Granen

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
←  Naturens ande
Valda dikter
av Ernst Björck

Granen. Saga
Tussilago och Blåsippan  →
Dikten ingår i sviten Naturbilder.


[ 31 ]

2.

Granen.

Saga.

Jag älskar,“ sad’ Eken, “att ensam stå
Bland fjellarna grå
Och breda kring dem min rika krona.
Ej räds jag stormen, hur vildt han gnyr,

[ 32 ]

Och örnen styr
Till mig sin färd, på min arm att trona.“

Men Björken sade: “Långt bättre är
I dalarna här,
Der elfvan på svällande tufva träder,
Der trastarna slå i trånande ljud
Och skogens brud
Vid silfverstammen sin kärlek qväder.“

“Ej byter med eder jag lott och ort;
Här skjuter jag fort
Vid flodens stränder;“ — så Pilen talar —
“Till näckens harpa hvar natt jag lyss,
Och böljans kyss
Mig gläder mer än båd’ fjell och dalar.“

“Visst floden är skön,“ så Alen då,
“Och kyssen också;
Mer glad likväl är den dansande bäcken:
Han sjunger för mig efter dagens qvalm
Sin aftonpsalm,
Och den är så god som en sång af Necken.“

[ 33 ]

“Naturens söner! en ömklig lott
I alla ha’n fått
Mot mig ändå,” hör man Poppeln svara.
“Jag står i parken vid herremans slott,
En reslig drott;
Mitt folk är pioner och rosor bara.”

Så träden tala. Men långtifrån
En grönskande son
Af naturen i Nord står tyst och drömmer;
Och grenarna rodna mot purpurskyn
Vid skogens bryn,
Der dagen sitt strålande öga gömmer.

Det är natt, det är tyst i enslig skog.
Dess sångare slog
Sitt sista “godnatt” och ögat sluter.
Men månen breder sitt darrande sken
Kring blad och gren,
Och trädet i natten står tyst och njuter.

När solen flammande ur öster går,
Det fäller en tår
(Ty tårar hvar natt i dess krona sätter):
En glädjetår, att det grönska får

[ 34 ]

I Nordens vår
Och njuta och drömma i Nordens nätter.

Gif akt! en Gud går i lunden fram
Kring tufva och stam:
Det är Nordens ande, som der ses vandra.
Till Granen han kommer och säger till den:
Du är min vän,
Vi älska Norden mer än de andra.

Och snart blir jorden så blek och hvit —
Då kommer jag hit,
Att tumla på drifvorna här i skogen;
Då ser jag dig grönska ännu en gång,
Ty vintern lång
Med mig skall du vaka tyst och trogen.”

Och vintern kom, och stormen röt,
Och grenar han bröt
Af eken, som naken slumrar bland fjellen;
Från björken flydde båd’ elfva och brud:
I snöig skrud
Står han ensam och sörjer i vinterqvällen.

Re’n floden sitt silfrade täcke fått,
Och Necken har gått

[ 35 ]

Till djupet, att drömma om ljusare dagar;
Men pilen är död, och den lummiga al
Står arm och kal
Vid bäckens graf och förgäfves klagar,

Till senaste hösten poppeln stod
Med trotsande mod
Och bar sin skrud, den gröna, den rika.
Han tänkte: “mig når ej den yrande snö,
Jag skall ej dö;“
Men — hög och låg är för döden lika.

Det är kallt, det är tyst i enslig skog.
Dess sångare slog
Sitt sista “farväl“ och till Södern ilar;
Men månen breder sitt darrande sken
Kring snöig gren,
Och granen står tyst i natten och hvilar.

Gif akt! der hvirflar ett snömoln fram
Kring tufva och stam —
Den väldige nalkas, af vindar dragen.
Till granen han kommer och känner sin vän
Med fröjd igen:
Han står ju så skön som i junidagen.

[ 36 ]

Det blef som han sagt, ty jorden är blek;
I stormande lek
Han sjelf på drifvan tumlar i skogen;
Men granen grönskar ännu en gång,
Ty vintern lång
Han vakar hos honom glad och trogen.