Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige/41
| ← En dag i Hälsingland |
|
En morgon i Ångermanland → |
XLI.
I MEDELPAD.
Örnen och pojken voro ute i god tid nästa morgon, och Gorgo tänkte nog, att han skulle hinna långt uppåt Västerbotten den dagen. Men då bar det sig inte bättre, än att han hörde hur pojken sade för sig själv, att i ett sådant land, som det han nu for fram över, var det väl omöjligt för människor att leva.
Landet, som låg under dem, var södra Medelpad, och där fanns rakt ingenting annat än ödsliga skogar. Men när örnen hörde pojkens ord, ropade han genast: »Häroppe har de skogen till åker.»
Pojken tänkte på vad det var för en skillnad mellan de ljusa, gula rågåkrarna med sina veka strån, som sköto upp på en sommar, och den mörka barrskogen med de fasta stammarna, som behövde åratal för att mogna till skörd. »Det vill gott tålamod till för den, som ska få sin bärgning från en sådan här åker,» sade han.
Mer blev det inte sagt, förrän de kommo till en plats, där skogen var avverkad, så att marken var täckt bara av stubbar och avhuggna riskvistar. När de foro fram över stubbmarken, hörde örnen, att pojken sade för sig själv, att detta var en bra ful och fattig plats.
»Det är en åker, som blev avmejad förra vintern,» ropade örnen genast.
Pojken tänkte på hur skördemännen i hans trakt foro ut på sina skördemaskiner i de vackra, ljusa sommarmornarna och på kort tid mejade av ett stort fält. Men skogsåkern skördades under vintern. Timmerhuggarna drogo ut i vildmarken, där snön låg hög och kölden var som strängast. Det var ett drygt arbete bara att fälla ett enda träd, och för att avverka en skogslott, så stor som denna, hade de väl måst ligga ute i skogen i flera veckor. »Det
måste vara duktigt folk, som kan meja av en sådan här åker,» sade han.
När örnen hade gjort ett par vingslag, fingo de syn på en liten koja, som låg i kanten av stubbmarken. Den var uppförd av grova, obarkade stockar, var utan fönster och hade bara ett par lösa bräder till dörr. Taket hade varit täckt med bark och kvistar, men det var nu sönderfallet, så att pojken kunde se, att inne i kojan funnos endast några stora stenar, som hade tjänat till eldstad, och ett par breda träbänkar. När de foro fram över kojan, hörde örnen, att pojken undrade vem som kunde ha bott i en så eländig stuga.
»Skördemännen, som har mejat skogsåkern, har bott här,» ropade örnen genast.
Pojken tänkte på hur skördefolket hemma i hans trakt vände tillbaka glatt och muntert från arbetet och hur det bästa, som mor hade i visthuset, bullades upp för dem. Här skulle de efter det stränga arbetet gå till vila på hårda bänkar i en koja, som var sämre än ett uthus. Och vad de fingo att äta, det kunde han rakt inte begripa. »Jag är rädd för att det inte hålles några skördegillen för de här arbetarna,» sade han.
Litet längre fram sågo de under sig en förfärligt usel väg, som slingrade genom skogen. Den var smal och sned, backig och krokig, stenig och gropig och sönderskuren av bäckar på flera ställen. När de foro fram över skogsvägen, hörde örnen, att pojken undrade vad som hade fraktats på en sådan väg.
»Det är på den här vägen, som skörden har förts till stacken,» sade örnen.
Återigen tänkte pojken på vilket lustigt liv det var därhemma, när de stora skördevagnarna, förspända med två starka hästar, drogo säden bort från åkern. Karlen, som körde, satt stolt högst på lasset, hästarna yvdes och kråmade sig, och bybarnen, som hade fått lov att klättra upp på kärvarna, sutto där och skreko och skrattade, halvt glada och halvt förfärade. Men här fraktades tunga stockar utför och uppför stupande branter. Hästen måtte bli som sönderdragen, körkarlen skulle väl mången gång känna sig förtvivlad. »Jag är rädd för att det inte har hörts mycken gamman utmed den här vägen,» sade pojken.
Örnen svingade sig framåt med väldiga vingslag, och om en liten stund kommo de till en älvstrand. Här sågo de en plats, som var alldeles betäckt med spånor, stickor och bark. Örnen hörde, att pojken undrade varför det såg så skräpigt ut därnere.
»Det är här, som skörden har varit stackad,» ropade örnen.
Pojken tänkte på hur sädesstackarna i hans trakt lades upp tätt vid gårdarna, som om de vore deras bästa prydnad. Här kördes skörden ner till en ödslig älvstrand och lämnades där. »Jag undrar om någon går hit bort i ödemarken, räknar sina stackar och jämför dem med grannens,» sade han.
En liten stund därefter hunno de fram till den stora älven Ljungan, som flöt fram i en bred dalgång. Genast var allt så förändrat, att de kunde tro sig vara komna till ett annat land. Den mörka barrskogen hade stannat på branterna ovanför dalen, och sluttningarna voro klädda med ljusstammiga björkar och aspar. Dalen var så bred, att älven på många ställen kunde vidga ut sig till sjöar. På stränderna låg en stor, rik bygd med präktiga och väl upptimrade gårdar. När de foro fram över dalen, hörde örnen, att pojken undrade över att de ängar och åkrar, som funnos där, kunde räcka till för en så stor befolkning.
»Här bor skördefolket, som mejar av skogsåkern,» ropade örnen.
Pojken tänkte på de låga stugorna och de kringbyggda gårdarna i Skåne. Här bodde bönderna i riktiga herrgårdshus. »Det ser ut, som om det skulle löna sig att arbeta i skogen,» sade han.
Örnen hade ämnat fara rakt mot norr, men när han kom ett stycke ut över älven, hörde han hur pojken undrade vem som tog hand om timret, sedan det hade blivit upplagt vid älvbrädden. Då svängde Gorgo om och for österut neråt Ljungan. »Det är älven, som tar hand om det och kör det till kvarnen,» ropade han.
Pojken tänkte på hur noga det var därhemma, att inte ett korn fick spillas bort. Här kommo nu stora massor av timmer flytande i älven, utan att någon vårdade sig om dem. Han kunde inte tro, att mer än hälften av stockarna kom fram, dit de skulle. Somliga flöto mitt i strömfåran, och för dem gick allt väl, men andra färdades utmed stranden, och de stötte mot uddar eller blevo kvarliggande i vikarnas lugnvatten. I sjöarna samlade sig stockarna i sådan mängd, att de täckte hela deras yta. Där tycktes de ligga och vila hur länge som helst. Vid broarna fastnade de, i fallen hände det, att de brötos rätt av, i forsarna stannade de framför stenarna och byggde upp sig till höga, vacklande staplar. »Jag kan undra hur lång tid den här skörden behöver för att komma till kvarnen,» sade pojken.
Örnen fortfor att långsamt flyga neråt Ljungan. Över många ställen höll han sig stilla med utbredda vingar, för att pojken skulle få tid att se hur den här sortens skördearbete gick till.
Om en stund kommo de till ett ställe, där flottningskarlarna arbetade. Och örnen hörde, att pojken undrade för sig själv vad det var för folk, som sprang fram utmed stränderna.
»Det är de, som tar vara på all den skörden, som har fördröjt sig på vägen,» ropade örnen.
Pojken tänkte på hur lugnt och fredligt folk körde sin säd till kvarnen hemma hos honom. Här sprungo karlar fram på älvstranden med långa båtshakar i händerna, och med möda och besvär hjälpte de timret till rätta. De vadade ut i strandvattnet, så att de blevo våta från topp till tå. De hoppade från sten till sten långt ut i forsarna, de vandrade omkring på de vaggande timmerhoparna så lugnt, som om de skulle ha gått på släta marken. Det var djärvt och rådigt folk. »När jag ser det här, måste jag tänka på smederna i Bergslagerna, som handskades med elden, som om den vore alldeles ofarlig,» sade pojken. »Dessa flottningskarlarna leker med vattnet, som om de vore herrar över det. De tycks ha kuvat det, så att det inte vågar skada dem.»
Så småningom hade de närmat sig älvmynningen, och Bottniska viken låg framför dem. Men Gorgo fortsatte inte rakt fram, utan for norrut längs kusten. Han hade inte farit långt, förrän de sågo under sig ett sågverk, så stort som en småstad. När örnen svävade fram och tillbaka över det, hörde han hur pojken sade för sig själv, att detta var en bra stor och präktig plats.
»Här har du den stora timmerkvarnen, som kallas Svartvik,» ropade örnen.
Pojken tänkte på väderkvarnarna hemma i hans trakt, som lågo så fridsamt inbäddade i grönska och rörde vingarna så långsamt. Den här kvarnen, där skogsskörden skulle malas, låg tätt invid kusten. På vattnet framför den summo en mängd stockar, som en efter annan släpades med järnkedjor uppför en sluttande bro in i ett hus, som liknade en stor lada. Vad som skedde med dem därinne, det kunde pojken inte se, men starkt rassel och dån hörde han, och från andra sidan av huset kommo små vagnar utlöpande, som voro fullastade med vita plankor. Vagnarna foro på blanka skenor bort till brädgården, där plankorna lades upp i staplar, som bildade gator liksom husen i en stad. På ett ställe byggdes nya staplar, på ett annat plockades de gamla ner, och plankorna buros ombord på ett par stora skepp, som lågo och väntade på last. Det var vimlande fullt av arbetare, och bakom brädgården uppåt skogen lågo deras bostäder. »Här arbetar de så, att de måtte hinna att såga opp all skog i Medelpad,» sade pojken.
Örnen rörde vingarna en smula, och genast sågo de ett nytt stort sågverk, som var ungefär likt det förra, med såghus, brädgård, lastkaj och arbetarbostäder.
»Här har du en till av de stora kvarnarna. Den kallas Kubikenborg,» ropade örnen.
»Jag ser, att det kommer mer skörd ur skogen, än jag kunde tro,» sade pojken. »Men nu är det väl slut med timmerkvarnarna.»
Örnen rörde vingarna sakta, for förbi ännu ett par sågverk och kom fram till en stor stad. När örnen hörde, att pojken undrade vad detta var för en stad, ropade han: »Detta är Sundsvall. Det är huvudgården i timmerbygden.»
Pojken tänkte på städerna nere i Skåne, som sågo så gråa och gamla och allvarliga ut. Häruppe i den kulna norden låg Sundsvalls stad innerst inne i en vacker vik och såg ny och glad och strålande ut. Det var något särskilt lustigt med den, när man såg den uppifrån, för i mitten stod en klunga höga stenhus, så präktiga, att det knappt fanns make till dem i Stockholm. Runt om stenhusen var ett tomrum, och så vidtog en krans av trähus, som lågo trevliga och glada i små trädgårdar, men som tycktes veta med sig, att de voro mycket sämre än stenhusen, och inte vågade sig fram i deras närhet. »Det här är nog en både rik och mäktig stad,» sade pojken. »Kan det vara möjligt, att det är den magra skogsmarken, som ger upphov till allt detta?»
Örnen rörde vingarna och for över till Alnön, som låg mittemot Sundsvall. Här råkade pojken i största förvåning över alla de sågverk, som klädde stränderna. De lågo på Alnön det ena bredvid det andra, och de lågo på fasta landet mittemot, verk vid verk, brädgård vid brädgård. Han räknade åtminstone till fyrtio, men han trodde nog, att de voro ändå fler. »Det är då underbart, att det kan se så ut häroppe,» sade han. »Ett sådant liv och en sådan rörelse har jag inte sett på något annat ställe under hela resan. Det är ett märkvärdigt land, som vi har. Vart jag kommer, alltid finns det något för människor att leva av.»
