Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige/30

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Dalälven
Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige
av Selma Lagerlöf

Brorslotten
Valborgsmässoafton  →


[ 384 ]

XXX.
BRORSLOTTEN.

DEN GAMLA GRUVSTADEN.Fredag 29 april.

Det fanns inte något ställe i Sverige, där Bataki, korpen, tyckte så mycket om sig som i Falun. Så snart som det blev en smula bart på marken om våren, begav han sig dit och dröjde sedan flera veckor i närheten av den gamla gruvstaden.

Falun ligger i en dalsänka, som genomflytes av en kort å. Vid dalens norra ända ligger en klar och vacker liten sjö med grönskande, månguddiga stränder, som kallas Varpan. Vid södra ändan ligger en sjöliknande vik av Runn, som heter Tisken och har grunt, orent vatten och sumpiga, fula stränder, belamrade med allt möjligt skräp, öster om dalen går en vacker höjdsträckning, som på toppen bär ståtlig tallskog och saftiga björkar och har hela sluttningen klädd med lummiga trädgårdar. Väster om staden går också en ås. Högst uppe är den bevuxen med fattig barrskog, och hela sluttningen är kal, naken, utan träd och gräs, som en riktig öken. Det enda, som skyler marken, är stora, runda stenblock, som ligga utströdda över den.

Falu stad, som ligger i dalsänkan på ömse sidor om ån, ser ut, som om den hade blivit anpassad efter den mark, som den är rest på. På den gröna sidan av dalen finnas alla de byggnader, som ha ett prydligt eller ståtligt utseende. Där ligga de två kyrkorna, rådhuset, landshövdingens bostad, bergslagskontoret, bankhusen, hotellen, de många skolhusen, sjukhuset, alla vackra villor och [ 385 ]boningshus. På den svarta sidan åter stå gata upp och gata ner små rödfärgade envåningshus, långa, ödsliga plank och stora, tunga fabriksbyggnader. Och bortom gatorna, mitt i den stora stenöknen, ligger Falu gruva med gruvkonster och hissar och pumpverk, med ålderdomliga byggnader, som stå lutande på den undergrävda marken, med svarta, branta slaggberg och långa rader av rostugnar.

Vad Bataki angår, brukade han aldrig kasta en blick åt den östra stadsdelen och inte heller åt den vackra sjön Varpan. Men så mycket mer tyckte han om den västra sidan och den lilla sjön Tisken.

Bataki, korpen, älskade allt, som var hemlighetsfullt, allt, som gav anledning till grubbel och funderingar och satte tankarna i rörelse, och mycket sådant fann han på stadens svarta sida. Det hade sålunda varit en stor glädje för honom att söka grubbla ut varför den gamla röda trästaden inte hade brunnit upp såsom alla andra röda trästäder i detta land. Likaså hade han undrat över hur länge de lutande husen vid kanten av gruvan skulle kunna bli stående. Han hade funderat på den stora Stöten, den ofantliga öppningen i jorden mitt i gruvfältet, och flugit ner till dess botten för att undersöka hur detta väldiga tomrum hade uppkommit. Han hade fallit i förundran över de branta högar av slagg, som stodo runt omkring Stöten och gruvhusen och omgärdade dem som murar. Han hade sökt förklara för sig vad den lilla signalklockan, som slår ett kort, dystert ljudande klämtslag med jämna mellanrum hela året runt, hade att säga, och först och sist hade han undrat hur det kunde se ut nere under jorden, där kopparmalmen hade brutits i många hundra år och marken var så full av gångar som en myrstack. När det äntligen hade lyckats Bataki att få någorlunda god reda i allt detta, svävade han bort till den hemska stenöknen för att tänka efter varför det inte växte gräs mellan stenblocken, eller också begav han sig ner till Tisken. Denna sjö ansåg han för den underbaraste, som han någonsin hade råkat på. Hur kunde [ 386 ]det komma sig, att den var alldeles utan fisk, och att dess vatten ibland, när det var upprört av storm, blev alldeles rött? Det var så mycket besynnerligare, som en stor gruvbäck, som föll ut i sjön, hade blänkande, klargult vatten. Han undrade på spillrorna efter förstörda byggnader, som lågo kvar på stranden, och på det lilla stället Tisksågen, som kunde ligga där omgivet av gröna trädgårdsland och överskuggat av träd mellan den öde stenöknen och den besynnerliga sjön.

Det året, då Nils Holgersson for med vildgässen genom landet, stod ännu på stranden av Tisken, ett stycke utanför staden, ett gammalt hus, som kallades Svavelkoket, därför att där bereddes svavel ett par månader vartannat år. Det var ett gammalt ruckel, som hade varit rött, men så småningom hade blivit brungrått. Det hade inga fönster, utan bara en rad gluggar, som voro stängda med svarta luckor, och det stod nästan alltid mycket väl tillbommat. In i detta hus hade Bataki aldrig kunnat kasta en blick, och det väckte därför hans undran mer än något annat. Han hoppade omkring på taket för att finna ett hål, och han satt ofta på den höga skorstenen och kikade ner genom den trånga öppningen.

En dag råkade Bataki mycket illa ut. Det hade varit stark blåst. En glugglucka på det gamla Svavelkoket hade kastats upp, och Bataki hade passat på att flyga in genom gluggen för att se in i byggnaden. Men knappt var han inkommen, förrän luckan slog igen bakom honom, och Bataki var instängd. Han väntade, att vinden skulle kasta upp luckan på nytt, men detta tycktes den alls inte ämna göra.

Det föll rätt mycket dager in i byggnaden genom springor i väggarna, och Bataki hade åtminstone den glädjen att kunna få reda på hur det såg ut därinne. Det fanns ingenting annat än en stor ugn med ett par inmurade grytor, och detta såg han sig snart nöjd på. Men när han ville ut igen, visade det sig, att det alltjämt var [ 387 ]omöjligt. Vinden ville inte kasta upp luckan. Ingen enda glugg eller dörr stod öppen. Korpen befann sig helt enkelt i ett fängelse.

Bataki började skrika på hjälp och höll i därmed hela dagen. Det finns väl knappt några djur, som äro så ihärdiga att föra oväsen som korpar, och det blev snart bekant vida omkring, att han hade råkat i fångenskap. Den gråstrimmiga katten från Tisksågen var den första, som fick reda på olyckan. Han talade om den för hönsen, och de ropade ut den till förbiflygande fåglar. Snart var den känd av alla Falu stads kajor och duvor och kråkor och sparvar. De flögo genast bort till det gamla Svavelkoket för att ta närmare reda på saken. De kände mycket stort medlidande med korpen, men ingen av dem kunde hitta på något sätt att hjälpa honom.

Helt plötsligt ropade Bataki till dem med sin skarpa, vresiga röst: »Tyst, ni därute, och hör på mig! Eftersom ni säger, att ni gärna vill hjälpa mig, så far ut och ta reda på den gamla vildgåsen Akka från Kebnekajse och hennes flock! Jag tycker, att de borde finnas i Dalarna den här tiden på året. Tala om för Akka hur det står till med mig! Jag tror, att hon för med sig den ende, som kan hjälpa mig.»

Agar sändeduva, som var den bästa budbäraren i hela landet, träffade vildgåsflocken borta på Dalälvstranden, och när skymningen inbröt, kommo hon och Akka farande och slogo ner framför Svavelkoket. Tummetott satt på Akkas rygg, men de andra reskamraterna hade de lämnat på en holme i Runn, därför att Akka ansåg, att de skulle ha gjort mer skada än gagn, om de hade kommit med till Falun.

När Akka hade rådfört sig en smula med Bataki, tog hon Tummetott på ryggen och for bort till en gård, som låg alldeles i närheten av Svavelkoket. Hon for sakta fram över trädgården och björkhagarna, som omgåvo det lilla stället, allt under det att både hon och pojken stirrade neråt [ 388 ]marken. Det märktes, att här funnos barn, som hade sina lekar utomhus, och det dröjde inte länge, förrän de hittade vad de behövde. I en liten glad vårbäck slamrade en rad av små hammarverk, och där i närheten fann pojken ett stämjärn. På ett par bockar låg en halvfärdig kanot, och bredvid den hittade han en liten bunt segelgarn.

Med detta foro de tillbaka till Svavelkoket. Pojken fäste snöret kring skorstenen, släppte ner det i det djupa hålet och halade sig utför det. Sedan han hade hälsat på Bataki, som med många vackra ord tackade honom för att han hade kommit, började han att hugga ett hål i väggen med stämjärnet.

Svavelkoket hade inga tjocka väggar, men pojken fick med varje hugg bara lös en spån, så liten och tunn, att en råtta lika väl hade kunnat gnaga loss den med sina framtänder. Det var tydligt, att han skulle nödgas arbeta hela natten och kanske längre ändå, innan han fick ett så stort hål, att korpen kunde tränga igenom det.

Bataki var så ivrig att bli fri, att han inte kunde sova, utan stod bredvid pojken under arbetet. I början var pojken mycket flitig, men om en stund märkte korpen, att huggen kommo med allt längre mellanrum, och till sist upphörde de alldeles.

»Du är visst trött,» sade korpen. »Du orkar kanske inte arbeta längre?» — »Nej, inte är jag trött,» sade pojken och tog åter upp järnet, »men jag har inte sovit ordentligt en natt på aldrig så länge. Jag begriper inte hur jag ska kunna hålla mig vaken.»

Nu gick arbetet raskt undan en stund, men så kommo huggen med allt längre mellanrum. Korpen väckte pojken på nytt, men han förstod, att om han inte kunde hitta på något sätt att hålla honom vaken, skulle han få stanna, där han var, inte bara den natten, utan hela nästa dag också.

»Det kanske ginge bättre att arbeta, ifall jag talade om en historia för dig?» sade han. — »Ja, det kunde [ 389 ]ju vara en möjlighet,» sade pojken, men på samma gång gäspade han och var så sömnig, att han knappt kunde hålla fast verktyget.


SAGAN OM FALU GRUVA.

»Jag ska säga dig, Tummetott,» sade Bataki, »att jag har haft ett långt liv på jorden. Jag har råkat ut för både ont och gott, och flera gånger har det hänt mig, att jag har hållits fången av människorna. På så sätt har jag lärt mig inte bara att förstå deras språk, utan jag har också inhämtat mycket av deras lärdom. Och jag vågar påstå, att det inte finns en fågel till i landet, som har så bra reda på dina stamfränder som jag.

En gång satt jag i bur många år i rad hos en bergmästare här i Falun, och det var i hans hus, som jag fick kännedom om det, som jag nu ska berätta för dig.

För länge i världen sedan bodde här i Dalarna en jätte, som hade två döttrar. När jätten blev gammal och kände, att han skulle dö, kallade han döttrarna till sig för att dela sina egendomar mellan dem.

Hans förnämsta rikedom bestod av några berg, som var fulla av koppar, och dessa ville han skänka till döttrarna. ’Men innan jag lämnar er arvet,’ sade han, ’måste ni lova mig, att om någon främling skulle råka att upptäcka era kopparberg, så ska ni slå ihjäl honom, innan han hinner visa sitt fynd för någon annan.’ Den äldsta av jättedöttrarna var grym och vild, och hon lovade utan tvekan att lyda faderns vilja. Den andra hade ett mera milt sinnelag, och fadern såg, att hon betänkte sig, innan hon gav löftet. Därför lämnade han henne bara en tredjedel av arvet, medan den äldsta fick jämnt dubbelt så mycket som hon. ’Dig vet jag att jag kan lita på, som om du vore en karl,’ sade jätten, ’och därför ska du få brorslotten.’

[ 390 ]Strax därefter dog gammaljätten, och långa tider framåt var båda döttrarna lika noga att hålla löftet. Det hände mer än en fattig vedhuggare eller jägare, att han fick syn på kopparmalmen, som på flera håll låg oppe vid bergytan, men knappast hade han hunnit hem och talat om vad han hade sett, förrän han träffades av en olycka. Antingen störtade en torrfura över honom, eller också råkade han ut för ett bergras. Han fick aldrig tid på sig att visa en annan var skatten var till finnandes i vildmarken.

På den här tiden var det bruk överallt i landet, att bönderna om somrarna sände sina kreatur på bete långt in i skogarna. Vallhjonen följde med dem för att ta vara på mjölken och göra ost och smör. För att folk och boskap skulle ha någon tillflykt i vildmarken, röjde bönderna opp en liten plats i skogen och byggde där ett par små stugor, som de kallade fäbodar.

Nu hände det sig, att en bonde, som bodde invid Dalälven i Torsångs socken, hade sina sommarbodar vid stränderna av sjön Runn, där marken var så stenbunden, att ingen hade försökt sig på att odla den. En höst begav sig bonden med ett par klövjehästar bort till fäbodvallen för att hjälpa till att föra hem kreaturen, smörbyttorna och ostarna. När han skulle räkna boskapen, råkade han märka, att en av bockarna var alldeles röd om hornen. ’Vad är det för horn, som Kårebocken har fått?’ sade bonden till vallkullan. — ’Jag vet inte, jag,’ svarade hon. ’Han har kommit hem med röda horn var kväll i sommar. Han tycker nog, att det är grant.’ — ’Jaså, tror du det,’ sade bonden. — ’Han har sitt lynne för sig, den här bocken, och om jag skurar det röda av hornen, går han genast och skaffar dit nytt.’ — ’Skura då av rödfärgen än en gång,’ sade bonden, ’så får jag se hur han bär sig åt!’

Inte förr hade bocken fått hornen skurade, än han sprang till skogs. Bonden följde honom, och när han hann opp bocken, stod denne och gned hornen mot några stenar, som var röda. Bonden tog opp stenarna, smakade och [ 391 ]luktade. Han trodde sig förstå, att han hade råkat på något slags malm.

Medan han stod där och funderade, kom ett stenblock rullande utför en brant tätt bredvid honom. Bonden sprang åt sidan och räddade sig, men bocken Kåre kom rätt under blocket och blev ihjälslagen. När bonden tittade oppåt branten, såg han en stor, stark jättekvinna, som var i färd med att rulla ner ännu ett stenblock mot honom. ’Vad tar du dig till?’ ropade bonden. ’Jag har varken gjort dig eller någon av de dina något ont.’ — ’Nej, det vet jag nog,’ sade jättekvinnan. ’Men jag måste slå ihjäl dig, därför att du har upptäckt mitt kopparberg.’ Detta sade hon med bedrövad röst, som om hon vore ganska motvillig att döda honom, och härav fick bonden mod att ge sig i tal med henne. Då berättade hon honom om gammaljätten, om löftet, som hon hade gett, och om systern, som hade fått brorslotten. ’Jag är så led åt att slå ihjäl alla de oskyldiga stackare, som finner reda på mitt kopparberg,’ sade hon, ’att jag önskar, att jag aldrig hade tagit emot arvet. Men vad jag har lovat, det får jag hålla.’ Därmed började hon åter bända på stenblocket. ’Ha inte så bråttom!’ sade bonden. ’Inte behöver du slå ihjäl mig för det där löftets skull. Det var inte jag, som fann reda på kopparn, utan det var bocken, och honom har du redan dödat.’ — ’Menar du, att jag kunde slippa med det?’ sade jättedottern och blev tveksam. — ’Ja, det menar jag visst,’ sade bonden. ’Du har hållit ditt löfte så väl, som någon kan begära.’ Och han talade så förståndigt med henne, att han fick behålla livet.

Bonden for nu för det första hem med korna. Sedan vandrade han neråt Bergslagerna och lejde sig drängar, som förstod sig på bergshantering. Dessa hjälpte honom att ta opp en gruva på det stället, där bocken hade mist livet. I början var han rädd att bli dödad, men det förhöll sig nog så, att jättedottern hade tröttnat på att vakta sitt kopparberg. Hon ofredade honom aldrig.

[ 392 ]Malmådern, som bonden hade upptäckt, gick fram i själva bergytan, så att det var varken svårt eller besvärligt att bryta malmen. Han och drängarna släpade fram ved ur skogen, lade opp stora bål på malmberget och tände på. Då sprack stenen sönder av värmen, så att de kunde komma åt malmen. Därpå lät de malmstyckena gå igenom den ena elden efter den andra, tills de fick fram den rena kopparn och hade skilt den från slaggen.

Förr i världen använde folk nästan ännu mera koppar till dagligt bruk, än de gör nu för tiden. Den var en eftersökt och nyttig vara, och bonden, som ägde gruvan, blev snart stormrik. Han byggde sig en stor, präktig gård i närheten av gruvan och kallade den Kårarvet efter bocken. När han red till gudstjänsten i Torsång, var hans häst skodd med silver, och när hans dotter skulle fira bröllop, lät han brygga öl av tjugo tunnor malt och steka tio stora oxar på spett.

På den tiden brukade folk för det mesta hålla sig stilla var och en i sin landsända, och nyheter blev inte så lätt kringförda som nu. Men ryktet om att en stor koppargruva hade blivit funnen nådde ändå fram till många människor, och de, som inte hade bättre att göra, gav sig åstad oppåt Dalarna. På Kårarvet blev alla fattiga vandrare väl mottagna. Bonden tog dem i sin tjänst, gav dem god lön och lät dem bryta malm åt honom. Det fanns nog och övernog av malm, och ju flera tjänare han kunde sätta till arbetet, desto rikare blev han.

Men en kväll lär det ha hänt, att fyra raska karlar med bergsmanshackan på axeln kom vandrande till Kårarvet. De blev väl mottagna som alla andra, men när bonden frågade om de ville arbeta hos honom, sade de tvärt nej. ’Vi tänker bryta malm för egen räkning,’ sade de. — ’Det är väl ändå så, att det här malmberget är mitt,’ sade bonden. — ’Vi tänker inte bryta i din gruva,’ svarade de främmande. ’Berget är stort, och det, som ligger fritt och ohägnat i vildmarken, har vi lika mycken rätt till som du.’

[ 393 ]Mer blev det inte talat om detta, och bonden fortfor att visa gästfrihet mot de nykomna. Tidigt nästa dag gick de ut för att arbeta, fann kopparmalm ett stycke längre bort och började bryta den. När de hade hållit på några dar, kom bonden till dem. ’Det är gott om malm här i berget,’ sade han. — ’Ja, det vill mycket folks arbete till, innan denna skatten är lyftad,’ svarade en av de främmande. — ’Det förstår jag nog,’ sade bonden, ’men jag tycker ändå, att ni borde ge mig skatt av den malm, som ni bryter, därför att det är min förtjänst, att det kan drivas bergshantering här.’ — ’Nu förstår vi inte vad du menar,’ sade karlarna. — ’Jo, jag har frigjort berget genom min klokhet,’ sade bonden och berättade för dem om de båda jättedöttrarna och om brorslotten.

Karlarna hörde mycket noga på detta, men de tycktes fästa sig vid annat i berättelsen, än bonden hade väntat. ’Är det säkert, att den andra jättekvinnan är farligare än den, som du råkade ut för?’ sade de. — ’Jag tror inte, att hon skulle visa er mycket förbarmande,’ svarade bonden.

Därmed lämnade han dem, men han höll ögonen på dem, och om en stund såg han, att de upphörde att arbeta och vandrade inåt skogen.

När folket satt vid kvällsvarden på Kårarvet den dagen, hördes ett förfärligt tjut av vargar borta från skogen. Mittibland vilddjurens tjutande ljöd människoskrik. Bonden reste sig genast, men drängarna tycktes inte ha lust att följa honom. ’Det kan vara gott nog åt det där tjuvpacket att bli rivet av vargarna,’ sade husfolket. — ’Nog ska vi bistå dem, som är i nöd,’ sade bonden och gick ut med alla sina femti drängar.

De fick genast syn på en förfärligt stor skara vargar, som tumlade om varandra och revs och slets om ett byte. Drängarna jagade bort dem och fann då på marken fyra människokroppar, som var så illa medfarna, att de inte skulle ha förstått vilka det var, om de inte hade sett fyra gruvhackor, som låg bredvid dem.

[ 394 ]Efter detta förblev kopparberget i en mans ägo ända till bondens död, då det övertogs av hans söner. Dessa arbetade gemensamt i gruvan, men den malm, som hade blivit upptagen under ett år, delade de i högar, kastade lott om dem och smälte sedan fram kopparn i var sina ugnar. De blev alla mäktiga bergsmän och byggde sig stora och ansenliga gårdar. Och efter dem tog deras arvingar fatt på arbetet, öppnade nya gruvschakt och ökade malmbrytningen. År för år växte gruvan i betydenhet, och allt flera bergsmän fick del i den. Somliga bodde helt nära den, andra hade sina gårdar och hyttor runt om i trakten. En mäktig bygd uppstod, och denna kallades Stora Kopparbergs bergslag.

Nu är att märka, att den malm, som låg så till, att den kunde brytas oppifrån, som man bryter sten ur ett stenbrott, började ta slut, och gruvarbetarna blev tvungna att söka malmen djupt under jorden. De måste genom trånga schakt och långa, slingrande gångar arbeta sig in i jordens mörka innandömen för att lägga sina eldar och spränga sönder berget. Det är alltid ett tungt och svårt arbete att bryta berg, men därtill kom pinan av röken, som inte kunde leta sig ut i luften, och svårigheten att frakta malmen på branta stegar opp till jordytan. Och ju längre neråt djupet de trängde, desto farligare blev brytningen. Ibland kom starka vattenströmmar frambrusande ur en vrå av gruvan, ibland hände det, att taket i gruvgångarna störtade in över gruvdrängarna. Detta gjorde, att arbetet i den stora gruvan blev så fruktat, att ingen ville ägna sig däråt av fri vilja. Då erbjöds livdömda förbrytare och män, som strök omkring fredlösa i skogarna, att de skulle få tillgift för sina brott, om de ville bli gruvarbetare i Falun.

Under långa tider hade ingen tänkt på att söka efter brorslotten. Men bland de laglösa männen, som kom till Stora Kopparberget, fanns flera, som inte aktade sitt liv så högt som ett äventyr, och dessa började genomströva trakten i hopp att finna den.

[ 395 ]

Efter teckning av J. F. Martin.

Falu gruva.

[ 396 ]Hur det avlöpte för alla de sökande, det kan ingen säga, men en berättelse finns kvar om ett par gruvdrängar, som sent en kväll kom hem till husbonden och talade om, att de hade funnit en stor och mäktig malmåder i skogen. De hade bläckat opp väg till den, och nästa dag ville de visa den för husbonden. Men nästa dag var en söndag, och husbonden ville inte gå till skogen och söka malm den dagen, utan gick i stället till kyrkan med allt sitt husfolk. Det var vinter, och de vandrade till kyrkan över sjön Varpan. På bortvägen gick allt väl, men på hemvägen föll båda drängarna ner i en vak och drunknade. Då började folk påminna sig den gamla sägnen om brorslotten och sade, att det säkert var denna, som drängarna hade funnit.

För att råda bot på alla brister vid gruvan tog bergsmännen sig för att kalla in utlänningar, som var kunniga i gruvarbete, och dessa utländska mästare lärde dem bygga gruvkonster, som pumpade bort vattnet och fraktade opp malmen. Främlingarna ville inte sätta mycken lit till sagan om jättedöttrarna, men väl trodde de, att det kunde vara möjligt, att det fanns en mäktig malmåder någonstans i närheten, och de sökte efter den med stor iver. Och en kväll kom en tysk gruvfogde till härbärget vid gruvan och berättade, att han hade funnit brorslotten. Men tanken på den stora rikedom, som han nu skulle vinna, gjorde honom alldeles yr och vild. Han ställde till gästabud samma natt, drack och dansade och spelade tärning, och till sist råkade han i gräl och slagsmål och blev nerstucken av en bland dryckesbröderna.

Ur Stora Kopparberget hämtades alltjämt en sådan myckenhet malm, att gruvan räknades för den rikaste koppargruva, som fanns i något land. Den gav stor rikedom, inte bara åt den närmaste trakten, utan de skatter, som hämtades därur, blev Sveriges rike till stor hjälp under betryckta tider. För dess skull blev hela Falu stad oppbyggd, och så märkvärdig och nyttig har gruvan ansetts vara, att [ 397 ]kungarna brukade resa till Falun för att besöka den och kallade den för Sveriges lycka och Svea rikes skattkammare.

När människor tänkte på hur mycken rikedom, som hade kommit ur den gamla gruvan, kan ingen undra på att de, som trodde, att en dubbelt så stor kopparskatt fanns i närheten, skulle förarga sig över att den var oåtkomlig. Mången vågade livet för att söka efter den, men vann ingenting därmed.

En av de sista, som såg brorslotten, var en ung Falubergsman av god och rik släkt, som ägde gård och hytta i staden. Han ville gifta sig med en vacker bonddotter från Leksand och vandrade dit för att fria till henne, men hon nekade att gifta sig med honom, därför att hon inte ville flytta till Falun, där röken från rostugnar och hyttor låg så tungt och tryckande över staden, att hon blev ängslig, bara hon tänkte på den.

Bergsmannen höll henne mycket kär, och när han vände tillbaka hem, var han djupt bedrövad. Han hade bott i Falun i hela sitt liv, och han hade aldrig tänkt på att det kunde vara svårt att leva där. Men när han nu närmade sig staden, blev han förfärad. Ur den stora gruvöppningen, ur de hundra rostugnarna omkring den uppsteg den tunga, stickande svavelröken och svepte hela staden i en dimma. Röken hindrade växterna från att trivas, så att marken låg bar och naken vida omkring. Hyttor, ur vilka elden lågade, och som var omgivna av svarta slaggvarp, såg han överallt, inte bara i staden och dess närhet, utan i hela trakten. De stod vid Grycksbo, vid Bengtsarvet, vid Bergsgården, vid Stennäset, vid Korsnäs, i Vika och ända bortåt Aspeboda. Han förstod, att den, som var van vid att bo i ljus och grönska vid den skinande Siljan, inte kunde trivas härnere.

Åsynen av staden gjorde honom ännu dystrare, än han hade varit. Han tyckte sig inte vilja gå hem genast, utan vek av från vägen och vandrade in i skogsmarken. Där [ 398 ]strövade han omkring hela dagen utan att tänka på vart han gick.

När det led mot aftonen, hände det sig, att han råkade få se en bergyta, som glänste likt guld. När han såg bättre efter, märkte han, att det var en mäktig åder av kopparmalm. Först blev han glad åt upptäckten, men sedan kom han att tänka på att detta torde vara brorslotten, som hade bragt så många i fördärvet, och då blev han skrämd. ’I dag må jag säga att olyckan förföljer mig,’ tänkte han. ’Kanske att jag nu måste mista livet, därför att jag har funnit den här rikedomen.’

Han vände sig genast bort och begav sig på hemvägen. Om en stund kom han i möte med en hög och stor kvinna. Hon var lik en myndig bergsmansmor, men han kunde inte påminna sig, att han hade sett henne förut.

’Jag undrar vad du har haft för dig i skogen,’ sade kvinnan. ’Jag har sett, att du har strukit omkring här hela dagen.’ — ’Jag har gått och sett mig om efter en boplats,’ sade bergsmannen, ’för den kullan, som jag tycker om, vill inte bo i Falun.’ — ’Tänker du inte på att bryta malm ur kopparberget, som du fann för en stund sedan?’ frågade hon vidare. — ’Nej, jag får lov att sluta med bergshanteringen, annars kan jag inte få den, som jag tycker om.’ — ’Ja, håll ord med detta bara,’ sade kvinnan, ’så ska inget ont hända dig!’

Med detsamma lämnade hon honom. Men han skyndade sig att göra till sanning vad han hade sagt för nöds skull. Han upphörde med kopparhanteringen och byggde sig en gård långt från Falun. Och sedan hade hon, som han tyckte om, ingenting emot att flytta till honom.»

Härmed slutade korpen sin berättelse. Pojken hade verkligen hållit sig vaken hela tiden, men inte hade han fört järnet med särdeles stor fart.

»Nå, hur har det gått sedan?» frågade han, när korpen tystnade.

[ 399 ]»Jo, det har gått utför med koppartillverkningen sedan den tiden. Falu stad, den står ju. Men alla de gamla hyttorna är borta. Hela trakten är översållad av gamla bergsmansgårdar, men de, som bor på dem, får lov att ägna sig åt jordbruk eller skogshantering. I Falu gruva håller malmen på att ta slut. Det vore mer välbehövligt än någonsin, att man funne reda på brorslotten.»

»Jag undrar om den där bergsmannen var den siste, som såg den,» sade pojken.

»Jag ska tala om för dig vem som har sett den sist, när du har huggit hål på väggen och släppt ut mig,» sade Bataki.

Pojken spratt till och började arbeta litet raskare. Han tyckte, att Bataki hade sagt det där i en underligt menande ton. Det lät nästan, som om han ville låta pojken förstå, att han, korpen, hade sett den stora malmådern. Kunde han ha haft någon särskild mening med att han hade berättat den där historien för honom?

»Du har visst farit mycket omkring här i trakten,» sade pojken för att få litet klarhet i saken. »Du har nog funnit både ett och annat, medan du har svävat över skogarna och bergen häromkring.»

»Jag skulle nog kunna visa dig rätt mycket märkvärdigt, bara du blir färdig med ditt arbete,» sade korpen.

Pojken började hugga med sådan iver, att flisorna flögo omkring honom. Nu hade han blivit riktigt viss på att korpen hade funnit brorslotten. »Det är bra synd, att du, som är en korp, inte ska kunna göra dig någon glädje av den rikedomen, som du har funnit,» sade han.

»Jag vill inte tala mer om den här saken, förrän jag ser, att du kan hugga hål på väggen och släppa ut mig,» sade korpen.

Pojken arbetade, så att järnet blev brännande varmt. Han tyckte sig lätt kunna gissa Batakis mening. Korpen kunde ju inte bryta malm för egen räkning, och därför var det säkert hans avsikt att skänka upptäckten till Nils Holgersson. [ 400 ]Det var ju både det troligaste och rimligaste. Men om pojken nu fick veta hemligheten, då skulle han komma tillbaka hit, så snart som han hade blivit människa igen, och ta reda på den stora rikedomen. Och när han hade förtjänat tillräckligt mycket pengar, så skulle han köpa in hela Västra Vemmenhögs socken och bygga ett slott där, så stort som Vittskövle. Och en dag skulle han bjuda husman Holger Nilsson och hans hustru till sig på slottet. Och när de komme vandrande, skulle han stå på trappan och säga: »Var så goda och stig in, och var som hemma här!» Och de skulle förstås inte känna igen honom, utan undra vem den fina herrn var, som hade bjudit dem. »Skulle ni inte tycka om att bo på ett sådant här ställe?» skulle han då säga. — »Det förstår sig, men det är inte något för oss,» skulle de svara. — »Jo, det är det. Det är meningen, att ni ska få det här stället i betalning för den stora vita gåskarlen, som flög bort häromåret,» skulle han säga.

Pojken skötte järnet allt flinkare. Det nästa, som han skulle använda pengarna till, var att bygga en ny stuga på ljungheden i Sunnerbo åt Åsa gåsapiga och lille Mats. Mycket större och finare än den gamla förstås. Och så skulle han köpa in hela Tåkern och ge den till änderna, och så...

»Nu får jag säga, att du har arbetat med god fart,» sade korpen. »Jag tror, att hålet är tillräckligt stort allaredan.»

Det lyckades verkligen för korpen att tränga sig ut. Pojken följde efter och såg då Bataki sitta på en sten ett par steg längre bort.

»Jag ska nu hålla mitt löfte till dig, Tummetott,» sade Bataki mycket högtidligt, »och tala om för dig, att jag har sett brorslotten. Men jag vill inte råda dig att börja leta efter den, för det kostade mig åratals arbete, innan jag fick reda på den.»

»Jag tänkte, att du skulle tala om för mig var den fanns, som lön för att jag har hjälpt dig ur fångenskapen,» sade pojken.

[ 401 ]»Du måtte ha varit bra sömnig, medan jag berättade om brorslotten,» sade Bataki. »Annars skulle du väl inte ha väntat något sådant. Märkte du inte, att alla de, som har velat uppenbara var brorslotten fanns, har råkat i olycka? Nej, du I Bataki har levat så länge på jorden, att han har lärt sig att hålla mun.»

Därmed lyfte han vingarna och flög sin väg.

Akka stod och sov på marken bredvid Svavelkoket, men det dröjde en lång stund, innan pojken gick fram och väckte henne. Han var missmodig och sorgsen, därför att han hade gått miste om den stora rikedomen, och tyckte, att han ingenting hade att glädja sig åt. »Jag tror inte, att det är sant med jättedöttrarna,» sade han för sig själv, »och jag tror inte på vargar och svaga isar, men jag tror, att när fattiga gruvarbetare har funnit den stora malmådern mitt i vilda skogen, har de blivit så yra av glädje, att de sedan inte har kunnat hitta reda på den. Och jag tror, att missräkningen har blivit så svår för dem, att de inte har kunnat leva. För så känner jag det.»