Hoppa till innehållet

Odjur, människor och gudar/Det gåtfulla Mongoliet

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  I det hemlighetsfulla Tibet
Odjur, människor och gudar
av Ferdinand Ossendowski
Översättare: Thorsten W. Törngren

Det gåtfulla Mongoliet
Den straffande laman  →


[ 95 ]

DET GÅTFULLA MONGOLIET


I hjärtat av Asien ligger det vidsträckta, rika och gåtfulla mongoliska landet. Från Tian Shans snöiga höjder och Dsungariets heta sandöknar till Sajan-bergens skogklädda åsar och den kinesiska muren sträcker det sig över en ansenlig del av Centralasien. Det är folkens, historiens och legendernas vagga, det har alstrat blodiga erövrare, som där efterlämnat sina i ökensanden begravda huvudstäder, sina hemlighetsfulla ringar och sina gamla, för nomader stiftade lagar, det är munkars och onda andars land, landet där kringströvande stammar styras av avkomlingar till Djingis Khan och Kublai Khan, furstar och khaner tillhörande de yngre linjerna. Detta är Mongoliet.

Det gåtfulla landet, där Ramas, Sakkia-Mounis, Djonkapas och Paspas kulter äro bevarade i Den levande Buddhas person, Buddha som förkroppsligats uti den lamaitiska religionens tredje dignitär, Bogdo Gheghen i Ta Kure eller Urga. Gåtfulla läkares, profeters, trollkarlars, spåmäns och häxors land, svastikans eller hakkorsets land, landet som icke förgätit de tankar, som tänkts av de för länge sedan avlidna mäktiga potentater, vilka härskat över Asien och halva Europa. Detta är Mongoliet.

De kala bergens, de solstekta eller nedisade stäppernas, sjuka husdjurs och människors land, en härd för pest och bölder och smittkoppor, landet där varma källor sjuda och onda andar hålla till i bergspassen, där heliga sjöar finnas fulla med fisk, landet för vargar, sällsynta hjortarter och stengetter, miljontals murmeldjur, vilda hästar, vilda åsnor och vilda kameler, som aldrig vetat av en tygel, vilda hundar [ 96 ]och rovfåglar, som sluka de på slätterna av befolkningen utkastade liken. Detta är Mongoliet.

Landet, där det ursprungliga, i utdöende stadda folket ser sina förfäders ben vitna på stäppernas sand, där det folk håller på att försvinna, som fordom erövrade Kina, Siam, norra Indien och Ryssland och fann sina övermän i de polska riddarna, som då försvarade hela kristenheten mot de vilda asiatiska hordernas infall. Detta är Mongoliet.

Landet, som sväller av naturliga rikedomar, men ingenting alstrar, som lider brist på allting och är utarmat och nödlidande sedan syndafloden. Detta är Mongoliet.

I detta land fick jag genom ödets skickelse efter mitt misslyckade försök att genom Tibet uppnå Indiska oceanen tillbringa ett halvt år under kamp för tillvaron och försök att undkomma. Min gamle trofaste vän och jag blevo med eller mot vår vilja nödsakade att taga del i de ytterst betydelsefulla och farliga händelser, som föreföllo i Mongoliet under nådens år 1921. Tack vare detta fick jag lära känna det fredliga, präktiga, hederliga mongoliska folket. Jag läste dess innersta tankar och såg dess lidanden och förhoppningar. Jag var vittne till hela fasan i dess beklämning och bävan inför det hemlighetsfulla just i det land, där allt liv är genomsyrat av det gåtfulla. Jag iakttog, huru floderna under den skarpaste köld med brakande dån bröto sina isbojor, såg sjöar vräka upp ben efter människor på sina stränder, hörde sällsamma vilda röster i bergsklyftorna, varseblev irrblossens sken över sumpiga träsk, såg brinnande sjöar, stirrade upp mot berg, vilkas toppar icke kunde bestigas, stötte vintertid på stora klungor av krälande ormar i dikena, påträffade ständigt tillfrusna vattendrag och klippor, som påminde om förstenade karavaner av kameler, ryttare och vagnar, och över allting såg jag de kala bergen, vilka med sina skrevor gåvo intryck av att vara satans mantel, som aftonsolens glöd dränkte i blod.

»Se dit upp!» utropade en gammal herde och pekade på det under förbannelsen vilande berget Zagastais branter. »Det är inte ett berg. Det är han, som ligger i sin röda mantel och avvaktar den dag, då han åter skall resa sig för att börja striden mot de goda andarna.»

[ 97 ]Och vid hans yttrande stod för mitt minne den ryktbare målaren Vroubels egendomliga tavla. Det är samma kala berg med satans violetta och purpurfärgade dräkt, under det hans ansikte till hälften bortskymmes av ett antågande grått moln. Mongoliet är ett förskräckligt land i sin gåtfullhet och med sina andeväsen. Därför är det icke förundransvärt, att varje våldförande på de kringströvande nomadstammarnas gamla livsordning där tar sig uttryck i fasansfulla strömmar av rött blod till dämonisk förlustelse för satan, som vilar på de nakna bergen, skrudad i sin gråa kappa av sorg och förtvivlan eller i sin purpurmantel av krig och förbannelse.

Efter återkomsten från trakten kring Koko Nor till Mongoliet och sedan vi vilat ut i klostret i Narabanchi, slogo vi oss ner i Uliassutai, den förnämsta staden i västra delen av Yttre Mongoliet. Det är den sista rent mongoliska staden mot väster. I Mongoliet finns det blott tre rent mongoliska städer, nämligen Urga, Uliassutai och Ulankom. Kobdo, som är den fjärde staden, har väsentligen kinesisk karaktär, därigenom att den är medelpunkten för den kinesiska förvaltningen i detta distrikt, som bebos av en del nomadiserande stammar, vilka endast till namnet erkänna Pekings eller Urgas överhöghet. Vid sidan av olagliga kinesiska ämbetsmän och trupper residerade i Uliassutai och Ulankom mongoliska styresmän eller »saiter», som voro tillsatta genom beslut av Den levande Buddha.

När vi kommo till denna stad, råkade vi genast mitt in i virveln av politiska lidelser. Mongolerna protesterade mycket häftigt mot den kinesiska politiken i deras land. Kineserna rasade och utkrävde av mongolerna betalning av skatter för hela tiden, sedan Mongoliets självständighet blivit med våld utverkad från Peking. Ryska kolonister, som i åratal varit bosatta i närheten av staden eller invid de stora klostren eller bland de kringströvande stammarna, hade splittrats i partier och bekämpade varandra. Från Urga kommo underrättelser om striden för upprätthållandet av Yttre Mongoliets oberoende, vilken leddes av den ryske generalen baron Ungern von Sternberg. Ryska officerare och andra flyktingar samlade sig i beväpnade avdelningar, [ 98 ]varemot de kinesiska myndigheterna protesterade, men vilket mongolerna sågo med blida ögon. Bolsjevikerna, som kände sig oroliga över bildandet av vita formationer i Mongoliet, sände trupper till detta lands gränser. Från Irkutsk och Tjita till Uliassutai och Urga sändes beskickningar från bolsjevikerna till de kinesiska ämbetsmännen med olika framställningar av alla slag. De kinesiska myndigheterna i Mongoliet började småningom inleda hemliga förbindelser med bolsjevikerna och överlämnade i Kiachta och Ulankom ryska flyktingar till dem, varigenom de kränkte erkända internationella lagar. I Urga upprättade bolsjevikerna kommunistisk förvaltning, och de ryska konsulerna voro overksamma. I trakten av Kosogol och Selenga-dalen hade strider ägt rum mellan röda styrkor och antibolsjevikiska officerare. De kinesiska myndigheterna inlade garnisoner i de mongoliska städerna och utsände straffexpeditioner till landsbygden, och till råga på förvirringen företogo kinesiska trupper husundersökningar, varvid de plundrade och stulo.

I vilken omgivning hade vi icke råkat efter vår svåra och farliga färd utmed Jenisej samt genom Urianhai, Mongoliet, turguternas land, Kansu och trakten omkring Koko Nor!

»Vet du vad», sade min gamle vän till mig. »Jag föredrar att strypa rödgardister och slåss med stråtrövare framför att höra på dessa alltmera oroande nyheter.»

Han hade alldeles rätt. Och det värsta av allt var att under detta surr och virrvarr av fakta, rykten och prat kunde de röda komma till det vettskrämda Uliassutai och gripa varenda en med blotta händerna. Vi skulle mer än gärna lämnat denna allt annat än trygga stad, men vi hade ingen plats, dit vi kunde bege oss. Norrut funnos fientliga friskaror och röda trupper, i söder hade vi redan förlorat våra kamrater och icke så litet av vårt eget blod, i väster förde kinesiska ämbetsmän och truppavdelningar sitt hårda regemente, och i öster hade fientligheter utbrutit, varom trots de kinesiska myndigheternas försök att hemlighålla saken underrättelser sipprat ut, vilka ådagalade den allvarliga situationen i denna del av Yttre Mongoliet. Följaktligen hade vi intet annat val än att stanna i Uliassutai. Här vistades också flera polska soldater, som flytt från fångläger i [ 99 ]Ryssland, två polska familjer och två amerikanska firmor, vilka alla voro i samma svåra belägenhet som vi. Vi höllo tillsammans, skaffade oss vårt eget underrättelseväsen och avvaktade mycket uppmärksamt händelsernas utveckling. Vi lyckades komma i gott förhållande till den kinesiske residenten och med den mongoliske styresmannen, vilket var oss till stor hjälp i flera avseenden.

Vad låg bakom alla dessa händelser i Mongoliet? Den mycket förståndige mongoliske styresmannen i Uliassutai gav mig följande förklaring härpå.

»Jämlikt överenskommelserna av den 21 oktober 1912, den 23 oktober 1913 och den 7 juni 1915 mellan Mongoliet, Kina och Ryssland tillerkändes Yttre Mongoliet självständighet, och det andliga överhuvudet för vår ’gula tro’, hans helighet Den levande Buddha, blev suverän över det mongoliska folket i Khalkha eller Yttre Mongoliet med titeln ’Bogdo Djebtsung Damba Hutuktu Khan’. Så länge Ryssland var starkt och vinnlade sig om sin asiatiska politik, iakttog regeringen i Peking detta fördrag, men när Ryssland i början av kriget med Tyskland måste draga sina trupper från Sibirien, började Kina återfordra sina förlorade rättigheter i Mongoliet. Det var på grund härav de båda första överenskommelserna av 1912 och 1913 kompletterades med konventionen av 1915. Men när år 1916 alla Rysslands trupper voro sysselsatta i det olyckliga kriget och senare den första revolutionen, som avsatte den romanovska dynastien, utbröt i februari 1917, återtog den kinesiska regeringen öppet Mongoliet. Den avsatte alla mongoliska ministrar och styresmän och ersatte dem med personer, som voro vänner av den kinesiska regimen, arresterade många anhängare av Mongoliets självständighet och sände dem i fängelse i Peking, upprättade kinesisk förvaltning i Urga och andra mongoliska städer, fråntog i verkligheten hans helighet Bogdo Khan hans förvaltningsmyndighet och gjorde honom till en namnstämpel för undertecknande av kinesiska påbud samt sände slutligen sina trupper in i Mongoliet. Från den stunden uppstod en mäktig ström av kinesiska köpmän och kulier till detta land, och kineserna började utkräva skatter och andra avgifter ända från år 1912. Den mongoliska befolkningen [ 100 ]förlorade hastigt sitt välstånd, och nu kunna vi i grannskapet av våra städer och kloster se massor av mongoler, vilka bo utfattiga i jordkulor. Alla våra mongoliska vapenförråd och skattkammare beslagtogos. Alla kloster blevo tvingade till att betala skatt, alla mongoler, som verkade för sitt fäderneslands frihet, förföljdes, och genom mutor med kinesiskt silver, ordnar och titlar försäkrade sig kineserna om anhängare bland de fattigare mongoliska furstarna. Det är lätt att förstå, att den härskande klassen, hans helighet, khaner, furstar, präster, liksom även det ruinerade och förtryckta folket fattade avgjord fiendskap mot den kinesiska styrelsen, när de erinrade sig, att mongoliska härskare en gång intagit Peking och hela Kina och under sitt herradöme givit detta rike den främsta platsen i Asien. Uppror var emellertid omöjligt, eftersom vi inte hade några vapen. Alla våra ledare övervakades, och minsta rörelse från deras sida för ett väpnat motstånd skulle hava slutat i samma fängelse i Peking, där åttio av våra furstar, adelsmän och präster dött av hunger och tortyr efter ett tidigare försök till Mongoliets befriande. Det behövdes någon alldeles särskilt kraftig påstötning för att förmå folket till handling, och denna kom genom de kinesiska styresmännen generalerna Cheng Yi och Chu Chi-hsiang. Dessa förklarade, att hans helighet Bogdo Khan var fånge i sitt eget palats, och framdrogo regeringens i Peking föregående dekret, att hans helighet var den siste som ägde rätt att kalla sig Den levande Buddha, vilket beslut av mongolerna ansågs för obefogat och olagligt. Detta var tillräckligt. Genast kommo hemliga förbindelser till stånd mellan folket och Den levande Guden, och planer uppgjordes omedelbart för hans helighets befriande och för kampen för vårt folks frihet. Vi fingo hjälp av buriaternas mäktige furste, Djam Bolon, som inledde underhandlingar med den av strider mot bolsjevikerna i Transbaikalien upptagne general Ungern och anmodade honom att marschera in i Mongoliet och lämna sitt bistånd i kriget mot kineserna. Då började vår frihetskamp.»

På det sättet förklarade styresmannen i Uliassutai situationen för mig. Sedan erfor jag, att baron Ungern, som förklarat sig villig att strida för Mongoliets frihet, befallt, att [ 101 ]mongolernas mobilisering genast skulle taga sin början i de norra distrikten, och lovat att utmed floden Kerulen intåga med sin egen lilla truppavdelning i Mongoliet. Därefter satte han sig i förbindelse med den andra ryska styrkan under befäl av överste Kazagrandi och började tillsammans med de mobiliserade mongoliska ryttarna anfallet på Urga. Två gånger led han nederlag, men den 3 februari 1921 lyckades han intaga staden och återuppsätta Den levande Buddha på den gamla kungatronen.

I slutet av mars voro emellertid dessa händelser ännu icke kända i Uliassutai. Vi visste ingenting om vare sig Urgas intagande eller den kinesiska arméns, om nära femtontusen man, nederlag i striderna vid Maimachen vid floden Tola och på vägarna mellan Urga och Ude. Kineserna hemlighöllo omsorgsfullt det verkliga förhållandet genom att förhindra alla att bege sig västerut från Urga. Rykten spredo sig emellertid och oroade alla. Atmosfären blev allt mera laddad, och förhållandet mellan kineserna å ena sidan samt mongolerna och ryssarna å den andra blev allt mera spänt. Vid denna tid var Wang Tsao-tsun kinesisk resident i Uliassutai och Fu Hsiang hans rådgivare, båda två mycket unga och oerfarna män. De kinesiska myndigheterna hade avsatt den mongoliske styresmannen, den framstående patrioten furst Chultun Beyli, och i hans ställe utnämnt en mot Kina vänskapligt sinnad furstlig lama, den förutvarande vice krigsministern i Urga. Den tryckta stämningen tilltog. Husundersökningar hos ryska officerare och kolonister togo sin början, förbindelserna med bolsjevikerna höllos ej längre hemliga, och arresteringar och prygel hörde till ordningen för dagen. De ryska officerarna bildade för att kunna försvara sig själva i hemlighet en liten trupp på sextio man, men inom denna uppstodo snart meningsskiljaktigheter mellan överstelöjtnant M. M. Michailov och några av hans officerare, och det var uppenbart, att i det avgörande ögonblicket skulle den sönderfalla i partier.

Vi utlänningar fattade vid överläggning det beslutet att göra en ingående rekognoscering för att utröna, om någon fara fanns för ankomsten av röda trupper. Min gamle kamrat och jag voro villiga att tjänstgöra som spejare, och [ 102 ]genom furst Chultun Beyli erhöllo vi en utmärkt vägvisare, en gammal mongol vid namn Tzeren, som talade och skrev ryska utmärkt. Han var en mycket intressant person och brukade tjänstgöra som tolk inför de mongoliska myndigheterna och understundom inför den kinesiske residenten. Kort förut hade han varit sänd till Peking i en speciell beskickning med mycket viktiga depescher, och denne oförliknelige hästkarl hade tillryggalagt vägen mellan Uliassutai och Peking, det vill säga tvåtusen åtthundraåttio kilometer, på nio dagar, vilket förefaller nästan otroligt. Han förberedde sig för ritten genom att linda starka bomullsbindor omkring mage, bröst, ben, armar och hals för att skydda sig mot försträckningar under en så lång tid i sadeln. I sin huvudbonad hade han tre örnfjädrar instuckna som tecken på att han fått befallning att flyga som en fågel. Han var försedd med ett särskilt dokument, som kallades »tzara» och vilket gav honom rättighet att på alla poststationer få de bästa hästarna, en för att rida och en fullt sadlad att ha med sig som handhäst för ombyte, samt därjämte två »oulatchen» eller vakter, vilka skulle åtfölja honom och återföra hästarna från nästa station eller »ourton». Avståndet mellan stationerna, som var från tjugufem till femtio kilometer, tillryggalade han i full galopp och stannade vid dem blott tillräckligt länge för att byta hästar och vakter. Före honom red en »oulatchen» med de bästa hästar, för att han skulle kunna i förväg varsko om hästombyte vid nästa station. Varje »oulatchen» hade sammanlagt tre hästar för att kunna svinga sig över från en som blivit tröttriden och släppa den för att beta, tills han på återvägen fick tag i den och red eller förde den hem igen. Vid var tredje »ourton» fick kuriren utan att för övrigt rasta en kopp varmt, grönt te med salt och fortsatte sedan sitt hastiga lopp söderut. Efter att ha ridit på det viset i sjutton eller aderton timmar stannade han vid en station för natten eller den del därav som återstod, satte i sig ett fårlår och föll i sömn. Han åt sålunda en gång om dagen och fick te fem gånger, och på det sättet fortgick det i nio dagar!

Med denne man som följeslagare gåvo vi oss i väg en kall vintermorgon i riktning mot den på ett avstånd av [ 103 ]fyrahundraåttio kilometer belägna staden Kobdo, emedan därifrån det oroande ryktet ingått, att röda trupper ryckt in i Ulankom och att de kinesiska myndigheterna överlämnat alla européer i staden till dem. Vi övergingo floden Dzaphin på isen. Det är ett ytterst farligt vattendrag, ty dess botten består av förrädisk lös sand, i vilken på sommaren en mängd kameler, hästar och människor gå ner sig och omkomma. Vi kommo därpå in i en lång, slingrande dalgång mellan berg, på vilka låg djup snö och där det fläckvis fanns lärkträdsbestånd. Omkring halvvägs till Kobdo påträffade vi en herdes jurta vid stranden av den lilla sjön Baga Nor, där vi på grund av det inträdande mörkret och en stark blåst, som drev massor av snö i ansiktet på oss, voro glada att få göra halt. Vid jurtan stod en präktig, fuxröd häst med en sadel, som var rikt prydd med silver och korall. När vi svängde in från vägen, kommo två mongoler brådskande ut ur jurtan. Den ene av dem hoppade upp i sadeln och försvann hastigt på slätten bakom de snöiga höjderna. Vi kunde tydligt se en skymt av vecken på hans gula dräkt under den stora ytterkappan och lade märke till hans breda kniv, som satt instucken i en grön läderslida och var försedd med handtag av horn och elfenben. Den andre mannen var jurtans inbyggare, herde hos en mindre furste vid namn Novontziran, Han syntes bliva mycket glad över vår ankomst och bad oss stiga in i jurtan.

»Vem var ryttaren på fuxen?» frågade vi.

Han slog ner ögonen och teg.

»Säg oss det», påyrkade vi. »Om ni inte vill säga oss hans namn, så betyder det, att ni umgås med en dålig person.»

»Nej! Nej!» bedyrade han och slog ut med händerna. »Det är en stor och ädel man, men lagen tillåter mig inte att nämna hans namn.»

Då förstodo vi genast, att mannen var antingen herdens husbonde eller också någon hög lama. Följaktligen frågade vi icke vidare, utan började göra oss i ordning att gå till vila. Vår värd stekte tre fårlår åt oss, sedan han behändigt skurit ut benen med sin klumpiga kniv. Under samspråket fingo vi veta, att inga röda trupper varit sedda i denna trakt, men i Kobdo och i Ulankom behandlade kinesiska soldater [ 104 ]befolkningen illa och pryglade mongoliska män till döds med bambukäppar, om de försvarade sina kvinnor mot kinesernas vilda framfart. En del mongoler hade dragit upp till bergen för att ansluta sig till styrkor under befäl av Kaigorodov, en tatarisk officer från Altai, som försåg dem med vapen.