Norrtullsligan/Kap 03

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel II.
Norrtullsligan
av Elin Wägner

Kapitel III.
Kapitel IV.  →


[ 18 ]

III.

Den 9 oktober.

Tänk, söndagsmorgon! Man har gått i selen en hel vecka, och när man icke varit i arbetet, har man tänkt på det. Kontoret, kontoret, och: har jag nu kommit ihåg det och kommit ihåg det? Och ibland har jag vaknat ur en dröm mitt i natten och sagt: Kassaboken! Och i mitt huvud har skrivmaskinen hamrat, mina fingrar har rört sig i takt med tankarna och knackat fram dem på Remington.

Chefen är nog snäll och hjälpsam och säger, att jag bara skall fråga honom, när det är någonting jag inte kan räkna ut på egen hand. Men jag vill ju inte gärna visa honom, att jag är så bortkommen, som jag är.

Ligan skrattar åt mig, därför att jag andas och talar endast kontor och säger, att sånt har de nog av under kontorstiden, och om jag inte blir trevligare snart, får jag flytta. Mest hånad blir jag, för att jag är så punktlig om mornarna.

[ 19 ]— Så där utmärkta var vi också när vi var nya, säger Eva.

Ja, så blev det då slut på första veckan, och när jag klockan 5 på lördagsmiddagen stängde kassaskåpet och rullade ner jalusien för mitt skrivbord, tänkte jag, att nu är det jag, som ger alltihop tusan till måndag morgon.

När jag ätit middag, gick jag och hämtade Putte, som är inackorderad på Östermalm hos en änkefru tillsammans med en tre, fyra andra skolpojkar. Jag underkastade mig för hans skull två olika biografer och konditoriet och vandrade sedan hem med honom och satte honom vid läxboken. Sedan plaskade jag hem stuptrött i duggregnet med våta kjolkanter, just som alla människor strömmade till teatrarna. Men för mig var det att proviantera för söndagen i magasinet och slutligen knoga uppför trapporna.

Hemma var allt dödstyst; först när jag gick in i inre rummet efter tändstickorna, upptäckte jag en sak på soffan. När jag gick fram och lyste på den, fann jag att det var Emmy, utkramad, livlös, själlös, omöjlig att få ord ur, och jag blev alldeles förfärad.

Hon är slut, tänkte jag; kan bestämt aldrig sköta sin plats mer; vad skall vi göra åt henne? Jag väntade och väntade, men ingen kom. Jag stod där vid fönstret och såg lamporna tändas [ 20 ]en för en i alla fönstren i borgen, så att huset slutligen liknade ett kritslott vi hade hemma, som vi satte ljus i, och så lyste det genom gluggarna. Mitt emot i våningen brann en brasa och en rödskärmad lampa. Där var det hemliv, med en gammal herre och en gammal fru och något, som liknade barnbarn, kring ett bord med äpplen och nötter. Det var som att vara på en mörk parkett och följa med handlingen på en upplyst scen; handling var det icke mycket av, men värmen kändes tvärs över gården, och stämningen. Mitt hjärta ropade helt omotiverat på någon, som jag aldrig tänker på, men som jag en gång hoppades jag skulle få ha barnbarn med.

Det var mycket dumt av mig, men kom sig därav att deras lampa var alldeles lik den vi skulle haft, och som varje kväll skulle brunnit med sitt stilla, röda sken över vår tysta och heliga lycka.

När jag kommit ända dit, fällde jag ner min ridå och tänkte: det där är nog bra, men jag har ju Friheten. Och i mitt hjärtas innersta hjärta avskydde jag den, som kvinnliga kvinnor gör, då de har den.

Gudskelov, så kom då töserna, och den heliga tystnaden var bruten.

— Var ha vi den plikttrogna? (Det var jag.) Ljus i de elektriska fotogenlamporna! Nu skall [ 21 ]det firas sabbatsafton! Jag har köpt blomster för 50 öre på Hötorget.

— Husch! sade jag. Emmy är dålig. Hon ligger som en liten sak på soffan, och jag har förgäves sökt väcka henne till liv.

— Å, du känner inte våra vanor än! Hon är nedgången för veckan. Det är alltihop det. Än tål hon att dras upp några gånger. Hon har mera krafter än du tror att offra på Förenade Bolagens altare. Eller hur, Emmy?

— Det är för att man måste hålla ut, sade Emmy. Om man finge pension, vore man död för länge sedan.

— Emmy talar alltid om måste, sade Baby, men jag för min del går alltid och väntar på något roligt, som skall ta mig från Förenade Bolagen. Om jag inte hade den trösten, skulle jag förgås.

— Jag har endast döden att vänta! svarade Emmy och vände sig mot väggen.

— Kom, Baby! sade Eva. — Hennes rygg värker visst igen. Tag Levertin med dig!

— Baby, sade jag, vad har du i lön?

— Sextiofem. Hur så?

— Och hur länge har du varit på Bolagen?

— Knappast ett år än. Säg ingenting om löneförhöjning! Bad en gång i våras, därför att jag inte kunde leva på sextiofem.

— Nå?

[ 22 ]— Ja, chefen svarade så mycket som, att fröken vet väl, att det här är ingen försörjningsinrättning.

Och de har också helst bättre flickor med pappor i bolagets tjänst, som håller dem med rum och städning och lagad mat tre gånger om dagen.

— Är det meningen, sade jag, att lönen skall vara till parfymer och handskar och choklad Suchard?

— Det är meningen, sade Eva. — Men Baby, du kan gärna tala om det. Ni skall ju strejka till nyåret, om ni inte får förhöjning över lag. Är det inte stiligt, Elisabeth?

— Det låter så besynnerligt, sade jag. Bildade flickor brukar inte strejka.

— Nej, de gör inte det! sade Eva. Men detta är den nya tiden, som bryter in.

Och vi talade hela kvällen inte om annat än strejken och utsikterna för den och om vår ställning.

Eva var eld och lågor för strejkplanen, och hon tror fullt och fast på dess framgång. Baby är litet mindre entusiastisk. Hon går ju och väntar, hon, på något roligt, som skall ta henne från Förenade Bolagen och hela kontorslivet. Och sen ger hon blankt tusan i hur det går kamraterna, ty sådana är vi.

Det blev inte så muntert på lördagskvällen [ 23 ]som annars, tack vare Emmy. Bara en liten försiktig boston, innan vi kom i säng.

Men den där röda lampan mitt emot hade icke varit mig nyttig. Jag kunde inte sova, jag låg vaken timme efter timme och vandrade under tätnande beklämning gamla nötta och bittra tankevägar långt borta från Norrtullsgatan och kontoret och chefen och Remington.

Men tänk, söndagsmorgon! Och det blev morgonsol genom rutorna och klockringning från Vasakyrkan. Och jag låg och halvdåsade, trött och lycklig, som när en plåga har släppt.

Plötsligt hörde jag Eva:

— Den som är yngst får stiga upp och koka kaffe!

Och Magnhild jämrade:

— Jag skall väl inte vara yngst i dag igen! Jag var yngst i söndags.

Varpå jag gjorde ett hycklande försök att komma upp, men snästes av med ett ”Försök inte!” och fick se Magnhild fladdra förbi dörren i nattdräkt och i fläta. Och att sedan efter nattens dystra funderingar få ligga orörlig och höra kopparnas glada slammer i köket och känna kaffearomen sprida sig ända in i rummen, var en okonstlad och något barnslig men påtaglig njutning.

Strax därpå satt vi som fyra vita duvor uppflugna kring brickan och drack oss till mag[ 24 ]syra och prisade gudarna. Det var Ligans gudstjänst, och klockan halv 12 var vi klädda.

Strax därpå kommer min lilla älskling Putte och vill ha Pegg med till Idrottsparken. Eva och Emmy försvinner likaledes åt var sitt håll, men Baby, som Gud bevars är bortbjuden i kväll, stannar hemma och försöker laga upp en sidenblus.

— Och kan du tro, berättar hon för mig, då jag kommer hem, att jag har haft ett helt litet äventyr. När ni gått, ringde det i telefon och frågade efter notariens mamma. Hon är inte hemma, berättade jag, och då förklarade rösten, att han var notarien, och att han glömt sina nycklar och måste be om min hjälp för att komma in. Jag lovade att passa på, och strax efter fick jag släppa in honom. Han presenterade sig mycket högtidligt, och jag tyckte det var löjligt efter alla gånger jag stött på honom i korridoren i penjoar och nattfläta. Han tackade mycket omständligt, och vet du, han är riktigt älskvärd och tillgänglig. Och så är han inte så där röd av punsch som andra herrar.

— Nej, men han är blek av något annat, tänker jag för mig själv.

— Han frågade mig, om jag inte gick ut och gick sådana här vackra söndagsförmiddagar. Och han hoppades, att vi skulle göra sällskap någon dag.

[ 25 ]— Är detta första gången en herre märker, att du finns till, Baby? sade jag. Hur gammal är du?

— Aderton år, Pegg, men jag har alltid bott i Halmstad.

Jag lade min hand på hennes krusiga huvud och bad någon slags liten bön för henne.