Nerikes gamla minnen/Kapitel 18
| ← "Præstigiæ kumlenses" |
|
Byggnadssätt, klädedrägt, sedvänjor och bruk i högtidslag och hvardagslif i äldre tider → |
XVIII.
BONDUPPRORET 1653.
Vestphaliska freden hade höjt Sverige till en stormakt, hvars gunst söktes och hvars ogunst fruktades af Europas öfriga stater. Men det långvariga kriget hade kräft uppoffringar, som föga stämde ens med rikets inskränkta tillgångar, och de inre missförhållanden, som utbildat sig under ett adertonårigt krig i främmande länder, voro ingalunda utjemnade i och med freden.
Förmyndarestyrelsens förfarande att sälja kronogods och skattehemmanens räntor, till botande af de refvor i statsförvaltningen, som kriget åstadkommit, frälsets brådstörtade tillväxt och drottningens hejdlösa frikostighet mot lycksökare och gunstlingar, hade uppdrifvit skatterna till en fruktansvärd höjd. Allmogen, hvilkens sjelfständighet kanske aldrig varit allvarsammare hotad än nu, klagade på riksmötena öfver tunga skatter och besvär, öfver de många nya säterierna och deras friheter, öfver dagsverksskyldigheten till frälset, öfver sin i fara stadda skatterätt m. m.[1]. I flera landsorter, synnerligast i Småland, Nerike, Vermland och Dalarne, förspordes bland bönderna ett öppet knot. Slutligen utbröt upproret i Nerike i full låga.
Beväpnade bondhopar drogo kring landet och föröfvade våldsamheter, under hotelse att ihjelslå landshöfdingarna, rikets råd och all adel. De valde ibland sig en till konung, och denne lät, till tecken af sitt majestäts väldighet, bära framför sig en morgonstjerna såsom spira, och utnämnde bland sina anhängare serskild riksdrots, riksmarsk och rikskansler[2]. Budkaflar kringskickades till de andra landskaperna med uppmaning att förena sig med de upproriska till landets befrielse. Skaror af missnöjde strömmade till och ett borgerligt krig stod för dörren.
Till Sveriges lycka hade resningen hvarken plan eller sammanhang. Det fanns inom hela den oroliga, uppstudsiga hopen ingen man af anseende, ingen, som var vuxen den uppgiften att leda och underhålla en verklig folkrörelse. Den uppkallade vapenstyrkan nedergjorde och förskingrade bondeskarorna. Hufvudmännen blefvo tagna till fånga och afrättade. Somliga skickades till Stockholm för att rådbråkas, halshuggas och steglas, dervid den kungliga höghetens sinnebild, morgonstjernan, bars framför de lifdömde vid uttåget till afrättsplatsen och begagnades vid rådbråkningen. Andra blefvo aflifvade i sin hemort Nerike.
Vi ha antydt de närmaste orsakerna till denna folkrörelse. Bonden såg frukterna af ett sträfsamt och tungt arbete sig alltid undanryckta genom ständigt växande pålagor och skattebördor, hans förmögenhets-omständigheter voro i ett afgjordt nedgående, hvarom de många skattevraks- och ödehemmanen buro vittnesbörd, hans jord försvagad genom brist på arbetskraft i följd af de folködande krigen[3]. Ställningen, betryckt, alstrade modlöshet och förtviflan. Han beslöt att skaffa sig rätt; men beträdde olyckligtvis en väg, som i sig sjelf var en motsats till det rätta.
Det skulle utan fråga vara af intresse att något närmare känna denna folkrörelses omfång och utbredning i Nerike. Måhända skola fortsatta undersökningar i de föga påaktade, men för vår kulturhistoria icke ovigtiga häradsarchiverna härom lemna någon upplysning. Att jäsningen varit stark och resningen allmän inom södra Nerike, kan ses deraf, att från Askersunds landsförsamling icke mindre än fem af upprorsmännen blefvo straffade till lifvet. I en gammal förteckning öfver döde inom denna socken år 1653 finnes en serskild aldelning, som har till öfverskrift: “Ilgiärningsmän Rättadhe. Uproriske fundne sist J Februario och sedan fångne och rättade. Aff Jnfödde i församblingen Hindrich i gryten Rättat vid Askersund; Anders i holmen bråkades och steglades i Örebro. Nyligen inkombne i förs. till att boo : Olof i Älgåsen bråkades och steglades i Stockholm och Hindrich i Spjuthult bråkades och steglades vid Sanna stubbe på tiveen. Item Nils i Spjuthult legd Soldat bråkades och steglades vid Stockholm”.
- ↑ Roth: Om Abalienationen och Reduktionen i Närike, s. 17.
- ↑ Fryxell: Berätt. ur Sv. Hist. 10 D. 2 Afd. s. 174.
- ↑ Roth, l. c.