Oliver Twist/16

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  KAP. 15
Oliver Twist
Samhällsroman
av Charles Dickens
Översättare: Ernst Lundquist

KAP. 16
KAP. 17  →


[ 78 ]

KAP. 16.

Huru det sedan gick Oliver.

Från trånga gårdar och gränder kom man slutligen ut på ett torg. Då flickan ej längre orkade gå så fort, saktade Sikes farten, vände sig om till Oliver och befallde honom barskt att räcka Nancy handen, »och så mig den andra!» tillade han och grep den hand, som Oliver hade fri. »Ici, Azor!»

Hunden såg upp och morrade.

»Förstår du, min gosse?» sade Sikes och pekade med den andra handen på Olivers strupe. »Bara han ger ett knyst ifrån sig, så hugger du i honom. Förstår du?»

Hunden såg upp på Oliver och slickade sig om nosen, som om han vore ifrig att få fullgöra uppdraget genast.

»Han är, fan ta mig, lika förståndig som en människa», sade Sikes och betraktade hunden med en bistert gillande min. »Nå», tillade han sedan, i det han vände sig till Oliver, »nu vet du, hvad du har att rätta dig efter. Skräna nu, om du har lust; hunden skall snart göra slut på den lilla roligheten. Framåt, pojke!»

Azor viftade på svansen till tack för det ovanligt vänliga tilltalet och gick före, efter att ännu en gång ha trakterat Oliver med en varnande morrning.

Kvällen var mörk och dimmig, ljuset från butiklamporna trängde nästan icke ut genom det tjocka mörkret, som tycktes bli tätare och tätare och liksom dölja husen bakom en slöja. Då de hade gått några steg, började en dof kyrkklocka slå. Genast vid det första slaget stannade både Sikes och Nancy och vände hufvudet åt det håll, hvarifrån ljudet kom.

»Den slog åtta, Bill!» sade Nancy, då klockan upphört att slå.

»Tror du inte, att jag har öron att höra med?» brummade Bill.

»Jag undrar om de också kunna höra det?» sade Nancy.

»Naturligtvis kunna de det. Det var marknadsdag, då jag blef insatt, och det fanns inte en leksakstrumpet på marknaden, som inte jag hörde tuta. Då de hade spärrat in mig för natten, gjorde skrålet och larmet utanför det gamla fördömda hålet så tyst, att [ 79 ]jag nästan hade lust att krossa mitt hufvud mot järnplåtarna på dörren.»

»Stackars gossar!» sade Nancy, alltjämt med ansiktet vändt åt det håll, hvarifrån ljudet af klockorna kom. »Det var sådana vackra pojkar!»

»Ja, det är hvad ni kvinnfolk först och främst tänka på!» brummade han. »Nå, de äro så godt som döda, så att det betyder just ingenting...»

Med denna tröst tycktes herr Sikes kväfva en vaknande svartsjuka, tog därefter ett fastare tag om Olivers handled och befallde honom att skynda på.

»Vänta ett ögonblick», sade Nancy. »Jag skulle inte skena i väg så där, om det vore du, Bill, som skulle föras ut till att hängas nästa gång klockan slår åtta. Jag skulle gå rundt omkring torget, tills jag stupade, om också marken vore betäckt med snö och jag inte hade så mycket som en sjal på mig.»

»Hvad skulle det vara bra för?» frågade den känslolöse herr Sikes. »Om du inte kunde praktisera in en fil till mig och ett starkt rep, vore det mig lika kärt, antingen du gick tjugu mil eller inte gick alls. Kom nu och stå inte där och predika!»

Flickan brast i skratt och drog själen tätare omkring sig, hvarefter de gingo vidare. Men Oliver kände hennes hand darra, och då de gingo förbi en gatlykta och han såg upp på henne, märkte han, att hon var blek som ett lik.

De gingo en halftimme genom skumma och föga trafikerade gator. Slutligen veko de af in i en trång gränd full af klädstånd. Hunden, som nu sprang före, stannade utanför en, som det tycktes, stängd och obebodd butik. Huset var förfallet, en träskifva ofvanför dörren, som annonserade, att det var att hyra, tycktes ha suttit där i många år.

Sikes såg sig försiktigt omkring. »Allt klart», sade han sedan. Nancy lutade sig ner under dörrluckorna, och Oliver hörde ljudet af en klocka. Därefter gingo de öfver till den andra sidan af gränden och stodo några ögonblick under en lykta och väntade. Det lät, som om någon varsamt gläntade på ett fönster, och strax därefter öppnades dörren helt tyst. Sikes grep den förskräckte gossen i kragen, och alla tre inträdde hastigt. Det var kolmörkt i farstun. De stodo stilla, tills den person, som släppt dem in, hade stängt dörren. »Är det någon här?» frågade Sikes.

»Nej», svarade en röst, som Oliver tyckte sig känna igen.

»Är gubben här?» frågade Sikes vidare.

»Ja», svarade rösten, »och han har varit väldigt ilsken. Ni tror kanske han blir glad, då han får se er? Sällan!»

Alltsammans lät så bekant för Oliver. Men i mörkret kunde man ej se så mycket som konturerna af den, som hade talat.

»Skaffa hit ljus!» sade Sikes. »Annars gå vi här och bryta [ 80 ]halsen af oss eller trampa på hunden. Akta då edra ben, det råder jag er!»

»Vänta ett ögonblick», sade rösten, och man hörde dess egare aflägsna sig. Men strax därefter kommo stegen tillbaka, och nu visade sig herr John Dawkins, äfven kallad Räfven, bärande ett brinnande talgljus i ändan på en klufven käpp. Han bevärdigade ej Oliver med någon annan hälsning än ett spotskt grin och vände därpå om, sedan han gifvit de nykomna en vink att följa med. De gingo utför ett par trappsteg och genom ett tomt kök, och då dörren öppnades till ett lågt, jordluktande rum, som tycktes ligga vid en bakgård, hälsades de af ett skallande skratt.

»Herre min skapare!» skrek Charley Bates, ty från hans lungor var det skrattet utgick. »Här är han! Se bara, Fagin, där är han! Nej, det är för mycket skojigt, jag står inte ut... håll i mig, så att jag riktigt får skratta mig mätt!»

Han kastade sig ner på golfvet och sparkade krampaktigt omkring sig i fem minuter i ett anfall af öfversvallande munterhet. Sedan sprang han upp, ryckte käppen med ljuset från Räfven och gick rundt omkring Oliver och lyste på honom från alla sidor. Juden hade emellertid tagit af sig nattmössan och bugade sig upprepade gånger för den förvirrade lille stackaren, medan Räfven (som var af ett något allvarligare temperament och sällan öfverlämnade sig åt munterhet, då han hade affärer att sköta) ytterst noggrant undersökte Olivers fickor.

»Gläder mig ofantligt att se dig så fin, min vän!» sade juden och bugade sig med hånfull artighet. »Räfven skall ge dig en omgång andra kläder, så att du inte fördärfvar söndagsstassen. Men hvarför skref du icke och underrättade oss, att du skulle komma? Då kunde vi ha haft något varmt åt dig till kvällsmat.»

Vid dessa ord brast herr Charley åter i ett så smittande gapskratt, att judens ansikte klarnade och till och med Räfven drog på smilbandet. Men som Räfven just i detta ögonblick fann fempundssedeln, är det ovisst, om det var judens kvickhet eller denna upptäckt, som gjorde honom glad.

»Hvad är det där?» frågade Sikes och steg fram, då juden ville rycka till sig sedeln. »Bort med tassarna, Fagin!»

»Nej, min käre vän», sade juden, »den är min, ni kan få böckerna.»

»Om inte jag får den — d. v. s. Nancy och jag», förklarade herr Sikes och satte beslutsamt på sig hatten, »så går jag igen med pojken.»

Juden ryckte till, och Oliver likaså, men af en annan anledning, ty han hoppades bli fri.

»Det är inte vackert af er, Bill», mumlade juden. »Inte sant, Nancy?»

»Hit med den!» svarade Sikes. »Tror ni inte, att Nancy och jag ha annat att göra än att ränna omkring och snoka upp pojkar, [ 81 ]som ha kommit bort för er? Hit med den, ditt gamla benrangel!» Sikes vred sedeln ur judens hand och knöt in den i ändan af sin halsduk, medan han likgiltigt såg den gamle mannen rakt i ögonen. »Ni kan ju behålla böckerna, om ni är road af att läsa, annars kan ni sälja dem.»

»De tillhöra den gamle herrn, som var så snäll mot mig och vårdade mig, då jag höll på att dö af feber», sade Oliver och vred sina händer. »Jag ber er, behåll mig, så länge jag lefver, men skicka tillbaka allt hvad som tillhör honom! Annars tror han, att jag har stulit det, och det ska de andra också tro, och de ha varit så snälla mot mig.» Oliver kastade sig på knä för juden i den häftigaste förtviflan.

»He he he», flinade juden och blinkade till de andra, »gossen har rätt. De ska tro, att han har stulit. Vi kunde aldrig själfva ha arrangerat det bättre.»

»Nej, naturligtvis», inföll Sikes. »Det måste vara blöthjärtade sirapsmänniskor, annars skulle de inte ha tagit sig an honom, och de komma inte att göra några spaningar efter honom, för att han inte skall komma i kurran. Nej, nu ha vi honom fast!»

Oliver hade stirrat från den ene till den andre och tycktes ej förstå någonting. Men då Sikes tystnade, sprang han plötsligt upp och for som en vansinnig ut ur rummet och skrek på hjälp, så att det gaf eko i det gamla tomma huset.

»Håll i hunden, Bill!» ropade Nancy och sprang och stängde dörren, sedan juden och hans bägge lärlingar hade rusat ut efter Oliver. »Håll i hunden, annars sliter han pojken i stycken!»

»Släpp mig!» röt Sikes och sökte, gnisslande med tänderna, att göra sig lös från henne. »Släpp mig, säger jag, annars spräcker jag din skalle mot väggen!»

Och han slungade henne till den andra ändan af rummet. Men i det samma kommo juden och hans bägge följeslagare släpande med Oliver.

»Jaså, du ämnade löpa din väg, min vän?» sade juden och tog en stor knölpåk, som stod i en vrå. »Du ville ropa på hjälp och locka hit polisen, hvad?» tillade han. »Det ska vi nog vänja dig af med, munsjör.»

Han gaf Oliver ett slag öfver ryggen med knölpåken och lyfte sedan käppen till ett andra slag. Men i detsamma sprang Nancy fram, vred knölpåken ifrån honom och kastade den i elden med sådan fart, att kol och gnistor hvirflade ut på golfvet. »Så’nt där vill jag inte stå och se på, Fagin!» skrek hon. »Ni har ju fått igen gossen, hvad vill ni då mera? Låt honom vara i fred, säger jag, låt honom vara i fred, annars skall jag märka en och annan af er så, att jag själf kommer att dingla i galgen i förtid.» Hon stampade i golfvet, och likblek i ansiktet, med sammanbitna tänder och knutna händer, såg hon ömsom på juden och Sikes.

[ 82 ]»Nånå, Nancy», sade juden slutligen i blidkande ton, »du är så häftig af dig i kväll! He he he, du spelar komedi riktigt utmärkt.»

»Såå?» svarade hon. »Akta er ni bara, så att jag inte spelar komedi med er, ty då kunde ni råka illa ut.»

Juden förstod, att det tjänade till ingenting att längre låtsa tro, att Nancy spelade komedi. Han tog ofrivilligt ett par steg tillbaka och såg, halft fegt, halft bedjande, på Sikes, liksom för att antyda, att nu var denne rätte mannen att fortsätta samtalet. Och Sikes, som förmodligen insåg, att hans personliga värdighet stod på spel, öfveröste Nancy med en sådan massa af hotelser och eder, att de verkligen gjorde hans uppfinningsförmåga stor heder. »Hvad tusan går det åt dig? Har du glömt, hvad du är för en... säg?»

»Nej, det kommer jag mycket väl ihåg», svarade flickan och skrattade hysteriskt och vaggade hit och dit med hufvudet med ett svagt försök att spela likgiltig.

»Håll käften då!» röt Sikes i samma ton som den han brukade använda till sin hund. »Annars skall jag göra dig spak för en längre tid!»

Nancy skrattade åter, men denna gång mera osäkert, såg hastigt upp på Sikes, vände sedan bort hufvudet och bet sig i läpparna, så att de blödde.

»Jo, du är just den rätta att spela människovän, du!» hånade Sikes. »Just en vacker väninna för pojken där!»

»Det vet jag nog, Gud hjälpe mig!» utbrast flickan lidelsefullt. »Jag önskar, att jag fallit ner stendöd på gatan hellre än att jag hjälpt till att föra honom hit. Från och med i kväll är han en tjuf, en usling, en satan, allt ondt som finns. Är inte det nog för den gamle skurken... skall han slå honom till på köpet?»

»Seså, Sikes», sade juden i förebrående ton och pekade på gossarne, som följde uppträdet med spänd uppmärksamhet, »vi måste använda höfviska uttryck, Bill... höfviska uttryck!»

»Höfviska uttryck!» inföll Nancy utom sig. »Ni förtjänar just sådana af mig! Jag stal från er, då jag knappt var hälften så gammal som barnet där (hon pekade på Oliver), och så har jag nu stulit i öfver tolf år! Ja visst, ja visst», skrek hon, »det är mitt yrke, och de kalla, våta, smutsiga gatorna är mitt hem! Men ni är den usling, som dref mig ut på dem för länge sedan och som håller mig kvar där dag och natt, dag och natt, tills jag dör!»

Juden blef till sist retad af hennes beskyllningar. »Tig», hväste han, »eller jag skall göra dig något ännu värre —!»

Hon sade ej ett ord vidare. Men i ett anfall af raseri började hon slita sig i håret och kläderna och kastade sig öfver juden. I det samma grep Sikes henne om handleden, hon spjärnade emot en stund och svimmade sedan. »Seså», sade Sikes och lade henne i ett hörn, »nu är hon spak. Hon har en ovanlig armstyrka, när hon är så där i farten.»

[ 83 ]Juden torkade sig i pannan och smålog, som om han kände en viss lättnad nu, då ovädret var öfver. »Kvinnfolk ä’ svåra att ta bukt på», sade han, »men slipade äro de, man kan inte gärna undvara dem i min affär. — Charley, laga nu, att Oliver kommer i säng.»

Unge herr Bates blef tydligen mycket glad öfver detta uppdrag. Han tog ljuskäppen och följde Oliver ut i köket, där det fanns ett par af de »sängar», som han förr hade sofvit i. Och under många anfall af hejdlöst skratt framtog Charley nu samma omgång gamla kläder, som Oliver hos herr Brownlow varit så lycklig öfver att slippa ifrån. Dessa kläder hade Fagin händelsevis fått se hos den jude, som hade köpt dem, och det var egentligen det, som först hade ledt dem på spår efter Oliver.

»Tag af dig grannlåterna», kommenderade Charley. »Dem får Fagin ta hand om. Å, så lifvadt!»

Den stackars Oliver lydde motvilligt. Charley tog hans nya kläder på armen och gick sin väg, stängde dörren efter sig och lämnade honom ensam i mörkret.