Oliver Twist/17

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  KAP. 16
Oliver Twist
Samhällsroman
av Charles Dickens
Översättare: Ernst Lundquist

KAP. 17
KAP. 18  →


[ 83 ]

KAP. 17.

En stor mans vittnesbörd.

Herr Bumble kom tidigt en morgon ut från fattighusets port och vandrade med värdig hållning uppför hufvudgatan. Han var i hela glansen af sitt kommunala majestät; den trekantiga hatten glänste i morgonsolen, kraftigt och själfmedvetet slöt hans hand sig omkring det spanska röret. Han bar alltid sitt hufvud högt, men i dag bar han det högre än någonsin. Det låg något upphöjdt i hans min, något frånvarande i hans blick, som borde ha upplyst uppmärksamma iakttagare om, att i den kommunala uppsyningsmannens hufvud rörde sig tankar, för storartade att kunna klädas i ord. Så skred han förbi småkrämare och annat godt folk, som vördnadsfullt hälsade på honom, medan han endast besvarade deras hälsning med en åtbörd af handen. Och han stannade ej, förrän han kommit till den filialanstalt, där fru Mann uppfostrade fattiga barn med kommunal ömhet.

»Anfäkta den uppsyningsmannen», sade fru Mann, då hon hörde hans välbekanta, otåliga ryckning i trädgårdsgrinden, »är han inte ute så här tidigt på morgonen! — Nej, hvad ser jag, herr Bumble, är det ni?! Så roligt, att ni kom! Var så god och stig in, herr Bumble, var så god!»

[ 84 ]De första orden voro ställda till tjänstflickan, hänryckningsutbrotten däremot riktade hon till herr Bumble, i det hon artigt och vördnadsfullt öppnade trädgårdsgrinden och förde honom in i huset.

»God morgon fru Mann», svarade han och sjönk med värdighet ner i en länstol. »En kommunal ämbetsman dansar inte alltid på rosor. Det kommunala lifvet», fortfor han och trummade på bordet med käppen, »är fullt af mödor, bekymmer och ansträngningar. Men när man nu en gång är en offentlig person, måste man finna sig i att vara föremål för en hop trakasserier.»

Fru Mann förstod inte riktigt, hvad uppsyningsmannen menade, hvarför hon inskränkte sig till att lyfta upp händerna mot himlen, antaga en medlidsam min och sucka.

»Ja, fru Mann, ni kan gärna sucka!» förklarade herr Bumble och kväfde ett själfbelåtet leende genom att sända den trekantiga hatten ett strängt ögonkast. »Jag skall resa till London!»

»Hvad säger ni, herr Bumble!» utbrast frun och studsade.

»Till London, fru Mann!» upprepade den orubblige uppsyningsmannen. »Med diligensen. Jag och två fattighjon, fru Mann. Det förestår en rättegång rörande ett fattigunderhåll, och direktionen har utvalt mig — mig, fru Mann, till att afgöra saken tillsammans med öfverheten där inne. Det skulle förvåna mig mycket», tillade han och rätade upp sig i stolen, »om inte öfverheten där inne kommer att råka illa ut, då den får att göra med mig

»Ni får inte vara för sträng mot dem, herr Bumble!» bad fru Mann inställsamt.

»Det är deras egen skuld», svarade Bumble. »Om öfverheten där inne får det hetare om öronen än den kanske hade tänkt, så har den endast sig själf att tacka för det.»

Det låg så mycken hänsynslös bestämdhet i herr Bumbles hotande ton, att frun tycktes bli alldeles slagen med häpnad. Slutligen sade hon: »Far ni med diligensen, herr Bumble? Jag trodde, att fattighjonen alltid brukade forslas i forvagnar.»

»Nej, det är bara när de äro sjuka och det regnar, då låta vi dem åka i öppen vagn, så att de inte skola förkyla sig. De här två tar den nya diligensen med sig för billigt pris. De äro bägge mycket klena, och det blir billigare för oss att föra dem härifrån än att begrafva dem... ha ha ha!»

Då herr Bumble skrattat en liten stund, föll hans blick ånyo på den trekantiga hatten, och han blef åter allvarsam.

»Men vi glömma bort våra affärer, fru Mann. Här är er kommunala lön för månaden.»

Han tog fram några silfverslantar ur sin portmonnä, begärde och fick kvitto och frågade sedan huru det var med barnen.

»Ack, Gud välsigne de söta ungarne!» svarade frun. »De må så innerligt bra. D. v. s. utom de två, som dogo i förra veckan, och så lille Dick.»

[ 85 ]»Är han inte bättre än?» frågade Bumble förtrytsamt. »Det är då en riktigt vanartig och illasinnad kommunal pojke! Hvar är han?»

Efter något letande fick man fatt på Dick, och sedan man spolat hans ansikte vid pumpen och torkat det på fru Manns förkläde, fördes han inför herr Bumble. Han var blek och mager, kinderna infallna, ögonen stora och klara.

»Hvad fattas dig, du kommunala Dick?» frågade herr Bumble skämtsamt.

»Ingenting», svarade gossen med matt röst. »Jag ville bara så gärna...»

»Hvadfalls?» afbröt fru Mann. »Du ämnar väl inte säga, att du verkligen behöfver något? Å, du lilla slyngel...»

»Tyst, fru Mann, tyst!» sade Bumble och lyfte sin hand med myndig min. »Hvad var det du ville?»

»Jag ville så gärna», stammade barnet, »att någon, som kan skrifva, skulle teckna upp några ord åt mig på en bit papper och skicka det till Oliver Twist, då jag är död. Det skulle stå, att jag ofta har gråtit, då jag har tänkt på, att han har måst irra omkring under mörka nätter utan huld och skydd. Och så ville jag berätta för honom, att jag är glad öfver att få dö, medan jag är liten, ty om jag hade lefvat tills jag blef stor, skulle kanske min lilla syster, som är i himlen, ha glömt mig eller blifvit olik mig, och det skulle vara så mycket roligare, om vi finge vara tillsammans där som barn.»

Herr Bumble mönstrade den lille Dick från topp till tå med obeskriflig förvåning och vände sig sedan till fru Mann. »Där ha vi det igen!» sade han. »Den nedrige Oliver har fördärfvat alla barnen. Det måste anmälas för direktionen. För ut honom, fru Mann! Jag tål inte se honom.»

Dick fördes genast ut och spärrades in i kolkällaren, och herr Bumble gick hem för att göra förberedelser till sin resa.

Klockan sex följande morgon tog herr Bumble en rund hatt i stället för den trekantiga, insvepte sin person i en blå kappa med krage, intog en af diligensens ytterplatser tillsammans med de båda fattighjonen. I deras sällskap anlände han lyckligt och väl till London utan att ha utstått andra obehag under vägen än att de förhärdade fattighjonen envisats att huttra och klaga öfver kölden på ett sätt, som kom herr Bumble att hacka tänderna och känna sig ruskig, trots den tjocka kappan.

Sedan han skaffat dessa illasinnade personer husrum för natten, begaf han sig till gästgifvaregården och intog en anspråkslös middag bestående af stek med ostronsås och porter. Därefter satte han sin genevertoddy på kakelugnen, flyttade sig närmare elden, försjönk i moraliska betraktelser öfver mänsklighetens tilltagande böjelse för att vara missnöjd med sin lott och grep sig sedan an med att läsa tidningen i lugn och ro.

[ 86 ]Det första han fick se var följande kungörelse:

»Fem punds vedergällning.

Som en liten gosse vid namn Oliver Twist sistlidne torsdags afton aflägsnat sig eller blifvit lockad från sitt hem i Pentonville och ej sedan har afhörts, utlofvas ofvannämnda summa till den, som meddelar sådana upplysningar, att de leda till återfinnandet af nämnda Oliver Twist eller att man erhåller närmare besked om hans förflutna lif.»

Därefter följde en noggrann beskrifning på Olivers utseende, klädsel och försvinnande samt herr Brownlows fullständiga namn och adress.


Herr Bumble blef visad in i det lilla arbetsrummet, där herr Brownlow och hans vän Grimwig sutto med karaffin och glas framför sig på bordet.

Herr Bumble blef visad in i det lilla arbetsrummet, där herr Brownlow och hans vän Grimwig sutto med karaffin och glas framför sig på bordet. (Sid. 87.)


Bumble spärrade upp ögonen, läste uppmärksamt igenom kungörelsen tre gånger och var knappa fem minuter därefter på väg till Pentonville. I sin ifver hade han till och med glömt genevertoddyn.

»Är herr Brownlow hemma?» frågade han tjänstflickan, som öppnade.

Pigan gaf det icke ovanliga, något undvikande svaret: »Jag vet inte... hvem får jag hälsa ifrån?» Men knappast hade Bumble till förklaring på sitt ärende nämnt Olivers namn, förr än fru Bedwin, som hade stått och lyssnat med salsdörren på glänt, kom utrusande i farstun.

[ 87 ]»Stig in, stig in», sade hon och grät af sinnesrörelse. »Jag visste nog, att vi skulle få höra af den lille stackaren. Gud välsigne honom! Det är ju det jag hela tiden sagt!»

Pigan kom tillbaka och visade herr Bumble in i det lilla arbetsrummet, där herr Brownlow och hans vän Grimwig sutto med karaffin och glas framför sig på bordet. Herr Grimwig mönstrade skarpt den nykomne och utbrast plötsligt:

»En uppsyningsman vid ett fattighus... eller också vill jag äta upp mitt eget hufvud!»

»Seså, afbryt oss inte nu», bad herr Brownlow. »Var god och sitt ner, min herre.»

Herr Bumble satte sig, litet häpen öfver herr Grimwigs löjliga beteende. Herr Brownlow flyttade lampan litet, så att han bättre kunde se sin gäst, och frågade litet otåligt: »Ni kommer alltså med anledning af min kungörelse?»

»Och ni är uppsyningsman, inte sant?» inföll herr Grimwig.

»Ja, mina herrar, jag är kommunal uppsyningsman», svarade Bumble stolt.

Herr Brownlow skakade litet på hufvudet för att ålägga sin vän tystnad och fortfor: »Ni vet således hvar den stackars gossen är?»

»Nej, det vet jag inte», förklarade herr Bumble.

»Inte det? Men hvad vet ni då? Säg ut, min herre, om ni har något att meddela. Hvad vet ni?»

»Ni vet kanske ingenting godt om honom?» frågade herr Grimwig spefullt, sedan han noga granskat uppsyningsmannens ansikte.

Herr Bumble rynkade majestätiskt sin panna, lade hatten ifrån sig, knäppte upp sin kappa, böjde djupsinnigt på hufvudet och började slutligen berätta. Meddelad med hans egna ord, skulle historien förefalla något lång, ty han behöfde tjugu minuter för att berätta den. Det hufvudsakliga innehållet var, att Oliver var ett hittebarn, född af usla och lastbara föräldrar, att han alltifrån födelsen hade varit lömsk och ondskefull, att han hade slutat sin korta vistelse i sin födelsestad med ett lumpet och blodtörstigt anfall på en oskyldig kamrat och att han därpå nattetid hade rymt från sin husbonde. Till bevis på, att Bumble själf var den person, han utgaf sig för, framlade han sina papper och afvaktade nu, med armarna korslagda öfver bröstet, herr Brownlows svar.

»Ja», sade den gamle herrn bedröfvad, då han hade sett igenom papperen, »det är tyvärr blott alltför riktigt!» Han utbetalade till Bumble den utlofvade belöningen. »Det är ej mycket för ert besvär, men jag skulle med glädje ha gifvit er tre gånger så mycket för mera gynnsamma upplysningar om gossen.»

Det är ej osannolikt, att om herr Bumble hade vetat detta litet förr, skulle han ha satt en helt annan färg på sin historia. Men nu var det tyvärr för sent. Han skakade alltså beklagande på hufvudet, stoppade de fem punden i fickan och aflägsnade sig.

[ 88 ]Herr Brownlow gick en stund af och an på golfvet. Han var tydligen så nedslagen öfver uppsyningsmannens berättelse, att till och med herr Grimwig ej nändes plåga honom. Plötsligt stannade han och ringde. Hushållerskan kom in.

»Fru Bedwin», sade han, »gossen — Oliver — var en slyngel!»

»Det är inte möjligt... det är inte möjligt», svarade hon energiskt.

»Så är det, säger jag!» svarade herr Brownlow skarpt. »Vi ha fått upplysningar om honom alltifrån hans födelse; han har varit en genompiskad liten slyngel i hela sitt lif.»

»Det får ni mig aldrig att tro», sade fru Bedwin. »Jag förstår mig på barn och har gjort det i öfver fyrtio år. Men folk, som inte kunna säga det samma om sig själfva, borde aldrig tala om barn; det är min tanke om saken.»

Detta skulle vara en pik åt herr Grimwig, som var ungkarl. Då det emellertid ej aflockade herr Grimwig något annat svar än ett hånleende, skakade fru Bedwin på hufvudet och slätade på sitt förkläde som inledning till ett nytt tal, då hon förekoms af herr Brownlow.

»Tyst!» sade den gamle herrn och låtsade, som om han blef ond. »Jag vill aldrig mera höra den gossens namn nämnas, det var därför jag ringde... för att säga er det. Har ni förstått mig: aldrig, inte under några förevändningar! Nu kan ni gå, fru Bedwin.»

Den natten var det bedröfvelse i herr Brownlows hus. Oliver blef tung om hjärtat, så ofta han tänkte på sina kära, snälla vänner, men om han anat, hvad de nu fått veta, skulle hans hjärta ha brustit.