Nerikes gamla minnen/Kapitel 19

←  Bondupproret 1653

Nerikes gamla minnen av Herman Hofberg Byggnadssätt, klädedrägt, sedvänjor och bruk i högtidslag och hvardagslif i äldre tider

Skrock och signerier  →

XIX.
BYGGNADSSÄTT, KLÄDEDRÄGT, SEDVÄNJOR OCH BRUK I HÖGTIDSLAG OCH HVARDAGSLIF I ÄLDRE TIDER.

Man kan säga, att Nerike för en mansålder sedan var i många delar detsamma, som för ett par sekler tillbaka. Enskiftet, som under de senaste årtiondena gifvit landet ett alldeles nytt utseende, hade ännu icke splittrat de stora byarna, och det var ingenting ovanligt att se en by, med trettio grannar och derutöfver, sammanpackad på en jordfläck, som nu skulle anses för liten till byggnadsplats för fjerdedelen af detta gårdsantal. Mangårdarna lågo tätt sammanbyggda och omgåfvos på alla sidor af de många och ännu mer sammanrösade ladugårdshusen. Allt var afsedt för närhändthet och beqvämlighet; intet för trefnaden. Och de förfärliga eldsvådor, hvilkas förödelser intet “brandstodsbolag” afhjelpte den tiden, förmådde icke verka någon ändring i det vedertagna byggnadssättet.

Boningshusen voro i allmänhet “envåningar”, och utgjordes, åtminstone i början af 1700-talet, af s. k. kroppåsstugor med takfönster. Ännu för trettio år sedan kunde man få se någon enda sådan som prof på huru byggnadssättet var för 200 år tillbaka. På hvardera sidan om den lilla förstugan låg ett större rum eller stuga, af hvilka den ena “hvándas-stuga” (hvardagsstugan) eller “instuga” utgjorde familjens vanliga uppehållsort, då rummet midtemot endast öppnades vid serdeles festliga tillfällen och kallades “nystuga”. Emellan de båda stugorna låg köket, med ingång från hvardagsstugan. Hvardagsstugans möblering var serdeles enkel, om man undantager några lyxartiklar, som straxt skola omnämnas. Rundtomkring väggarna gingo fasta bänkar, af hvilka den, som befann sig på gafvelväggen, eller väggen midtför dörren, kallades “dröstet” (drottsätet), “dröstabänken”, och var sjelfva högsätet. På denna bänk låg en aflång dyna, “dröstaborsten” , på undra sidan klädd med skinn och på den öfra utsirad med en, ofta rätt konstnärlig, sömnad af ullgarn i allahanda färger. Framför dröstet stod det hvitskurade ekbordet. Det var en ära, som endast vederfors förnämliga gäster, såsom presten, länsmannen eller ansedda slägtingar, att af värden inbjudas att stiga upp och sätta sig på dröstaborsten. På öfra ändan af den vägg, som var till venster, då man inkom i stugan, hade husbondfolket sin liggplats, en stor väggfast säng, i hvilken man uppkom på ett par trappsteg, “sängapall'n”. Sängens fotgafvel utgjordes af ett skåp, som räckte till taket, “sängaskåpet”, der husets dyrbarheter förvarades. Framtill doldes sängen af ett omhänge af rutigt tyg, “förlåten”, som uppemot taket var fästadt vid ett slags hylla, “förlåtskransen”, hvilken tillika tjenade som utställning af åtskilliga lyxartiklar, såsom tennstop och skålar, messingsflaskor, ljusstakar, allt fejadt och blankskuradt. Man kan säga, att förlåtskransen var en gradmätare på husets välmåga. Understundom fanns en dylik paradhylla öfver fönstret vid dröstet. Den smala skiljeväggen, emellan dörrarna till förstugan och köket, betäcktes af en tre alnar lång och något öfver alnsbred linneduk, “hángkläd” , utsirad i båda ändar med qvartersbreda fransar. Den nyttjades aldrig, utan var endast en prydnad. I ena hörnet af stugan, vid ingången till köket, befann sig den öppna rundspiseln, med spishällen ner emot golfvet, och så stor, att flera personer i den skulle kunnat rymmas. Omkring den samlade sig husets medlemmar, under de långa vinterqvällarna, vid den flammande brasan, hvar och en med sitt “qvällsgöra”, qvinnorna vid spinnrocken och männerna vid “tälgkubben” eller “notstoln” och barnen uppmärksamt lyssnande till sägnerna och visorna, af hvilka några prof komma att anföras längre fram. På sidan om spiseln i den ena sidomuren, som var dubbelt så tjock som den andra, fanns bakugnen, som, derföre att katten i den hade sitt vanliga tillhåll, på skämt kallades ”kattsaln”. Framför ugnsöppningen låg ”áskgräva”, en murad fördjupning,. dit man samlade ugnsglöden och askau från spiseln.

Inredningen i nystugan var i det närmaste densamma som i hvardagsstugan, med den skilnad blott, att här icke fanns någon säng, hvarföre dröstabänken sträckte sig utefter hela gafvelväggen. Rundtomkring alla väggar hängde husfolkets helgdagskläder; och de släthyflade innanbräderna i taket voro någon gång, i likhet med kyrktaken, sirade med bjerta målningar i vattfärg.

På ena sidan om den gräxbeväxta gårdsplanen, der kalfvar, grisar och höns sällskapade i god grannsömja med husets barbenta och hvithåriga plantor, låg visthusboden med sitt utbyggda loft, och på andra sidan stallet, öfver hvars dörr en hök eller uggla satt uppspikad, såsom ett osvikligt medel mot koller på hästarna. Midt för mangården var ”fårakätten” (fårhuset) och ”fäjse” (kostallet), åtskiljda genom ”sköfvet", en öfverbyggd portgång, genom hvilken man inkom på gården^[1].

Det var fordom vanligt, att innevånarne i olika socknar tillade hvarandra namn med afseende på de olika sockendrägterna. Skiljaktigheten i klädseln var likväl obetydlig och bestod knappt i annat, än den olika färgen på karlarnes rockar. Så kallades Edsbergsbönderna af sina sockengrannar ”korpar”, emedan deras helgdagsdrägt utgjordes af svart rock och hatt, Kumlabönderna ”stutar”, för deras bruna söndagsrockar, Glanshammarsboarna ”aborrar”, derföre att de kring rockkragen och uppslagen hade röda lister, o. s. v. Föröfrigt voro kläderna till snitten öfverallt lika och ungefär sådana, som de än brukas i bergslagerna, nemligen lång rock med ståndkrage och häktor, kortbyxor utan hängslon, ”lódbankaböxor”, samt strumpor och skor, Qvinnorna voro i högtidslag klädda i kjol och tröja med långa skört. Sommartiden utbyttes tröjan mot ett lifstycke af kalmink, med utklippta uddar, ”flåckor”, kring lifvet. Detta lifstycke var utan ärmar. Dessa ersattes af långa lintygsärmar med utsydda linningar vid händerna. En synnerlig omsorg egnades åt hårets klädsel. Det bars uppstruket och fästades med bjert färgade band öfver hjessan, och öfver alltsammans bars en hvit stärkt mössa, ”hufva”^[2]. Tofflor med höga klackar och invändigt klädda med rödt saffian fulländade klädseln.

Detta var högtidsdrägten i slutet af 1700-talet, då en viss lyx, serdeles i qvinnornas klädsel, redan vunnit insteg. Den äldre tidens drägter voro utmärkta för enkelhet och allvar, och man finner af gamla kyrkohandlingar, huru församlingarna på fiera ställen dels genom böter eller annat straff velat motarbeta den tilltagande yppigheten och prålet i kläder^[3], dels genom formligt ingångna öfverenskommelser sökt gifva helgd och anseende åt sina sockendrägter, sådana de af ålder varit brukade^[4].

Lefnadssättet var i hvardagslag tarfligt. Bonden, hans hustru och barn klädde sig i de kläder, som förfärdigades i huset. Åkern och ladugården försåg huset med alla dess nödtorfter, och kontanta utgifter till hushållets underhåll, som hade uppgått för året till en summa, motsvarande Femtio riksdaler nu för tiden, skulle ha ansetts oerhörda, Sill och salt voro nästan de enda varor, som hemtades hos köpmannen. Kaffe var en okänd öfverflödsvara och honing ersatte sockret. Men vid gästabud gick det rundligt och skrytsamt tillväga. Barndop, bröllop och begrafningar voro alltid laga anledningar till ett öfverdådigt kalasande. Och som många, nu försvunna, bruk och sedvänjor voro förbundna med de gästabud och festligheter, som föranleddes af dessa vigtiga tre skeden i menniskolifvet, skola vi något utförligare omtala dem.

Barndop.

Ifrån det ett barn föddes och tills det var kristnadt, skulle alltid eld brinna i spiseln, att icke trollen måtte komma och utbyta barnet mot ett af deras slägte, hvilket byte, när det hände, ingen kunde märka, förrän barnet vardt äldre, då man med fasa varsnade, att ungen var en ”byting” — ett missfoster med stort hufvud och puckel på ryggen — som ideligen skrek och aldrig kunde mättas. — Den fremmande, som kom in, der det fanns ett nyfödt barn, måste först gå fram och röra om elden i spiseln, ty eljest blef barnet ”otryggt” (skrikigt). Var den, som kom in i stugan, en karl, borde han lägga något mynt till barnet i vaggan, ty annars ”miste han hatten”. Detta var ett bruk, som ej fick åsidosättas, och då rika slägtingar gjort deras besök, såg man icke sällan ”hvita dalrar” blänka på barnets hufvudkudde. Dylika föräringar af silfver gjordes äfven åt barnet af faddrarna och gästerna, när dopet skedde hemma hos föräldrarna. Men vanligen förrättades döpelsen i kyrkan. Det var icke ringa besvär, isynnerhet för den, som förut låtit döpa flera barn, att finna passande och villiga faddrar. Ty utom faddergåfva åt barnet, hade faddrarna att gifva presterna ”altarläge”, eller, som det gemenligen kallades, ”sätta åt på altarläge”, hvilket bestod deri, att hustrun, som bar barnet, uppdukade på ett bord vid altaret åt kyrkoherden hvarjehanda ”förning” i matvaror, såsom kakor, bullar, ostar, smör m. m., under det ”pigfaddern”, eller den ogifta qvinnan, som stod fadder, frambar vid ett annat bord sina gåfvor åt kapellanen^[5]. Naturligtvis borde dessa förningar, som skulle uppradas och mönstras af hela församlingen, vara tilltagna så rundt och hederligt som möjligt, hvarföre det ej så sällan hände, att förmögna personer, som föröfrigt icke voro kända för något gnideri, undandrogo sig äran af ett fadderskap, endast för de dermed förenade kostnaderna. När faddrarna efter slutad gudstjenst återkommit, öfverlemnade ”gudmor” (den gifta qvinnofaddern) det nydöpta barnet till fadern, som med hög röst nu för första gången nämnde det vid namn, och derpå räckte det till modren, som i sin tur upprepade namnet, efter hvilken ceremoni det egentliga ”kristninga-kalaset” började och under de vanliga formerna fortsattes till långt efter midnatten.

Under 1600- och början af 1700-talet voro ännu många af våra gammalnordiska vackra dopnamn i bruk, af hvilka vi, vid genomögnandet utaf några af de äldsta dopböckerna, antecknat följande, såsom vanliga mansnamn: Amund, Berndt, Björn, Boo, Botulf, Botvid, Bryngel, Börje (Birger), Dan, Denert, Folke, Gerdt (Gerhard), Gunnar, Hemming, Ifvar, Ingevald, Ingmar, Klement, Melcher, Rafvel (Ragvald), Ribbe, Staffan, Svante, Svenning, Tufve och Åke, — samt qvinnsnamn: Barbro, Elin, Elleka, Elsa, Gertrud, Gullborg, Ibba, Ingeborg, Ingiäl (Ingegärd), Ingrid, Malin, Marit, Ramfrö (Ramfrid), Sigrid, Signe, Sissila (Cecilia) och Valborg.

Frieri och Bröllop.

När en ungersven fattat tycke för en flicka i byn eller socknen^[6], och föröfrigt befann sig i den ställning, att han kunde ingå äktenskap, afsändes den s. k. ”bönmålskarln”, vanligen en äldre man, med vana vid dylika beskickningar och känd för att kunna väl lägga sina ord, till den utkorade, der han efter en passande inledning, dervid han hade att framhålla friarens stora förmögenhet, utsigter på arf och andra förträffliga egenskaper, omsider framställde en höflig förfrågan, om den omhandlade personen hade lof att ”helsa på”. Som giftermålet i vanligaste fall förut var afhandladt och beramadt både emellan kontrahenterna sjelfva och deras slägtingar, så var bönmålskarlns uppträdande många gånger icke annat än en formalitet, ämnad att gifva eclat åt en redan aftalad förbindelse. Sedan det svassande talet var slutadt, vände sig ungmön till sin far och frågade, om hon hade hans tillstånd att ”lofva bort sig”, och då han härtill sagt sitt ”ja”, anmodades bönmålskarln att framföra hennes svar till friaren, att han nu vore ”välkummen”, hvarpå ombudet ståtligen undfägnades och frieriet var afslutadt.

Den derpå följande förlofningen skedde ej med ring, utan med åtskilliga fästegåfvor, som de trolofvade förärade hvarandra, hvilka gåfvor med ett gemensamt namn kallades ”begåfning” och ansågos lika förbindande som en ringförlofning. Fästmannens begåfning bestod i ”brudbok” (psalmbok), ”brudschal” (silkeshalsduk), ”brudhandskar”, utsydda med silkesblommor och paljetter, samt ”stycke” och ”bindmössa”. Fästmöns fästegåfvor utgjordes af ”lärittaskjorta” (lärftsskjorta), ”brudgummastrumpor” och ”brudgummaväst”. Blef förlofningen af en eller annan orsak om intet, var den utaf parterna, som slog upp partiet, skyldig att återlemna begåfningen eller lösa dess fulla värde med penningar. — I äldre tider brukade fästmön, åtföljd af någon hustru i slägten, vandra omkring till fränder och grannar för att insamla gåfvor till den blifvande bosättningen. Detta kallades ”brudstugång”, men blef såsom ett oförsynt tiggeri, som icke sällan utsträcktes till alldeles okända personer, inom flera församlingar genom formliga sockenstämnmobeslut afskaffadt^[7].

Sedan det var utlyst, eller de unga, som skulle gifta sig, som man sade, ”tre gånger ramlat utför predikstolen”, och endast en vecka återstod till bröllopet, begåfvo sig brudens fader och hans blifvande måg ut att bjuda till gästabuds. Qvällen före bröllopsdagen, då brudparets hela slägt på manssidan samlat sig i brudgummens hem för att fira det s. k. ”uttagsölet”, förfogade sig bruden till ”brudsätan”, eller den, som skulle kläda henne, hvilken vanligen var prestfrun i församlingen. — Bruddrägten, som bestod af svart klädning ”med släp”, omslöts kring lifvet af ett bredt skärp, ”brudbältet”, i hvilket ”brudschalarna”, ett par brokiga silkesdukar, voro fästade och nedhängde en på hvardera sidan. Bröstet betäcktes af ”bröstlappen”, en trekantig duk, öfversållad med perlor och audra grannlåter. På hufvudet bars guldkronan med krans och slöja, samt blommor och glitter i oändlighet. — Tidigt om morgonen på bröllopsdagen infann sig brudgummen, åtföljd af presten, brudpigorna och dem, som hos honom varit med på uttagsölet, för att afhemta bruden. Sedan denna intagit sin plats bredvid brudsätan i brudvagnen, ordnade sig ”brudstassen” i följande ordning: först tvenne ”brudriddare”, till hvilka gemenligen utsågos husarer, hvilka genom sin uniform skulle gifva mera glans åt det hela, spelmännen, presten och brudgummen, den senares slägtingar, två och två, alla till häst, brudvagnen med brud och brudsäta, samt brudpigornas vagnar. Efter redo brudens fader, bröder och slägtingar samt andra inbjudna gäster, äfvenledes två och två. Som man alltid ställde så, att man i god tid anlände till kyrkan, gick bruden, ledsagad af brudpigorna och de uppvaktande brudriddarne, in i sockenstugan för att afvakta gudstjenstens början och låta sig beskådas af den vid sådana tillfällen talrikt församlade menigheten. Vid sammanringningen satte sig stassen i rörelse, i den ordning nyss nämndes, och intågade med full musik i kyrkan, hvarpå vigseln förrättades vid altaret. Såsom tecken af sitt blifvande husbondvälde bar brudgummen under vigselakten en kort piska med läderrem. Efter vigseln intogo brudgum och brud sina platser i brudstolarna, vanligen ett par ländstolar, i choret, med ryggarna åt församlingen, tills presten från predikstolen läst ”Fader vår”, då de vände sig mot församlingen och förblefvo i denna ställning tills predikan var slutad, då brudmessan sjöngs och pellet höjdes. Efter gudstjenstens slut och innan brudskaran lemnade kyrkobacken, gick bruden ännu en gång in i sockenstugan för att af de församlade låta sig ses och beundras, och emottog här af sockenqvinnorna, som icke voro bjudna på bröllopet, deras lyckönskningsgåfvor, bestående i ostar och ”vispebröd”. Då stassen närmade sig bröllopshuset sprängde brudriddarne i fyrsprång förut för att anmäla brudparets ankomst, men skyndade genast tillbaka, för att i spetsen för brudskaran intåga i bröllopsgården. Här var nu allting i ordning till ett högtidligt emottagande. Vid sköfvet och förstugudörren reste sig de hvita, afbarkade ”brudgranarna” med sina gröna kronor i toppen, Förstugutrappan var rikligt kransad med friskt granris, som äfven finhackadt var strödt öfver alla golfven, i förstugan, stugorna och köket. I bröllopsstugan stod bordet dukadt, ymnigt försedt med alla de förningar, som hustrurna haft med sig, då de, medan brudståten var åt kyrkan, anländt till bröllopshuset. Alla väggar i bröllopsstugan voro klädda med lakan, utsirade med bandrosor och silkesschaletter, och i taket öfver brudparets stolar, vid öfra ändan af bordet, var uppsatt ett lakan, såsom thronhimmel, med band och bjerta silkesdukar. — Så snart bruden stigit ur vagnen, begaf hon sig till köket att ”helsa på kokmor” och smaka en sked af gröten, hvarpå hon återvände till den i förstugan väntande brudgummen, vid hvars hand hon inträdde i bröllopsstugan och fram till brudstolarna, som hade sin plats i öppningen af det dukade hästskobordet, der presten väntade. Sedan han öfver brudparet läst brudbönen, och psalmen: ”Kom helge Ande, Herre god”^[8] blifvit afsjungen, emottogo de nygifta de närvarandes lyckönskningar, åtföljda af rikliga gåfvor i kakor och ostar, som af brudpigorna emottogos att tills vidare förvaras. —— Nu var tiden inne att sätta sig till bords, och den måltid, som då började, räckte vanligen i flera timmar. Hvarje ny rätt skulle vederbörligen ”inspelas”, och ”källarpigorna” kredensade flitigt ölbägarena, medan värdarne manade på att låta silfverkapparne med bränvinet gå omkring. När steken blifvit inspelad höll presten brudtalet, långt som en predikan och späckadt med bibelspråk. Efter talets slut kringbars brudskålarna, i hvilka de närvarandes gåfvor, bestående i silfver och penningar, insamlades åt de nygifta, hvarjemte de närmaste slägtingarne hvar för sig lofvade de unga något “till bos”, d. v. s. utfäste sig att lemna något till deras bosättning, såsom boskap, säd,penningar o. d. — Derefter skulle bruden utskifta brudgåfvorna. Dessa, hvilka hon rätteligen sjelf borde hafva förfärdigat, utgjordes af linnelärfter till presten och brudsätan, ullstrumpor åt svärfadern och svågrarna, hvita förkläden åt svärmodern och svägerskorna o. s. v. — Ett af de närvarande barnen läste ifrån bords, hvarpå presten tog upp psalmversen: “När vi äre glade och mätte”^[9], hvaruti alla instämde.

Så snart bordet blifvit borttaget och stugan utröjd, uppspelades “brudpolskan”. Presten öppnade dansen med bruden, eller, som det hette, “dansade brudgummen till”. Brudgumme och brud dansade derefter med hvarandra, och så hela skaran af slägtingar och gäster efter skyldskap och värdighet, karlarne med bruden, och qvinnorna med brudgummen. När hvar och en fått en sväng med brudparet, blef dansen allmän. Under tiden undfägnades bröllopslaget med kallskål, öl och bränvin: och så förgick tiden tills qvällsvarden. Men innan qvällsbordet dukades, återstod att “dansa bort bruden”. Detta tillgick så, att under det en munter polska spelades, trädde bruden fram på golfvet och alla flickorna slöto en ring omkring henne. Kronan togs från brudens hufvud, och med förbundna ögon satte bruden henne på än den ena och än den andra af flickorna, dansande om med dem, och i den tur hvar och en “fick kronan”, i den ordning troddes de ock bli gifta. Men under det dansen pågick som bäst, skyndade hustrurna fram för att tillegna sig bruden, hvilken nu ej längre fick räknas bland de yra flickorna, utan tillhörde deras allvarsamma krets. Efter ett svagt motstånd från de förras sida, öfverlemnades hon till ”gummorna”, som nu, med ”ungmor” emellan sig, sirligt svängde om i ”gummedansen”. Derpå togo alla ogifta karlar i i ring och började i sin tur en vild och stormig dans med brudgummen. När bullret och oväsendet nått sin höjd, togo de starkaste honom på sina axlar, och från denna upphöjda plats drack han afskedsskålen för ungkarlslifvet. Nu uppstod en strid, som mången gång syntes vådlig för lif och lemmar, mellan ”pojkarne” och de gifta männen, hvilka det nu tillkom att taga brudgummen ifrån de förra, och när detta omsider lyckades, begyntes ”gubbedansen” på samma sätt, som förut gummedansen med bruden.

Under tiden hade bruden varit borta och aflagt bruddrägten och återkom, klädd som ungmor, bärande ett fat med bakverk, såsom ”tolfhål”, ”gorskakor”, ”vispebröd” och ”hveteringar”^[10], till bevis på den moderliga omtanka, hvilken hädanefter tillkom henne som gift. Efter intagen qvällsvard aflägsnade sig gästerna, de mera långväga att inqvartera sig i granngårdarna, och de närboende för att resa hem; alla likväl bjudna att återkomma följande dagen.

Tidigt om morgonen, och innan någon var uppstigen, skulle ”ungfar” med bränvinsflaskan och ungmor med ost och bröd, företrädda af spelmännen, besöka alla grannarna i byn för att på sängen traktera dem och deras nattgäster. — Så väl den dagen som den följande fortsattes festen med ätande, drickande, dans och allahanda upptåg. Till de senare hörde, i somliga socknar, att sista dagen hafva på bordet stående en soppskål med pålagdt lock. Någon af de närsittande uppmanades af värdarna att aflyfta locket, då en lefvande höna, som säkert funnit sig föga trakterad af att på detta sätt blifva indragen i bröllopsstojet, rusade ur skålen, samt flaxande och skrikande gaf sig på dörren. Detta var en höflig erinran till de närvarande om, att tiden ock för dem var inne att göra detsamma.

Begrafning.

Straxt efter döden och så fort lämplig “tvättgumma” hunnit tillkallas, togs liket ur sängen och flyttades i en bod eller i ett uthus, hvilket kallades att “tvätta ut” den döde, emedan utflyttningen föregicks af en nödtorftig tvagning af likets händer och ansigte, då på samma gång sänghalmen uppbrändes, att den döde icke skulle “gå igen”. Efter några dagar skedde svepningen, dervid den urgamla plägseden någon gång öfvades att låta den döde få med sig i grafven hvad som i lifvet utgjort hans lust och förnöjelse. Det händer nemligen icke så sällan vid graföppningar, att bland lemningar efter lik, som blifvit jordade för en eller annan mansålder sedan, påträffas äldre mynt, tobakspipor, snusdosor och till och med små bränvinsflaskor, ehuru något fynd af det sistnämnda slaget, mig veterligt, icke blifvit gjordt i Nerike. — Jordfästningen skedde alltid på söndag eller annan helgedag, vid sammanringningen till högmessan. På morgonen, begrafningsdagen, samlades alla “i roten”, så väl män som qvinnor, antingen de voro bjudna eller icke, i sorgehuset för att åtfölja den aflidne till hans sista hvilorum. Sedan alla blifvit undfägnade, lästes några, böner och afsjöngs en psalmvers, hvilket kallades att “sjunga ut” liket, hvarpå de, som skulle bära den döde till grafven, kullkastade stolarna, hvarpå kistan stod, samt utburo och satte henne på likbåren, hvarefter liktåget satte sig i rörelse, i hvilket både män och qvinnor deltogo, alla gående hela vägen från sorgehuset till kyrkan. Männerna voro indelade i vissa, minst tre, “bärarelag”, som aflöste hvarandra under vägen, men ordnade sä, att första laget, som mest bestod af den aflidnes husfolk och aflägsnare slägtingar, tog den döde ur huset och jemväl bar kistan in på kyrkogården. När processionen nalkades kyrkan, stannade den på ett gifvet ställe, som oföränderligt var detsamma vid alla begrafningar, dit presten gick sorgetåget till mötes för att under ringningen beledsaga det till grafven. Liksom före, afsjöngs äfven efter jordfästningen en psalmvers, derunder grafven igenskoflades af den dödes närmaste anförvandter på manssidan. På några ställen brukades att framför kistan bära ett enkelt grafkors af trä, på hvilket den dödes namn, födelse och dödstid samt någon vers eller bibelspråk var skrifvet, hvilket kors genast uppsattes, så snart grafven var igenkastad^[11].

Under gudstjensten satte sig enkan och de djupast sörjande på det aflägsnaste rummet i kyrkan, hvilken plats af henne sedan bibehölls under sorgeåret, hvarjemte hon, såsom ytterligare tecken af sin stora sorg, icke nyttjade psalmbok, icke stod upp med den öfriga församlingen, när evangelium lästes, samt bar det hvita doket så långt neddraget, att ansigtet i det närmaste doldes. Efter gudstjenstens slut samlades slägt och grannar åter i sorgehuset till gästabud, men denna gång inga andra än de, som voro inbjudna.

Af årets högtider firades egentligen endast Julen. Och var seden, att alla julsysslor, såsom slagt, brygd och bak skulle vara undangjorda, så att inga sådana göromål behöfde förrättas på sjelfva julaftonen. Sedan alla “doppat i grytan”, hvilket var den enda middag, som bestods den dagen, inbars julhalmen och utbreddes öfver golfvet, der han fick qvarligga till annandagen, men på sina ställen äfven under hela helgen. Alla kreaturen fingo, utöfver den vanliga utfodringen, en extra förplägning, som utdelades af husbondefolket sjelfva, i det de till hvart och ett yttrade: “här har du för att du skall veta, att det är jul!” — hvilken julfägnad till och med sträckte sig till småfoglarne, åt hvilka en otröskad “hafrenek” (hafrekärfve) uppsattes på en stång på gården. — I skymningen, sedan alla iklädt sig högtidsdrägten, dukades julbordet, der tre ofantliga kakor, kallade “juloxarna”, utgjorde bordsprydnaden under hela helgen, efter hvars slut de omsorgsfullt förvarades och gåfvos åt oxarna, när vårbruket begynte. När alla voro samlade, sjöngs en, stundom flera julpsalmer, hvarpå man satte sig till bords, der lutfisken, sötgröten och skinkan utgjorde uppslaget till det kalasande, hvilket förr, liksom än i dag, var hufvudsumman i all julglädje. Under qvällsvarden lades litet gröt på en tallrik, hvarmed en af flickorna aflägsnade sig under djup tystnad. Detta var åt “tomten”, och utsattes i ladugården. — Det hedniska bruket, att julaftonen “gå årsgång”, synes varit alldeles okändt i Nerike.

Klockan fyra på morgonen började juldags-ottesången, och för att hinna till kyrkan i rättan tid, brukade mången, som hade lång kyrkväg, serdeles i de större bergslagssocknarna, genast efter intaget qvällsmål anträda färden till julottan. Hvem minnes icke julottan i våra barnaår? Huru många at våra ljufvaste minnen äro icke förbundna med de tindrande julblossen, som likt vandrande stjernor i den mörka julnatten på, alla vägar närmade sig kyrkan, genom hvars fönster de redan tända julljusen blickade de ankommande till mötes! Hvar och en, när han kom fram på kyrkobacken, kastade sitt bloss på det flammande julbålet, som bådade god äring för det kommande året, om lågan och röken steg rätt i höjden; men motsatsen, om elden ofta kastades åt sidan, eller bålet icke ville brinna. Men det var ej nog att kunna hoppas en god skörd, det var äfven af vigt att få honom tidigt inbergad, och den, som först kom hem ifrån julottan, troddes också få sin säd först under tak. Så snart högmessopredikan var slutad, blef det derför en allmän uppståndelse i bänkarna för att komma ut och hem, dervid det ej var så alldeles ovanligt, att den, som hade lång väg och ej vågade lita ensamt på egen fortfärdighet, sökte genom hvarjehanda skälmstycken, såsom att gömma selstickorna, afskära tömmarna o. d., uppehålla grannarna och bereda sig sjelf det önskliga försprånget.

Tidigt annandagsmorgonen väcktes de sofvande af bygdens ungherrar med Staffansvisan:

Staffan var en stalledräng,
Håll dig väl, fålan min!

Han vattnade sina fålar fem.
Ingen dager synes än;
Men stjernorna på himmelen de blänka.

En uppmärksamhet, som alltid måste gäldas med en ståtlig undfägnad. Trettondedagsottan gjordes en ny uppvaktning, då de sjungande i allahanda förklädnader, som skulle föreställa konung Herodes, de tre vise männen, Judas med pungen m. fl., buro emellan sig “trettondedagsstjernan” af oljadt papper med brinnande ljus, och väckte folket med en sång, som började:

God morgon, härinne, båd' quinnor och män!
Husbönder, matmödrar gå hastigt ur säng.

Men den gången kunde artigheten icke lönas med mindre, än att sällskapet, utom trakteringen, fick ett tillskott i penningar och matvaror, som hopsamlades och bars af Judas, och sedan förtärdes, när ungdomen i slutet af helgen hade sina julgillen. I dem deltogo sällan de äldre. Men dessa tvekade derföre icke att någon gång i en munter slängpolska påminna sig yngre dagar, och tillställde sina dansnöjen, hvilka, alltefter som de voro anordnade af de gifta karlarna eller hustrurna, erhöllo de mindre välljudande benämningarne “gubbarul” och “käringaskrällar”, och bevistades af både gamla och unga. Tjugondedagen afdukades julbordet och utbars julhalmen. Åtminstone ett af julljusen måste alltid gömmas för att tändas Kyndelsmesso-aftonen, som kallades “lilla julen”, och hos de förmögnare firades med samma högtidsmat, som på julaftonen.

Påsken hade som högtid ingenting serskildt utmärkande, förutom det ännu öfliga skjutandet påskaftonen, för att bortskrämma trollpackorna, som voro på väg till Blåkulla, hvarjemte man redan vid påskveckans ingång tog sina försigtighetsmått för att skydda hus och egendom, och synnerligast kreaturen, mot deras förgöring, genom att rita kors med tjära på dörrarna till stallet och ladugårdarna, och lägga stål under förstugubron. Såsom högtidsaftnar firades föröfrigt Valborgmessan med de sedvanliga eldarna, Midsommaraftonen med sina majstänger, och framför allt Trefaldighetsaftonen, då så väl friska som sjuka samlades vid vissa källor^[12], som kransades med löf och blommor, och i hvilka krymplingen och den, som hade ett annat syfte med sitt besök, än blotta nöjet, i tysthet offrade ett småmynt och drack af det undergörande vattnet.

En mängd sedvänjor och bruk af mystiskt vidskeplig art, dels lemningar efter en förträngd naturreligion, dels qvarlefvor af påfviska villfarelser, voro dessutom förbundna med hvar och en af de större högtiderna. Men om dem få vi tala, då vi på ett ställe sammanföra spillrorna af den nationella öfvertro, som i dagligt tal benämnes ”skrock och signerier”, och vända nu blicken som hastigast till en annan sida af våra förfäders lif, nemligen deras hvardagslif.

Till snitten skiljde sig hvardagskläderna intet från helgdagsdrägten. Karlarna buro, då de voro i arbete, likaväl som på söndagen, sin häktrock, som dock under sommaren utbyttes mot en skörtjacka eller s. k. långväst — en långtröja, som gick ned öfver höfterna — samt kortbyxor, grå strumpor och svenska skor, med damaskor eller snösockor under vintern. I hvardagslag, då bonden var hemma, bar han både ute och inne en röd, stickad ”toppmössa” öfver det i pannan benade håret. Qvinnorna voro äfven inomhus klädda i kjol och tröja, samt hade på det uppstrukna håret en bindmössa, men utan underklädsel eller s. k. ”stycke”. Håret på flickorna klipptes ”i lugg” tills de voro femton år, och tills barnen voro sex år gamla var en ”moss” (kolt) den gemensamma drägten för både gossar och flickor.

Sederna hade visserligen ingen förfining, men arbetsamhet, enkelhet i lefnadssättet och en orubblig tillgifvenhet för forna vanor och bruk voro dygder, dem det närvarande slägtet i visst afseende väl kunde afundas sina förfäder. Åkerbruket, som af forno varit landets hufvudnäring, hade dock i folklynnets benägenhet att hålla fast vid det gamla, eller att göra som far brukade, och far för honom, ett af de största hindren för sin förkofran och utveckling, som ytterligare motverkades af det samfälda brukningssättet i de ofta oerhördt stora byarna. Men inskränkta behof, i förening med idoghet och hushållning, beredde och vidmakthöllo en välmåga, som, i motsats till nutidens, var mera verklig än skenbar.

Klockan fyra på morgonen började arbetsdagen både vinter och sommar. Vid första hanegället hördes slagorna på logen och spinnrockarna surra kring morgonbrasan. Till Lucie-dag eller senast till jul borde trösken vara lyktad, och det var en stor heder, ej mindre för tjenarne än för husbonden, att vara de första att höja de hurrarop, som underrättade grannarna i byn, att Jan Svenningsson eller Nils Larsson slagit sista slaget i logen för året, och att hans folk nu som bäst undfägnades efter det tröttsamma höstarbetet. — Men hade Far haft sin ärelystnad, så hade Mor icke mindre sin; ty till påsk skulle allt linet vara spunnet. I hvad som derefter fanns qvar, “satte sig dymmeln”, och ve den flicka, som spann något sådant! Hon hade med berådt mod avsagt sig hoppet att bli brud — åtminstone det året.

Då vårbruket började, gafs åt oxarna de skådebröd, som utgjort julbordets prydnad, under namn af “juloxar”. Det var en sed, som bibehållit sig ända till våra dagar, att ärterna borde sås på samma dag i veckan, som den, hvarpå juldagen infaller. Föröfrigt iakttogs med mycken noggrannhet vissa bemärkelsedagar, såsom att sätta kålfrö på Tiburtii dag, att så linet på Botolf och rofvorna på Leo o. s. v. Dock gjordes gerna ett undantag, om någon af dessa bemärkelsedagar inföll på måndag, onsdag eller thorsdag, hvilka kallades “förkastelsedagar” och ansågos hafva ett olyckligt inflytande på den blifvande äringen.

“Slåningen” (slåttern) var en folkfest, som firades med dans och lekar och betraktades i de enformigt kretsande göromålen som en verklig æra. “Det var nyss före slåningen”, ”det hände just i slåningen”, äro uttryck, som man ännu ofta får höra. Förmodligen var det med någon traditionell vetskap om den betydelse man i detta afseende fordom fästade vid ”höanden”, som en skjutspojke för några år sedan upplyste en vetenskapsman, som reste i Nerike, att midsommar här infaller olika, ibland fjorton dagar, och ibland tre veckor före slåninggen. — När höet var inbergadt, borde allt slåtterfolket dansa i ring omkring ladan, så blef fodret drygt; hvilket ansågs lika afgjordt, som att nästa höskörd skulle felslå, om man underlät att vid slåttern qvarlemna några grässtrån här och der på ängen.

Många sådana bruk af mystisk art voro föröfrigt oskiljaktiga från de dagliga bestyren, Men nutidens upplysning hade ännu icke tagit inbillningskraften till fånga. Fantasien hade full frihet, och befolkade sjöar, strömmar, skogar och berg med andeväsenden, som, ömsom vänligt, ömsom fiendtligt framträdande, understundom läto sig kroppsligen förnimmas, serdeles af dem, som af sitt arbete voro hänvisade till en hög och dyster natur och som derföre, påverkade af den storartade omgifningen, lätt frestades att låta sin inbillning löpa ut med lösa tyglar.

Det är gifvet att man, i öfverensstämmelse med en sådan naturåskådning, vid inträffande sjukdomsfall, vare sig på menniskor eller djur, skulle taga sin tillflykt till öfversinliga medel, läsningar och signerier. Men vid sidan af denna öfvertro, som ofta uppenbarade sig i temligen krassa former, stod en enkel naturmedicin, som ännu i vissa delar fortlefver i allmogens sätt att behandla husdjurens sjukdomar.

Som ett arf från förfädren, bibehöll sig länge en traditionell kännedom om himlakropparnas gång och inbördes ställning på stjernehvalfvet, som satte den dermed förtrogne i stånd att utan ur på det bestämdaste uppgifva nattens timmar.

Med ett intresse, som nu synes alldeles försvunnet, fortgick från far till son minnet af slägtens hufvudmän, och om någon för hundra år sedan velat göra sig mödan att uppteckna dessa langfedgatal, skulle man kunnat uppvisa slägter i valmarsrock med ganska aktningsvärda anor.

Vid den husliga härden lifvade sång och saga qvällens göromål, och man kan gerna med en af våra forskare påstå, att från detta fristundslif datera sig flertalet af de vittra skatter, man ännu träffar i allmogens ego; vi mena dessa ordspråk, sägner och gåtor, hvilka just genom sin allmänna utbredning bevisa sitt ursprung från en forngammal tid, och hvilka verkligen förvåna genom sin qvickhet, sin träffande sanning, och icke sällan genom sin behagliga form.

---

1. På somliga trakter var den byggnadssed gängse, att lägga husen parallelt med hvarandra. För att då kunna komma in till stugubyggningen, hade man först att färdas genom sköfvet och öfver ladugården, sedan genom den öfverbyggda ”porten” emellan visthusboden och stallet, som lågo under ett tak midt emot stugan, och så in på gården.
2. Ett eget slags fruntimmershufvadbonader, som likväl mest nyttjades i hvardagslag, voro de s. k. ”stjerthattarne”, som för några år sedan ännu voro i allmänt bruk i Stora Mellösa.
3. Svennevad, Sockenstämmo-protocoll d. 10 Maji 1697, ”§ 8. Blef slutit, att högfärden skall allmänt afläggias, och ingen bondedräng må gå medh knappetröija, eller bondepijga medh band och brokota kläder, dhen, som theremot bryter skall strax sättjas i stocken”. — Följande året står återigen för d. 30 November: ”§ 4. Lades 1 kanna vijn på dhen Skräddare, som gör någen råck åth bondedrängar, på annat vijs än gambal plägsedh varit, och dhen dräng, som kommer medh knappetröija til kyrkian sättjes i stocken, iämväll dhe bondedrängar, som koma medh sina gula ljfgehäng. Sammaledes pijgor, som komma medh sina brokotta mössor och kragar till kyrkian”.
4. Sköllersta, Protoc, d. 18 Oktober 1741. ”För att afböja then olidiga ändringen och yppigheten i kläder, som dagligen sig föröker, besynnerligen hos ungt och ostadigt folk, thy slöts af Skyllersta Församling: 1:o Valmarsrockar vele vi bruka, som äro rätt och slätt gjorde, med små klädes eller vallmars uppslag, och igenhäktas med häkten, utan rynkor och fckor; eller sådana, som hafva tväre fickor, hvilka med knappar och knapphåhl igenknäppte varda, eller ock sådane, som äro gjorde med kraga kring halsen och långa fickor utan knappar och knapphål; afläggandes här med så väl rockar af kläde, som andra sätt att rockarna förfärdiga, utom the trenne som i thenna punkten förrmälte äro. 2:o Til tröijor skal brukas hemmaväfvet tyg eller sämskade skin, så vidu tilgång thertil kan finnas, eller ock kläde, som våra fäder i tröijor til heders brukat, och vi sammaledes bruka vele; men thesse tröijor, vare sig af tyg, skin eller kläde, blifva rätt och slätt gjorde, utan kraga, rynkor och knappar. 3:o Vaxläders eller så kallade Tyska skor vele vi icke bruka, utan skal både man och qvinna hafva smort eller passerläder til skoor, som hemma i socknen gjorde äro, finnandes vi för oss anständigast av igenbinda them med remmar; men om någon är så ostadig, at han icke vil blifva vid thetta gamla Svenska maneret, stånde honom fritt at betjena sig af spännen. 4:o The, som villa bära lifstycken, måga til them taga skin eller hemmaväfvet tyg; men kolminker och kjöpte tyger, af hvad namn de äro, skola icke af någon mansperson bäras i lifstycken. 5:o Hvita manshandskar, nattkappor och förärmar, som nyligen hafva begynt komma i bruk, samt färgade yllna och regarns-strumpor, så mans som qvinnos, afsäga vi oss alldeles och blifva härefter vid yllna ofärgade eller ock klädesstrumpor, såsom ock vid sämska- och klippingshandksar som hemma i S:n gjorde äro. 6:o Hvad våra hustrur och döttrar beträffar, blifver theras klädebonad tröija och kjortel, som uppåt thet vahnliga och här brukeliga sättet gjöres, kunnandes the theritl utom thet tyg, som the sjelfva tilvärka, bruka kläden och klädessarger, men sattiner, Cattuner och andra kjöptyg, af hvad namn de vara må, utom de här förmälta, skola af them til tröija och kiortel icke brukade varda. 7:o Silkesnäsdukar, som nyligen hos qvinfolcken i bruk kommit, vele vi ock ifrån them hafva afskaffade, undantagandes the svarta, af hvilka hustrurna som så behaga sig kunna betjena… THesse anförda punkter åtaga vi oss samteligen så för oss sjelfva som för våra barn både nu och i framtiden ovägerligen att hålla, begripandes icke härunder tjenstefolket ifrån andra Socknar, som kort tid uti Förs. vistas och sedan bortflytta, så framt the icke sjelfva af fri vilja til vår sed sig beqväma. Men alla af bondeståndet, som komma i Förs. att sätta sig härned, förbinde vi härmedelst til en och samma sed med oss, om the eljest vilja i våra samqväm och omgänge lidhne blifva, och icke för utbölingar och sedeskiämmare utan för Skyllersta Församlings rättsinte sochnefolk erkiände varda.”
5. Stora Mellösa, Sockenst.-Protoc. d. 5 Nov. 1711. ”§ 3. Kyrkioherden begjerte flitigt af Församlingen, at dhe ville i vänlighet bedia sina hustrur, då de behaga åt siättja på Altarläge, väll baka dem efter man kunde räkna 7 äller 8 Altarlägen på rad, som varit illa bakade, at folket inte kunde ätat”; — och ”det är af urminnes tider transfererat uppå den, som bär barnet, at hon skal gifva åt altarläge åt kijrkioherden och uppå bondepijgan, at hon gier åt Capellanen” … Då dervid, enligt samma urkund, två bönder frågade med hvad rätt presterna taga emot sådana offer, samt talade om ”den nya förordningen, som kon. Carl XI beviljade”, hvarigenom dylika offer afskaffades, så svarade pastor: ”Emedan them står fritt att kalla dhe rijkaste, som väll kunna gie ut det, som dhe ock giöra, så kan det intet vara emot någon förordning äller billighet. Så är och detta 2:o at vetta: att kyrkioherden här i Mällösa aldrig får sin richtighet af församl. i fiske i Norss, af hvilken dhe lijkeväll kunnat fådt öfver 100 tunnor här i Församl. i åhr allena, och alldrig af föhl och annat, som man vijll förbijgå, så kunde Församl. uti dhetta ena icke vara så strijdiga, at förtijga det myckna Öhlet och Bränvijnet hvar och en får, när han har något at lefverera i prestgården”.
6. För en mansålder sedan var det ännu så ovanligt att giftermålen skedde utom socknen, att, då en gång bruden var från närmaste grannsocken, den vigselförrättande presten deraf tog anledning att till ingångsspråk för brudtalet välja Dom. Bok. 14 kap. 3 v.: Är nu ingen qvinna bland dina bröders döttrar, och allt mitt folk, att du går bort och tager dig hustru när de Philisteer, hvilket val så tal så när hade gjort bröllopsståten om intet, emedan grannpresten, som äfven var närvarande, fann sig så förnärmad, att han hotade att resa ifrån hela herrligheten.
7. Svennevad, Sockenst-Prot. d. 30 Nov. 1696, ”§ 7. Blef brudstugugången, såsom ett oförsvarligt tiggeri, alldeles aflagd, och om någon understår sig här efter åth att löpa dherefter i Socknen böte både pijga och hustru, som henne följer, hvar sin kanna vijn til kyrkian och hvad the hafva samblat tags dhem ifrån igenom fjerdingsmannen och gifves i fattigstufvan”.
8. N:o 180, G. Ps-B.
9. N:o 340, v. 2, G. Ps.-B.
10. Af dessa bakverk, som icke fingo saknas i ett väl ordnadt gästabud, voro Tolfhålen ett slags stora kringlor, lagda på ett eget sätt med tolf hål, Gorskakor gorån, Vispebröd tunna hvetkakor, utkrusade med runda trästämplar och glattade med påstruken ägghvita, samt Hveteringar smärre kringlor af hvetedeg.
11. I Sköllersta brukades att på korset hafva en liten visaretafla målad, hvars visare utpekade timmen, när den döde afled.
12. Sådana helso- och offerkällor voro bland andra Elfkällan i Glanslammar, på Krogesta egor; Signilds källa i Lennäs, nära Segersjö; en källa på sydvestra sluttningen af Odensbacke i Asker; S:t Evas källa i Kumla, på Elfvesta egor; S:t Olofs källa i Hardemo, vid landsvägen nära kyrkan; Botes källa i Hackvad, på Helgesta egor; Mörsa-källan i Edsberg, på Sanna egor; Kils-källan i Knista och Maria-källan i Tångeråsa, straxt öster om kyrkan, m. fl.