Norlind Beethoven 1907/1
|
II. → |
I.
Några mil söder om Köln på vänstra Rhenstranden
ligger i en naturskön trakt staden Bonn. Stora
och rika äro de minnen staden innesluter, ej minst de,
som röra Beethoven, alla tiders största tonheros.
Ungefär midt i staden ej långt från järnvägsstationen och
universitetet, midt för storkyrkan, står den år 1845 d.
12 augusti aftäckta minnesstoden af Beethoven. Ett
stycke längre åt norr, i grannskapet af rådhuset,
Bonngasse n:r 20, ligger det hus, där Beethoven föddes,
sedan 1889 ett Beethoven-museum. Vi stiga in genom
porten och befinna oss snart på en gård med ett lägre
tvåvåningshus till vänster, hopbyggdt med huset åt
gatan. Den lilla obetydliga byggnaden är innesluten
i varm grönska. Vi stiga upp för en trappa och få
se en del rum i andra våningen. Museets vaktmästare
underrättar oss om, att här tillbringade Beethoven sina
barnår, och uppe på en vindskammare visas till och
med det rum, där Beethoven anses blifvit född.
Vid midten af 1700-talet bodde i Bonn de praktälskande kurfurstarne af Köln: Clemens August 1723—61, Maximilian Friedrich till 1784, Maximilian Franz till 1793. Den sistnämnde var yngste son till den ryktbara kejsarinnan Maria Theresia af Österrike, och den lilla Rhenstaden kom därför under hans tid att stå i liflig förbindelse med Wien. Bonn var på 1700-talet, liksom i våra dagar, en katolsk stad men för öfrigt i religiöst hänseendet tämligen indifferent. Kurfurstarne hade andlig värdighet men icke en skymt af andligt sinnelag. Det berättas om en af dem, att han låtit kungöra, att han den 1 april skulle predika i kyrkan. Folket kom talrikt till Guds hus, fursten besteg predikstolen, korsade sig och ropade: April! April! och rusade ned från predikstolen. Det var i sådan kyrklig luft, Beethoven uppväxte.
Kurfurstarne hade liksom andra regerande furstar ett musikkapell med såväl sångare som instrumentister. Kapellmästare på 1760-talet var tidvis en man vid namn Ludvig van Beethoven. Han var född i Antwerpen och hade på 1730-talet blifvit anställd som bassångare i kurfurstens kapell. Denne Ludvig van Beethoven var farfader till vår tonsättare. Han har helt säkert varit en energisk och kraftfull man, som varit mån om sitt anseende. För att öka sin lilla inkomst skaffade han sig jämte musikbefattningen en vinhandel. Det lade visserligen grunden till ett ej ringa ekonomiskt välstånd, men det bidrog också till familjens olycka. Hans hustru först, sedan hans son begynte fatta böjelse för vinets njutningar. Af barnen blef sonen Johan, född troligen 1740, fader till den berömde kompositören. Johan van Beethoven sjöng redan vid 11 års ålder i kapellet och fick snart anställning som tenorist. Han bragte det aldrig längre i graderna. Det är föga troligt, att han någonsin komponerat, och hans skicklighet att spela piano har nog aldrig varit stor. Han var en svag karaktär, tidigt hemfallen åt dryckenskapslasten, därför bragte han också tidigt sin familj i armod. År 1767 gifte han sig med en ung änka, Maria Magdalena Laym (född Kewerich). Första barnet, Ludvig, dog några dagar efter födelsen, andra barnet, som skulle bli den store mästaren, döptes den 17 december 1770 och fick likaledes namnet Ludvig. Dagen för födelsen är höljd i dunkel och kan vil aldrig noga fastställas. En af de senaste Beethovenforskarne (Kalischer) söker göra troligt, att födelsedagen varit den 15 december.
Namnet Beethoven har troligen uttalats “Bethåfen“. Wienarna lade ofta tonvikten på andra stafvelsen, såsom synes i dikter till tonsättarens ära. Holländska tillnamnet “van“ innebär ej något adelskap, om än Beethoven sedan i Wien gärna ville genom ändring af van till von ge sig sken af adelsman.
Det var tarfliga omständigheter, i hvilka vår Beethoven uppväxte. Fadern var slö och utan intresse för sin familjs bestånd. Genom oregelbundet lefnadssätt undergräfde han tidigt sin hälsa och ej minst sin sångröst, hvilken ju var det enda, som kunde ge honom någon inkomst. Modern var en stilla, lidande, varmhjärtad kvinna, som med saktmod bar hemmets ledsamheter. Ännu lefde likväl farfadern, och det var han, som mest fick bidraga till familjens underhåll. Den unge Ludvig såg också upp till den gamle som något stort och högt. Farfaderns minne var honom städse kärt. Han tänkte sig honom alltid som en ståtlig man i röd rock, stort hufvud och “tjocka ögon“. Beethoven hade nog också fått ärfva mera af farfaderns än faderns egenskaper. Dock dog den gamle redan, då Ludvig var 3 år gammal. Det blef nu modern, som fick sin äldsta sons hela kärlek. Då Beethoven i Wien fick reda på hennes död, skref han till en vän: “Hon var en så god, kärleksfull mor, min bästa vän. Hvem kunde vara lyckligare än jag, då jag fick uttala det ljufva ordet: mor. Till hvem skall jag väl nu kunna säga det?“
Af Beethovens yngre syskon skulle två, Karl och Johan, uppnå mansålder. De kommo tyvärr ej alltid att utöfva ett välgörande inflytande på den äldre broderns utveckling. Det gick emellertid alltmer utför med familjen. I en promemoria öfver musikanterna från år 1784 betecknas Johan van Beethoven som “mycket fattig“, och troligen hade han varit det länge.
Ludvig fick först gå i elementarskolan (tirocinium, förberedande till gymnasium) där han erhöll litet kännedom om latin och franska. Dock fick han ej fortsätta länge nog för att få grundligare kunskaper. Han hade ej heller alltid visat håg och fallenhet för boken, och under skoltimmarne var han ofta frånvarande med tanken. Han kunde drömma så mycket för sig själf. Hans fantasi förde honom ut till Rhenstranden, där han gärna ströfvade omkring. Beethoven var redan som barn naturbeundrare. Det var ej så lätt att tvinga in hans ande i bestämda skolformer. Ofta visade han mot läraren samma egensinne och häftighet som sedan blef utmärkande för honom hela hans lif igenom. Redan på det elementära området kom han aldrig långt. Som äldre vållade honom ofta multiplikationstabellen svårigheter, och hans handskrift blef aldrig god. Satsbyggnaden är klumpig, i stället för punkt sätter han ofta tankstreck, och stor begynnelsebokstaf användes högst godtyckligt.
Franska språket behandlade han högst ofullkomligt. Det finns i behåll en hel hop bref från Beethoven skrifna på franska (bland annat ett till Sveriges konung Karl XIV Johan), men alla dessa äro blott undertecknade, ej författade af honom. En fransman, baron Trémont, besökte Beethoven i Wien 1809. Baronen kunde högst ofullständigt tyska, dock hjälpte sig båda så till rätta, att hvardera talade sitt modersmål, fransmannen franska, Beethoven tyska. Det synes, som om bägge förstått hyarandra rätt väl.
Att Beethoven som äldre sökte lappa på sina allmänna kunskaper, skall icke förglömmas. De få böcker han köpte, läste han grundligt. Som medelåldersman var han ej obekant med antikens mästare, beundrade Sokrates, såg sitt politiska ideal förverkligadt i Platos Staten, läste dagligen sin Plutarkus och kände rätt väl Odysseen och Iliaden (i tysk öfversättning). Hans intresse för skönlitteratur var alltid stort, och hans känsla för poesi var vida större än Mozarts och Haydns. Af äldre diktverk beundrade han öfvermåttan Shakespeares dramer, särskildt “Stormen“. Af samtida tyska skalder var först Klopstock hans ideal, sedan Goethe och Schiller. Ännu på sin dödsbädd kunde han hänföras af Össiansångerna.
Beethovens musikaliska anlag framträdde mycket tidigt, och musikbanan var därför själfskrifven. Då han likväl ej visade sig ha någon nämnvärd sångröst, beslöt man låta honom bli organist och pianospelare. Vid den tiden, 1770-talet, lefde ännu i färskt minne underbarnet Mozarts konsertresor, och Johan van Beethoven kom ofrivilligt att anställa jämförelser mellan Mozart och sin son. Månne han skulle bli en andra Mozart och kunna göra liknande konsertresor? Dock såg han saken uteslutande från den pekuniära sidan utan att på något sätt tänka på annat än sig själf och den inkomst barnet skulle bereda hans kassa. Att gossen genom för starkt pådrifven musikundervisning skulle bli hindrad i sin utveckling till människa, därpå tänkte den föga allmänbildade fadern minst.
Ludvig rycktes ur skolan och sattes att spela piano både dag och natt. Redan som sjuåring fick han uppträda offentligt inför kurfursten. Fadern fann snart sin egen undervisning otillräcklig och vände sig därför till sin vän Tobias Friedrich Pfeiffer, en man med samma oregelbundenhet i lefnadssättet som han själf. Denne lärare utbyttes 1780 mot hoforganisten van den Eeden. Hos honom lärde sig Ludvig utom pianospel och orgel äfven komposition. Först med hoforganisten Christian Gottlieb Neefe begynte de mera allvarliga, djupgående studierna i komposition. Beethoven spelade nu Bachs “Woltemperiertes Klavier“ och komponerade äfven små pianosaker. År 1783 tillägnar han sina första kompositioner, 3 sonater för piano, kurfursten Maximilian Friedrich. I den af Beethovens egen hand skrifna tillägnan säger han sig vara 11 år gammal, troligen ett afsiktligt falsarium, för att det skulle kunna verka mera underbart. Det var första steget på tonsättarbanan. Att Beethoven redan nu hos sin lärare gjort sig bemärkt, synes alltför väl af Neefes bref den 2 mars 1783 till Cramers Magazin der Musik, dåtidens förnämsta musikblad: “Han kommer säkert att bli en andra Mozart, om han blott fortsätter så, som han börjat.“ Beethoven fördes af Neefe in i den dåtida musiken och lärde sig särskildt beundra och efterbilda Haydn och Mozart.
Emellertid var Neefe ofta stadd på resor och hade därför af kurfursten erhållit tillåtelse att själf ställa om vikarie för sig. Han förordnade nu Beethoven till detta, och säkerligen har läraren icke misstagit sig om sin elevs förmåga. Snart finna vi Ludvig van Beethoven till och med ha lön som kapellist hos kurfursten. Redan 1785 fick han ge pianolektioner och snart deltog han som en fullbildad musiker i Bonns musiklif.
Med Beethovens anseende som musiker följde också, att en mängd musikaliskt intresserade familjer gärna sågo honom hos sig. Största betydelsen fick familjen Breuning. Fru Breuning var änka efter ett hofråd och hade hos sig sina två söner, Stefan och Kristoffer, samt dottern Eleonora, alla ungefär i samma ålder som Beethoven. I detta hus rådde en frisk och otvungen anda med äkta hemstämning. Såväl litterära som musikaliska intressen funnos. Bägge sönerna försökte sig som diktare och dottern som pianospelerska. Beethoven behandlades snart som barn i huset. Nästan hela dagen och ibland också natten tillbragte han i deras hus. Här kände han sig fri, här gafs honom, hvad han mest af allt saknat hos föräldrarna, ett hem med kärleksfull omvårdnad. Beethovens sinne kräfde mycken försiktighet vid uppfostran. För sitt yttre var han alldeles likgiltig. Det bekymrade honom föga, om han gick i smutsiga kläder och med okammadt hår. Om man erinrade honom om detta, brukade han hänvisa till, att allt kom an på hans inre karaktär och förmåga. Han var till lynnet egensinnig och häftig. Fru Breuning visste alltid att med saktmod och mildhet bemöta Beethovens retlighet. Hon skakade blott på hufvudet och suckade: “Nu har han sin ’raptus’ igen!“ samt lämnade honom lugnt i fred. När Beethoven blef vred, gick han ofta till öfverdrifter, men, när allt var öfver, tog han genast tillbaka och visade då en rörande ångerfullhet. I sådana ögonblick kunde han mot sig själf rikta de mest öfverdrifna anklagelser. Beethoven var i allt en ytterlighetsmänniska. Han kunde från tungsint allvar fara ut i uppsluppen glädje. Alltid var han mycket känslig för kärlek och tillgifvenhet, och visade sig själf i gengäld mot vänner högst själfuppoffrande. För kvinnlig skönhet och behag var Beethoven städse djupt känslig. Han älskade alltid med en lidelsefull glöd. Dock varade hans känslor sällan längre tid. Endast för få kvinnor bibehöll han en hela lifvet varande fast vänskap. Bland dessa få vär Eleonora Breuning. Beethovens första bref till henne andas en stor tillgifvenhet, och måhända har hon en tid stått för honom som idealet af en kvinna. Äfven sedan Eleonora ingått äktenskap, andas skrifvelserna till henne en varm känsla och i brefven dem emellan från sista dagarne af Beethovens lif råder ännu samma innerlighet.
Eleonoras make, Wegeler, läkare och sedermera rektor vid universitetet i Bonn, var själf en af Beethovens gamla vänner. De hade umgåtts som bröder hos Breunings och skrefvo sedan ofta till hvarandra. Wegeler skulle blifva en af mästarens första biografer.
En varm vän och gynnare erhöll Beethoven äfven i grefve Ferdinand Waldstein. Denne hade 1787 kommit till Bonn, där han kom att stå kurfursten synnerligen nära. Waldstein var en ung man, ännu icke 30 år, som tillhört högsta societeten i Wien på grund af sina släktförbindelser med de högadliga furstarne. Han visste att hjälpa på ett sådant sätt, att Beethoven aldrig kom att känna sig nedtryckt. Beethovens själfständighetskänsla uppreste sig alltid mot sådan hjälp, som kunde sitta honom i något slags beroende af gifvaren. Waldsteins förhållande till Beethoven var, trots skiljaktigheten i samhällsställning, den förtrolige vännens. Först skänkte han honom en god flygel. Sedan förstod han genom sitt inflytande hos kurfursten hjälpa sin vän ur många pekuniära svårigheter. Det stod just ej väl till hemma i Johan van Beethovens familj. Fadern hade så småningom alldeles förlorat sin röst och kunde således icke uppehålla sin plats. Det blef Ludvig, som med sin lilla lön som vikarierande organist fick underhålla sina syskon. Då fadern i början af 1790-talet fick gå från sin tjänst, trädde grefve Waldstein hjälpande emellan och skaffade Ludvig hälften af faderns lön som tillägg till organistlönen mot villkor, att han sörjde för brödernas uppfostran.
Betydelsefull för Beethovens musikaliska utveckling blef en resa, som han 1787 fick göra till Wien för att låta höra sig för Mozart. Beethoven blef först kyligt mottagen, men sedan han fått försöka sig med att fantisera öfver ett af Mozart uppgifvet tema, blef intresset större, så att Mozart till sist gick in i ett annat rum till där sittande vänner och lifligt yttrade: “Gif akt på den där, han kommer en gång att låta tala om sig i världen!“ Någon undervisning blef dock icke af, utan Beethoven reste samma år tillbaka till Bonn. En af orsakerna till den snabba återresan var, att hans moder hade svårt insjuknat. Då Ludvig väl var hemkommen, afled hon den 17 juli 1787.
Större betydelse än mötet med Mozart erhöll sammanträffandet med Haydn. I slutet af år 1791 for denne genom Bonn till England. Kurfursten tog väl emot den ryktbare mästaren och gaf honom tillfälle att träffa flere musiker från Bonn, dock synes Beethoven ej denna gång ha varit med. Då Haydn däremot i juli 1792 kom tillbaka, ställde grefve Waldstein om, att Beethoven fick visa några kompositioner. Omdömet om dessa utföll till den unge tonsättarens fördel, och raskt blef också beslutadt, att Beethoven skulle resa till Wien och där åtnjuta en grundligare musikalisk utbildning hos Haydn.
Hösten 1792 var sista tiden Beethoven tillbringade i Bonn. I en liten ännu bevarad stambok från sista dagarne af oktober skref Beethovens alla manliga och kvinnliga vänner in små sentenser och verser till den afresande lycklige unge kompositören. Vi se här, att Beethovens vänskapskrets nästan uteslutande utgjorts af personer tillhörande de högsta och mest bildade kretsarne. Genom alla sentenserna går den höga tanke de hysa om Beethovens framtid. En vän (Koch) skrifver: “Odödligheten är en stor tanke, som väl är värd de ädlas möda“. Waldstein säger de aningsfulla orden: “Genom oafbruten flit erhåller ni Mozarts anda ur Haydns händer“. Eleonora Breuning skrifver med Herder: “Vänskap med den gode växer liksom aftonskuggan, ända till lefnadssolen sjunker.“
Det var med vemod Beethoven de första dagarne i november for bort från den kära hemtrakten. Ännu nio år efter kunde han skrifva till Wegeler: “O mitt fädernesland, du sköna trakt, där jag först såg dagens ljus! Ännu står du lika skön för mina ögon som då jag lämnade dig!“ Så tillägger han om sig själf och sin konst: “Icke som konstnär större utan som människa bittre och fullkomligare skall du återfinna mig; och är då välståndet i vårt fosterland större, så skall min konst blott visa sig till de fattigas bästa.“