Oliver Twist/15
| ← KAP. 14 |
|
KAP. 16 → |
KAP. 15.
Den gamle juden och miss Nancy bevisa sin vänskap för Oliver.
I ett eländigt litet krogrum, grubblande öfver en tennkanna och ett brännvinsdoftande glas, satt en man i sammetsrock och knäbyxor, som ingen erfaren polisman, trots halfmörkret, ett ögonblick skulle tveka att igenkänna som herr Bill Sikes. Vid hans fötter satt en hvit, rödögd hund, som sysselsatte sig med att ömsom blinka till sin herre med bägge ögonen på en gång och slicka en stor, färsk skråma vid nosen, som tycktes vara resultatet af ett nyss utkämpadt slagsmål.
Plötsligt bröt Sikes tystnaden. »Var stilla, hundracka!» sade han. Kanske voro hans grubblerier så allvarliga, att de stördes af hundens slickningar, eller också sattes hans känslor i en sådan svallning af grubblerierna, att han måste ge dem luft, om också genom att sparka ett oskyldigt djur. Nog af, resultatet blef en svordom och en spark, bägge adresserade till hunden.
Hundar äro ju i allmänhet föga benägna att hämnas de förolämpningar deras herrar tillfoga dem; men Sikes’ hund hade samma retliga lynne som husbonden själf, och kanske hade han i detta ögonblick en smärtsam känsla af, att han blifvit förorättad. Han satte genast sina tänder i en af halfstöflarna, ruskade den duktigt och kröp därefter morrande in under en bänk, just i lagom tid för att undgå tennkannan, hvarmed herr Sikes måttade åt hans hufvud.
»Jaså, det var meningen?» sade Sikes och tog eldtången med den ena handen, medan han med den andra drog upp en väldig fällknif. »Kom fram, din satan! Hör du, kom fram!»
Hunden hörde det utan tvifvel, eftersom herr Sikes röt så högt han kunde. Men som han tycktes hysa en ofattlig motvilja för att få halsen afskuren, låg han kvar där han var, morrade ännu ilsknare och bet sig som ett vilddjur fast vid eldtången. Sikes blef alldeles utom sig öfver detta motstånd, lade sig ner på knä och gjorde ett ursinnigt angrepp. Hunden tog språng åt höger och vänster, morrade, skällde, bet ifrån sig — Sikes svor, stötte och slog — och kampen höll verkligen på att bli ödesdiger för den ena af parterna, då dörren hastigt öppnades och hunden rusade ut, kvarlämnande Bill Sikes med eldtången och fällknifven i sina händer.
Man skall vara två om en träta, säger ett gammalt ordspråk. Då herr Sikes gick miste om hundens medverkan, öfverflyttade han genast grälet på den nykomne.
»Hvad fan kommer ni och ställer er emellan mig och min hund för?» röt han ilsket.
»Jag visste ju ingenting, käre vän, jag visste ingenting», svarade Fagin ödmjukt — ty det var han, som kommit in.
»Hörde ni inte bråket, ni eländige rackare», brummade Sikes. »Nej, ni hör naturligtvis ingenting, ni. Själf smyger ni ut och in, så att en annan aldrig hör, hvarken när ni kommer eller går. Jag önskar, att ni, Fagin, hade varit hunden för en half minut sedan!»
»Hvarför det?» frågade juden med ett tvunget leende.
»Jo, ty regeringen skyddar ju till lif och lem sådana slynglar som ni, fast de inte ha hälften så mycket mod som en hundracka, men sin hund har man lof att slå ihjäl, om man vill!» svarade Sikes och fällde igen knifven med en menande blick. »Förstår ni?»
Juden, som hade satt sig vid bordet, gnuggade händerna och låtsades skratta åt sin väns skämt, fastän han synbarligen var ganska obehagligt berörd.
»Ja, grina ni», sade Sikes, i det han satte ifrån sig eldtången och kastade en föraktfull blick på juden. »Grina, ni! Men ni skall aldrig komma att grina åt mig. Jag har öfvertaget öfver er, Fagin, och det ämnar jag, ta mig fan, inte släppa. Skall jag dingla i galgen, så skall ni dingla med, akta er därför!»
»Ja visst, min käre vän, allt det där vet jag ju», medgaf juden. »Vi ha — hm — gemensamma intressen, Bill — gemensamma fördelar.»
»Hm», brummade Sikes, som om han menade, att fördelen visst mest var på judens sida. »Nå, hvad har ni nu med er åt mig?»
»Alltsammans har gått genom smältdegeln», svarade Fagin, »och här är er andel. Ja, det är egentligen litet mera än ni skulle ha haft. Men jag tänkte som så, att ni ger mig nog en handräckning en annan gång, och...»
»Håll inne med sådana dumheter!» afbröt banditen honom otåligt. »Hvar har ni det? Fram med det!»
»Ja, ja, Bill, lugna er litet, lugna er litet», sade juden blidkande. »Här är det, alltsammans!» Han tog upp en gammal bomullsnäsduk ur fickan, löste upp en stor knut i det ena hörnet och tog fram ett litet paket, inlindadt i brunt papper. Bill ryckte det ifrån honom, öppnade det och gaf sig till att räkna de guldmynt det innehöll.
»Är det alltsammans?» frågade Bill misstroget. »Har ni inte haft det uppe under vägen och sväljt ett par dukater? Nej, låt bli att se förolämpad ut, det har ni gjort alldeles för ofta. Ryck på bjällran!»
Det var en uppmaning att dra i klocksträngen. En annan jude inträdde, yngre än Fagin, men nästan lika vidrig att se på. Bill pekade på den tömda kannan, och juden, som mycket väl förstod honom, gick för att fylla på den. Innan dess växlade han dock en nästan omärklig blick med Fagin, som ett ögonblick såg upp och skakade på hufvudet till svar. Sikes hade i det samma böjt sig ner för att knyta sitt ena skoband, som hunden hade slitit upp. Om han hade märkt de bägge judarnes signalutbyte, skulle han kanske ha kommit på underliga tankar.
»Är det någon här, Barney?» frågade Fagin, som nu, då Sikes såg upp igen, tittade rätt ner framför sig.
»Idte ed själ», svarade Barney, hvars ord, antingen de kommo från hjärtat eller ej, togo vägen genom hans näsa.
»Du är på spåret, Nancy?» frågade Sikes och räckte henne glaset. (Sid. 76.)
»Ingen?» upprepade Fagin i förvånad ton, som kanske skulle
underrätta Barney om, att han gärna kunde säga sanningen.
»Idgen addad äd Dadcy», sade Barney.
»Nancy», utbrast Bill Sikes. »Hvar är hon? Jag högaktar, fan ta mig, den flickan för hennes medfödda talanger».
»Hod har beställt sig ed portiod kött ute i skädkrubbet», förklarade Barney.
»Skicka in henne!» befallde Sikes och slog i ett glas brännvin. »Skicka in henne.»
Barney sneglade oroligt till Fagin, liksom för att be honom om lof, men juden teg och såg ej upp från golfvet. Då aflägsnade Barney sig och kom strax tillbaka med Nancy, utstyrd i hatt, förkläde, torgkorg och portnyckel.
»Du är på spåret, Nancy?» frågade Sikes och räckte henne glaset.
»Ja, det är jag, Bill», svarade den unga damen och tömde glaset. »Men det satt hårdt åt, pojkvaskern har varit sjuk och — —»
»Såå, kära Nancy?» sade Fagin och såg upp.
Måhända gjorde en egendomlig sammandragning af judens röda ögonbryn miss Nancy uppmärksam på, att hon höll på att bli för meddelsam. Nog af, hon tystnade plötsligt och ledde, med många älskvärda ögonkast på herr Sikes, samtalet i en annan riktning. Några minuter därefter fick herr Fagin ett anfall af hosta. Genast drog Nancy upp själen öfver axlarna och förklarade, att hon måste gå. Herr Sikes, som hade samma väg, följde med ett stycke, och de följdes på kort af stånd af hunden, som slank ut från en bakgård, så snart hans herre var ur sikte.
Juden stod vid fönstret och såg efter Sikes och knöt näfven efter honom och mumlade en förskräcklig svordom. Sedan gjorde han en ondskefull grimas, satte sig vid bordet igen och började studera polisunderrättelserna. —
Oliver Twist hade emellertid, på väg till bokhandlaren, kommit in på en sidogata, som han egentligen ej skulle ha gått. Han upptäckte det först då han tillryggalagt hälften däraf, och som han var säker om, att den i alla fall ledde till hans mål, ville han ej vända om, utan vandrade framåt så fort han kunde. Han gick och tänkte på, huru bra han hade fått det och huru gärna han nu skulle vilja hälsa på den stackars lille Dick, som väl fortfarande svälte och fick stryk. Då hörde han plötsligt en kvinnoröst ropa: »Ack, min käre lille bror!» och då Oliver vände sig om, för att se efter, hvad som var på färde, slog någon armarna om halsen på honom.
»Låt bli!» ropade Oliver och spjärnade emot. »Hvarför hejdar ni mig? Hvem är ni? Släpp mig!»
Det enda svaret var en mängd beskärmelser från den unga flickan, som hade omfamnat honom och som hade en torgkorg och en portnyckel i handen. »Å, Gud ske lof och tack», skrek hon, »ändtligen har jag då funnit honom! Ack, Oliver, du stygga, stygga pojke, som gjort oss en sådan sorg! Seså, kom nu med hem, min lilla gosse. Å, Gud ske lof, att jag ändtligen har funnit honom!» Därmed brast den unga damen i gråt och snyftade så hysteriskt, att ett par kvinnor, som kommo uppför gatan i det samma, frågade en slaktarpojke, som stod där och gapade och hvars hår sken af insmord talg, om han inte tyckte det var bäst att springa efter en doktor. Men slaktarpojken, som tycktes vara något trög, att inte säga lat af sig, svarade, att det var inte alls hans åsikt.
»Ack nej, det behöfs inte», försäkrade den unga fickan och fattade Olivers hand, »jag är bättre nu. Kom genast med hem, du elaka gosse!» sade hon till honom. Och till kvinnorna sade hon: »Han rymde från hemmet och sina hederliga föräldrar för en månad sedan och gaf sig i slanger med tjufvar och pack och har nästan tagit lifvet af sin stackars mor.»
»En sådan rackarunge!» sade den ena kvinnan. Och den andra tillade: »Vill du genast packa dig hem, ditt kräk!»
»Men det är inte sant», försäkrade Oliver mycket orolig. »Jag känner henne inte, jag har hvarken syster eller far eller mor. Jag bor i Pentonville.»
»Nej, hör så han står och ljuger!» skrek flickan.
»Det är ju Nancy!» utbrast Oliver, som nu först fick se hennes ansikte och ryckte till af förskräckelse.
»Hör ni nu, att kan känner mig», sade Nancy, vädjande till de bägge kvinnorna. »Han kan inte reda sig på egen hand. Hjälp mig att föra hem honom, annars tar han lifvet af sina hyggliga föräldrar och mig också.»
»Hvad tusan står på?» sade en karl, som kom ut från en krog med en hvit hund i hack och häl. »Aha, lille Oliver! Vill du packa dig hem till din mor, din slyngel!»
»Jag har ingenting med dem att göra, jag känner dem inte, hjälp, hjälp!» skrek Oliver och vred sig under mannens hårda tag.
»Ja, jag skall minsann hjälpa dig jag, din bof!» svarade mannen. »Hvad är det där för böcker? Du har naturligtvis stulit dem. Ge mig dem!» Han ryckte till sig böckerna och gaf honom ett slag i hufvudet.
»Det var rätt!» ropade någon uppifrån ett fönster. »Det är det enda, som biter på en så’n där.»
»Mycket sant!» brummade en halffull snickare och kastade en gillande blick upp till fönstret.
»Det gör honom godt», förklarade de bägge kvinnorna.
»Det finns fler af den sorten!» sade karlen och gaf Oliver en örfil till, hvarefter han grep honom i kragen. »Kom med in, din skälm! Pass på honom, Azor!» ropade han till hunden. »Pass på honom, min gosse!»
Oliver var matt efter sin sjukdom, yr i hufvudet af öfverraskningen och slagen, rädd för hunden och karlen och öfverväldigad vid tanken på, att de omkringstående togo honom för en tjuf. Mörkret föll på, ingen hjälp var i närheten, allt motstånd var omöjligt. I nästa ögonblick släpades han in i en labyrint af mörka och trånga gårdar och rycktes framåt så hastigt, att de nödrop han uppgaf förklingade ohörda. Men äfven om någon hört dem, skulle ingen ha brytt sig om dem.
⁎
Gaslyktorna voro tända. Fru Bedwin stod oroligt och väntade vid den öppna farstudörren, tjänstflickan hade visst ett tjog gånger sprungit till hörnet för att se, om ej Oliver syntes till; och inne i det mörka förmaket sutto ännu de bägge gamla herrarne med klockan mellan sig.