Odjur, människor och gudar/I det hemlighetsfulla Tibet

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Spökmarschen
Odjur, människor och gudar
av Ferdinand Ossendowski
Översättare: Thorsten W. Törngren

I det hemlighetsfulla Tibet
Det gåtfulla Mongoliet  →


[ 86 ]

I DET HEMLIGHETSFULLA TIBET


En ganska bred väg gick från Sharkhe bland bergen, och på den femte dagen av vår två veckors långa ritt söderut från klostret kommo vi fram till det stora bäcken av berg, i vars mitt den stora sjön Koko Nor är belägen. Om Finland gör skäl för namnet »Tusen sjöars land», så kan trakten omkring Koko Nor med rätta kallas »Miljoner sjöars land». Vi togo vägen utmed denna sjös västra strand mellan den och Doulat Kitt och slingrade oss fram mellan otaliga träsk, sjöar och en mängd djupa och gyttjiga strömdrag. Vattnen voro icke isbelagda här och det var blott uppe på bergstopparna vi hade obehag av den kalla blåsten. Sällan mötte vi några av landets invånare, och vår kalmuck kunde endast med svårighet ta reda på vår väg av de herdar vi tillfälligtvis mötte. Från östra stranden av sjön Tassoun togo vi oss runt till ett kloster på andra sidan om sjön och gjorde ett kort uppehåll där. Förutom oss fanns även en annan grupp gäster på den heliga platsen. De voro tibetaner. Deras uppförande var mycket oförskämt, och de vägrade att tala med oss. De voro alla beväpnade, företrädesvis med ryska armégevär, och buro patronbälten i kors över bröstet. Innanför livbältena voro instuckna pistoler och ännu mera patroner. De granskade oss mycket skarpt, och vi förstodo mycket väl, att de gjorde ett överslag över vad vi gingo för i händelse av strid. Sedan de begivit sig av samma dag, tillsade jag vår kalmuck att noga fråga den högste prästen på platsen, vilka de voro. Munken gav en lång stund undvikande svar, men när jag visade honom hutuktuns ring och gav honom en stor gul hatyk, blev han mera meddelsam.

[ 87 ]»De är elaka människor», sade han. »Akta er för dem!»

Men han ville icke uppge deras namn och förklarade sin vägran med att påminna om förbudet i buddhistiska länder att uttala sin faders, lärares eller överordnades namn. Sedermera fick jag veta, att i norra Tibet råder samma sed som i norra Kina. Här och där ströva band av »hunghutze» (stråtrövare) omkring. De uppträda vid de förnämsta handelshusens huvudkvarter och vid klostren, utkräva skatt och bli traktens beskyddare, sedan de gjort sin inkassering. Troligen hade det tibetanska klostret sådana beskyddare i detta rövarband.

När vi sedan fortsatte vår färd, sågo vi ofta på avstånd enstaka ryttare, som uppenbarligen bespejade våra rörelser. Alla våra försök att komma i deras närhet och få samtala med dem misslyckades fullkomligt. På sina små snabba hästar försvunno de som dimfigurer. När vi kommo till det branta och farliga passet på berget Hamshan, där vi hade för avsikt att rasta för natten, upptäckte vi uppe på en klippa högt ovanför oss omkring fyrtio ryttare på helt vita hästar, och omedelbart utan någon varning överöste de oss med en skur av kulor. Två av våra officerare föllo skrikande till marken. Den ene hade dödats ögonblickligt, under det att den andre levde i några få minuter. Jag tilllät icke mina män att skjuta, utan höll i stället upp en vit flagga och begav mig tillsammans med kalmucken till våra angripare för att underhandla. Först avlossade de två skott mot oss, men upphörde sedan med elden och skickade ner från klippan några ryttare emot oss. Sedan började vår underhandling. Tibetanerna förklarade, att Hamshan är ett heligt berg och att det icke är tillåtet att stanna där över natten, varför de rådde oss att fortsätta längre bort, där vi kunde anse oss vara i säkerhet. De frågade, varifrån vi kommo och vart vi skulle bege oss, och sedan vi för dem omtalat anledningen till vår färd, förklarade de, att de kände bolsjevikerna väl och ansågo dem såsom de asiatiska folkens befriare från den vita rasens förtryck. Jag hade verkligen icke lust att inlåta mig i någon politisk tvist med dem, utan återvände till mina kamrater. När jag red ned utför sluttningen till vår lägerplats, väntade jag varje [ 88 ]ögonblick att få ett skott i ryggen, men de tibetanska stråtrövarna sköto icke.

Vi bröto upp och fortsatte vår väg, sedan vi lämnat kvar bland stenblocken liken efter våra två kamrater såsom en dyster gärd till vår resas svårigheter och faror. Vi redo hela natten, våra utmattade hästar stannade jämt och ständigt, och ibland lade de sig, så att vi måste med våld förmå dem att fortsätta. Dagen därpå, när solen stod i zenit, gjorde vi äntligen halt. Utan att taga av sadlarna gåvo vi våra hästar tillfälle att lägga sig och vila något. Framför oss låg en vidsträckt, träskig slätt, där tydligen floden Ma-chu hade sina källor, och ej långt därifrån utbredde sig sjön Aroung Nor. Vi gjorde upp vår eld av torr gödsel och började koka tevatten. Återigen kommo utan någon varning kulor regnande in över oss från alla kanter. Vi togo genast betäckning bakom lämpliga klippor och avvaktade händelsernas utveckling. Skjutandet blev allt häftigare och kom från allt närmare håll. Vi hade gått i en fälla och hade icke någon utsikt att kunna undkomma, det insågo vi tydligt. Jag försökte på nytt att få en underhandling till stånd, men när jag ställde mig upp med min vita flagga, blev svaret endast, att kulregnet blev ännu tätare, och olyckligtvis träffades jag av en kula, som studsat från en klippa, i det vänstra benet, och den blev sittande kvar där. I samma ögonblick dödades ännu en av kamraterna. Nu hade vi ej något annat val än att besvara elden. Striden pågick i ett par timmar, och utom mig själv blevo tre andra lätt sårade. Vi höllo stånd så länge som möjligt, men fienden kom allt närmare, och vår ställning blev förtvivlad.

»Det ges ingenting att välja på», sade en av kamraterna, en mycket förfaren överste. »Vi måste kasta oss upp på hästarna och fly … vart som helst.»

»Vart som helst …» Det lät förskräckligt! Vi rådgjorde blott ett ögonblick. Det var tydligt, att ju längre vi gåvo oss in i Tibet med dessa mördare bakom oss, desto ringare utsikt hade vi att undslippa med livet. Vi beslöto att återvända till Mongoliet. Men hur? Det visste vi ej, men vår reträtt började likväl. Under det att vi sköto hela tiden, läto vi våra hästar trava norrut i [ 89 ]skarpast möjliga takt. En efter annan stupade tre av mitt sällskap. Där låg tataren med en kula genom nacken. Efter honom föllo med dödens ångestskrin två de tappraste unga officerare ur sina sadlar, och deras sårade hästar satte av i vild förskräckelse ut över slätten såsom fullkomliga bilder av vår egen förvirring. Detta eggade tibetanernas mod, och de blevo allt djärvare. En kula träffade spännet på min högra stigbygelsrem och drev den jämte ett stycke läder och en tygbit in i mitt ben strax ovanför fotleden. Min gamle beprövade vän agronomen gav till ett rop och tog sig i axeln, och sedan såg jag honom torka och så gott sig lät göra förbinda sin blödande panna. Ögonblicket efteråt fick kalmucken två skott genom en och samma hand, så att den alldeles trasades sönder, och i detsamma rusade femton av stråtrövarna emot oss till anfall.

»Ge eld på dem med salva!» kommenderade översten.

Sex rövare sträcktes till marken, medan två andra av gänget, som fingo sina hästar skjutna under sig, sprungo så fort de kunde efter sina flyende kamrater. Någon stund därefter upphörde fiendens eld, och en vit flagga syntes. Två man redo fram till oss, och vid underhandlingen erforo vi, att deras anförare fått ett sår i bröstet och att de kommo för att bedja oss »anlägga det första förbandet». Jag fick genast en skymt av förhoppning och tog med mig min medikamentslåda och min sårade, stönande och svärjande kalmuck som tolk.

»Ge den djävulen litet cyankalium!» uppmanade mig mina kamrater.

Men jag hade en annan plan.

Vi fördes till den sårade anföraren, som låg på några sadeltäcken bland klipporna. Han påstods vara tibetan, men jag igenkände genast på anletsdragen, att han var turkmen eller sart, troligen från södra delen av Turkestan. Han såg på mig med rädda och bedjande ögon. När jag undersökte honom, fann jag, att kulan gått igenom bröstet på honom från vänster till höger och att han var mycket medtagen på grund av den svåra blodförlust han lidit. Samvetsgrant gjorde jag allt vad jag kunde för honom. Först och främst prövade jag på min egen tunga all den medicin [ 90 ]jag gav honom, till och med jodoformen, för att visa att det icke var något gift han fick i sig. Jag brände såret med jod, tvättade det med jodoform och förband det. Jag gav tillsägelse om att den sårade mannen icke fick röras eller flyttas, utan att han skulle ligga stilla, där han låg. Vidare visade jag en tibetan, hur omslaget skulle bytas om, och lämnade honom steriliserad bomull, bindor och litet jodoform. Åt patienten, som redan fått feber, gav jag en stor dosis aspirin och kvarlämnade åtskilliga kinatabletter. Sedan tilltalade jag de kringstående genom förmedling av kalmucken och sade mycket högtidligt:

»Såret är livsfarligt, men jag har givit er anförare mycket stark medicin och hoppas, att han skall tillfriskna. Men det finns ett nödvändigt villkor härför. De onda andarna, som straffat honom för hans obefogade anfall på oss oskyldiga resande, skall ögonblickligen döda honom, om något ytterligare skott avlossas mot oss. Ni får inte ens ha en enda patron i era gevär.»

Med dessa ord befallde jag kalmucken att plundra sitt gevär, och själv tog jag samtidigt ut alla patronerna ur min mauser. Tibetanerna följde genast mycket villigt exemplet.

»Kom ihåg vad jag sagt er att på elva dagar och elva nätter inte lämna den här platsen och inte ladda era gevar. Annars kommer dödens ande att hämta er anförare och förfölja er!» Med dessa ord drog jag mig tillbaka och höll upp hutuktuns i Narabanchi ring över deras huvud.

Jag återvände till mina kamrater och lugnade dem. Jag talade om för dem, att vi kunde vara lugna för vidare anfall från rövarna och att vi blott hade att söka finna vägen till Mongoliet. Våra hästar voro så utmattade och magra, att vi kunde hängt våra rockar på deras knotor. Vi tillbragte två dagar här, under vilka jag vid upprepade tillfällen besökte min patient. Denna tid gav oss tillfälle att sköta våra egna lyckligtvis jämförelsevis lätta sår samt att något vila upp oss. Tyvärr hade jag ingenting annat än en fällkniv, varmed jag kunde taga ut kulan ur min vänstra vad och sadelmakargrejorna från min högra fotled. Vi gjorde oss av stråtrövarna underrättade om karavanvägarna [ 91 ]och lyckades snart ta oss fram till en av huvudstråken. Där hade vi den turen att påträffa en karavan med den unge mongolfursten Pounzig, som var stadd på en helig beskickning med ett budskap från Den levande Buddha i Urga till Dalai Lama i Lhasa. Han hjälpte oss att köpa hästar, kameler och livsmedel.

Alla våra vapen och andra tillhörigheter hade vi nu använt för att under färden tillbyta oss transportmedel och föda och återvände barskrapade och utmattade till klostret i Narabanchi, där hutuktun hälsade oss välkomna.

»Jag visste, att ni skulle komma tillbaka», sade han. »Allt hade blivit mig förutsagt.»

Sedan vi lämnat sex man av vår lilla skara efter oss såsom försoningsoffer för vår dristighet att tränga söderut, voro vi endast tolv som återkommo till klostret, där vi stannade i två veckor för att hämta krafter och skaffa oss reda på hur vi på nytt skulle driva ut på händelsernas upprörda hav för att styra mot någon hamn som ödet kunde anvisa oss. Officerarna anslöto sig till den truppavdelning, som då höll på att bildas i Mongoliet för att kämpa mot bolsjevikerna, vilka ödelagt deras fädernesland. Tillsammans med min följeslagare från början beredde jag mig att fortsätta vår färd över Mongoliets slätter med alla de faror och äventyr, som kunde möta oss under vår strävan att undkomma till en trygg plats.

I livligt minne av vår mödosamma färd önskar jag tillägna dessa kapitel min jättelike, i alla svårigheter beprövade gamle vän agronomen samt mina ryska färdkamrater, i all synnerhet det helgade minnet av dem, vilkas kroppar vaggats till sömn bland Tibets berg, överste Ostrovsky, kaptenerna Zubov och Turov, löjtnant Pisarjevsky, kosacken Vernigora och tataren Mahomed Spirin. Jämväl uttalar jag här min djupa tacksägelse till fursten av Soldjak, ärftlig »Nojon Ta Lama», och till »Kanpo Gelong» (översteprästen) i klostret Narabanchi, den högvördige Jelyb Djamsrap Hutuktu.