Oliver Twist/13
| ← KAP. 12 |
|
KAP. 14 → |
KAP. 13.
En ny bekantskap.
Räfven och hans stallbroder Charley hade, som sagdt, låtit leda sig af en prisvärd omtanke för sin egen säkerhet, då de stämde in i ropet: »Tag fast tjufven!» De kilade i hvinande fart genom ett helt virrvarr af gränder och gårdar och stannade, liksom efter tyst öfverenskommelse, i en låg och mörk portgång. Där stodo de och pustade, tills de fått tillbaka andedräkten, hvarefter unge herr Bates uppgaf ett utrop af förtjusning, brast i ett hejdlöst skratt, kastade sig ner på ett trappsteg och rullade sig af och an i hänryckning.
»Hvad går åt dig?» frågade Räfven.
»Ha ha ha!» skrattade Charley.
»Håll snattran!» kommenderade Räfven och såg sig försiktigt omkring. »Vill du nödvändigt bli fast, din idiot?»
»Jag kan inte hjälpa det», sade Charley, »jag kan inte hjälpa det. Att se honom trafva i väg med sådan fart och törna ihop med lyktstolparna och så rusa på igen, medan jag med näsduken i fickan galopperade efter honom och skränade... nej, det var för härligt!» Han vältrade sig åter af och an på trappsteget och gapskrattade.
Räfven passade på, då hans vän måste hämta andan, och frågade: »Hvad skall Fagin säga?»
»Hvad?»
»Ja, hvad?»
Charleys munterhet blef litet afkyld, ty Räfvens ton gjorde intryck på honom. »Ja, hvad skall han säga?» mumlade han.
Räfven hvisslade först en stund, tog sedan af sig hatten, ref sig i hufvudet och nickade tre gånger.
»Hvad tror du?» frågade Charley.
»Tra la la, hej kackalorum», gnolade Räfven med en illparig min i sitt intelligenta ansikte.
Detta var visserligen en förklaring, men ingen tillfredsställande sådan. Åtminstone icke för Charley, som upprepade sin fråga: »Hvad tror du?»
Räfven svarade icke. Han satte på sig hatten igen, samlade upp sina långa rockskört under armarna, spände ut kinden med tungan, slog sig på näsan ett halft dussin gånger på ett uttrycksfullt sätt, svängde sig sedan om på klacken och smög sig öfver gården. Charley följde efter med tankfull uppsyn.
»Hvar har Oliver tagit vägen?» skrek juden, i det han högg Räfven i kragen. (Sid. 62.)
Några minuter efter detta samtal väckte steg i trappan den gamle
judens uppmärksamhet, där han satt vid brasan med en bit korf och
en skifva bröd i vänstra handen och en sejdel öl framför sig på en
pall. Han böjde sig tillbaka och lyssnade uppmärksamt mot dörren;
blicken blef skarp under de tjocka, röda ögonbrynen, och hans
ansikte lyste af ett skurkaktigt leende.
»Hvad nu då?» mumlade han och bleknade. »De äro bara två?! Hvar är den tredje? De ha väl aldrig råkat i klämman? Tyst!»
Stegen hade kommit närmare. Dörren öppnades långsamt, Räfven och Charley kommo in och stängde efter sig.
»Hvar är Oliver?» sade juden och reste sig med en hotande blick. »Hvar ha ni gjort af honom?»
De unga tjufvarne sneglade oroligt på hvarandra, men svarade icke.
»Hvart har Oliver tagit vägen?» skrek juden, i det han högg Räfven i kragen och svor och förbannade. »Säg ut, eller jag stryper dig!»
Charley hade ansett klokast att hålla sig i bakgrunden. Nu, då juden verkligen tycktes vilja göra allvar af sin hotelse, ansåg han det icke osannolikt, att det sedan skulle bli hans tur att bli strypt; han kastade sig därför på knä och uppgaf ett tjut, som halft påminde om en ilsken tjur, halft om en mistlur.
»Vill du svara?» skrek juden åter och ruskade i Räfven, så att det var ett rent underverk, att han ej ruskade ut honom ur den vida rocken.
»Polisen har tagit honom, det är alltsammans», svarade slutligen Räfven trotsigt. »Seså, släpp mig!» och med en ryckning gled han ut ur rocken, som han lämnade kvar i judens händer, grep den stora köttgaffeln och gjorde ett utfall mot den muntre gamle herrns väst, som, om det träffat, skulle ha släppt ut mera munterhet än som kunde ha ersatts på en månad eller två. Juden sprang emellertid åt sidan med större vighet än man kunde ha väntat af en så skröplig gammal man, tog ölsejdeln och ämnade slunga den i hufvudet på angriparen. Men då Charley i det samma drog hans uppmärksamhet till sig genom ett alldeles ohyggligt tjut, ändrade han plötsligt riktning, och slungade den, full som den var, efter honom.
»Nå, hvad blåser det nu för vind?» brummade en basröst. »Hvem kastade det där på mig? Det var då väl, att det var ölet, som träffade mig, och inte sejdeln, för annars hade här vankats smörj. Jag kunde just tro det, att ingen annan än en rik gammal procentarejude kunde ha råd att kasta bort någon annan dryck än vatten. Hvad står på, Fagin? Fan ta mig, är inte min halsduk fodrad med öl! Kom in, ditt usla kräk! Hvarför står du utanför dörren, som om du skämdes för din husbonde? In med dig!»
Det var en groflemmad karl på omkring trettiofem år i svart sammetsrock, smutsiga knäbyxor, snörskor och grå bomullsstrumpor, som omslöto ett par klumpiga ben, ett par sådana där ben, som aldrig se ut att vara riktigt färdiga, om de inte äro försedda med fotbojor. På hufvudet hade han en brun hatt och om halsen en smutsig och brokig duk, med hvars långa, trasiga snibbar han torkade ölet ur ansiktet, medan han pratade. Då han slutat härmed, såg man ett groft, orakadt ansikte med ett par lömska ögon, hvaraf det ena utvisade åtskilliga kulörta symptom af att nyligen ha varit i för nära beröring med en knytnäfve.
»Kom in, hör du!» brummade denne älskvärde slusk. En hvit, lurfvig hund med minst ett tjog skråmor i hufvudet smög sig in i rummet. »Hvarför kom du inte strax? Börjar du bli för stursk till att känna igen mig i sällskap, hvad? Lägg dig!» Och han ledsagade befallningen med en spark, som förpassade djuret till andra ändan af rummet. Hunden tycktes dock vara van vid sådant, ty utan att ge ifrån sig ett ljud kröp han ihop i en vrå.
»Hvad har ni för er? Misshandlar ni pojkarne, ni gamle omättlige blodsugare?» frågade mannen, i det han satte sig. »Det förvånar mig, att de inte slå ihjäl er. Hade jag varit i lära hos er, skulle jag ha gjort det för länge se’n, och sedan... nej, det är sant, jag kunde inte ha sålt er sedan, ty ni duger inte till annat än till att som ett vidunder af fulhet förvaras i sprit, och jag tror inte, att det tillverkas så stora glasburkar.»
»Tyst, tyst, herr Sikes», sade juden darrande, »tala inte så högt!»
»Låt bli att kalla mig herre», brummade slusken, »ni har alltid skälmstycken för er, då ni begagnar den titeln. Ni vet ju mitt namn; fram med det då! Jag skall inte skämma ut det, när min tid kommer.»
»Godt, godt, Bill Sikes», mumlade juden ödmjukt. »Ni är visst vid dåligt lynne i dag, Bill?»
»Ja kanske», svarade Sikes. »Jag antar för resten, att ni också är vid tämligen dåligt lynne, så vida ni inte har samma oskyldiga afsikt, när ni kastar ölsejdlar på folk, som när ni pratar bredvid munnen och...»
»Är ni galen?» afbröt juden, i det han fattade honom i armen och pekade på gossarne.
Men herr Sikes nöjde sig med att låtsa slå en knut under sitt vänstra öra och låta hufvudet falla slappt ner på högra axeln, hvilken pantomim juden tydligen förstod mycket bra. Därefter begärde Bill ett glas brännvin på det tjufspråk, hvarmed hela samtalet var späckadt, men som skulle vara alldeles obegripligt om det återgåfves här. »Men kom i håg, att ni inte får blanda gift i det!» tillade han och satte ifrån sig hatten på bordet.
Detta sades på skämt, men om den talande kunnat se det ondskefulla leende, hvarmed juden bet sig i sina tunna läppar, medan han gick till väggskåpet, skulle han inte ha ansett sin varning alldeles ogrundad. I alla händelser låg en önskan att förbättra destillatorns vara knappast milslångt från den gamle judens skämtsamma sinne.
Efter att ha tömt ett par tre glas brännvin, nedlät herr Sikes sig till att ägna de unga herrarne någon uppmärksamhet. Det utspann sig ett samtal, hvarunder alla de närmare omständigheterna vid Olivers häktande skildrades med de små ändringar och förbättringar, som Räfven under för handen varande förhållanden ansåg lämpliga.
»Jag är rädd», sade juden, »att han pratar bredvid munnen och skaffar oss obehag.»
»Det är mycket sannolikt», svarade Sikes med ett försmädligt grin. »Nu är ni vackert i knipa, Fagin.»
»Och så är jag rädd», sade juden, som om han alls icke hade hört hvad den andre sade, men med en hvass blick på Sikes, »jag är rädd, att om det går galet för oss, är det nog ute med en hel hop annat folk med det samma. Det kan bli värre för er än för mig, Bill.»
Bill Sikes studsade och såg hastigt upp. Men juden hade dragit upp axlarna till öronen och stirrade uttryckslöst rakt framför sig på väggen.
Det blef en lång paus. Hvar och en i det hedervärda sällskapet tycktes vara fördjupad i sina egna tankar, hunden ej ens undantagen; han låg och slickade sig lömskt om nosen och tycktes fundera på att bita den förste han mötte på gatan i benen.
»Man måste ta reda på, hvad han har sagt till polisdomaren», sade slutligen Sikes i långt medgörligare ton än han förut hade begagnat.
Juden nickade.
»Om han inte har skvallrat och de ha satt in honom, är det ingen fara, förr än han kommer ut igen», fortfor Sikes, »och då måste vi ta vara på honom. Ni måste på ett eller annat sätt laga, att vi få honom fast.»
Juden nickade åter.
Det var tydligen en förståndig plan, men det var tyvärr den svårigheten vid dess utförande, att både Räfven och Charley och Fagin och Bill Sikes hade en oöfvervinnelig afsky för att nalkas poliskammaren, af hvad anledning det vara månde.
Det är svårt att säga, huru länge de kunde ha suttit och tittat på hvarandra i detta obehagliga tillstånd af osäkerhet. Men det behöfver heller icke sägas. Ty de bägge unga damerna, som Oliver en gång hade sett hos juden, inträdde nu och satte nytt lif i samtalet.
»Där ha vi hjälpen!» sade juden. »Bet går nog dit, inte sant, min tös?»
»Hvart skall jag gå?» frågade den unga damen.
»Bara ett litet slag upp till poliskammaren», sade juden inställsamt.
Man måste göra den unga damen den rättvisan, att hon icke svarade rent ut nej, utan endast uttalade en entusiastisk och allvarlig försäkran, att hon ville bli »fördömd», om hon gjorde det. Detta höfliga och grannlaga sätt att kringgå saken visar, att den unga damen ägde den medfödda takt, som ej vill såra en medmänniska genom ett direkt afslag.
Juden blef litet flat och vände sig bort från den unga damen, som var bjärt, för att att inte säga pråligt utstyrd i röd kjol, gröna skor och gula papiljotter i håret. »Nå, du då, lilla Nancy», sade han i sin sötaste ton, »hvad säger du?»
»Det går inte, så det tjänar till ingenting att försöka, Fagin», sade Nancy.
»Hvad menar du med det?» frågade Sikes och gaf henne en bister blick.
»Jag menar hvad jag säger», förklarade hon lugnt.
»Du är just rätt person», invände Sikes, »ingen människa känner dig där borta.»
»Men jag vill inte ha någon bekantskap med dem», svarade Nancy i samma lugna ton.
»Hon går nog, Fagin», menade Sikes.
»Nej, det gör hon inte, Fagin», härmade Nancy.
»Jo, hon gör det, Fagin», sade Sikes.
Och Sikes fick rätt. Genom hotelser och löften förmåddes hon slutligen att åtaga sig uppdraget. Ur judens outtömliga förråd utrustades hon med ett hvitt förkläde och en halmhatt, hvarunder hon stack in sina papiljotter. Och så beredde hon sig att gå och uträtta ärendet.
»Nej, vänta litet, min flicka», sade juden och letade fram en liten torgkorg. »Tag den där i handen, det ser mera respektabelt ut.»
»Ge henne sedan en portnyckel i den andra handen», sade Sikes, »det ser så naturligt ut.»
»Ja visst, min vän, det är riktigt», förklarade juden och hängde en väldig portnyckel på den unga damens pekfinger. »Så där, det tar sig utmärkt bra ut, min flicka», tillade han och gnuggade händerna.
»Ack, min bror, min stackars älskade, oskyldige lille bror!» ropade Nancy och brast i gråt och gestikulerade förtvifladt med torgkorgen och portnyckeln. »Hvad har det blifvit af honom? Hvart ha de fört honom? Ack, var barmhärtiga, mina herrar, och säg mig, hvart den stackars gossen har tagit vägen! Ack, var så snälla och säg mig det!»
Miss Nancy framstötte (till sina åhörares obeskrifliga förtjusning) dessa ord i en oändligt hjärtskärande ton. Sedan blinkade hon åt sällskapet, nickade småleende och försvann.
»Å, det är en slipad flicka!» sade juden och såg sig omkring bland sina unga vänner och nickade betydelsefullt, liksom för att uppmana dem att följa detta lysande exempel.
»Hon är en prydnad för sitt kön», förklarade herr Sikes, i det han fyllde sitt glas och slog sin väldiga näfve i bordet. »Hennes skål! Ack, om alla vore som hon!»
Medan dessa och dylika loftal slösades på den talangfulla Nancy, skyndade hon den kortaste vägen till poliskammaren. Hon gick in en bakväg, knackade sakta på dörren till en af arrestlokalerna med sin portnyckel och lyssnade. Men då det ej kom något svar, ropade hon med sin ömmaste röst: »Nolly, lille Nolly, är du där?» Det fanns ingen annan där inne än en stackars barfotad karl, som blifvit häktad, emedan han utan tillåtelse hade gått omkring och blåst flöjt. Han satt försjunken i sorg öfver flöjten, som herr Fang hade tagit ifrån honom, och svarade icke. Nancy gick alltså till nästa dörr och knackade på där. »Sitter här en liten gosse?» frågade hon i jämmerlig ton.
»Nej, bevare oss väl!» svarade en matt röst. Det var en stackare på sextiofem år, som blifvit arresterad, därför att han icke hade blåst flöjt, d. v. s. emedan han hade gått omkring på gatorna och tiggt.
Då Nancy alltså ej kunde få något besked om Oliver, gick hon direkt till en tjock fånggevaldiger i randig väst och frågade efter sin lille bror i en klagande ton, som blef ännu mera ynklig genom ett effektfullt användande af torgkorgen och portnyckeln.
»Jag har honom inte, min flicka», svarade gevaldigern, »herrn tog honom med sig.»
»Herrn? Å, Herre Gud! Hvilken herre?»
Gevaldigern meddelade den djupt bedröfvade systern, att Oliver blifvit sjuk inne i poliskammaren och därefter frikänd, då ett vittne upplyste, att en annan gosse hade begått stölden. Käranden hade sedan åkt bort med Oliver, hvart visste gevaldigern icke; han hade blott hört, att kusken fått tillsägelse att köra till någon gata i Pentonvillekvarteret.
I ett förfärligt tillstånd af tvifvel och ovisshet vacklade den olyckliga unga damen ut genom porten, hvarefter hon genast började storspringa och på de mest invecklade omvägar hon kunde hitta på skyndade tillbaka till juden.
Så snart herr Bill Sikes hade hört utgången af hennes expedition, lockade han hastigt på sin hvita hund, satte på sig hatten och rusade bort, utan att ens ge sig tid att säga farväl till sällskapet.
Äfven juden var mycket orolig. »Vi måste laga, att vi få tag i Oliver, god’ vänner», sade han. »Du, Charley, skall inte göra annat än snoka efter honom. Kära Nancy, vi måste ha reda på honom; jag litar på dig, min flicka, och på Räfven. Vänta litet!» tillade han och drog med darrande hand ut en låda, »här ha ni pengar, barn. Nu stänger jag för i afton, ni vet ju hvar ni kan träffa mig. Men skynda er nu, barn, förspill inte en minut!»
Och han sköt dem ut genom dörren. Sedan stängde han och lade för bommen invändigt, upptog ur det hemliga rummet det skrin, som Oliver tyvärr hade fått se, och stoppade hastigt in uren och smyckena under sina kläder.
Han stördes af en knackning på dörren. »Hvem är det?» ropade han förskräckt.
»Det är jag», svarade Räfvens röst genom nyckelhålet. »Nancy frågar, om vi ska föra honom till vårt andra gömställe, då vi få honom fast?»
»Ja», svarade juden, »tag reda på honom först, så skall jag nog sedan ge er besked.»
Räfven mumlade ett svar, som antydde, att han förstått, och skyndade utför trappan till de andra.
»Ännu har han således inte skvallrat», sade juden, i det han återtog sin sysselsättning. »Men om han tänker förråda oss till sina nya vänner, kunna vi ännu stoppa till munnen på honom.»