Oliver Twist/14
| ← KAP. 13 |
|
KAP. 15 → |
KAP. 14.
En märkvärdig spådom.
Oliver vaknade snart ur sin svimning. Men det talades ej ett ord mera om porträttet, ej heller om hans historia eller hans framtid, man talade blott om saker, som kunde förströ honom utan att göra honom orolig. Då han följande dag kom in i hushållerskans rum och genast såg efter den vackra damens porträtt på väggen, var det borta. »Ja, min gosse», sade fru Bedwin, som hade följt hans blick, »det är nedtaget. Herr Brownlow var rädd, att det inte var bra för dig att se på det.»
»Ack jo, jag tyckte så mycket om att se på det», försäkrade Oliver.
»Ja, ja, min gosse», sade hon godmodigt, »laga bara, att du blir frisk snart, så skall taflan nog bli upphängd igen, det lofvar jag dig. Men låt oss nu tala om något annat.» Och hon började nu berätta vidt och bredt om, sådana rara barn hon hade och en sådan rar man hon hade haft, men det var nu öfver tjugusex år sedan han dog, den stackaren. Nu var det tedags och efter tedrickningen lärde hon Oliver att spela räf, hvilket han lärde sig lika fort som hon kunde förklara det. Med detta spel sysselsatte de sig sedan med stor ifver, tills han skulle i säng.
Det var goda dagar för Oliver. Allt var så fint och ordentligt, och alla voro så snälla och vänliga mot honom; han kände sig som i himmelriket. Så snart han blifvit så kry, att kan kunde kläda sig, skänkte herr Brownlow honom en omgång nya kläder med ny mössa och nya skor. Oliver fick tillåtelse att göra hvad han ville med sina gamla kläder, och han skänkte dem till tjänstflickan, som hade varit snäll mot honom, och sade, att hon skulle sälja dem till någon jude och behålla pengarna. Det gjorde hon, och Oliver såg från fönstret, att juden stoppade ner kläderna i sin påse och gick sin väg med dem. Å, hvad det var skönt, att de voro borta och att han aldrig mera behöfde ta dem på sig!
En kväll, ungefär en vecka efter händelsen med taflan, satt han och pratade med fru Bedwin; då kom det ett bud från herr Brownlow, att han gärna skulle vilja tala med Oliver uppe i sitt arbetsrum, om han kände sig så rask, att han orkade. »Å, bevare oss väl!» sade fru Bedwin. »Om vi ändå hade haft tid att sätta på dig en ren krage, barn! Men tvätta dig nu i alla fall om händerna, och så skall jag kamma dig.» Hon beskärmade sig öfver, att hon ej hade tid att krusa den lilla spetsen, som kantade hans skjortkrage, men hon tyckte emellertid, att han var så fin, att hon »verkligen inte trodde det var möjligt att göra honom finare». Sålunda uppmuntrad knackade Oliver på herr Brownlows dörr och inträdde i ett litet rum, som var proppfullt med böcker och hvars fönster vette åt en liten vacker trädgård. Framför fönstret stod ett bord, och vid bordet satt herr Brownlow och läste. Oliver kunde inte förstå, hvem som skulle läsa alla dessa böcker, som väl voro skrifna för att göra människorna klokare — en sak, som för öfrigt långt erfarnare människor än Oliver Twist dagligen förvåna sig öfver.
»Ja, det är en hel hop böcker, inte sant?» sade den gamle herrn vänligt, då han såg huru nyfiket Oliver betraktade bokhyllorna.
»Du skall få läsa dem, om du är snäll», sade den gamle herrn, »och det skall du nog tycka bättre om än att se dem på utsidan — d. v. s. i vissa fall, ty det finns böcker, hvilkas pärmar och rygg äro bättre än innehållet. Skulle du tycka om att bli en lärd man och skrifva böcker?»
Oliver funderade en stund och sade sedan, att han trodde han hellre ville bli bokhandlare. Den gamle herrn skrattade hjärtligt och förklarade, att det var ett förståndigt svar, hvilket gladde Oliver, fastän han inte riktigt förstod, hvari det förståndiga bestod.
»Nå», sade den gamle herrn och antog en allvarligare ton, »hör nu på hvad jag säger dig. Jag vill tala rent ut, och jag är säker på, att du förstår mig lika bra som mången fullväxt skulle göra.»
»Ack, ni får inte skicka bort mig!» bad Oliver, som blifvit helt förskräckt öfver herr Brownlows allvarliga ton. »Låt mig inte komma tillbaka till det ohyggliga stället, där jag var. Var barmhärtig och låt mig stanna kvar hos er och tjäna er!»
»Mitt kära barn», sade den gamle herrn rörd, »du behöfver inte vara rädd för, att jag skall öfverge dig, så länge du inte ger mig anledning därtill. Ja, ja, det hoppas jag du aldrig skall göra. Visserligen har jag förr blifvit bedragen af dem jag har försökt att göra godt emot — och de, som jag hållit mest af, ligga nu i sina grafvar, och all min lycka ligger begrafven med dem. Men sorgen har inte försvagat, utan tvärt om stärkt min medkänsla; det bör väl också vara så, att den skall göra oss bättre.» Han sade allt detta helt sakta, mera för sig själf än till sin lille åhörare, och tystnade ett ögonblick, medan Oliver satt alldeles orörlig och knappast vågade andas. »Ja», fortfor herr Brownlow, »detta säger jag dig blott för att du skall veta, att jag har gått igenom mycket; du skall därför beflita dig så mycket mera om att inte vålla mig ny sorg. Berätta mig nu din historia, hvarifrån du kommer, hvar du har växt upp och huru du kommit in i det sällskap, där jag träffade dig. Säg mig sanningen rent ut! Om jag finner, att du inte har gjort något ondt, skall du aldrig sakna en vän, så länge jag lefver.»
Oliver hade gråten i halsen, så att det dröjde litet innan han kunde tala. Och just som han skulle till att berätta om fattighuset och herr Bumble, knackade det otåligt på porten, och tjänstflickan kom springande uppför trappan och anmälde herr Grimwig.
»Kommer han upp?» frågade herr Brownlow.
»Ja. Han frågade först om vi hade färsk tekaka i dag och då jag svarade ja, sade han, att han skulle stanna här och dricka te.»
Herr Brownlow smålog, vände sig sedan till Oliver och berättade, att herr Grimwig var en gammal vän till honom, och Oliver skulle inte bry sig om, att herr Grimwig var litet löjlig, i grund och botten var han en godhjärtad människa. »Du kan gärna stanna kvar här», tillade han.
I detsamma gick dörren upp, och en korpulent gammal herre, som haltade litet på ena foten, inträdde i rummet stödd på en grof käpp. Han var klädd i blå rock, randig väst, nankinsbyxor och damasker samt en bredskyggig hvit hatt. Ett fint, veckadt krås stack fram ur västen, och en mycket lång stålurkedja med urnyckel hängde och dinglade på hans mage. Hans hvita halsduk var bunden i en väldig knut under hakan, men det märkvärdigaste hos honom var hans högst besynnerliga minspel. Han hade ett sätt att vrida hufvudet åt den ena sidan och samtidigt skela åt andra sidan med ögonen, som påminde starkt om en papegoja. Just i denna ställning kom han in, och i det han höll ett litet stycke apelsinskal framför sig på rak arm, utbrast han förbittrad:
»Titta! Ser ni det här? Jag kan inte komma in i ett hus utan att hitta en bit sån’t här i trappan. Det var ett apelsinskal, som en gång var anledningen till, att jag blef halt, och jag vet att ett apelsinskal till sist blir min död. Om jag inte har rätt i den saken, vill jag äta upp mitt eget hufvud!» Herr Grimwig brukade bekräfta alla sina påståenden med detta vackra anbud, som onekligen lät litet besynnerligt, ty om man också antar, att vetenskapen en gång kan komma så långt, att den sätter folk i stånd att äta upp deras eget hufvud, om de ha lust, så var särskildt herr Grimwigs hufvud så ovanligt stort, att ej ens den mest sangviniska människa kunde hoppas göra slut på det i ett mål — alldeles oafsedt, att det täcktes af ett tjockt puderlager.
»Ja, då vill jag äta upp mitt eget hufvud!» upprepade herr Grimwig och bultade med käppen i golfvet. Men i det samma fick han sikte på Oliver. »Hvem är det där?» utbrast han och tog ett steg tillbaka.
»Det är den gossen jag har talat med er om», förklarade herr Brownlow, och Oliver bugade sig.
»Ni menar väl inte, att det är den gossen, som hade feber?» sade herr Grimwig och tog ytterligare ett steg tillbaka. »Aha!» utbrast han plötsligt och glömde sin rädsla för febern af idel triumf öfver en upptäckt han hade gjort, »då är det han som har ätit apelsinen och kastat skalen i trappan! Om det inte är han, vill jag äta upp mitt hufvud och hans med!»
»Nej, nej, han har inte ätit apelsin», sade herr Brownlow och skrattade. »Men lägg nu bort er hatt och kom och prata litet med gossen.»
Herr Grimwig satte sig, alltjämt med käppen i handen, beväpnade sina ögon med ett par brillor, som hängde i ett bredt, svart band, och började skärskåda Oliver, som rodnade och bugade sig ännu en gång.
»Hur står det till, gosse?» frågade herr Grimwig.
»Jo, jag tackar, mycket bättre», svarade Oliver.
Herr Brownlow var förmodligen rädd, att hans besynnerlige vän skulle säga något obehagligt, ty han sade till Oliver att gå och be fru Bedwin servera téet. Och då Oliver alldeles icke kände sig tilltalad af den främmande herrns sätt, var han mycket glad åt att få komma därifrån.
»En liten vacker gosse, tycker ni inte det?» frågade herr Brownlow.
»Jag vet inte.»
»Vet ni inte?»
»Nej, jag vet inte. Jag ser aldrig någon skillnad på pojkar. Det finns bara två slags pojkar: pojkar med mjölansikten och pojkar med biffsteksansikten.»
»Till hvilketdera slaget hör Oliver?»
»Till mjölansiktena. En af mina vänner har en pojke med biffsteksansikte, en vacker pojke kalla de honom, med rundt hufvud, röda kinder och glasögon. Det är ett riktigt vidunder, kroppen tycks vilja svälla ut genom sömmarna på hans blå kläder, och han har en röst som en lots och aptit som en varg. Å, jag känner honom, den slyngeln!»
»Ja, ja», sade herr Brownlow, »men den där beskrifningen slår inte in på Oliver, så att han behöfver inte väcka er vrede.»
»Nej, han har inte de där felen», brummade herr Grimwig, »men han har kanske dem, som äro värre!»
Herr Brownlow hostade otåligt, hvilket tycktes bereda herr Grimwig det utsöktaste nöje.
»Jag säger, han har kanske dem, som äro värre!» upprepade han. »Hvarifrån kommer han? Hvem är han? Han har haft feber — nåja, än sedan? Är feber kanske något, som bara goda människor kunna få? Skälmar kunna kanske också få feber ibland, hvasa? Jag kände en karl på Jamaica, som blef hängd för att han hade mördat sin husbonde; han hade haft feber sex gånger, men inte ansågs det som förmildrande omständigheter. Pyh... dumt prat!»
Saken var den, att herr Grimwig i själ och hjärta var ytterst benägen att erkänna allt möjligt fördelaktigt om Olivers utseende och sätt, men han hade nu nu en gång en sådan lust att säga emot, och denna motsägelseanda hade ytterligare hetsats upp därigenom att han hittat apelsinskalet. Då nu herr Brownlow måste tillstå, att han ej kunde besvara en enda af frågorna om Oliver, småskrattade herr Grimwig försmädligt och frågade, om hushållerskan brukade räkna bordsilfret om kvällarna. Ty om det inte en vacker dag visade sig, att det fattades ett par matskedar, så vill han äta upp sitt eget hufvud.
Visserligen var herr Brownlow själf tämligen hetlefrad, men han kände sin vän och tog hans utfall lugnt. Vid tebordet var herr Grimwig så nådig, att han uttryckte sin belåtenhet med tekakan, och allt aflopp ganska bra. Oliver, som nu åter kommit in, började känna sig mera obesvärad i den hetsige gamle herrns närvaro.
»Nå, när skall ni höra en fullständig och sannfärdig berättelse om Oliver Twists lif och äfventyr?» frågade herr Grimwig, då måltiden var öfver.
»Jo, i morgon förmiddag, jag vill helst vara ensam med gossen», svarade herr Brownlow. »Du kan komma in till mig i morgon förmiddag, min gosse.»
»Ja», svarade Oliver litet osäkert, ty herr Grimwig satt hela tiden och fixerade honom så besynnerligt.
»Jag skall säga er en sak», hviskade herr Grimwig till herr Brownlow. »Gossen kommer inte in till er i morgon förmiddag, jag såg, att han tvekade. Han drar er vid näsan, min käre vän.»
»Det gör han visst inte», svarade herr Brownlow med värme.
»Om inte han drar er vid näsan, så vill jag äta upp — —!» Och så stötte han käppen i golfvet.
Nu fogade ödet det så, att fru Bedwin i det samma kom in med en liten packe böcker, som herr Brownlow på förmiddagen hade rekvirerat hos den redan omtalade bokhandlaren. »Låt budet vänta», sade herr Brownlow, »han skall ha något med sig tillbaka.»
»Budet har gått», sade fru Bedwin.
»Ropa på honom då! Böckerna äro inte betalta, och bokhandlaren är en fattig karl, som behöfver sina pengar. Dessutom skall det några andra böcker med tillbaka.»
Farstudörren öppnades, Oliver sprang åt den ena sidan, tjänstflickan åt den andra, och fru Bedwin stod på trappan och ropade. Men bokhandlarens gosse var och blef försvunnen. »Hm», sade herr Brownlow, »det var mycket förargligt, mycket förargligt! Jag ville så gärna ha det där uppgjordt i kväll».
»Ni kan ju skicka Oliver», föreslog herr Grimwig med ett ironiskt leende, »honom vet ni ju, att ni kan lita på.»
»Ack ja, får jag gå?» bad Oliver. »Jag skall springa hela vägen.»
Herr Brownlow skulle just till att säga, att Oliver på inga villkor fick gå, men då herr Grimwig hostade maliciöst, ändrade han åsikt: Oliver skulle gå, för att genom sitt snabba uträttande af ärendet bevisa, huru ogrundade herr Grimwigs misstankar voro. »Ja, min gosse, gå du!» sade den gamle herrn. »Böckerna, som du skall ha med dig, ligga på stolen bredvid mitt bord.»
Oliver var förtjust öfver att få göra nytta. I en hast kom han tillbaka med bokpacken under armen och stod nu med sin mössa i handen och väntade på besked.
»Du skall säga till bokhandlaren», sade herr Brownlow med en menande blick på Grimwig, »att du skall lämna honom igen de där böckerna från mig och betala de fyra pund och tio shillings, som jag är skyldig honom. Här är en fempundssedel, du skall alltså ha tio shillings tillbaka.»
»Jag skall inte vara borta i tio minuter», svarade Oliver ifrigt. Han stoppade sedeln i sin jackficka, bugade sig artigt och gick. Fru Bedwin följde honom ut i farstudörren, där hon gaf honom många föreskrifter om den närmaste vägen, bokhandlarens namn, gatan, där han bodde, och förmanade Oliver att för allt i världen inte förkyla sig. Sedan lät hon honom ändtligen gå. »Gud välsigne hans söta lilla ansikte!» mumlade hon, medan hon stod och såg efter honom, »jag har riktigt svårt för att släppa honom ifrån mig.»
Oliver var nu borta vid gathörnet och vände sig om och nickade belåtet åt henne, i det han vek af in på en annan gata. Fru Bedwin nickade småleende igen, stängde farstudörren och gick in på sitt rum.
»Låt mig se», sade herr Brownlow, i det han tog upp sitt ur och lade det på bordet, »han kan väl vara tillbaka om tjugo minuter. Då är det mörkt.»
»Jaså, ni inbillar er verkligen, att han kommer igen?» frågade herr Grimwig.
»Tror ni inte det?» sade herr Brownlow och smålog.
Motsägelseandan var i detta ögonblick stark hos herr Grimwig, och vännens tvärsäkra leende eggade upp den ännu mera. »Nej, min själ jag det gör!» svarade han och slog knytnäfven i bordet. »Pojken har fått nya kläder på sig, han har en packe dyrbara böcker under armen och en fempundssedel i fickan — naturligtvis ger han sig af till sina gamla vänner tjufvarne och skrattar åt er. Om han någonsin kommer hit igen, vill jag äta upp mitt eget hufvud!»
Därmed drog han sin stol närmare bordet. Och nu sutto de begge vännerna med uret mellan sig och väntade under tystnad. Till bevis på, huru stor vikt vi fästa till och med vid våra tanklösaste och mest öfverilade domar, förtjänar det omtalas, att fastän herr Grimwig ingalunda var hårdhjärtad och i själ och hjärta verkligen högst ogärna ville se sin gamle vän narrad och bedragen, hyste han dock i detta ögonblick en innerlig önskan, att Oliver icke skulle komma igen. Människonaturen är full af sådana motsägelser.
Det blef så mörkt, att man knappast kunde se siffrorna på urtaflan. Men de bägge gamla herrarne sutto fortfarande tysta med klockan mellan sig och väntade.