Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige/44

←  Västerbotten och Lappland

Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige av Selma Lagerlöf Åsa gåsapiga och lille Mats

Hos lapparna  →

XLIV.
ÅSA GÅSAPIGA OCH LILLE MATS.

SJUKDOMEN.

Det året, då Nils Holgersson for omkring med vildgässen, talades det rätt mycket om ett par barn, en gosse och en flicka, som vandrade genom landet. De voro från Småland, från Sunnerbo härad, och de hade en gång bott med sina föräldrar och fyra syskon i en liten stuga ute på en stor ljunghed. När de båda barnen ännu voro små, hade sent en kväll en fattig vandrerska klappat på dörren och begärt husrum. Fastän stugan knappt kunde rymma de människor, som voro hemma där, hade hon blivit insläppt, och mor hade rett henne en bädd på golvet. Under natten hade hon legat och hostat så, att barnen hade tyckt, att hela huset hade skakat vid det, och på morgonen hade hon blivit så sjuk, att hon inte hade orkat fortsätta sin vandring.

Far och mor hade varit så goda mot henne, som det hade varit dem möjligt. De hade lämnat henne sin säng och själva lagt sig på golvet, och far hade gått till doktorn och skaffat henne droppar. De första dagarna hade den sjuka varit som förvildad, bara begärt och fordrat och aldrig sagt ett ord till tack, men sedan hade hon veknat och blivit ödmjuk och tacksam. Till sist hade hon bara tiggt och bett, att de skulle bära henne ur stugan ut på ljungen, så att hon skulle få dö där. När värdfolket inte hade velat göra henne till viljes häri, hade hon berättat för dem, att hon de sista åren hade strukit omkring med ett tattarfölje. Hon var inte själv av tattarsläkt, utan var dotter till en hemmansägare, men hon hade smugit sig ifrån hemmet och följt med vandringsfolket. Nu trodde hon, att en tattarkvinna, som hade blivit ond på henne, hade sänt sjukdomen över henne. Men det var inte nog med detta, utan tattarkvinnan hade hotat henne och sagt, att likaså illa, som det hade gått henne själv, skulle det gå alla dem, som toge emot henne under sitt tak och vore goda mot henne. Detta trodde hon på, och därför bad hon nu, att de skulle kasta ut henne ur stugan och aldrig se åt henne. Hon ville inte bringa olycka över så gott folk, som de voro. Men föräldrarna hade inte gjort, som hon hade bett dem. Det var nog möjligt, att de hade blivit skrämda, men de voro inte sådana, att de kunde kasta ut en fattig, dödssjuk människa.

Kort därpå hade hon dött, och så hade olyckorna börjat. Förut hade de aldrig vetat om annat än glädje i den stugan. De hade varit fattiga förstås, men inte så värst ändå. Far var vävskedsmakare, och mor och barnen hade hjälpt honom med arbetet. Far gjorde i ordning själva stommen till skedarna, mor och stora syster verkställde bindningen, de mindre barnen hyvlade till tänderna och skuro ut dem. De arbetade från morgon till kväll, men de hade ständigt muntert och glatt, i synnerhet när far berättade om de dagar, då han hade vandrat omkring långt borta i främmande land och sålt vävskedar. Far hade haft ett så lustigt humör, att mor och alla barnen ibland höllo på att skratta sig fördärvade åt honom.

Tiden efter den fattiga vandrerskans död stod för barnen som en svår dröm. De visste inte om den hade varit kort eller lång, men de kommo ihåg, att de jämt hade haft begravningar därhemma. Det var deras syskon, som hade dött och blivit förda till graven det ena efter det andra. De hade ju inte haft flera än fyra syskon, så att mera än fyra begravningar kunde det ju inte ha hållits, men barnen tyckte, att det hade varit många flera än så. Det hade till sist blivit så tyst och tungt inne i stugan. Det var, som om där hade firats gravöl var dag.

Mor hade något så när hållit modet uppe, men far hade blivit sig alldeles olik. Han kunde inte mera varken skämta eller arbeta, utan han satt från morgon till kväll med huvudet lutat i händerna och bara funderade.

En gång — det var efter den tredje begravningen — hade far brutit ut i ett vilt tal, som barnen hade blivit skrämda av att höra. Han kunde inte förstå, hade han sagt, varför det skulle komma sådan olycka över dem. De hade ju gjort en god gärning, när de hade hjälpt den sjuka. Var det då så, att det onda var mäktigare än det goda här i världen? Mor hade försökt att tala förstånd med far, men hon hade inte kunnat få honom lugn och undergiven, som hon själv var.

Ett par dagar därefter hade det varit slut med far. Men han hade inte dött, utan han hade gått sin väg. Se, äldsta syster hade sjuknat, och henne hade far alltid hållit mest av. Och när han såg, att också hon skulle dö, hade han flytt från allt eländet. Mor hade inte sagt annat, än att det var bäst för far, att han var borta. Hon hade varit rädd för att han skulle bli tokig. Han grubblade sig från vettet över det, att Gud kunde tillåta en elak människa att anstifta så mycket ont.

Sedan far hade gått bort, hade de blivit mycket fattiga. I början hade han skickat dem pengar, men sedan hade det väl gått illa för honom, och han hade upphört att sända något. Och samma dag, som äldsta syster hade blivit begraven, hade mor stängt stugan och gått hemifrån med de två barnen, som hon ännu hade kvar. Hon hade vandrat till Skåne för att arbeta på betfälten, och hon hade fått plats på Jordberga sockerbruk. Mor hade varit en god arbeterska och hade haft ett glatt och frimodigt sätt. Alla hade tyckt mycket om henne. Många hade förvånat sig över att hon kunde vara så lugn efter allt, vad hon hade gått igenom. Men mor var en mycket stark och tålig människa. När någon talade med henne om de två präktiga barnen, som hon förde med sig, sade hon bara: »De ska snart dö, de också.» Hon sade detta, utan att rösten skälvde och utan att få en tår i ögonen. Hon hade vant sig att inte vänta något annat.

Men det hade inte gått så, som mor hade trott. Sjukdomen hade i stället kommit över henne själv. Det hade gått fort med mor, ännu fortare än med småsyskonen. Hon hade kommit till Skåne i början av sommaren, och före hösten hade hon lämnat barnen ensamma.

Medan mor låg sjuk, sade hon många gånger till barnen, att de skulle komma ihåg, att hon aldrig hade ångrat, att hon hade låtit den sjuka bo hos dem. För det var inte svårt att dö, hade mor sagt, när man hade gjort rätt. Alla människor skulle dö, det kunde man inte undslippa. Men själv kunde man avgöra om man ville dö med ett gott samvete eller med ett dåligt.

Innan mor hade gått bort, hade hon försökt att ordna litet för sina barn. Hon hade bett, att de skulle få stanna i kammaren, där de hade bott alla tre under sommaren. Om barnen bara hade en bostad, skulle de inte falla någon till last. De skulle försörja sig själva, det visste hon.

Barnen hade fått behålla rummet mot det, att de hade lovat att valla gässen, för det är alltid svårt att finna barn, som vilja åtaga sig den sysslan. Det blev verkligen så, som mor hade sagt, att de försörjde sig själva. Flickan kunde koka karameller, och gossen kunde skära träleksaker, som de sålde i gårdarna. De hade fallenhet för handel, och de började snart att hos bönderna köpa upp ägg och smör, som de sålde till sockerbruksarbetarna. Det var sådan reda och ordning med dem, att man kunde anförtro dem vad som helst. Flickan var äldst, och när hon var tretton år, var hon redan pålitlig som en stor människa. Hon var tyst och allvarsam, men pojken var språksam och munter, och systern brukade säga om honom, att han kacklade i kapp med gässen ute på åkrarna.

När barnen hade varit vid Jordberga ett par år, hölls en kväll en föreläsning i skolhuset. Den var nog egentligen ämnad för vuxna, men de två Smålandsbarnen sutto med bland åhörarna. De räknade sig inte själva som barn, och det gjorde knappt någon annan heller. Föreläsaren hade talat om den svåra sjukdomen tuberkulosen, som vart år dödar så många människor i Sverige. Han hade talat mycket redigt och klart, och barnen hade förstått vartenda ord.

Efter föreläsningen hade de ställt sig att vänta utanför skolhuset. När föreläsaren hade kommit, togo de varandra i hand, gingo emot honom helt högtidligt och bådo, att de skulle få tala med honom.

Den främmande hade väl undrat på de två, som stodo där med runda och rosiga barnansikten och talade med ett allvar, som kunde ha passat, om de hade varit tre gånger så gamla, men han hörde på dem mycket vänligt.

Barnen berättade vad som hade hänt hemma hos dem, och de frågade nu föreläsaren om han trodde, att mor och syskonen hade dött av den sjukdomen, som han hade beskrivit. Det var nog troligt, svarade han. Det kunde knappast ha varit någon annan sjukdom.

Men om mor och far hade vetat detta, som barnen hade fått höra i kväll, så att de hade kunnat akta sig; om de hade bränt upp kläderna efter vandrerskan, om de hade skurat stugan väl ren och inte begagnat sängkläderna, hade de då kanske levat, alla de, som barnen nu sörjde? Och föreläsaren hade sagt, att detta kunde ingen svara på alldeles bestämt, men nog skulle han tro, att ingen av deras närmaste hade behövt bli sjuk, om de hade förstått att skydda sig mot smittan.

Nu dröjde barnen en stund med nästa fråga, men de flyttade sig inte ur stället, för det, som de nu skulle få svar på, var det allra viktigaste. Var det då inte sant, att tattarkvinnan hade sänt sjukdomen över dem, därför att de hade hjälpt den, som hon var ond på? Hade det inte varit något särskilt, som hade drabbat endast dem? — Nej, det kunde föreläsaren tryggt försäkra dem, att det inte var. Ingen människa hade makt att sända sjukdom över en annan på det sättet. Och de visste ju, att den sjukdomen fanns över hela landet. Den hade gjort sin påhälsning i nästan alla hem, fastän den inte överallt hade ryckt bort så många som hos dem.

Därmed tackade barnen och gingo hem till sitt. De talade mycket länge med varandra den kvällen.

Nästa dag gingo de och sade upp sig. De kunde inte vakta gässen det året, de måste ge sig av åt annat håll. — Vart skulle de då gå? — Jo, de skulle söka reda på far. De fingo lov att säga honom, att mor och syskonen hade dött av en vanlig sjukdom, och att det inte var något särskilt, som hade blivit sänt över dem av en ond människa. De voro så glada, att de hade fått veta detta. Och nu var det deras plikt att tala om det för far, för han gick nog och grubblade över den gåtan än i dag.

Barnen begåvo sig först till sitt lilla hem på ljungheden i Sunnerbo, och till sin stora förvåning funno de stugan i ljusan låga. Sedan hade de vandrat till prästgården, och där hade de fått veta, att en karl, som hade varit järnvägsarbetare, hade sett deras far vid Malmberget långt uppe i Lappland. Han hade arbetat i gruvan, och han höll kanske på med detta ännu, men det kunde man inte vara säker om. När prästen hörde, att barnen ville söka upp sin far, tog han fram en karta, visade dem hur långt det var till Malmberget och avrådde dem från färden. Men barnen sade, att de voro tvungna att gå och söka upp far. Han hade gått hemifrån, därför att han hade trott något, som inte var sant. De måste gå och säga honom, att han hade tagit miste.

De hade förtjänat litet pengar på sin handel, men de ville inte använda dem till att köpa järnvägsbiljetter, utan de beslöto sig för att gå till fots hela vägen. Och detta hade de inte ångrat. De hade kommit att göra en så märkvärdigt vacker vandring.

Innan de ännu hade hunnit ut ur Småland, hade de en dag gått in i en bondgård för att köpa sig litet mat. Husmodern hade varit glad och språksam. Hon hade frågat barnen vilka de voro och varifrån de kommo, och de hade berättat henne hela sin historia. »Ånej då! Ånej då!» hade hustrun sagt flera gånger, medan de hade talat. Sedan hade barnen blivit fägnade med mycken och god mat och alls inte fått lämna någon betalning för den. När de hade rest sig för att tacka och gå, hade hustrun frågat om de inte i nästa socken skulle vilja ta in hos hennes bror, och hon hade sagt dem vad han hette och var han bodde. Jo, det voro ju barnen glada att få göra förstås. »Ni ska hälsa honom från mig och tala om vad som har hänt er,» sade bondhustrun.

Barnen gjorde så, och de blevo väl omhuldade också hos brodern. Han lät dem få åka med honom till ett ställe i nästa socken, och där också fingo de ett gott mottagande. Var gång de sedan vandrade bort från en gård, hette det alltid: »Om ni ändå kommer åt det hållet, så gå in där och där, och berätta det, som har hänt er!»

I de gårdar, dit barnen blevo visade, fanns det alltid en bröstsjuk. Och utan att de visste något därom, gingo de två barnen genom landet och lärde människor vilken farlig sjukdom det var, som hade stulit sig in i hemmen, och hur de bäst skulle strida mot den.

För länge i världen sedan, då den stora pesten, som kallades digerdöden, förhärjade landet, berättades det, att man såg en gosse och en flicka vandra från gård till gård. Gossen hade i handen en räfsa, och om han kom och räfsade utanför ett hus, betydde det, att därinne skulle många dö, men inte alla, för räfsan har glesa pinnar och tar inte allt med sig. Flickan hade i handen en kvast, och om hon kom och sopade framför en dörr, betydde det, att alla, som bodde innanför den dörren, måste dö, ty kvasten är ett redskap, som gör rent hus efter sig.

Det var ju märkvärdigt, att i våra dagar ett par barn skulle komma att vandra genom landet för en svår och farlig sjukdoms skull. Men de barnen skrämde inte folk med räfsan och kvasten, utan de sade i stället: »Vi ska inte nöja oss med att bara räfsa gården och sopa golven. Vi ska också ta till tvagan och borsten och såpan och tvålen. Vi ska hålla rent utanför vår dörr, rent innanför den, och rena ska vi vara själva. På så sätt ska vi till sist bli herrar över sjukdomen.»

LILLE MATS BEGRAVNING.

Lille Mats var död. Det föreföll otroligt för alla dem, som hade sett honom frisk och glad för bara några timmar sedan, men det förhöll sig så i alla fall. Lille Mats var död och skulle begravas.

Lille Mats hade dött tidigt en morgon, och ingen mer än hans syster Åsa hade varit inne i rummet och sett honom dö. »Gå inte efter någon annan!» hade lille Mats sagt, när det led mot slutet, och systern hade lytt honom. »Jag är glad, att jag inte dör av ’sjukdomen’, Åsa,» sade lille Mats. »Är du inte det också?» Och när Åsa ingenting svarade, fortfor han: »Jag tycker inte, att det gör något att dö, bara jag slipper att dö på samma sätt som mor och syskonen. Om jag hade gjort det, hade du säkert aldrig lyckats få far att tro, att det bara var en vanlig sjukdom, som har tagit bort dem, men nu går det nog, ska du få se.»

Sedan allt var slut, satt Åsa en lång stund och tänkte på vad hennes bror, lille Mats, hade haft att gå igenom, medan han hade levat här i världen. Hon tyckte, att han hade burit alla olyckor med samma mod som en vuxen. Hon tänkte på hans sista ord. Likaså tapper hade han alltid varit. Och det blev tydligt för henne, att när lille Mats nu måste ner i jorden, så borde han begravas med samma heder som en stor människa.

Hon förstod nog, att detta skulle bli svårt att genomföra, men hon ville det så gärna. Hon måste göra det yttersta för lille Mats skull.

Åsa gåsapiga befann sig på den tiden långt uppe i Lappland vid det stora gruvfält, som kallas Malmberget. Det var ett besynnerligt ställe, men det var kanske bra för henne, att det var sådant det var.

Lille Mats och hon hade gått genom stora, ändlösa skogstrakter, innan de hade kommit dit. På flera dagar hade de varken sett åkrar eller gårdar, bara små fattiga skjutsstationer, tills de helt plötsligt hade kommit fram till Gellivare stora kyrkoby. Den låg med kyrka och järnvägsstation och tingshus och bank och apotek och hotell vid foten av ett högt berg, som var strimmigt av snö ännu vid midsommartiden, då barnen hade kommit vandrande. Nästan alla husen i Gellivare voro nya och väl och ordentligt uppförda. Om de inte hade sett snöfläckarna uppe på berget och märkt, att björkarna ännu inte voro utslagna, skulle barnen inte ha tänkt på att det låg långt uppe i Lappland. Men det var inte i Gellivare, som de hade haft att söka far, utan i Malmberget, som låg ett stycke längre norrut, och där hade det inte sett så välordnat ut.

Se, det hade varit så, att fastän människor mycket länge hade vetat, att det fanns ett stort järnmalmsfält nära Gellivare, hade brytningen först kommit riktigt i gång för några få år sedan, när järnvägen hade blivit färdig. Då hade flera tusen människor strömmat dit upp på en gång, och arbete hade det nog funnits för dem, men inte bostäder, utan sådana hade de fått laga i ordning åt sig själva, så gott de hade kunnat. Somliga hade byggt sig kojor av obarkade timmerstockar, andra hade uppfört kåkar av lårar och tomma dynamitlådor, som de hade lagt på varandra som tegelstenar. Nu hade man nog hunnit att bygga många ordentliga hus, men hela stället såg märkvärdigt ut i alla fall. Det fanns stora kvarter med ljusa, vackra hus, men mittibland dem råkade man på den oröjda skogsmarken med stubbar och stenar. Det fanns stora, vackra villor för disponenten och ingenjörerna, och det fanns låga, besynnerliga kåkar, som stodo kvar sedan den första tiden. Det fanns järnväg och elektriskt ljus och stora maskinhus, man kunde åka på spårväg djupt inåt bergen genom en tunnel, som var upplyst av små glödlampor. Det var den väldigaste rörelse överallt, och det ena malmtåget efter det andra avsändes från stationen. Men runt omkring låg den stora vildmarken, där ingen åker plöjdes och inga hus timrades, där det inte fanns annat än lappar, som drevo omkring med sina renar.

Nu satt Åsa och tänkte på att det var på samma sätt med livet här som med stället. Det gick nog ordentligt och fredligt till för det mesta, men hon hade också sett ett och annat, som var vilt och egendomligt. Hon kände på sig, att det kanske kunde gå lättare här än på andra ställen att få det genomdrivet, som inte var riktigt vanligt.

Hon tänkte på hur det hade gått, när de hade kommit till Malmberget och frågat efter en arbetare, som hette Jon Assarsson, och som hade sammanvuxna ögonbryn. De sammanvuxna ögonbrynen var det mest anmärkningsvärda i fars utseende. De gjorde, att folk hade lätt att komma ihåg honom. Barnen fingo också genast veta, att far hade arbetat flera år vid Malmberget, men att han nu var borta på vandring. Det var vanligt, att han gav sig av bort ibland, då oron kom över honom. Vart han hade gått, det visste ingen, men alla voro säkra om att han skulle komma tillbaka om några veckor. Och eftersom de voro Jon Assarssons barn, så kunde de ju hålla till i kåken, som han hade bott i, medan de väntade på honom. En kvinna hade letat fram dörrnyckeln under tröskeln och släppt in barnen. Ingen hade undrat över att de hade kommit dit, och ingen tycktes undra på att far så där drog ut i vildmarken ibland. Det

Ateljé Ekstrand, foto.

Gruvhål i Gellivare malmberg.

var nog inte så ovanligt häruppe, att var och en handlade efter sitt huvud.

Åsa hade inte svårt att göra upp för sig hur hon ville ha det med begravningen. Hon hade sett hur en av gruvförmännen hade blivit begraven förra söndagen. Han hade dragits till kyrkan i Gellivare av disponentens egna hästar, och en lång procession av gruvarbetare hade följt kistan. Vid graven hade en musikkår spelat, och en sångkör hade sjungit. Och efter jordfästningen hade alla, som hade varit med vid kyrkan, blivit bjudna på kaffe i skolhuset. Det var något i den vägen, som Åsa gåsapiga önskade för sin bror, lille Mats.

Hon hade redan så ivrigt tänkt sig in i saken, att hon nästan såg hela begravningståget för sina ögon, men så blev hon missmodig på nytt och sade till sig själv, att det nog inte kunde bli så, som hon ville. Inte därför, att det skulle bli för dyrt. De hade sparat ihop så mycket pengar, lille Mats och hon, att hon kunde ge honom en så ståtlig begravning, som hon någonsin önskade. Det svåra låg däri, att hon visste, att stort folk aldrig vill rätta sig efter ett barn. Hon var inte mer än ett år äldre än lille Mats, som såg så liten och späd ut, där han låg död framför henne. Hon var ju bara ett barn, hon också. Kanske att de vuxna skulle sätta sig emot hennes önskningar, därför att hon inte var annat än ett barn.

Den första, som Åsa talade vid om begravningen, var sjuksköterskan. Syster Hilma hade kommit till stugan en stund efter sedan lille Mats var död, och hon hade vetat, redan innan hon öppnade dörren, att det måste vara slut med honom vid det här laget. Lille Mats hade förra eftermiddagen gått omkring borta i gruvtrakten. Han hade stått för nära en stor dagöppning, när gruvskotten hade avlossats, och ett par kringflygande stenar hade träffat honom. Han hade varit ensam, och han hade länge legat avsvimmad på marken, utan att någon hade vetat om olyckan. Till sist hade några karlar, som arbetade i dagöppningen, fått bud om den på ett besynnerligt sätt. De påstodo, att en liten pyssling, som inte var stort mera än en tvärhand hög, hade kommit till randen av gruvan och ropat till dem, att de skulle skynda att hjälpa lille Mats, som låg där ovanför gruvan och höll på att förblöda. Efter detta hade lille Mats blivit hemburen och förbunden, men det hade varit för sent. Han hade lidit så stor blodförlust, att han inte hade kunnat leva.

När sjuksköterskan trädde in i stugan, tänkte hon inte så mycket på lille Mats som på hans syster. »Vad ska jag ta mig till med det fattiga barnet?» sade hon för sig själv. »Hon är väl alldeles otröstlig.»

Men hon märkte, att Åsa varken grät eller klagade, utan helt lugnt hjälpte henne med det, som skulle göras. Systern blev mycket förvånad, men hon fick förklaring, när Åsa började tala med henne om begravningen.

»När man har haft att göra med en sådan som lille Mats,» sade Åsa, för hon lade gärna sina ord litet högtidligt och lillgammalt, »så måste man först och främst tänka på att hedra honom, medan man ännu kan det. Det blir väl tid att sörja sedan.»

Och så bad hon systern hjälpa henne att skaffa lille Mats en hedersam begravning. Ingen kunde förtjäna det bättre än han.

Sjuksköterskan tyckte, att om det stackars ensamma barnet kunde finna en tröst i att tänka på begravningen, så var det en riktig lycka. Hon lovade, att hon skulle hjälpa henne, och detta var en stor sak för Åsa. Nu tyckte hon, att målet nästan var uppnått, för syster Hilma var mycket mäktig. Vid det stora gruvfältet, där sprängskotten gå alla dagar, visste ju varje arbetare, att han när som helst kunde träffas av en kringflygande sten eller få en lossnande berghäll över sig, och därför ville var och en gärna stå väl med sjuksköterskan.

När alltså systern och Åsa gingo omkring och bådo gruvarbetarna, att de nästa söndag skulle följa lille Mats till graven, var det inte många, som nekade. »Det ska vi väl göra, eftersom syster ber oss,» sade de.

Systern fick det också lyckligt och väl ordnat med mässingskvartetten, som skulle spela vid graven, och med den lilla sångkören. Skolhuset försökte hon inte att få upplåtet, men eftersom det ännu var varmt och stadigt sommarväder, beslöts det, att begravningsgästerna skulle dricka kaffe ute i det fria. De fingo låna bänkar och bord från godtemplarsalen och koppar och fat från handelsbodarna. Ett par gruvarbetarhustrur, som i kistorna hade liggande saker, som de inte använde, så länge som de bodde här i vildmarken, plockade för systerns skull fram fint duktyg, som skulle bredas på kaffeborden.

Så beställdes skorpor och kringlor hos en bagare i Boden och svart och vit konfekt hos en sockerbagare i Luleå.

Det blev så mycken uppståndelse för den begravningen, som Åsa ville ge sin bror, lille Mats, att det talades om den i hela Malmberget. Och till sist fick själva disponenten veta vad som var i görningen.

När disponenten hörde, att femtio gruvarbetare skulle följa till graven en tolv års pojke, som efter allt, vad han visste, inte var annat än en kringstrykande tiggare, tyckte han, att det lät rent vanvettigt. Och sång och musik och kaffebjudning skulle det vara, och graven klädd med granris, och konfekt från Luleå! Han skickade efter sjuksköterskan och bad henne, att hon skulle avstyra allt detta. »Det är synd att låta den stackars flickan slösa bort sina pengar på detta sättet,» sade han. »Det går inte an, att stort folk så där rättar sig efter ett barns infall. Ni gör er ju löjliga allihop.»

Disponenten var inte ond eller häftig. Han talade helt lugnt och bad sjuksköterskan, att hon skulle inställa sången och musiken och den långa processionen. Det var ju tillräckligt, om en nio, tio personer följde med till graven. Och sjuksköterskan sade inte emot disponenten med ett ord, dels av respekt och dels därför, att hon inom sig måste erkänna, att han hade rätt. Det var för mycken uppståndelse för en tiggarpojke. Hon hade låtit medlidandet med den stackars flickan springa bort med sitt förstånd.

Sjuksköterskan gick från disponentvillan ner till kåkstaden för att säga Åsa, att hon inte kunde få det så ordnat, som hon önskade, men det var inte med lätt hjärta, för hon visste bäst vad den där begravningen betydde för det stackars barnet. På vägen mötte hon ett par arbetarhustrur och talade med dem om sina bekymmer. De sade genast, att de tyckte, att disponenten hade rätt. Det gick inte an att ställa till med så mycken ståt för en tiggarpojke. Det var synd om flickan förstås, men det var för mycket, att ett barn på det där sättet skulle få ställa och styra. Det var riktigt väl, att det inte blev något av med alltihop.

Hustrurna gingo sedan var och en åt sitt håll och berättade saken vidare. Snart var det bekant ifrån kåkstaden ända bort till gruvschakten, att det ingen storbegravning skulle bli efter lille Mats. Och alla erkände genast, att detta var det enda riktiga.

Det var nog bara en i hela Malmberget, som var av annan mening, och denna var Åsa gåsapiga.

Sjuksköterskan hade verkligen haft en svår stund med henne. Åsa hade inte gråtit och klagat, men hon hade inte velat böja sig. Hon sade, att då hon inte hade bett disponenten om någon hjälp, hade han ju ingenting att göra med saken. Inte kunde han förbjuda henne att begrava sin bror, som hon ville.

Det var först när flera kvinnor hade förklarat för henne, att ingen av dem skulle komma på begravningen, nu då disponenten inte ville veta av den, som hon förstod, att hon måste ha hans tillåtelse.

Åsa gåsapiga satt tyst en stund. Så reste hon sig hastigt. »Vart ska du ta vägen?» frågade sjuksköterskan. — »Jag får väl gå och tala med disponenten,» sade Åsa. — »Inte kan du tro, att han ska rätta sig efter dig,» sade kvinnorna. — »Jag tror, att lille Mats vill, att jag ska gå,» sade Åsa. »Disponenten har kanske aldrig hört talas om vad han var för en människa.»

Åsa gåsapiga gjorde sig raskt i ordning och var snart på väg till disponenten. Men nu må man veta, att det föreföll rent otroligt, att ett barn som hon skulle försöka att rubba disponenten, som var den mäktigaste mannen i Malmberget, från vad han en gång hade fastställt som sin vilja. Och både sjuksköterskan och de andra kvinnorna kunde inte låta bli att följa efter henne på litet avstånd för att se om hon skulle ha mod att gå ända fram.

Åsa gåsapiga gick mittpå vägen, och det var något över henne, som kom människor att se sig om efter henne. Hon kom vandrande så allvarsam och värdig, just som en ungmö, som går fram genom kyrkan till sin första nattvardsgång. På huvudet hade hon ett stort, svart silkekläde, som hon hade ärvt efter mor, i ena handen höll hon en hoprullad näsduk och i den andra en korg med träleksaker, som lille Mats hade förfärdigat.

När barnen, som lekte på vägen, fingo se henne komma gående på det där sättet, sprungo de fram och ropade: »Vart ska du gå, Åsa? Vart ska du gå?» Men Åsa svarade inte. Hon hade inte ens hört, att de hade talat till henne. Hon vandrade bara framåt. Och när barnen frågade om och om igen och sprungo fatt henne, togo de efterföljande kvinnorna dem i armen och hejdade dem. »Låt henne gå!» sade de. »Hon ska opp till disponenten och be, att hon får göra storbegravning efter sin bror, lille Mats.» Då grepos också barnen av förfäran över att hon ville företaga sig något så dristigt, och en liten grupp av dem följde med för att se hur det skulle avlöpa.

Detta var vid sextiden på dagen, då arbetet upphörde i gruvorna, och när Åsa hade gått ett stycke, kommo flera hundra arbetare vandrande med långa, brådskande steg. De sågo annars varken åt höger eller vänster, när de gingo hem från arbetet, men när de mötte Åsa, märkte några av dem, att det var något ovanligt på färde, och de frågade henne vad som stod på. Åsa svarade inte ett ord, men de andra barnen skreko ut med hög röst vart hon ämnade sig. Då tyckte några av arbetarna, att detta var så modigt handlat av ett barn, att de följde med för att se hur det skulle gå för henne.

Åsa gick till kontorsbyggnaden, där disponenten brukade sitta vid sitt arbete ända till denna tid. När hon kom in i förstugan, slogs dörren upp, och disponenten stod framför henne med hatt på huvudet och käpp i handen, färdig att gå upp till sin middag i disponentbostaden. »Vem vill du tala med?» frågade han, när han såg den lilla flickan, som kom så högtidlig med silkeduk och hoprullad näsduk. — »Jag ville tala med disponenten själv,» sade Åsa. — »Jaså, kom in då!» sade disponenten och drog sig inåt rummet. Han lät dörren stå öppen, för han kunde inte tro, att flickan hade något långt ärende. På så sätt kom det sig, att de, som hade följt efter Åsa gåsapiga och nu stodo i förstugan och på trappan, fingo höra vad som sades inne på kontoret.

När Åsa gåsapiga hade kommit in dit, rätade hon på sig för det första, sköt tillbaka huvudduken och såg upp till disponenten med sina runda barnaögon, som blickade så allvarligt, att det skar en i hjärtat. »Det är så, att lille Mats är död,» sade hon, och rösten darrade, så att hon inte kom längre. Men nu förstod disponenten vem han hade att göra med. »Jaså, du är den flickan, som vill ställa till med den stora begravningen,» sade han vänligt. »Det ska du inte bry dig om, barn. Det blir för dyrt för dig. Om jag bara hade fått höra det förut, skulle jag genast ha avstyrt det.»

Det ryckte i flickans ansikte, och disponenten trodde, att hon skulle börja gråta, men i stället sade hon: »Jag skulle fråga om jag får berätta disponenten något om lille Mats.»

»Jag har allt redan hört er historia,» sade disponenten på sitt vanliga stillsamma och vänliga sätt. »Du får inte tro, att jag inte tycker, att det är synd om dig. Jag vill bara det, som är ditt bästa.»

Då rätade Åsa gåsapiga på sig än mer och sade med hög, klar röst: »Allt sedan lille Mats var nio år, har han varken haft far eller mor, utan han har måst försörja sig själv alldeles som en vuxen. Han bar hållit sig för god att tigga om så mycket som ett mål mat, utan han har alltid velat betala för sig. Han sade jämt, att det inte gick an för en karl att tigga. Han har gått omkring på landet och köpt opp ägg och smör, och han skötte uppköpen lika bra som en gammal köpman. Han slarvade aldrig bort något, och aldrig gömde han undan en slant, utan gav allt till mig. Lille Mats hade sitt arbete med sig ute på åkern, när han gick vall med gässen, och var lika flitig, som om han hade varit gamla karlen. Bönderna nere i Skåne brukade skicka stora pengar med lille Mats, när han gick mellan gårdarna, därför att de visste, att de kunde lita på honom som på sig själva, så att det är inte rätt att säga, att lille Mats bara var ett barn, för det finns inte många stora — — —

Disponenten stod och såg i golvet, utan att en muskel rörde sig i hans ansikte, och Åsa gåsapiga tystnade, för hon trodde, att hennes tal ingen verkan hade på honom. När hon var hemma, hade hon tyckt, att hon hade så mycket att säga om lille Mats, men nu föreföll det henne att vara så litet. Hur skulle hon kunna få disponenten att förstå, att lille Mats förtjänade att begravas med samma heder som en vuxen?

»Se, när jag nu vill kosta på hela begravningen själv — — —, sade Åsa, och så teg hon igen.

Då lyfte disponenten blicken och såg Åsa gåsapiga in i ögonen. Han mätte henne och vägde henne, som den måste kunna, som har många människor under sig. Han tänkte på att hon hade gått igenom det att mista hem och föräldrar och syskon, men hon stod där obruten ännu, och det skulle nog bli en präktig människa av henne. Men han blev rädd för att lägga ökad tyngd på den börda, som hon hade att bära, för det kunde ju hända, att det bleve det halmstrået, som knäckte henne. Han förstod vad det ville säga, att hon hade kommit för att tala med honom. Hon hade nog älskat den där brodern mer än allt annat. Det gick inte an att möta en sådan kärlek med ett avslag.

»Du får väl ha det, som du vill, då,» sade disponenten.

---