaka utsökt. Markerna bära icke blott råg och hvete, som ge det bästa bröd, från den grofvaste limpa till den hvitaste bulle, utan hyser

minatyr

äfven hvarjehanda vildt, som far och hans söner ensamma äga rätten att jaga, om de vilja: rapphöns, hare och vildand; och torfmossarna och ängsdammarna ha en ymnighet af feta och välsmakande sötvattensfiskar: gädda och sutare, aborr och karusa, ål och kräftor.

Och förutom alla dessa timliga härligheter, som ge ett godt hull och ett mildt lynne, har den skånska hemmamarken sin egna och stora skönhet, som omfattar hela det vidsträckta området mellan den bugnande skördetidens rödkindade och robusta verklighet och den dagljusa och tysta sommarnattens öfversinnliga drömmeri.

Detta var det ena »miliö», hvari mina första dikter formade sig. Det andra »miliöet» därvidlag utgjordes af kamratlifvet först i skolan och sedan vid universitetet. Vid öfre bordsändan i de lag, jag i min ungdom satt uti, presiderade alltid fader Bellman. Han angaf tonen i de ungdomliga förströelserna; han gaf också själen i dem. Ingen förstår Bellman, som blott läst honom; icke ens den, som sjungit honom, har tillegnat sig honom; man måste ha lefvat honom — såsom människa och i de unga åren. Han är ingen farlig förförare; tvärtom, han är en faderlig vän, närmast en äldre erfaren kamrat, som vet besked, som varit med om allt, men som bevarat sin själ blank och som bundit den unga yrans lust och ve i rytm och rim och toner. Än lustiga, än sorgsna, än svårmodiga, än burleska, ha alla hans visor den äkta känslans lödiga klang; de fördjupa de sensationer, som lifvet skänker ynglingen; de stå som en flamma midt i de lättsinnigaste kalas, göra tumultet liksom genomdrucket af ljus, komma själfva materian att glöda och skapa en Gud Dionysos utaf hvarje dum galenpanna.

Det behöfdes ingen skarp blick från kritikens sida för att se att mitt första skapande hade två dominerande ämnessferer: å ena sidan hembygdens, den skånska slättbygdens natur, folket i stugorna och gårdarne, lifvet på äng och mark, å andra sidan den mänskliga naturens svårtillgängliga och svårgripliga omedvetenhetslif. Mitt eget naturel betingade, att bäggedera metamorfoserades till väsen af mig själf samt återspeglades i den lyriska diktens form — än i en oupplöslig sammansmältning, än hvart och ett gestaltadt för sig. »Dikter» bära vittnesbörd därom; och i ännu högre grad »Notturno». För att anknyta till utgångspunkten för denna lilla studie öfver den vittra alstringens psykologi och till den däruti uppställda teorien, kan jag äfven formulera det sagda så: dessa två dominerande ämnessferer gåfvo de två dominerande sensationsgrupper, utaf hvilka mitt första skapande framgick. I »Sensitiva Amorosa» utsöndrade jag därpå ett särskildt species af sensationer — de djupaste, skönaste och farligaste af alla, djupa, farliga och sköna i sin bräcklighet som i sin styrka. Om jag nu efter femton år ville på möjligast populära och lättfattliga sätt uttrycka lifsfilosofien i detta arbete, skulle det lyda ungefär så här: det fins inom kärlekens värld andra problem än svärfars nej och Svavas handske. Den svenska kritiken slog emellertid med aplomb fast, att det då bara kunde handla sig om könsliga abnormiteter och att för »Sensitiva Amorosa» hade Gutenberg icke behöft göra sin uppfinning. Och mot dumheten kämpa såsom bekant själfva gudarna förgäfves.

Ola Hansson.

---