Naturens ande
| ← Om Ernst Björcks personlighet, lif och diktning |
|
Granen. Saga → |
| Dikten ingår i sviten Naturbilder. |
1.
Naturens ande.
Rätt ofta står jag jublande på fjellen,
Allena med mitt minne och mitt hopp,
Då milda stjernor tända sig i qvällen,
Då sol ur hafvet rodnande går opp.
Hur ljuft det är att på de fria höjder
Få sjunga hjertats och naturens fröjder
Och sedan somna in vid böljans sång!
Hur friskt att tumla om med morgonvinden,
Som andas rosor på den bleka kinden
Och ger mig vingar för de glada språng!
Hur ögat brinner och hur tåren bränner
Då hjertat ber sin tysta bön till Gud,
Då sångens svan sitt hvita segel spänner
Och stämmer in, fastän i brutna ljud!
Se’n, när i månljus ler det lugna vatten.
Står Phantasus, ett vingadt barn af natten.
Och målar nya taflor för min håg:
I djupet retande Najader dansa,
Med skummets liljor sina lockar kransa
Och bädda brudsäng i den svala våg.
Se, när och fjerran ljusa genier svinga!
Hör, alla blommor bedja på sitt strå!
Och klara toner genom rymden klinga,
Och blyga suckar genom lunden gå,
Men vet: en ande öfver alla bjuder
En stämma mäktigt öfver alla ljuder
Och dock så ljufligt som en harpoton —
Han kommer, herskaren! Ur skyn han sväfvar.
Då tystna vindarna, och vågen bäfvar,
Och nattens drottning darrar på sin tron.
I hafvets bryn han badar ena vingen,
Den andra smeker blommorna på strand:
Men hjessan lyfter han mot stjerneringen
Och sträcker öfver fjellarna sin hand
Och talar: “Jag är konung i naturen,
Jag vattnar plantorna, jag närer djuren
Och bjuder varelsen: var fri och njut!
Hvi bäfvar du, mitt stora, sköna rike?
Och, menskobarn, min broder och min like,
Hvi gläds du ej ditt korta lifs minut?
Hvi gläds du ej? — Jag vet, du sorgen glömmer
Vid nöjets bägare i rusig fröjd;
Men är han sann, den glädje som du drömmer?
Blir hjertat brinnande? Blir själen nöjd?
Hvi gläds du ej? — Jag vet i verldens vimmel
Du söker njutningens och glädjens himmel;
Du blir bedragen — och är dubbelt arm — —
O, vill du veta hvad det är att njuta,
Kom, arme, till mitt bröst ditt hufvud luta,
Ty glädjen brinner i min fria barm!“
Du härlige! ditt lof kring verlden skallar,
För dig naturens stora hjerta slår.
Se, dagen gryr, och vågen högre svallar,
Och blomman drömmer om en evig vår!
Se, till ditt tempel alla bröst sig viga,
Och till din ära glada lärkor stiga
Mot skyn, att sjunga om din sälla lott!
Du mäktige, hvar tronar du i ljuset?
Är du den evige i fadershuset?
Är äfven du hans barn, hans ängel blott?
Jag vet det ej; men ett jag vet: du finnes —
Ej blott i skaldens glada fantasi;
Ty hjertat känner dig, och hjertat minnes,
Att det hos dig har kunnat lyckligt bli.
Din röst jag hör då hafvets bölja brusar,
Och då en vind i skogens furor susar
Jag känner svalkan af din vinges fläkt. —
O, jordens son! han finns, naturens ande;
Din glada röst med lärkornas du blande
Och sjunge, lifvad af hans andedrägt!
Han vid din vagga stod med ömma tårar,
Han följer dig på lifvets branta stig;
Och då dess törne dina fötter sårar,
Han kommer, vandrare, och helsar dig.
Om verlden med sin flärd ditt hjerta dårar,
Och om en sorg din heta panna fårar,
Han bjuder dig att hvila på sin arm.
Och vill du veta hvad det är att njuta —
O, broder, till hans bröst ditt hufvud luta,
Ty oskuldsglädjen brinner i hans barm!
Nyss såg jag honom glad sin kosa styra
Till svala skogarna, der skalden satt
I enslig ro och drömde vid sin lyra
Och slog en ton, last darrande och matt.
Den höge strödde blommor öfver lunden,
Och skalden fann dem — snart är kransen bunden,
Och leende han för den med sig hem.
Dess liljor vattnar han, så öm, så trägen,
Men ack! de hade vissnat under vägen —
De voro friska då han funnit dem.