Odjur, människor och gudar/Ett blodigt straff

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  På en vulkan
Odjur, människor och gudar
av Ferdinand Ossendowski
Översättare: Thorsten W. Törngren

Ett blodigt straff
Oroliga dagar  →


[ 139 ]

ETT BLODIGT STRAFF


Inom kort kommo vi in på samma väg, som vi använt på vår färd norrut, och återsågo den vänliga raden av nedhuggna telegrafstolpar, som en gång förskaffat oss skyddande värme. Vid mörkrets inbrott befunno vi oss på de skogbevuxna höjderna norr om Tisingol-dalen. Vi beslöto oss för att taga in hos Bobrov, under det att vårt sällskap ämnade anlita Kanines gästfrihet på telegrafstationen. Vid dennas port fingo vi se en med ett gevär beväpnad soldat, som frågade vilka vi voro och varifrån vi kommo samt tydligen tillfredsställd med våra svar med en vissling utkallade en officer från huset.

»Löjtnant Ivanov», presenterade han sig. »Jag tillhör de vita och är förlagd här med min avdelning.»

Han hade kommit från trakten av Irkutsk med tio man och anslutit sig till överstelöjtnant Michailov i Uliassutai, som beordrat honom att sätta sig i besittning av detta blockhus.

»Var så goda och stig in», sade han vänligt.

Jag förklarade för honom, att jag ville ta in hos Bobrov, varvid han gjorde en gest av hopplöshet med handen och sade:

»Den tanken måste ni släppa. Bobrovs är dödade, och deras hus är bränt.»

Jag kunde icke hålla tillbaka ett utrop av fasa.

Löjtnanten fortsatte: »Kanine och Pouzikovs dödade dem, plundrade huset och brände upp det jämte liken. Vill ni se platsen?»

Min vän och jag gingo tillsammans med löjtnanten och [ 140 ]betraktade den hemska synen. Svartnade stolpar stodo bland kolnade bjälkar och plankor, under det lergods och bleckkärl lågo kringströdda runt omkring, och något åt ena sidan låg under en del fällar vad som fanns kvar av de fyra olyckliga offren. Löjtnanten var den förste som sade något:

»Jag inrapporterade händelsen till Uliassutai och fick det beskedet, att de dödas släktingar skulle komma hit tillsammans med två officerare för att undersöka saken. Det är anledningen till att jag inte kan begrava liken.»

»Hur gick det till?» frågade jag, mycket beklämd över den hemska tavlan.

»Jo, så här var det», började han sin berättelse. »Jag närmade mig Tisingol sent på kvällen med mina tio man. Som jag misstänkte, att det kunde finnas rödgardister här, smög jag mig fram till stationen och tittade in genom fönstren. Då fick jag se, hur Pouzikov, Kanine och flickan med det kortklippta håret undersökte och delade mellan sig kläder och andra saker samt vägde silverklumpar. Jag fattade inte genast vad allt detta betydde, men som jag kände på mig, att det var nödvändigt att fortfarande iaktta försiktighet, befallde jag en av mitt folk att klättra över planket och öppna porten. Vi rusade in på gården, och den första som sprang ut ur huset var Kanines hustru, som sträckte upp armarna och ropade förskräckt: ’Jag visste, att det här skulle bli vår olycka.’ Sedan svimmade hon. En av männen störtade ut genom en sidodörr och sprang till ett skjul på gården, där han försökte komma över planket. Jag hade inte lagt märke till honom, men en av mina karlar fick tag i honom. I dörren möttes vi av Kanine, som var alldeles blek och darrade. Jag förstod, att något betydelsefullt inträffat, arresterade dem, befallde att karlarna skulle bindas och lät bevaka dem strängt. Alla mina frågor möttes med tystnad, utom av fru Kanine, som skrek: ’Skona barnen! De är oskyldiga!’ under det hon föll på knä och sträckte sina händer bönfallande mot oss. Flickan med det kortklippta håret skrattade med sina fräcka ögon och blåste cigarrettrök i ansiktet på mig. Jag var tvungen att hota dem och sade:

[ 141 ]’Jag förstår, att ni begått något brott, som ni inte vill bekänna. Om ni inte gör det, kommer jag att låta skjuta karlarna och tar kvinnorna med till Uliassutai för att förhöra dem där.’

Jag talade i bestämd ton, och det var min fulla avsikt att göra som jag sagt, ty de hade uppväckt den bittraste vrede hos mig. Till min stora förvåning var det flickan med det kortklippta håret som först yttrade sig.

’Jag vill tala om allting för er’, sade hon.

Sedan jag sagt till om papper, bläck och penna, nedskrev jag med mitt manskap som vittnen ett protokoll över den bekännelse Pouzikovs kvinna avlade. Så här lät hennes hemska och blodiga berättelse:

’Min man och jag är bolsjevik-kommissarier, och vi har skickats ut för att ta reda på hur många vita officerare som gömmer sig i Mongoliet. Men gubben Bobrov kände igen oss, och vi ville ge oss av härifrån. Då bad Kanine, att vi skulle stanna kvar, och han berättade, att Bobrov var rik och att han länge velat döda gubben och plundra hans hus. Vi samtyckte att vara med om saken och lockade hit unge Bobrov för att spela kort med oss. Då han gick hem till sig igen, smög sig min man efter honom och sköt honom. Sedan gick vi alla till Bobrovs hus. Jag klev upp på planket och kastade några förgiftade köttbitar åt hundarna, som dog efter en liten stund. Därpå klättrade vi alla över planket. Den första som kom ut ur huset var Bobrovs hustru, och Pouzikov, som stod gömd bakom dörren, slog ihjäl henne med sin yxa. Gubben dödade vi med ett yxhugg, medan han sov. Den lilla flickan kom utspringande i rummet, när hon hörde bullret, och henne sköt Kanine i huvudet med ett hagelskott. Sedan plundrade vi huset och satte eld på det och lät hästarna och boskapen omkomma i lågorna. Senare skulle allt blivit fullständigt uppbränt, så att inga spår efter oss skulle finnas, men då kom ni med detsamma, och de här enfaldiga människorna förrådde oss.’»

»Det var en ohygglig historia», fortsatte löjtnanten, när vi gingo tillbaka till telegrafstationen. »Håren reste sig på mitt huvud, när jag hörde denna unga kvinna, som knappast var mer än ett barn, helt lugnt beskriva hur allt gått till. [ 142 ]Då först insåg jag till fullo, vilken lastbarhet bolsjevismen fört in i världen och hur den utplånat allt vad tro, gudsfruktan och samvete heter. Då först fick jag klart för mig, att alla hederliga människor måste utan misskund bekämpa denna människosläktets farligaste fiende, så länge liv och krafter stå bi.»

Under promenaden såg jag en mörk fläck vid sidan av vägen och fäste min uppmärksamhet vid den.

»Vad är det för något?» frågade jag och pekade på fläcken.

»Det är mördaren Pouzikov, som jag sköt», svarade löjtnanten. »Jag hade velat skjuta både Kanine och Pouzikovs hustru, men jag tyckte synd om Kanines hustru och barn, och jag förstår mig inte på att skjuta kvinnor. Nu kommer jag att sända dem med er till Uliassutai under bevakning av mina soldater. De undgår inte sitt öde, för mongolerna, som rannsakar dem för mordet, skall helt säkert döma dem till döden.»

Detta är vad som tilldrog sig vid sjön Tisingol, på vars stränder irrblossen fladdra över de sumpiga polarna och i vars närhet går den remna av mera än trehundratjugu kilometers längd, som uppstod i marken vid den senaste jordbävningen. Det var måhända genom denna remna som Pouzikov, Kanine och andra, som sökte förgifta hela världen med brott och fasa, uppstigit från det underjordiska riket. En av löjtnant Ivanovs soldater, som alltid var blek och bad böner, kallade dem allesammans för »djävulens tjänsteandar».

Vår färd från Tisingol till Uliassutai i sällskap med dessa brottslingar var mycket obehaglig. Min vän och jag förlorade alldeles vår vanliga spänstighet i lynnet och goda sinnesstämning. Kanine var ständigt tungsint och grubblande, under det att den fräcka unga kvinnan skrattade, rökte och skämtade med soldaterna och en del av vårt sällskap. Äntligen passerade vi Jagasstai och fingo ett par timmar senare syn på först fästningen och sedan de på slätten strödda husen av soltorkat tegel, som vi visste vara Uliassutai.