Odjur, människor och gudar/Dödens andedräkt
| ← Mysterium i ett litet tempel |
|
På de stora erövrarnas väg → |
DÖDENS ANDEDRÄKT
Vi kommo till Uliassutai samma dag som det detachement återvände, som varit utsänt för att avväpna Wang Tsao-tsuns eskort. Denna truppavdelning hade sammanträffat med överste Domojirov, som gav den order att ej endast avväpna utan även plundra eskorten, och tyvärr utförde löjtnant Strigine denna olagliga och obefogade befallning. Det var komprometterande och vanhedrande att se ryska officerare och soldater bära kinesiska pälsar, stövlar och klockarmband, som tagits från de kinesiska ämbetsmännen och deras eskort Varenda man hade också sin del av det rövade kinesiska guldet och silvret. Wang Tsao-tsuns mongoliska hustru och hennes bror, som kommo tillbaka tillsammans med detachementet, beklagade sig över att de blivit plundrade av ryssarna. De kinesiska ämbetsmännen och deras eskort, som blivit berövade sina tillhörigheter, uppnådde den kinesiska gränsen först sedan de lidit mycket av hunger och köld. Vi utlänningar förvånade oss över att överstelöjtnant Michailov mottog Strigine med militära hedersbetygelser, men vi fingo förklaringen härpå senare, när vi erforo, att Michailov fått en del av det kinesiska silvret och hans hustru Fu Hsiangs fina och dyrbara sadel. Chultun Beyli begärde, att alla vapen som tagits från kineserna och all den stulna egendomen skulle överlämnas till honom, emedan den längre fram måste återställas till de kinesiska myndigheterna, men Michailov vägrade. Sedermera avbröto vi utlänningar all förbindelse med den ryska truppen, och förhållandet mellan ryssarna och mongolerna blev mycket spänt. En del av de ryska officerarna protesterade mot vad Michailov och Strigine gjort, och allt allvarligare stridigheter uppstodo.
Vid denna tid, en morgon i april, anlände till Uliassutai en egendomlig grupp beväpnade ryttare. De togo in hos bolsjeviken Bourdukov, som, efter vad som berättades, gav dem en stor mängd silver. Det var överstarna Poletika och N. N. Philipov samt tre den sistnämndes bröder, och de sade, att de förut varit officerare vid det kejserliga gardet. Nu önskade de samla ihop alla vita officerare, som befunno sig i Mongoliet och Kina, samt föra dem till Urianhai för att bekämpa bolsjevikerna, men först ville de fördriva baron Ungern och återlämna Mongoliet till Kina. De sade sig vara representanter för den vita centralorganisationen i Ryssland.
De ryska officerarnas klubb i Uliassutai inbjöd dem till ett sammanträffande, undersökte deras papper och utfrågade dem. Härvid framgick, att allt vad dessa nykomna officerare påstått om sina föregående förhållanden var alldeles falskt, att Poletika intog en framskjuten post inom bolsjevikernas krigskommissariat, att en av bröderna Philipov hade varit Kamenevs medhjälpare vid hans första försök att komma över till England, att den vita centralorganisationen i Ryssland icke existerade, att den påstådda striden i Urianhai endast var en fälla för de vita officerarna samt att gruppen stod i intimt samarbete med bolsjeviken Bourdukov.
En diskussion uppstod genast bland officerarna om vad de skulle göra med gruppen, och därvid splittrades dessa i två bestämt åtskilda partier. Överstelöjtnant Michailov med en del officerare anslöt sig till Poletikas grupp, just som överste Domojirov anlände med sin styrka. Denne satte sig i förbindelse med båda partierna för att känna sig för, hur den politiska situationen var, samt utnämnde till sist Poletika till kommendant i Uliassutai och sände baron Ungern en fullständig rapport över vad som inträffat i staden. I detta aktstycke ägnade han mycket utrymme åt mig och anklagade mig för att motarbeta utförandet av hans befallningar. Hans officerare bevakade mig oavbrutet, och från olika håll mottog jag varningar att noga akta mig. Denna hop och dess ledare begärde öppet få veta, vad rätt denne utlänning hade att blanda sig i Mongoliets angelägenheter, och en av Domojirovs officerare utmanade mig vid en sammankomst i avsikt att framkalla en tvist. Jag svarade honom helt lugnt:
»Och med vad rätt lägger sig de ryska flyktingarna i saken, de som inte har några rättigheter vare sig hemma hos sig eller utomlands?»
Officern gjorde ingen invändning i ord, men i hans ögon lyste svaret på ett mycket tydligt sätt. Min reslige vän, som satt bredvid mig, märkte detta samt klev fram till honom, lutade sig över honom och sträckte på armar och händer, som om han just vaknat upp från en slummer, under det han yttrade: »Det skulle vara skönt att få motionera sig med litet boxning en stund.»
Vid ett tillfälle skulle Domojirovs anhängare lyckats gripa mig, om jag ej blivit räddad genom vaksamheten hos vår grupp av utlänningar. Jag hade begivit mig till fästningen för att förhandla med den mongoliske styresmannen om utlänningarnas avfärd från Uliassutai. Chultun Beyli uppehöll mig rätt länge, så att klockan var omkring nio på kvällen när jag återvände. Min häst gick i skritt, när ett par kilometer från staden tre män störtade upp från diket och sprungo emot mig. Jag manade på min häst, men såg en del andra män komma upp ur det andra diket liksom för att genskjuta mig. De rusade emellertid på den förra gruppen och bemäktigade sig den, och jag hörde en utländsk röst ropa mig tillbaka. Då fick jag se tre av Domojirovs officerare omringade av polska soldater och andra utlänningar under anförande av min gamle pålitlige agronom, som var sysselsatt med att binda officerarnas händer bak deras ryggar så kraftigt, att det knakade i dem. Sedan han fullgjort detta och fortfarande rökte sin evinnerliga pipa, yttrade han allvarligt: »Jag förmodar det är bäst att kasta dem i floden.»
Skrattande åt hans allvarliga ton och åt rädslan hos Domojirovs officerare, frågade jag dessa, varför de ämnat anfalla mig. De slogo ned ögonen och tego. Det var en vältalig tystnad, och vi förstodo allt för väl vad för avsikt de haft. Dessutom hade de revolvrar gömda i fickorna.
»Utmärkt!» sade jag. »Saken är klar. Jag skall släppa er, men ni får hälsa den som skickat er, att nästa gång får han inte se er komma tillbaka. Era vapen skall jag överlämna till kommendanten i Uliassutai.»
Min vän började lösgöra dem, varvid han använde samma hårdhänta omsorg, som när han bundit dem, och upprepade gång på gång: »Och jag, som ville ge er till föda åt fiskarna i floden!» Därpå återvände vi alla till staden och lät dem gå vart de ville.
Domojirov fortsatte att sända bud till baron Ungern med begäran om full maktbefogenhet och pengar samt med rapporter om Michailov, Chultun Beyli, Poletika, Philipov och mig. Med äkta asiatisk bakslughet underhöll han ett gott förhållande med alla dessa personer, under det han samtidigt arbetade på att de skulle avlivas av den hårde krigsmannen baron Ungern, som endast erhöll ensidigt färglagda rapporter om allt som hände i Uliassutai, Hela vår koloni var ytterst orolig. Officerarna voro splittrade i olika partier, soldaterna samlades i grupper och diskuterade dagshändelserna, kritiserade sina befälhavare och begynte under påverkan av några av Domojirovs män uppgöra sådana förslag som detta:
»Nu ha vi sju överstar, som alla vill föra befälet, och alla grälar de med varandra. De borde bindas allesammans och pryglas ordentligt, och den som stod ut med de flesta slagen skulle väljas till vår befälhavare.»
Det var ett olycksbådande skämt, som visade, hur demoraliserad den ryska truppen var.
»Det ser ut», sade min vän ofta, »som om vi snart skulle få det nöjet att se ett soldatråd här i Uliassutai. Gud och djävlar! Det är då för olycksaligt, att det inte finns några skogar här i närheten, i vilka hederliga kristna människor kan gräva ner sig och bli kvitt de där fördömda sovjets. Det är kalt, förskräckligt kalt, det här eländiga Mongoliet, och ingen plats finns, där vi kan gömma oss.»
Faran för att det skulle bli sovjetvälde blev verkligen allt mera överhängande. Vid ett tillfälle lade soldaterna beslag på det förråd av vapen, som kineserna utlämnat, och förde det till sin kasern. Fylleri, hasardspel och slagsmål tilltogo. Vi utlänningar, som ängsligt iakttogo vad som hände, fruktade en katastrof och beslöto till sist att lämna Uliassutai, denna härd för lidelser, stridigheter och angivelser. Vi hörde, att Poletikas parti också ämnade ge sig av några dagar senare. Vi delade oss i två grupper, av vilka den ena skulle färdas den gamla karavanvägen genom öknen Gobi rätt mycket sydligare än Urga till Kuhu-Hoto eller Kweihuacheng och Kalgan, varemot jag tillsammans med min vän agronomen och två polska soldater satte kurs på Urga över Zain Shabi, där överste Kazagrandi i ett till mig kort förut avsänt brev bad mig sammanträffa med honom. Vi lämnade således Uliassutai, där vi upplevat så många spännande tilldragelser.
På sjätte dagen efter vår avfärd ankom till staden en avdelning buriater under befäl av buriaten Vandalov och den ryske kaptenen Bezrodnov, som jag sedan träffade i Zain Shabi. Det var ett detachement, som baron Ungern ditsänt från Urga för att återställa ordningen i Uliassutai och sedan marschera på Kobdo. Under vägen från Zain Shabi mötte Bezrodnov Poletikas och Michailovs skara. Han företog en visitation, varvid upptäcktes misstänkta dokument bland deras effekter och bland Michailovs och dennes hustrus tillhörigheter det silver och annat som tagits från kineserna. Utav denna grupp på sexton personer sände han N. N. Philipov till baron Ungern, frigav tre andra och sköt de återstående tolv. På det sättet miste en del av flyktingarna i Uliassutai livet i Zain Shabi, och ett slut gjordes på gruppen Poletikas verksamhet. I Uliassutai lät Bezrodnov skjuta Chultun Beyli för det han kränkt fördraget med kineserna samt även några bolsjeviker bland de ryska kolonisterna. Han arresterade Domojirov och skickade honom till Urga samt … återställde ordningen. Förutsägelserna om Chultun Beyli hade således gått i uppfyllelse.
Jag kände till Domojirovs rapporter om mig, men beslöt icke desto mindre fortsätta till Urga och icke ta en omväg förbi staden, såsom Poletika ämnade göra, när han råkade bli tillfångatagen av Bezrodnov. Nu var jag van vid att se faran rätt i ögonen, och jag begav mig åstad för att möta den förskräcklige »blodige baronen». Ingen kan bestämma över sitt eget öde. Jag ansåg mig inte ha gjort något orätt, och varje känsla av fruktan hade jag för länge sedan upphört att hysa. På vår färd mötte vi en beriden mongol, som bragte oss underrättelsen om våra bekantas död i Zain Shabi. Han stannade över natten i min jurta vid poststationen och omtalade för mig följande dödssägen:
»För lång tid tillbaka, när mongolerna härskade över Kina, var Beltis Van furste av Uliassutai. Han var vansinnig och avrättade utan dom och rannsakning varje person, som vågade komma till hans stad. Alla de andra furstarna och rika mongolerna omringade Uliassutai, där Beltis rasade, avskar samfärdseln på alla vägar och ej tillät någon komma in eller ut. Hungersnöd uppstod i staden, sedan alla oxar, får och hästar förtärts, och Beltis Van beslöt till sist att bryta sig igenom med sina soldater västerut till det område, som beboddes av ett honom underlydande folk, oleterna. Han och hans män stupade i striden, och på Hutuktu Bujantus inrådan begrovo furstarna de döda på bergssluttningarna omkring Uliassutai. De jordade dem under trollsånger och besvärjelser, för att deras land hädanefter skulle vara förskonat för all våldsam död. Gravarna övertäcktes med tunga klippblock och hutuktun förutsade, att den våldsamma dödens onda ande endast skulle uppstiga ur marken, om människoblod blev utgjutet på den täckande stenen. Sådan var den sägen, som bevarats bland oss, och nu har den gått i uppfyllelse. Ryssarna sköt tre bolsieviker där och kineserna två mongoler, Beltis Vans onda ande bröt sig lös från sitt fängsel under den tunga stenen och nedmejar nu människorna med sin lie. Den ädle Chultun Beyli är död och den ryske befälhavaren Michailov också, och döden har sträckt sig ut över våra ändlösa stäpper. Vem skall nu kunna hejda den? Vem skall väl binda dess vilda händer? En ond tid har kommit för gudarna och de goda andarna. De onda andarna har öppnat fejd med de goda. Vad kan människorna göra nu? De har endast att dö, endast att dö &hellip»