Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige/42
| ← I Medelpad |
|
Västerbotten och Lappland → |
XLII.
EN MORGON I ÅNGERMANLAND.
När örnen hade farit ett stycke uppåt Ångermanland nästa morgon, sade han, att i dag var det han, som var hungrig och måste skaffa sig mat. Han satte ner pojken i en väldig tall, som stod på en hög bergås, och flög därpå sin väg.
Pojken fann en god sittplats i en grenklyka och satt där och såg ner över Ångermanland. Det var en vacker morgon, solskenet förgyllde trädtopparna, en svag vind for spelande genom barren, den skönaste doft slog upp ur skogen, ett storståtligt landskap låg utbrett framför honom, och själv kände han sig sorglös och glad. Han tyckte, att ingen kunde ha det bättre.
Han hade fri utsikt åt alla håll. Landet väster om honom var uppfyllt av åsar och bergtoppar, som blevo högre och vildare, ju längre bort de stodo. Öster om honom funnos också en mängd åsar, men de sjönko och blevo lägre, tills landet låg alldeles slätt nere vid havet. Överallt blänkte åar och älvar, som hade en besvärlig färd med forsar och fall, så länge som de gingo fram mellan bergen, men bredde ut sig blanka och breda, när de närmade sig kusten. Bottniska viken såg han också. Inemot land var den prickig av öar och tandad av uddar, men längre ut låg den klar och jämnblå som en sommarhimmel.
»Det här landet är likt en åbrädd, när det nyss har regnat och en mängd rännilar strömmar utför den och gräver opp fåror, som slingrar och kröker och löper samman,» tänkte pojken. »Och bra vackert är det att se på. Jag minns, att lappgubben på Skansen brukade säga, att Sverige i en olycklig stund hade blivit vänt opp och ner. De andra skrattade åt honom, men han påstod, att om de bara hade sett hur grant det var oppe i norden, skulle de begripa, att det inte kunde ha varit meningen från första början, att ett sådant land skulle ligga så långt ur världen. Och jag tror nästan, att han hade rätt i detta.»
När pojken hade sett sig nöjd på landskapet, lossade han ränseln från ryggen, tog fram ett stycke vitt, fint bröd och började äta. »Jag tror, att jag aldrig har smakat så gott bröd,» tänkte han. »Och så mycket jag har sedan! Det räcker i ett par dar till för mig. Inte trodde jag i går vid det här laget, att jag skulle bli ägare till en sådan rikedom.»
Medan han mumsade och åt, tänkte han på hur han hade fått brödet. »Det är bestämt därför, att jag fick det på ett så vackert sätt, som jag tycker så mycket om att äta det,» sade han.
Kungsörnen hade lämnat Medelpad redan förra kvällen, och knappt hade han farit över gränsen till Ångermanland, förrän pojken hade fått syn på en ådal och en älv, som voro så ståtliga, att de överglänste allt, vad han förut hade sett i den vägen.
Dalen hade legat så bred mellan åsarna, att pojken hade undrat om den inte en gång i tiden hade blivit utgrävd av en annan älv, som hade varit mycket större och bredare än den, som nu gick där. Sedan dalen hade blivit färdig, måtte den på ett eller annat sätt ha blivit fylld med sand och jord, inte helt och hållet, men ett gott stycke uppåt bergen. Och genom denna lösa fyllningen hade den älven, som nu gick fram genom dalen, och som var mycket bred och vattenrik, den också, grävt sig en djup fåra. Den hade gjort sig präktigt tillskurna stränder: än var det mjuka sluttningar, som blommade så praktfullt, att det lyste rött, blått och gult ända upp till pojken, än sköto delar av strandvallen, som hade varit så hårda, att vattnet inte hade kunnat nöta bort dem, upp från älvbrädden som branta murar och torn.
Där pojken hade farit uppe i höjden, tyckte han, att han på en gång kunde se ner i tre olika slags världar. Längst nere i daldjupet, där älven gick fram, var en värld. Där flottades timmer, där styrde ångbåtar från brygga till brygga, där rasslade sågverken, där lastades stora fraktfartyg, där fångades lax, där roddes, där seglades, där flögo en massa svalor, som hade sina bon i älvbrinken.
Men en våning högre upp i dalen, så att säga, på den släta marken, som utbredde sig ända bort till bergkanten, där var en annan värld. Där lågo gårdar, byar och kyrkor, där sådde bönderna sina tegar, där betade boskap, där grönskade ängar, där sysslade kvinnorna i sina små kålgårdar, där slingrade landsvägar, där brusade järnvägståg.
Och så bortom allt detta, uppe på de skogbeväxta åsarna, såg han den tredje världen. Där lågo tjäderhönor på ägg, där stodo älgarna gömda i de täta snåren, där lurade lodjuren, där knaprade ekorrarna, där doftade barren, där stod blåbärsriset i blom, där slogo trastarna.
När pojken hade fått se den rika ådalen, hade han börjat jämra sig över att han kände sig hungrig. Han hade inte fått något till livs på två hela dar, sade han, och nu var han alldeles utsvulten.
Gorgo ville nog inte, att det skulle sägas, att pojken for sämre, när han följde med honom, än när han reste med vildgässen, och han hade genast saktat farten. »Varför har du inte talat om detta förut?» hade han sagt. »Du ska få så mycket mat du vill ha. Inte behöver du svälta, när du har en örn till reskamrat.»
Strax därpå hade örnen fått syn på en bonde, som hade gått och sått en åker helt nära älvstranden. Karlen bar kornet i en korg, som han hade hängande framför bröstet, och var gång den var tömd, hämtade han nytt utsäde ur en säck, som stod vid åkerrenen. Örnen hade räknat ut,
att den där säcken stod fylld av den bästa mat, som pojken kunde önska sig, och han hade sänkt sig ner emot den.
Men innan örnen ännu hade nått till marken, hade det uppstått ett förfärligt larm omkring dem. Det var kråkor, och det var sparvar, och det var svalor, som hade skyndat till under häftigt skrikande, i tanke att örnen ämnade slå ner på någon fågel. »Bort, bort, rövare! Bort, bort, fågeldödare!» hade de ropat. De hade fört ett sådant väsen, att bonden hade blivit uppmärksam på det och skyndat fram. Då hade örnen måst fly. Pojken hade inte fått ett enda korn.
Det hade varit rent märkvärdigt med småfåglarna. De hade inte bara tvungit örnen att fly, utan de hade också förföljt honom en lång sträcka uppåt dalgången, och överallt hade människorna hört deras rop. Kvinnorna hade kommit ut på gårdarna och klappat i händerna, så att det hade smattrat som gevärssalvor, och karlarna hade rusat ut med bössa i hand.
På samma sätt hade det gått, var gång örnen hade sänkt sig ner mot marken. Pojken hade övergivit hoppet, att örnen skulle kunna skaffa honom någon mat. Han hade aldrig förr tänkt på att Gorgo var så hatad och avskydd. Han hade nästan tyckt, att det var synd om honom.
Om en stund hade de kommit farande över en stor bondgård, där matmodern måtte ha haft bak för sig under dagen. Hon hade nu satt ut en plåt nygräddade bullar på gårdsplanen till att svalna och stod bredvid dem och vaktade, för att inte katten eller hunden skulle stjäla bort dem.
Örnen hade sänkt sig ner över gården, men han hade inte vågat slå ner mittför ögonen på bondkvinnan. Han hade farit fram och tillbaka helt rådvill. Ett par gånger hade han varit så långt nere som till skorstenen, men så hade han höjt sig på nytt.
Men nu hade bondhustrun lagt märke till örnen. Hon hade lyft huvudet och följt honom med blickarna. »Vad den där bär sig besynnerligt åt!» hade hon sagt. »Jag tror, att den vill ha en av mina vetebullar.»
Det hade varit en så vacker kvinna, hög och ljus, med ett glatt och öppet ansikte. Hon hade skrattat helt hjärtligt, tagit en bulle från plåten och hållit upp den över sitt huvud. »Vill du ha den, så kom och ta den!» hade hon sagt.
Örnen hade nog inte förstått hennes ord, men han hade ändå genast begripit, att hon ville ge honom bullen. I ilande fart hade han skjutit ner mot brödet, gripit det och flytt mot höjden.
När pojken hade sett örnen rycka till sig brödet, hade han fått tårar i ögonen. Han hade inte gråtit av glädje, därför att han skulle slippa hungra ett par dar, utan han hade blivit rörd över att bondhustrun hade gett bort sitt bröd till den vilda rovfågeln.
Och där han nu satt i talltoppen, kunde han, när han ville, se för sig den höga, ljusa kvinnan, sådan hon hade stått på gårdsplanen och sträckt upp brödet.
Hon hade nog vetat, att den stora fågeln var en kungsörn, en rövare, som människorna brukade hälsa med skarpa skott, och hon hade väl också sett den besynnerliga bytingen, som den bar på sin rygg, men hon hade inte tänkt på vilka de voro, utan så snart hon hade förstått, att de voro hungriga, hade hon delat med sig av sitt goda bröd.
»Om jag en gång blir människa igen,» tänkte pojken, »ska jag fara och söka opp den vackra kvinnan vid den stora älven och tacka henne för att hon var så god emot oss.»
SKOGSBRANDEN.
Medan pojken ännu höll på med sin frukost, kände han en svag rök norrifrån. Han vände sig genast åt detta hållet och såg, att en liten rökpelare, så vit som en dimma, steg upp från en skogsås; inte från den, som var närmast, utan från den andra i ordningen, räknat från honom. Det såg besynnerligt ut med rök mitt i vilda skogen, men det kunde ju hända, att det låg en fäbodvall därborta, och att jäntorna höllo på att koka sitt morgonkaffe.
Det var märkvärdigt så den där röken tog till och bredde ut sig. Den kunde inte komma från en fäbod, men kanske att det fanns kolare i skogen? På Skansen hade han sett en kolarkoja och en kolmila, och han hade hört, att det skulle finnas sådana i de här skogarna. Men det var visst mest på hösten och vintern, som kolarna sysslade vid milorna.
Röken ökades för vart ögonblick. Nu välvde den fram över hela bergsryggen. Det var nog inte möjligt, att det kunde komma så mycket rök från en kolmila. Det måtte vara något slags eldsvåda, för en mängd fåglar flögo upp och flyttade sig över till närmaste ås. Både hökar och tjädrar och andra, som voro så små, att det inte var möjligt att känna igen dem på så långt håll, flydde undan för branden.
Den lilla vita rökpelaren hade vuxit till ett tungt, vitt moln, som välte ut över åsens kant och sjönk ner mot dalen. Och det slog upp gnistor och sotflingor ur molnet, och ibland var det möjligt att se en röd låga inne i röken. Det var nog en väldig eldsvåda, som hade kommit i gång därborta. Men vad i all världen var det, som brann? Inte kunde det ligga en stor bondgård undangömd i skogen heller?
Det skulle allt vara mer än en gård för att ge upphov till en sådan brand. Nu kom det rök inte bara från åsen; också från dalen nedanför den, som han inte kunde se, därför att den låg bortskymd av den närmaste höjden, steg det upp massor av rök. Det var inte annat möjligt, än att själva skogen brann.
Han hade svårt att få in i tankarna, att den friska, gröna skogen kunde brinna, men det var nog så i alla fall. Och om det verkligen var skogen, som brann, då kanske elden kunde nå ända fram till honom? Inte tycktes det mycket troligt, men han önskade, att örnen snart komme tillbaka. Det vore allt bäst att vara borta från detta. Bara brandlukten, som han måste supa in med vart andetag, var en pina.
Det var förskräckligt ett sådant sprakande och smattrande, som hördes nu på en gång. Det kom från åsen närmast honom. Där stod allra överst en hög tall, just maken till den, som han själv satt i. Den var så storväxt, att den sköt upp över de andra träden. Nyss hade den stått grant röd i morgonljuset, nu glimmade alla barren till på en gång, och den fattade eld. Så grann hade den nog aldrig varit förr, men det var också den sista gången den fick visa sin skönhet. Tallen var det första träd på åsen, som fattade eld, och det var omöjligt att begripa hur branden hade nått den. Hade den flugit dit på röda vingar, eller hade den runnit fram utmed marken som en orm? Ja, det var inte gott att säga, men den var där i alla fall. Hela furan lågade som ett risbål.
Så där! Nu slog rök upp på många ställen av åsen. Skogselden var nog både fågel och orm. Den kunde både kasta sig fram genom luften långa sträckor och smyga utmed jorden. Den satte hela åsen i brand på en gång.
Det blev en brådskande flykt för fåglarna. De fladdrade upp ur röken som stora sotflingor, foro tvärsöver dalen och kommo till åsen, där pojken satt. Han fick en berguv bredvid sig i tallen, och alldeles över honom slog en duvhök ner på en gren. De hade allt varit farliga grannar en annan dag, men nu sågo de inte en gång åt honom. De bara stirrade på elden, de kunde väl inte begripa vad som hade kommit åt skogen. En mård kilade också upp i tallkronan, ställde sig ytterst på en gren och såg över till den brinnande skogshöjden med sina blanka ögon. Tätt bredvid mården satt en ekorre, men de tycktes inte märka varandra.
Nu rusade elden neråt dalsluttningen. Den fräste och dånade som en brusande storm. Det syntes genom röken hur lågorna flögo från träd till träd. Innan en gran fattade eld, sveptes den först in i en tunn slöja av rök, sedan blevo alla barr röda på en gång, och så började det att knastra och brinna.
Nere i dalen, som låg under honom, gick en liten bäck, som var kantad av alar och små björkar. Där såg det ut, som om elden skulle stanna. Lövträden voro inte så snara att fatta eld som barrträden. Skogsbranden stod som framför en mur och kunde inte komma vidare. Den glödde och sprakade, försökte att svinga sig över till furuskogen på andra sidan bäcken, men nådde inte fram till den.
För en stund var elden hejdad, men så kastade sig en lång flamma fram till den stora torrfuran, som stod en bit uppåt sluttningen, och strax slog denna upp i ljusan låga. Och därmed var elden över bäcken. Värmen hade varit så stark, att vartenda träd uppåt hela branten var färdigt att fatta eld. Och med brusande och dånande som den starkaste storm och det vildaste vattenfall flög skogsbranden upp mot åsen.
Då lyfte höken och berguven, och mården ilade ner ur trädet. Det skulle nog inte dröja många ögonblick, förrän elden sutte i tallkronan. Pojken fick allt ge sig av, han också. Det var inte lätt att komma utför tallens höga, raka stam. Han höll sig fast vid den, så gott han kunde, gled långa stycken mellan kvistknölarna och ramlade slutligen handlöst till marken. Men han hade ingen tid att känna efter om han hade slagit sig. Det var bara att skynda undan. Elden slog som ett fräsande oväder ner i tallen, marken under honom var varm och började ryka. På ena sidan om honom sprang ett lodjur, på den andra rann en lång huggorm, och alldeles bredvid ormen skrockade en orrhöna, som skyndade framåt med sina små dunklädda kycklingar.
När de flyende hade kommit utför branten och ner i daldjupet, råkade de människor, som voro utgångna för att släcka branden. De hade nog varit där en lång stund, men pojken hade stirrat så ihärdigt åt andra sidan, därifrån elden kom, att han inte hade märkt dem förut. Det fanns en bäck och en bred rand av lövträd också nere i denna sänkan, och bakom dem arbetade människorna. De fällde barrträden, som stodo närmast alarna, hämtade vatten ur bäcken och hällde ut det över marken och rensade bort ljung och getpors, för att elden inte skulle kunna smyga fram i småriset.
Också de tänkte bara på skogsbranden, som nu kom störtande mot dem. De flyende djuren sprungo mellan deras fötter, utan att de sågo åt dem. De slogo inte efter huggormen, de sökte inte fånga orrhönan, när hon ilade fram och tillbaka utmed bäcken med de små pipande ungarna, de brydde sig inte en gång om Tummetott. De stodo med stora tallruskor, som de hade doppat i bäcken, och med dessa som vapen tycktes de ämna gå mot elden. De voro inte särdeles många. Det var märkvärdigt att se dem stå där färdiga att strida, när allt annat flydde.
När elden kom utför sluttningen med dån och brak och olidlig hetta och kvävande rök, färdig att slunga sig över bäcken och lövträdsmuren och nå andra stranden utan att ens behöva stanna, veko människorna tillbaka i början, som om de inte kunde härda ut. Men det blev ingen lång flykt, utan de vände om.
Skogsbranden gick till storms med förfärande kraft. Gnistorna kastade sig som ett regn av eld över lövträden, de långa flammorna foro fräsande ut ur röken, som om skogen på andra sidan sög dem till sig.
Men lövträden hejdade elden, och bakom dem arbetade människorna. Där marken började ryka, hämtade de vatten i sina ämbar och svalkade den. När ett träd sveptes i rök, angrepo de det med snabba yxhugg, kastade omkull det och släckte ut lågorna. Där elden smög i ljungen, slogo de ner den med de våta tallruskorna och kvävde den.
Röken blev så tät, att den höljde in alltsammans. Det stod inte till att se hur striden gick, men nog var det lätt att förstå, att den var hård, och att det flera gånger var nära, att branden skulle tränga vidare.
Men tänk, att efter en stund minskades eldens starka dån, och röken skingrades! Då hade lövträden mist varje blad, marken under dem var svartbränd, människorna voro svarta av rök och dröpo av svett, men skogselden var tillbakaslagen. Den hade upphört att låga. Röken kröp vit och mjuk över marken, och ur den sköt upp en mängd svarta stänger. Det var allt, som fanns kvar av den granna skogen.
Pojken hade klättrat upp på en sten och stått där och sett hur elden släcktes. Men nu, när skogen var räddad, började faran för honom. Uven och höken vände på en gång sina blickar mot honom.
Då hörde han en välbekant röst kalla honom. Gorgo, kungsörnen, susade ner genom skogen. Och snart gungade pojken uppe i molnen, frälst från varje fara.