Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige/33

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Vid kyrkorna
Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige
av Selma Lagerlöf

Översvämningen
Sagan om Uppland  →
På Wikipedia finns en artikel om Hjälstaviken.


[ 416 ]

XXXIII.
ÖVERSVÄMNINGEN.

1—4 maj.

I flera dar rådde ett förskräckligt väder i trakterna norr om Mälaren. Himlen stod jämngrå, vinden ven, och regnet piskade. Både människor och djur visste, att det inte kunde bli vår med mindre, men de tyckte ändå, att det var nästan outhärdligt.

När det hade regnat en dag, började snömassorna i granskogarna smälta på allvar, och vårbäckarna kommo i gång. Alla vattenpussar på gårdarna, det tröga vattnet i dikena, vattnet, som porlade upp mellan tuvorna i myrar och kärr, allt kom i rörelse och försökte leta sig fram till bäckarna för att bli taget med till havet.

Bäckarna ilade så hastigt som möjligt fram till Mälaråarna, och åarna gjorde sitt bästa för att föra vattenmassorna ner till Mälaren. Men då kastade alla småsjöar i Uppland och i Bergslagerna på en och samma dag av sina istäcken, så att åarna fylldes av isflak och helt hastigt stego ända upp till sina bräddar. Så förstorade, som åarna nu hade blivit, störtade de sig ut i Mälaren, och det dröjde inte, förrän den hade mottagit så mycket vatten, som den bekvämligen kunde rymma. Den råkade i häftig strömning ner mot utloppet, men Norrström är en trång farled, och den kunde inte släppa fram vattnet så fort, som det hade behövts. Till på köpet var det starkt östanväder, så att havsvattnet vräkte mot land och stod hindrande i vägen för Strömmen, när den ville föra sötvattnet ut i Östersjön. [ 417 ]Och eftersom åarna oupphörligen kommo med nytt vatten till Mälaren och Strömmen inte hann att skaffa bort det, var det intet annat för den stora sjön att göra än att stiga över sina bräddar.

Den steg mycket långsamt och liksom ovillig att skada sina vackra stränder. Men som dessa nästan överallt äro låga och långsluttande, dröjde det inte länge, förrän vattnet hade hunnit flera meter inåt land, och mer behövdes inte för att vålla den största uppståndelse.

Det är något eget med Mälaren. Den består av idel trånga fjärdar, vikar och sund. Ingenstädes breder den ut vida, stormpiskade ytor. Det är, som om den inte vore skapad för annat än lustfärder och segelturer och glada fiskafängen. Och den äger så många ljuvliga, trädklädda öar, holmar och uddar. Ingenstädes visar den upp nakna, ödsliga, förblåsta stränder. Det är, som om den aldrig hade tänkt sig, att de skulle bära annat än lustslott, sommarvillor, herrgårdar och förlustelseställen. Men det är kanske därför, att den vanligen visar sig så vänlig och mild, som det blir sådant spektakel, när den ibland om vårarna lägger av den leende minen och visar, att den kan bli farlig på allvar.

När den nu tycktes vilja ställa till med en översvämning, blevo alla båtar och ekstockar, som hade varit upplagda på land under vintern, i all hast tätade och tjärstrukna för att kunna sättas i sjön så snart som möjligt. Tvättbryggorna fördes upp på land och landsvägsbroarna förstärktes. Banvakterna, som hade att tillse sådana järnvägssträckor, som löpte utmed stranden, gingo ständigt fram och tillbaka på banvallen och vågade inte sova varken natt eller dag.

Bönder, som hade hö eller torrt löv förvarat i lador på de låga holmarna, skyndade att skaffa detta i land. Fiskarna togo upp sina ryssjor och garn, för att dessa inte skulle bli bortsköljda av översvämningen. Vid färjeställena myllrade det av resande. Alla, som skulle hem eller [ 418 ]bort, måste skynda sig, medan de voro säkra på att överfarten inte skulle bli hindrad.

I Stockholmstrakten, där stränderna äro kantade med sommarbostad vid sommarbostad, rådde ändå den värsta brådskan. De flesta villorna lågo nog så högt uppe på land, att de inte voro i någon fara, men det fanns ju båtbrygga och badhus vid var och en av dem, och dessa måste föras i säkerhet.

Men det Var inte bara människorna, som råkade i bekymmer, därför att Mälaren började stiga över sina bräddar. Änderna, som hade lagt sina ägg inne bland strandbuskarna, sorkar och näbbmöss, som bodde utmed stranden och hade små hjälplösa ungar i boet, grepos av den största ängslan. Till och med de stolta svanorna kände sig oroliga för att deras hon och ägg skulle bli förstörda.

Och alla dessa farhågor voro inte överflödiga, ty för var stund, som gick, steg Mälaren.

Pilarna och alarna, som vuxo i strandbrädden, hade redan vattnet högt uppåt stammarna. I trädgårdarna var vattnet inne och stökade om i kryddlanden på sitt eget sätt, och i de rågåkrar, som lågo så till, att det kunde komma åt dem, gjorde det den största skada.

Sjön fortfor att stiga under flera dar. De sanka ängarna omkring Gripsholm kommo under vatten, så att det stora slottet skildes från land inte bara av en smal grav, utan av breda sund. I Strängnäs förvandlades den vackra strandpromenaden till en forsande ström, och i Västerås beredde man sig på att få färdas i båt framåt gatorna. Ett par älgar, som hade övervintrat på en holme i Mälaren, hade fått ståndplatsen satt under vatten och kommo simmande mot land. Hela vedupplag, massor av stockar och bräder, en mängd bryggkar och såar hade råkat i drift, och överallt voro människor ute i sina båtar för att bärga.

Under denna svåra tid hände det, att Smirre räv en dag kom smygande genom en björkdunge, som låg ett stycke norr om Mälaren. Han gick som vanligt och tänkte på [ 419 ]vildgässen och Tummetott och undrade hur han skulle bära sig åt för att finna dem, för han hade alldeles tappat spåret.

När han gick och kände sig som värst modlös, fick han syn på Agar sändeduva, som hade slagit sig ner på en björkkvist. »Det var förträffligt, Agar, att jag råkade dig,» sade Smirre. »Du kan törhända säga mig var Akka från Kebnekajse och hennes flock håller till nu för tiden.» — »Nog är det möjligt, att jag vet var de är,» sade Agar, »men inte lär jag tala om det för dig.» — »Det kan också vara detsamma,» sade Smirre, »om du bara ville framföra en hälsning, som jag har till dem. Du vet väl hur illa det står till vid Mälaren i de här dagarna. Det är stor översvämning där, och det myckna svanfolket, som bor i Hjälstaviken, håller på att få sina bon och ägg förstörda. Men Dagaklar, svankungen, har hört talas om den där parveln, som följer med vildgässen, och som kan råda bot för allting, och han har skickat mig för att fråga Akka om hon vill komma ner till Hjälstaviken med Tummetott.»

»Nog kan jag framföra hälsningen,» sade Agar. »Men inte förstår jag hur den lilla parveln ska kunna hjälpa svanorna.» — »Det förstår inte jag heller,» sade Smirre. »Men han kan ju gå i land med vad som helst.» — »Det förvånar mig också, att Dagaklar skickar sina hälsningar till gässen med en räv,» invände Agar. — »Du har nog rätt i att vi är fiender annars,» sade Smirre med mild röst. »Men när det är så stor nöd på färde, får man lov att hjälpa varandra. Du kan i alla fall låta bli att säga Akka, att du fick hälsningen genom en räv, för det är nog inte utan, att hon är misstänksam av sig.»


SVANORNA I HJÄLSTAVIKEN.

Den tryggaste tillflyktsort för simfåglar, som finns i hela Mälartrakten, är Hjälstaviken, som är den innersta delen av Ekolsundsviken, som återigen är en utvikning av [ 420 ]Norra Björköfjärden, som är den näst största av de långa bukter Mälaren sänder av inåt Uppland.

Hjälstaviken har flacka stränder, grunt vatten och en mängd vassruggar, alldeles som Tåkern. Den är inte på långt när så stor som den ryktbara fågelsjön, men den är ändå ett förträffligt fågelhem, därför att den är fridlyst sedan många år tillbaka. Den är nämligen ett tillhåll för ett stort svanfolk, och ägaren av den gamla kungsgården Ekolsund, som ligger i närheten, har förbjudit all jakt på viken, för att inte svanorna skola bli störda och oroade.

Så snart Akka hade fått hälsningen, att svanfolket behövde hennes hjälp, hade hon skyndat att bege sig till Hjälstaviken. Hon kom dit med flocken en kväll och såg genast, att där hade timat svåra olyckor. De stora svanbona hade blivit lösryckta från sina fästen och drevo i den starka blåsten fram över viken. Några hade redan fallit sönder, ett par hade vält, och äggen, som hade funnits i dem, lågo och blänkte på sjöbottnen.

När Akka slog ner i viken, voro alla svanor, som bodde där, samlade borta vid östra stranden, där de voro bäst skyddade mot vinden. Fastän de hade lidit mycket av översvämningen, voro de alldeles för stolta att visa någon sorg. »Det är inte värt att sörja,» sade de. »Det finns gott om rottågor och stjälkar. Vi kan snart bygga oss nya bon.» Ingen av dem hade haft en tanke på att kalla en främmande till hjälp, och de hade inte en aning om att Smirre hade skickat efter vildgässen.

De voro flera hundra, och de hade lagt sig efter rang och ordning: de unga och oerfarna ytterst i kretsen, de gamla och visa längre in. Allra innerst lågo Dagaklar, svankungen, och Snöfrid, svandrottningen, som voro äldre än alla de andra och räknade de flesta av svanfolket som sina avkomlingar.

Dagaklar och Snöfrid kunde tala om de dagar, då svanor av deras stam inte levde vilda någonstans i Sverige, utan endast funnos som tama i slottsgravar och dammar. [ 421 ]


Svanor i Hjälstaviken.

[ 422 ]Men så hade ett svanpar farit bort ur fångenskapen och slagit sig ner i Hjälstaviken, och från dessa två härstammade alla de svanor, som bodde där. Nu för tiden fanns det vilt svanfolk i många av Mälarvikarna liksom i Tåkern och Hornborgasjön. Alla dessa nybyggare voro komna från Hjälstaviken, och svanorna, som bodde där, voro mycket stolta över att deras ätt sålunda utbredde sig från sjö till sjö.

Vildgässen hade råkat slå ner vid västra stranden, men när Akka såg var svanorna lågo, började hon genast simma fram emot dem. Hon var själv mycket förvånad över att de hade sänt efter henne, men hon höll det för en heder och ville inte ett ögonblick försumma att bistå dem.

När Akka kom i närheten av svanorna, hejdade hon sig för att se efter, att gässen, som följde henne, summo fram i rak linje och med jämna mellanrum. »Simma nu på raskt och väl!» sade hon. »Titta inte på svanorna, som om ni aldrig skulle ha sett något vackert förr, och bry er inte om vad de säger till er!»

Det var inte första gången, som Akka sökte upp det gamla svanherrskapet, och de hade alltid tagit emot henne på det sätt, som en så vittberest och ansedd fågel som Akka kunde ha rätt att fordra. Men hon tyckte inte om att simma fram mellan alla de svanor, som lågo omkring dem. Aldrig kände hon sig så liten och grå, som när hon råkade in bland svanorna, och en och annan av dem brukade nog också fälla ett par ord om grållingar och fattigfolk. Men sådant var det klokast att inte låtsa om.

Denna gången tycktes allt gå ovanligt bra. Svanorna flyttade sig helt stillsamt åt sidan, och vildgässen summo fram liksom genom en gata, kantad av de stora, vitskimrande fåglarna. Det var mycket vackert att se dem, där de lågo och spände upp vingarna som segel för att ta sig väl ut inför de främmande. De höllo inne med alla anmärkningar, och Akka var helt förvånad. »Dagaklar har nog kommit [ 423 ]underfund med deras olater och sagt till dem, att de ska uppföra sig på ett höviskt sätt,» tänkte förargåsen.

Men bäst som svanorna på detta sätt ansträngde sig att iaktta ett gott skick, fingo de syn på den vita gåskarlen, som kom simmande sist i den långa gåsraden. Då gick det ett susande av förundran och harm genom laget, och med ens var det slut med det fina uppförandet.

»Vad för slag?» utropade en av dem. »Ämnar vildgässen skaffa sig vita fjädrar?»

»De ska inte tro, att de blir svanor fördenskull,» skreks det från alla håll.

De började ropa om varandra med sina klangfulla, starka röster. Det var omöjligt att förklara för dem, att det var en tam gåskarl, som hade följt med vildgässen.

»Det är visst själva gåskungen, som kommer,» hånade de.

»Det är ingen ända på oförsynthet.»

»Det är ingen gås, det är bara en tam anka.»

Den store vite kom ihåg Akkas befallning att inte låtsa om vad han än skulle få höra. Han höll sig tyst och sam framåt så raskt han förmådde, men det hjälpte inte. Svanorna blevo alltmer närgångna. »Vad är det för en groda han bär på sin rygg?» frågade en. »De tror visst, att vi inte ska se, att det är en groda, därför att han är klädd som en människa.»

Svanorna, som nyss hade legat i en så skön ordning, summo nu om varandra i häftigaste vimmel. Alla ville tränga sig fram för att få syn på den vita vildgåsen.

»Den där vita gåskarln borde åtminstone skämmas för att komma och visa sig bland oss svanor.»

»Han är nog lika grå som de andra. Han har bara doppat sig i en mjölbinge i en bondgård.»

Akka hade nätt och jämnt hunnit fram till Dagaklar och skulle just fråga vad slags hjälp han begärde av henne, när kungen märkte uppståndelsen bland svanfolket. »Vad [ 424 ]står nu på? Har jag inte befallt, att de ska vara hövliga mot främmande?» sade han och såg missnöjd ut.

Snöfrid, svandrottningen, sam åstad för att hålla efter sitt folk, och Dagaklar vände sig åter mot Akka. Då kom Snöfrid tillbaka och såg mycket upprörd ut. »Kan du inte få dem att tiga?» ropade svankungen emot henne. — »Det är en vit vildgås därborta,» svarade Snöfrid. »Det är ju en skam att se. Jag undrar inte på att de är förargade.» — »En vit vildgås!» sade Dagaklar. »Det är för galet. Något sådant kan inte finnas till. Du måtte ha sett miste.»

Omkring Mårten gåskarl blev trängseln allt större. Akka och de andra vildgässen försökte simma fram till honom, men de blevo skuffade hit och dit och kunde inte nå honom.

Den gamla svankungen, som var starkare än någon annan, satte sig då hastigt i rörelse, sköt alla andra åt sidan och banade sig väg fram till den vite. Men när han såg, att det verkligen var en vit gås, som låg där på vattnet, blev han lika vred som de andra. Han fräste av ilska, störtade rätt på Mårten gåskarl och ryckte av honom ett par fjädrar. »Jag ska lära dig, vildgås, att komma till svanorna så här utspökad,» sade han.

»Flyg, Mårten gåskarl, flyg, flyg!» ropade Akka, för hon förstod, att svanorna skulle komma att rycka varenda fjäder av den store vite, och »Flyg, flyg!» ropade också Tummetott. Men gåskarlen låg så inklämd mellan svanorna, att han inte hade utrymme att lyfta vingarna. Och från alla håll sträckte svanorna fram sina starka näbbar för att rycka fjädrarna av honom.

Mårten gåskarl försvarade sig mot dem genom att bita och hugga efter bästa förmåga, och de andra vildgässen gingo också till strids mot svanorna. Men det var klart hur detta skulle ha slutat, om de inte helt oförväntat hade fått hjälp.

Det var en rödstjärt, som hade märkt, att vildgässen hade råkat illa ut bland svanorna, och genast skrek han [ 425 ]ut det skarpa kallelseropet, som är brukligt bland småfåglarna, när det gäller att jaga bort en hök eller en falk. Knappt hade ropet ljudit tre gånger, förrän alla traktens småfåglar på pilsnabba vingar i en stor, bullersam svärm ilade ner mot Hjälstaviken.

Och dessa små kraftlösa stackare kastade sig över svanorna. De skränade i deras öron, de skymde utsikten för dem med sina vingar, de gjorde dem yra i huvudet med sitt fladdrande, de bragte dem ur fattningen genom att ropa: »Skäms, skäms, svanor! Skäms, skäms, svanor!»

överfallet av småfåglarna varade bara ett par ögonblick, men när de voro borta och svanorna kommo till sans igen, sågo de, att vildgässen hade lyft och svävat över till vikens andra sida.


DEN NYA BANDHUNDEN.

Det var åtminstone det goda med svanorna, att när de sågo, att vildgässen hade undkommit, voro de för stolta att jaga efter dem. Vildgässen kunde alltså i största lugn ställa sig att sova på en vassrugge.

Vad Nils Holgersson angår, så var han för hungrig att kunna somna. »Jag måste nödvändigt försöka att komma in i någon stuga och få mig litet mat,» tänkte han.

I de dagarna, då så många saker av olika slag flöto omkring på sjön, var det inte svårt för en sådan som Nils Holgersson att finna en farkost. Han besinnade sig inte länge, hoppade ner på en brädstump, som hade gungat in bland vassen, fiskade upp en liten käpp och började över det grunda vattnet staka sig fram mot stranden.

Knappt hade han landat, förrän han hörde ett plaskande i vattnet vid sidan om sig. Han höll sig stilla och såg då för det första en svanhona, som låg och sov i sitt stora rede bara några meter ifrån honom; vidare såg han en räv, som hade gått ett par steg ut i vattnet för att [ 426 ]smyga ut till svanredet. »Hoj, hoj, hoj! Stå opp! Stå opp!» skrek pojken och slog i vattnet med sin käpp. Svanhonan reste sig, men inte fortare, än att räven hade hunnit att kasta sig över henne, om han hade velat. Men han avstod från detta och skyndade i stället rätt mot pojken.

Tummetott såg räven komma och satte av inåt land. Det låg vida, jämna ängar framför honom. Han såg inte något träd. som han kunde klättra upp i, intet hål, där han kunde gömma sig. Det var bara att springa undan. Pojken var en god löpare, men det var givet, att han inte kunde tävla i snabbhet med en räv, när denne var lös och ledig och inte hade något att släpa på.

Ett stycke från sjön lågo några små torpstugor, där det lyste ljus ur fönstren. Pojken sprang förstås åt detta hållet, men han måste säga till sig själv, att innan han kom fram till husen, borde räven kunna hinna honom många gånger.

Räven var honom en gång så nära, att han tyckte sig vara säker om fångsten, men då kastade sig pojken hastigt åt sidan och vände om ner mot viken igen. I vändningen förlorade räven en smula tid, och innan han på nytt hade hunnit upp pojken, hade denne skyndat fram till ett par karlar, som hela dagen och kvällen hade varit ute på sjön för att bärga kringdrivande gods och nu voro på hemväg.

Karlarna voro trötta och sömniga. De hade varken märkt pojken eller räven, fast dessa hade sprungit tätt framför dem. Pojken brydde sig inte heller om att tala till dem och begära hjälp, utan nöjde sig med att gå tätt bredvid dem. »Räven måtte väl inte våga sig ända fram till människorna,» tänkte han.

Men snart hörde han hur räven kom tassande. Han räknade nog på att karlarna skulle ta honom för en hund, ty han kom alldeles inpå dem. »Vad är det för en hund, som smyger efter oss?» sade då den ena av karlarna. »Han kommer så nära, som om han ville bitas.» Den [ 427 ]andra stannade och såg sig om. »Bort med dig! Vad har du här att göra?» sade han och sparkade till räven, så att denne for tvärsöver vägen. Sedan höll sig räven på ett par stegs avstånd, men han följde med hela tiden.

Earlarna voro snart framme vid torpen och följdes åt till en av stugorna. Pojken hade ämnat gå med dem in, men när han hade kommit på förstubron, hade han sett en stor, präktig, långhårig bandhund komma utrusande ur sin koja för att hälsa på husbonden. Då hade pojken hastigt ändrat sig och stannat kvar ute i det fria.

»Hör du, bandhund!» sade pojken med låg röst, så snart som karlarna hade stängt dörren. »Jag undrar om du ville hjälpa mig med att fånga en räv i natt.»

Bandhunden hade dålig syn, och hetsig och argsint hade han blivit av att stå bunden. »Skulle jag fånga en räv?» skällde han till i vredesmod. »Vad är du för en, som kommer och gör narr av mig? Kom mig bara inom räckhåll, ska du få lära att inte skämta med mig!»

»Inte är jag rädd att komma nära dig, må du tro,» sade pojken och sprang fram till hunden. När denne såg honom, blev han så häpen, att han inte kunde säga ett ord.

»Det är jag, som kallas Tummetott, och som reser omkring med vildgässen,» sade pojken. »Har du inte hört talas om mig?» — »Sparvarna har visst kvittrat om dig ibland,» sade hunden. »Du lär ha utfört stora ting för att vara så liten.» — »Det har gått tämligen bra för mig hittill- dags,» sade pojken, »men nu lär det vara ute med mig, om du inte vill hjälpa mig. Jag har en räv hack i häl efter mig. Han står och lurar bakom knuten.» — »Ja, sannerligen kan jag inte lukta honom,» sade bandhunden. »Den ska vi snart bli av med.» Och bandhunden rusade åstad, så långt som länken tillät, och skällde och gläfste en lång stund.

»Nu tror jag inte, att han ska visa sig mer i natt,» sade hunden. — »Det behövs mer än ett grant skall för att skrämma den där räven,» sade pojken. »Han är snart här igen, och det vore bara väl, för jag har gjort opp med mig [ 428 ]själv, att du ska ta honom till fånga.» — »Börjar du nu att föra spektakel med mig?» sade hunden. — »Kom bara med mig in i kojan, så att inte räven kan höra oss,» sade pojken, »så ska jag säga dig hur du ska bära dig åt!»

Pojken och bandhunden kröpo in i kojan och lågo där och viskade.

Om en stund stack räven fram nosen bakom knuten, och när allt var stilla, kom han sakta in på gården. Han vädrade pojken ända till hundkojan och satte sig på lämpligt avstånd för att tänka efter hur han skulle kunna locka ut honom. Plötsligen stack bandhunden ut huvudet och morrade åt honom: »Gå din väg! Annars kommer jag och tar dig.» — »Nog sitter jag här, så länge jag vill, för dig,» sade räven. — »Gå din väg!» sade hunden än en gång i hotande ton. »Annars har du i natt jagat för sista gången.» Men räven bara grinade åt honom och vek inte ur fläcken. »Jag vet allt hur långt din kedja räcker,» sade han. — »Jag har varnat dig två gånger,» sade hunden och kom ut ur kojan. »Nu får du skylla dig själv.»

I detsamma kastade han sig med ett långt språng över räven och nådde honom utan minsta svårighet, för han var lös. Pojken hade knäppt upp hans halsband.

Det uppstod några ögonblicks strid, men den var snart avgjord. Hunden stod som segrare, räven låg på marken och vågade inte röra sig. »Ja, håll dig nu stilla!» sade hunden. »Annars biter jag ihjäl dig.» Han tog räven i nacken och släpade honom till sin koja, och där kom pojken med hundlänken och lade halsbandet två gånger om halsen på honom och spände till så, att han blev säkert fastgjord. Och under allt detta måste räven ligga stilla och vågade inte röra sig.

»Nu hoppas jag, Smirre räv, att det ska bli en god bandhund av dig,» sade pojken, när han var färdig.