Ode öfver själens styrka
| ← Verldsföraktaren |
|
Menniskans Nöjen och Elände → |
| Ur Svenska parnassen, band II, sid. 149–154 av Ernst Meyer från 1889. |
Ode öfver själens styrka.
I ålderdomens ljus! I höga hjeltesjälar!
Er anda kallar jag att gjutas i mitt bröst,
När en förgäten dygd för veklingar och trälar
Och för ett lättsint folk skall tolkas af min röst.
Du mod! som själens styrka föder,
Och frihet! dygd! förenta gudabloss!
Jag söker er, I mina stöder,
Hos ålderdomen, ej hos oss.
Långt från mitt tidehvarf jag redan hänryckt blifver,
Odödeliga Rom! jag ser dig ändtligt fri.
En Brutus vaknar opp. Du eldas af hans ifver;
Så många barn du har, så många hjeltar bli.
Ditt fall tyranner fåfängt yrka:
Din fasta mur ej skyddar någon träl.
Du har din frihet af din styrka,
Din styrka af en enda själ.
Hvad öfverdådig flock sig här på fältet vågar?
O Salaminas strand! man dig med undran mins.
Se! hela Asiens makt mot Greklands öar tågar;
Men ingen Cyrus mer i Cyri härar fins.
Förgäfves har du spänt ditt bälte,
Du fega här! du var dock rask och ung;
Men grekers höfding var en hjelte,
Och Xerxes var allenast kung.
I, som ett slocknadt mod hos edra landsmän väcken,
Det är en gudakraft, som edra själar rör.
Allt hinder falla syns, hvar I er kosa sträcken,
Och vägen öppnar sig, hvar snillet eder för.
Så syns en häftig låga bränna
Det svaga värn, som henne mota vill.
Låt verlden eder styrka känna;
Dess herravälde hör er till.
Hvad är det höga mod, som vi hos hjeltar dyrka,
Som mer än lyckan sjelf vår stumma undran drar?
Hvad lifvar ärans barn? Hvad är den sinnesstyrka,
Som hemlig öfvermakt på alla hjertan har?
Du ädla dygd! det är din ifver,
Hos jordens son du himlens låga är;
Man menska var, man hjelte blifver,
När man dig fattar till begär.
När hon ger samfund lif och är en allmän lusta,
Ack! bäfva, svaga verld! ett Rom sin början tar.
Förgäfves mot dess makt sig stolta grannar rusta;
Dess läger inom sig en lycklig anda har.
Snart föder hären Scipioner,
Uti ett råd får man Camiller se,
I tribunalen Ciceroner
Åt lag och frihet styrka ge.
Vid Tibern för min syn den tvedrägts tid försvinner,
Som dygdens ådror tömt — hos folket lasten rår;
Jag der en riktad stad af jordens plundring finner,
Som dock för guldets törst med möda än förslår.
Jag känner Rom, men Rom i bojor!
Cesarers träl! du yfves af din prakt;
Men du var större i de kojor,
Der dygden grundade din makt.
O frihet! till hvad höjd har du ej själar drifvit!
Ur dvalans mörka famn de skynda vid din röst.
Du snillen åt Athen, åt Sparta hjeltar gifvit,
En oförgänglig kraft de sugit vid ditt bröst.
Hvad väcker ej för ädel låga
Det kära ljud: för frihet, fosterbygd!
Hvad kunna ej de hjertan våga,
Som lifvas af den helga dygd?
Uti sin högsta glans om du vill menskan måla,
Ack! glöm att hon är till i envålds mörka år;
Men fatta hennes bild, när frihet börjar stråla,
Hon mer än dödlig syns, sig sjelf hon öfvergår.
När hon en älskad lag försvarar,
Får hon en eld, som henne okänd var,
En egen kraft, som sig förklarar,
Hvart hon sin öppna kosa tar.
En dygdig allmänhet, som stadgad frihet andas,
I täflan på dess fält hvart enda snille ser;
Der är man redan stor, när man i hopen blandas,
Hvart steg man högre går odödligheten ger.
Men i en allmän sinnesvilla,
När äran mer ej lifvar folkets själ.
Den dygdig är, som lefver stilla,
Och hjelte den, som ej är träl.
Hvad ifver mig förfört att ålderdomen lemna!
Vid tanken på min tid har stämman blifvit svag.
O frihet! fosterbygd! får man er mer ej nämna,
Ha vi ej hjertan mer att känna ert behag?
I första dygder, som vi märka
Ifrån en tid, som vår förundran gjort!
Förutan er kan själen verka,
Men aldrig verka något stort.
Uti de tidehvarf, som lyst af rena seder,
Med dygder ärans ban man endast fylla trott,
Nu skördas på dess fält en lös och flygtig heder,
Och videt ränner opp, der lagrar långsamt grott.
Gån, svage! att ert offer bära
För lyckans fot, och köpen utan blygd
Med feghet en föraktad ära,
Men vågen aldrig nämna dygd.
Hvi sker, att utan kraft sig våra snillen möda?
De känna ej den drift, som stora ämnen ge.
Allt går i glömskans natt hvad vara sekler föda,
När ålderdomens ljus sin forna klarhet te.
Likså de stolta pyramider
Man än i dag från Nilens stränder ser.
Hur många slott, se’n deras tider,
Ha icke bygts och fallit ner!
Förgäfves utan grund man någon styrka söker:
Vår vishetslära sjelf är veklig liksom vi;
Med sken af mensklighet hon själens svaghet öker;
Hon kan ej vara stark, hon vill behaglig bli.
Om Cato, död i all sin ära,
Lydt hennes råd, han heldre lefvat slaf.
Ej var det denna matta lära,
Som mod åt Thebes hjelte gaf.
Du har, filosofi! af strålar kunnat skryta,
När fordom deras eld Epaminondas väckt.
På fältet, ur ditt sköt, att Thebes bojor bryta,
Han går med din egid mot faran oförskräckt.
När syns du nu din fackla våga,
På hjeltars ban att leda söner fram?
Har lyckan trälar mera låga
Än de, som födas i ditt dam?
Till höjden af det ljus, dit tanken vågar syfta,
Längst öfver lyckans krets och menskliga begär,
Jag ser en stoisk vis sitt stolta sinne lyfta
Och hvila i det lugn, som andars sällhet är.
Han i de dimmor icke fängslas,
Som fästa sig vid jordens låga trakt;
Ej af en giftig oro änglas,
Som öfvar här sin envåldsmakt.
I dygdens öfning fri, han anser utan häpnad
Nödvändighetens lag och händelsernas lopp;
För plågor känslolös, mot alla faror väpnad,
Han under bördans tyngd sitt hufvud reser opp.
Hvad kan hans hjerta så bemanna?
Är han förtjust af något diktadt väl?
Nej, endast kärlek för det sanna
Är väldig i hans höga själ.
Med en förmäten flygt när jag hans kosa följer,
Af en gudomlig kraft jag tror mig äga del.
Jag från ett bråddjup rycks, som du med blomster döljer,
Du ljufve filosof! som smickrar mina fel.
Hur djerfs du dygdens lag förklara?
Du orklöst vill, men han allena kan.
Han styrka har att dygdig vara,
När du af svaghet är tyrann.
Af en bedräglig dikt, som vår natur förnedrar,
Förqväfs det ädelmod, som själens styrka är;
Men, Sokrat! af din dygd, som menskligheten hedrar,
På ödet och mig sjelf jag lyckligt segra lär.
Att ingen makt kan tanken tvinga,
Det gudaspråk förädlar hennes själ.
Men den sitt väsen aktar ringa
Är äfven värd att vara träl.
Hvar höres nu din röst: »Jag ej för folket bäfvar;
Mitt lif är i ert våld, men äran i min makt.
Jag vet mitt värde sjelf, jag edra vittnen jäfvar;
Ert lof jag aldrig sökt och ler åt ert förakt?»
Låt dina svaga landsmän kalla
Din dygd för hög, din lära tung och svår;
När de som stoft till jorden falla,
Ditt namn till efterverlden går.