Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige/31

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Brorslotten
Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige
av Selma Lagerlöf

Valborgsmässoafton
Vid kyrkorna  →


[ 402 ]

XXXI.
VALBORGSMÄSSOAFTON.

Lördag 30 april.

Det finns en dag, som är nära nog lika efterlängtad av alla barn i Dalarna som julaftonen, och det är valborgsmässoaftonen, då de få tända eldar ute i det fria.

Flera veckor förut tänka pojkar och flickor inte på annat än att samla bränsle för valborgseldarna. De gå i skogen för att plocka upp torra grenar och kottar, de samla spånor hos snickaren och stickor och bark och vresiga kubbar hos vedhuggaren. De gå var dag till handelsmannen för att tigga gamla lårar, och om någon har lyckats komma över en tom tjärtunna, gömmer han den som sin bästa skatt och törs inte ta fram den förrän i sista stunden, strax innan eldarna skola tändas. De smala spöna, som man använder till att stödja ärter och bönor med, äro i stor fara och likaså alla gamla omkullblåsta gärdsgårdar, alla sönderbrutna redskap och alla hässjestänger, som ha blivit kvarglömda ute på åkern.

När den märkvärdiga kvällen kommer, ha barnen i varje by lagt upp en stor hög av kvistar och ris och allt möjligt brännbart antingen på en kulle eller också nere vid en sjöstrand. I somliga byar är inte bara ett, utan två, tre stora risbål hopplockade. Det kan ju ha fallit sig så, att pojkar och flickor inte ha kunnat enas om bränslesamlingen, eller också ha barnen, som bo söderut i byn, velat ha elden åt sitt håll, och detta ha de, som bo i norra ändan, inte kunnat gå in på, utan de ha måst skaffa sig en eld för egen räkning.

[ 403 ]Högarna bruka vara färdiga i god tid på eftermiddagen, och sedan gå alla barnen omkring med tändsticksaskar i fickan och vänta på mörkret. Det är så förfärligt länge ljust i Dalarna den här tiden på året. När klockan är åtta, har det knappast börjat skymma. Det blir kallt och ruskigt att gå ute och vänta, för det är bara vårvinter ännu. Från all avröjd och öppen mark är snön borttöad, och mittpå dagen, då solen står högt på himlen, kan det kännas riktigt varmt, men det finns ännu djupa drivor kvar i skogarna, isen täcker sjöarna, och mot natten blir det ibland många grader kallt. Därför kan det också hända, att en och annan eld blir tänd, innan det är riktigt mörkt. Men det är bara de minsta och otåligaste barnen, som på det sättet förhasta sig. De större vänta, tills det har blivit så pass mörkt, att eldarna kunna ta sig något ut.

Så kommer äntligen den rätta stunden. Var och en, som har bragt en aldrig så liten sticka till bålet, är närvarande, och den äldsta pojken tänder en halmknippa och sticker in den under högen. Strax börja lågorna arbeta, det fräser och knastrar i riset, de tunnaste kvistarna bli glödröda, röken väller fram, svart och hotande. Så äntligen tränger lågan upp från toppen av risbålet, hög och klar, stiger på en gång flera meter i höjden och syns över hela trakten.

När barnen i en by ha fått sin egen eld riktigt i gång, ge de sig tid att se sig omkring. Jo, där brinner en eld, och där brinner en annan, och nu tändes det en på kullen och en allra överst på berget! Alla hoppas de, att deras eld skall vara den största och klaraste, och de äro så rädda för att den inte skall överglänsa de andras, att de nu i sista stunden rusa hem till gårdarna för att tigga mor och far om ännu några brädstumpar och vedträn.

När elden har brunnit en stund, komma de vuxna och de gamla gående för att se på den. Men elden är inte bara grann och lysande, utan den sprider också en god och skön värme omkring sig, och detta lockar dem att [ 404 ]slå sig ner på stenar och tuvor runt omkring den. Där sitta de och stirra in i lågorna, tills en av dem faller på den tanken, att de borde koka litet kaffe, när det finns en så präktig eld. Medan kaffepannan puttrar, händer det, att någon börjar berätta en historia, och när den första har slutat, tar genast en annan vid.

De vuxna tänka mest på kaffet och på historierna. Barnen tänka på att få elden att brinna högt och brinna länge. Det har gått så bedrövligt långsamt för våren med islossning och snösmältning. Det vore nog bra, om de med sina eldar kunde ge den en liten hjälp. Annars är det otänkbart, att den i rättan tid skall bli färdig med knoppning och lövsprickning.


*


Vildgässen hade ställt sig att sova på Siljans is, och som det kom ett ohyggligt kallt drag norrifrån, hade pojken nödgats krypa in under den vita gåskarlens vinge. Men han hade inte legat där länge, förrän han vaknade vid knallen av ett bösskott. Han gled genast fram under vingen och såg sig omkring helt förskräckt.

Ute på isen i gässens närhet var det alldeles stilla. Hur han spejade och spanade, kunde han inte se någon jägare. Men när han blickade åt land, såg han något så märkvärdigt, att han trodde, att det var ett slags spöksyn, som visade sig, någonting i samma väg som Vineta eller spökträdgården vid Stora Djulö.

Under eftermiddagen hade vildgässen flera gånger farit fram och tillbaka över den stora sjön, innan de hade kunnat bestämma var de skulle slå ner. Medan de flögo, hade de visat honom de stora kyrkor och byar, som lågo på stränderna. Han hade sett Leksand, Rättvik, Mora, Sollerön. Byarna närmast kyrkorna voro stora som småstäder, och han hade förvånat sig över att det var så bebyggt här uppe i norden. Hela trakten hade synts honom ljus och [ 405 ]leende, långt mer än han hade väntat. Han hade inte märkt något, som var hemskt eller skrämmande.

Men nu i mörka natten flammade på dessa samma stränder en lång krans av höga eldar. Han såg dem låga i Mora vid norra ändan av sjön, på stranden av Sollerön, i Vikarbyn, på höjderna ovan byn Sjurberg, på kyrkudden vid Rättvik, på Lerdalsberget och så vidare på uddar och kullar ända bort mot Leksand. Han kunde räkna till mer än hundra eldar, och det var honom alldeles omöjligt att begripa var de hade kommit ifrån, om det inte var trolldom eller spökeri med i spelet.

Vildgässen hade också vaknat vid skottet, men så snart som Akka hade kastat en blick över stranden, sade hon: »Det är människobarnen, som leker.» Och genast stucko hon och de andra gässen sina huvuden under vingarna och slumrade in på nytt.

Men pojken stod och såg på eldarna, som prydde upp stranden likt en lång rad av guldsmycken. Han drogs lika mycket till ljus och värme som en liten mygga, och han ville gärna gå närmare, men han visste inte om han skulle våga lämna gässen. Han hörde skott på skott, och när han nu förstod, att det inte var fara å färde, lockades han också av dessa. Det tycktes, som om de voro så glada därborta vid eldarna, att det inte var nog för dem att skratta och ropa, utan de måste ta till bössorna och skjuta. Och nu kastade de upp raketer vid ett bål, som brann på ett berg. Där hade de en stor eld, och högt uppe låg den, men det var inte nog. De ville ha det än grannare. Ända upp i himlens sky skulle det synas hur glada de voro.

Pojken hade närmat sig stranden helt långsamt, men så nåddes han av några sångtoner. Då började han springa fram mot land. Det här fick han allt lov att vara med om.

Längst inne i Rättviken går en ofantligt lång ångbåtsbrygga ut från stranden, och ytterst på denna stod en skara sångare och sjöng ut över sjön i sena natten. Det var, [ 406 ]som om de hade menat, att våren likasom vildgässen sov ute på Siljans is och de ville väcka honom.

Sångarna började med »Jag vet ett land långt upp i höga nord», och sedan kom »Om sommaren sköna, när marken hon gläds, vid Dala två älvarna vida», därpå »Marschen går till Tuna», »Mandom, mod och morske män» och till sist »I Dalarna bodde, i Dalarna bor». Det var alltsammans sånger om Dalarna. På ångbåtsbryggan brann ingen eld, och sångarna kunde inte se långt omkring sig. Men med tonerna steg bilden av deras land upp för dem och för alla, som hörde dem, ljusare och älskligare, än om det hade varit dager. Det var, som om de hade velat beveka våren: »Se, ett sådant land, som ligger och väntar på dig! Skall du inte komma oss till hjälp? Skall du låta vintern längre öva sitt förtryck över så vackra nejder?»

Så länge som sången varade, stod Nils Holgersson och lyssnade till den, men när den upphörde, skyndade han mot land. Isen var borta längst inne i viken, men denna var så uppgrundad av sand, att han i alla fall kunde komma lyckligt fram till en eld, som låg i själva strandvallen. Han smög sig med stor försiktighet så nära, att han kunde se människorna, som sutto och stodo bredvid elden, och höra vad de sade. Och återigen började han undra över vad det var han såg och fråga sig om det inte bara var en syn. Han hade aldrig förr sett människor klädda på detta sättet. Kvinnorna hade svarta, toppiga hättor på huvudet, små vita skinnjackor, rosiga schaletter om halsen, gröna sidenliv och svarta kjolar med en framvåd, som var randad i vitt, rött, grönt och svart. Karlarna hade runda, lågkulliga hattar, blåa rockar med rödkantade sömmar, gula skinnbyxor, som räckte till knäna och voro fästa med röda, tofsprydda strumpeband. Han visste inte om det bara berodde på dräkterna, men han tyckte, att människorna sågo helt annorlunda ut här än på andra håll, mycket ståtligare och förnämare. Han hörde, att de talade med varandra, men på en lång stund kunde han ingenting förstå. Han kom [ 407 ]ihåg de granna dräkterna, som mor hade i sin kista, och som ingen hade velat nyttja på aldrig så länge, och han undrade om det inte var något slags gammalfolk, som han hade råkat få se, några av dem, som inte hade vandrat levande på jorden på hundra år.

Men detta var sådant, som bara flög genom huvudet på honom och genast var borta igen, för han såg nog, att det var verkliga människor, som han hade framför sig. Det var därför, att folket vid Siljan i tal och i dräkt och i skick har bevarat mer av det, som är förgånget, än man har gjort på andra håll, som han hade kommit att tänka så.

Pojken märkte snart, att de, som sutto vid elden, talade om gamla tider. De berättade hur de hade haft det i sina unga år, då de hade måst vandra långa vägar ut till andra landskap för att genom sitt arbete skaffa bröd till hemmet. Han hörde flera berättelser, men det, som han sedan kom bäst ihåg, var vad en gammal kvinna hade upplevat.


MYR-KERSTIS BERÄTTELSE.

»Far och mor hade en liten gård i Östbjörka, men vi var många syskon, och hårda tider var det, så att när jag hade blivit sexton år, måste jag vandra hemifrån. Vi drog då åstad en tjugu ungdomar härifrån Rättvik. Det var 1845 den 14 april, som jag första gången gick till Stockholm. Till matsäck hade jag några kakor bröd och en kalvbog och litet ost. Tjugufyra skilling var hela reskassan. I skinnsäcken hade jag lagt in den andra maten, som jag fick med mig, och skickat den i förväg med en skjutsbonde jämte en omgång arbetskläder.

Så gick vi då alla tjugu vägen åt Falun. Vi brukade gå tro eller fyra mil om da’n, och till Stockholm kom vi på sju dar. Det var annat, det, än att få sätta sig på tåget, som kullorna nu gör, och bara åka dit så orimligt bekvämt på en åtta, nie timmar.

[ 408 ]När vi kom in i Stockholm, ropade folket till varandra: ’Se, nu kommer Dalregementet!’ Det lät också, som ett helt regemente skulle ha marscherat fram, när vi vandrade på gatorna med våra högklackade skor, där skomakaren hade slagit in inte mindre än femton stora spikar. Det hände allt, att flera av oss snavade och föll omkull, därför att vi var ovana vid de kullriga gatstenarna.

Vi tog in på ett Dalkvarter, som hette »Vita hästen» och låg vid Stora Badstugatan på Söder. Mora-folket bodde vid samma gata i ett kvarter, som hette »Stora kronan». Nu var det bråttom, ska jag. säga, att söka förtjäna något, för det var bara aderton skilling kvar av de tjugufyra, som jag hade hemifrån. En av de andra kullorna sa’, att jag skulle gå till en ryttmästare, som bodde vid Hornstull, och fråga efter arbete. Jag fick stanna hos honom och skulle gräva och plantera i hans trädgård i fyra dar. Tjugufyra skilling fick jag i dagspenning, och maten skulle jag hålla mig själv. Bara litet hade jag råd att köpa, men herrskapets småflickor, som såg hur klent det var, sprang in och begärde mat åt mig i köket, så att jag fick då äta mig mätt.

Sen kom jag till en fru vid Norrlandsgatan. Där fick jag dåligt kvarter, och råttorna tog både hättan och halsduken och åt hål på skinnsäcken min, så att jag måste laga den med ett gammalt stövelskaft, som jag fick. Där hade jag inte arbete längre än fjorton dar, och sen måste jag vandra hem igen med två riksdalers behållning.

Jag tog vägen över Leksand och låg i en by, som hette Rönnäs, ett par dar. Där minns jag att folket kokade välling av sammanmalet havremjöl med sådor och agnar. De hade inte annat, och det fick smaka i hungersnödens dagar.

Ja, det året var inte mycket att skryta av, men jag fick slita ändå värre nästa år. Se, jag måste ge mig av ut igen, för annars hade de inte fått något att leva av därhemma. Jag fick följa med två kullor till Hudiksvall, och dit var det tjugufyra mil. Hela vägen var vi tvungna att bära [ 409 ]skinnsäcken på ryggen, för nu hade vi ingen skjuts. Vi hade tänkt, att vi skulle få trädgårdsarbete, men när vi kom fram, låg snön hög överallt, så att inget sådant arbete fanns. Då gick jag utåt landsbygden och bad dem så vackert i bondgårdarna. att de skulle ge mig något att syssla med. Kära söta, vad jag var trött och hungrig, innan jag kom till en gård, där jag fick stanna och karda för åtta skilling om da’n! Men se, längre fram på våren fick jag arbeta i trädgårdarna i sta’n, och där stannade jag till i juli. Men då blev hemlängtan så stark, att jag gav mig av till Rättvik. Jag var ju bara sjutton år, kan veta. Skorna hade jag slitit ut, så att jag fick gå tjugufyra mil barfota. Men jag var glad ändå i mitt hjärta, för nu hade jag hela femton riksdaler i besparing, och åt mina småsyskon hade jag med mig några hårda vetebullar och en strut med sockerbitar, som jag hade sparat ihop. För när någon gav mig kaffe med två bitar socker till, så gömde jag alltid den ena.

Här sitter ni nu, kullor, och vet inte hur ni borde tacka er Gud, som har gjort bättre tider för oss. Det var så, att det ena nödåret följde det andra på den tiden. All ungdom i Dalarna var tvungen att resa bort för att skaffa pengar. Jag gick nästa år — det var 1847 — till Stockholm igen och fick arbete vid Stora Hornsbergs trädgård. Där var vi flera kullor, och nu hade vi något bättre dagspenning, men spara fick vi göra i alla fall. Vi plockade i trädgårdslanden gamla spikar och ben och sålde i lumpboden, och för pengarna köpte vi sådana där stenhårda ankarstockar, som de bakade åt knektarna på kronobageriet. I slutet av juli gick jag hem igen för att hjälpa till med skörden. Denna gången hade jag tretti riksdaler i besparing.

Nästa år måste jag omigen ut att förtjäna. Då kom jag till Stallmästargården utanför Stockholm. Under den sommarn blev det fältmanöver på Lagårdsgärdet, och jag blev skickad av källarmästarn att passa opp vid ett kök, som han hade i en stor rustvagn. Aldrig glömmer jag, om jag så blev hundra år, den gången, när jag fick blåsa låtar på [ 410 ]vallhornet därute på Gärdet för kung Oskar den förste. Och han skickade mig en hel tvåriksdaler till belöning.

Sen var jag flera somrar å rad roddarkulla på Brunnsviken och rodde mellan Albano och Haga. Det var min bästa tid. Vi hade vallhornen med i båten, och ibland tog passagerarna årorna själva, för att vi skulle blåsa för dem. När så rodden var slut om hösten, gick jag oppåt Uppland på tröskning i bondgårdarna. Framemot jul brukade jag komma hem med så där en hundra riksdaler. Och så hade jag förtjänat säd på tröskningen, som far sen hämtade på vinterföret. Ja, ser ni, om inte jag och mina syskon hade kommit hem med våra slantar, så hade det inte funnits något att leva av. För säden från den egna jorden, den var för det mesta slut vid jultiden, och potatis odlade folk bara litet av på den tiden. Det var då att köpa säd hos handelsmannen, och när rågen kostade fyrti riksdaler tunnan och havren tjugufyra, så fick man allt lov att hushålla. Jag minns, att vi flera gånger gav bort en ko för en tunna havre. Vi bakade havrebröd med finhackad halm i på den tiden. Det var inte lätt att svälja sådant där halmbröd, ska jag säga. Man fick dricka vatten mellan var tugga, för att det skulle gå ner.

Så där höll jag på att vandra ända till det året, då jag gifte mig, och det var 1856. Se, Jon och jag, vi hade blivit go’vänsfolk i Stockholm. Och jag var liksom litet fruktande i mitt sinne, när jag drog hem om åren, att Stockholmsjäntorna skulle vända hans tankar från mig. De kallade honom »vackra Myr-Jon» och »den granna dalkarln», det visste jag. Men han bar ingen falskhet i sitt hjärta, och när han hade sparat nog, så blev det bröllop av.

Sen var det glädje och ingen sorg under några år, men det varade inte länge. 1863 dog Jon, och jag stod ensam med fem små barn. Men det blev inte så illa för oss ändå, för nu hade det börjat bli bättre tider i Dalarna. Nu fanns det gott om potatis och gott om säd. Det var stor skillnad mot förr i världen. Jag skötte själv de små jordbitarna, [ 411 ]som jag hade ärvt, och jag hade en egen stuga. Så gick år efter år, och barnen växte opp. De är välbärgade, de av dem, som nu lever, Gud ske lov! De kan inte riktigt tänka sig hur knappt om brödet det var för Dalarnas folk, när mor deras var ung.»

Den gamla tystnade. Medan hon hade talat, hade elden brunnit ner, och nu reste sig alla och sade, att det var tid att bryta upp. Pojken begav sig åstad utåt isen för att söka reda på reskamraterna, men medan han sprang ensam i mörkret, ljöd för hans öron en vers, som han nyss hade hört sjungas från bryggan: »I Dalarna bodde, i Dalarna bor bland armod än trohet och ära... Sedan var det något, som han inte kom ihåg, men slutet på visan mindes han: »De blandat med bark icke sällan sitt bröd, men mäktiga herrar dock funno sitt stöd hos fattiga männer i Dalom.»

Pojken hade inte alldeles förgätit allt det, som han hade hört om Sturarna och Gustav Vasa, och han hade alltid undrat varför de skulle söka hjälp just hos dalkarlarna, men nu kunde han förstå det. För i ett land, där det fanns sådana kvinnfolk som den gamla därborta vid elden, måtte ju karlarna vara rent omöjliga att få bukt på.