Oliver Twist/19
| ← KAP. 18 |
|
KAP. 20 → |
KAP. 19.
En viktig plan.
En råkall och blåsig kväll knäppte juden tätt igen sin öfverrock, slog upp kragen, så att den dolde hela den nedre delen af hans ansikte, och smög sig ut ur sin håla. Han stannade utanför, tills dörren blifvit tillbommad bakom honom och gossarnes steg ej längre kunde höras där inne. Sedan såg han sig försiktigt omkring, sneddade öfver till andra sidan och kilade bort så fort han kunde.
Stenläggningen var betäckt med djup smuts, en tjock dimma insvepte gatorna, regnet duggade ner och allting var vått och kallt, det var riktigt en natt för juden att vara ute i. Där han smög sig fram utmed husraderna, liknade han ett vidrigt kryp, som aflats af smutsen och mörkret och som nu krälade fram nattetid för att snoka upp något läckert afskräde åt sig.
Han gick genom många slingrande gator och kom slutligen in i en labyrint af smutsiga och öfverbefolkade gränder. Han tycktes emellertid vara för hemmastad här, för att han skulle ha svårt för att hitta vägen. Han gled hastigt genom gårdar och gångar och kom slutligen in i ett prång, som blott upplystes af en enda lykta i den bortersta ändan. Han knackade på en dörr, växlade halfhögt några ord med den, som öppnade, och gick sedan uppför en trappa. Då han tog i dörrvredet, morrade en hund innanför, och en manlig röst frågade, hvem det var.
»Det är bara jag, Bill, bara jag, min vän!» sade juden och stack in hufvudet genom dörren.
»Packa er in då!» sade Sikes. »Lägg dig, ditt dumma kräk. Känner du inte igen fan, för att han kommer i öfverrock?»
Hunden hade tydligen blifvit vilseledd af judens ytterplagg, ty sedan Fagin fått af sig öfverrocken, drog han sig tillbaka till sin vrå, och under vägen dit tillkännagaf han med en svag viftning på svansen, att han var så nöjd med besöket, som hans temperament öfver hufvud tillät honom att vara.
»Nå?» frågade Sikes.
»Ja, min vän... god afton, Nancy.»
Han uttalade denna sista hälsning litet förläget, som om han ej vore säker på, att den skulle bli väl emottagen. Saken var den, att han ej hade träffat sin unga väninna sedan den kvällen, då hon uppträdde till Olivers försvar. Men den unga damens uppförande skingrade hastigt alla betänkligheter. Hon tog ner fötterna från spiselstället, sköt sin stol åt sidan och bad Fagin flytta dit sin, ty det var kallt i kväll, inte tu tal om det.
»Låt honom få något att dricka, Nancy, men genast!» sade Sikes. »Man kan bli sjuk af att se det gamla kadavret skaka, som om han vore ett spöke, nyss uppstiget ur grafven.»
Nancy hämtade skyndsamt en flaska bränvin från ett skåp, där det stod en mängd flaskor af olika slag. Och Sikes slog i och bad juden dricka i botten.
»Nej, tack, Bill, jag behöfver inte så mycket», sade juden och satte ifrån sig glaset, sedan han läppjat på det.
»Är ni rädd, att vi ska få öfvertaget öfver er?» frågade Sikes och fixerade honom. Han grymtade hånfullt, tog glaset och slungade ut resten af dess innehåll i askan, som en inledande ceremoni till att åter fylla glaset för sin egen räkning, hvilket han också genast gjorde.
Medan han drack, såg juden sig omkring i rummet, icke af nyfikenhet, ty han hade varit där många gånger, men af sedvanlig misstänksamhet. Rummet såg helt torftigt ut, och det var endast skåpets innehåll, som antydde, att dess innehafvare var något annat än en vanlig arbetskarl. Af misstänkta föremål funnos endast ett par tunga knölpåkar borta i en vrå, och öfver kaminen hängde en »mankill».
»Seså», sade Sikes och smackade med tungan, »nu är jag klar. Fram nu med hvad ni har att säga.»
»Om villan i Chertsey, Bill, hvad?» sade juden halfhögt och ryckte sin stol närmare honom.
»Ja, hvad är det med den?»
»Å, ni vet mycket väl hvad jag menar, Bill», sade juden. »Inte sant, Nancy, han vet hvad jag menar?»
»Nej, det gör han inte», svarade Sikes vresigt, »eller också vill han inte veta det, hvilket kommer på ett ut. Tala ur skägget nu och nämn sakerna vid deras rätta namn! Sitt inte där och nicka och blinka och tala i gåtor, som om det inte vore ni, som hade hittat på det inbrottet! Hvad är meningen, för fan?»
»Tyst, Bill, tyst!» sade juden, som förgäfves sökt häjda hans utbrott af förbittring. »Någon kan höra oss, Bill, någon kan höra oss!»
»Ja, låt dem höra, hvad bryr jag mig om det?» Men som Sikes verkligen brydde sig om det, dämpade han vid närmare eftertanke rösten och blef lugnare.
»Nej, naturligtvis», sade juden inställsamt, »det var bara därför att jag alltid är så försiktig. Ja, Bill, det är alltså fråga om villan i Chertsey; när skall det ske, Bill, hvasa? Ett sådant silfver, å, ett sådant silfver!» Han gnuggade sina händer och höjde ögonbrynen i väntansfull hänryckning.
»Det blir inte alls af», svarade Sikes kallt.
»Hvafalls? Blir det inte af?» Juden sjönk tillbaka i stolen.
»Nej, åtminstone går det inte så lätt som vi hade tänkt.»
»Då har man inte heller gått till väga på rätta sättet», sade juden, blek af harm. »Säg inte mig det.»
»Jo, det säger jag», svarade Sikes. »Toby Crackit har smugit sig omkring villan i fjorton dagar, och han har inte fått någon af tjänstfolket att nappa.»
»Ni vill då väl inte inbilla mig», sade juden, som blef spakare, ju hetsigare den andre blef, »att ingen af de bägge tjänarne låter muta sig?»
»Jo, det är just det jag påstår, den gamla frun har haft dem i sin tjänst i tjugu år, och om ni också bjöd dem femhundra pund, vilja de inte vara med.»
»Ja, men fruntimmerna då, min käre vän, fruntimmerna! Kom ihåg, hurudana fruntimmer äro! ... inte ens den oemotståndlige Toby Crackit?»
»Nej, inte ens den oemotståndlige Toby. Han säger, att han har gått i löspolisonger och gul väst hela tiden han gått där nere och passat, men det hjälpte inte.»
Juden funderade ett ögonblick. »Han borde ha försökt med mustascher och militärbyxor», sade han sedan.
»Det försökte han också, men det hjälpte lika litet.»
Juden såg helt häpen ut vid denna underrättelse, satt och funderade litet, suckade sedan djupt och sade, att om Toby Crackits rapport var riktig, var det väl ingen annan råd än att uppge saken. »Men det är sorgligt, Bill, det är sorgligt, då man har gjort sig så säker!»
»Ja, visst är det sorgligt.»
Det blef en lång paus. Juden satt och grubblade, och hans ansikte fick småningom ett rent af sataniskt uttryck. Sikes sneglade på honom då och då. Men Nancy stirrade oafvändt in i elden, som om hon vore både döf och blind för allt hvad som föregick.
»Säg mig, Fagin», frågade Sikes plötsligt, »vore det inte värdt femtio gulingar extra, om det verkställdes lyckligt utifrån?»
Oliver låg i djup sömn på sitt hårda läger. (Sid. 99.)
»Jo visst!» svarade juden. »Jo visst, min vän!» Han räckte
fram handen med gnistrande ögon, och hvarje muskel i hans ansikte
skälfde af spänning.
»Nåväl», sade Sikes föraktfullt och stötte undan judens hand, »då kan det ske när ni vill. Toby och jag klättrade öfver trädgårdsmuren här om natten och undersökte fönsterluckorna och dörrarna. De bomma igen den där villan om natten, som om den vore ett fängelse, men det finns i alla fall ett ställe, där man ganska lätt kan bryta sig in.»
»Hvar är det? Hvar är det, Bill?» frågade juden ifrigt, med framsträckt hals; ögonen voro nära att trilla ur hufvudet på honom.
»Jo», började Sikes, »då man går öfver gräsplanen...» Men i det samma såg Nancy upp, och nästan utan att röra på hufvudet gjorde hon Bill uppmärksam på judens ansikte. »Hm... det kan göra er det samma, hvar stället är. Jag vet nog, att ni inte kan verkställa det utan oss, men... det är ändå bäst att vara försiktig, då man har med er att göra.»
Juden bet sig i läppen. »Som ni vill, min vän, som ni vill!» mumlade han. »Behöfs ingen annan än ni och Toby?»
»Nej, bara en kofot och en pojke. Det första ha både Toby och jag, men en pojke måste ni skaffa oss.»
»En pojke?» frågade juden. »Det är således en dörrspegel, som skall...»
»Det är det samma, hvad det är», afbröt Sikes honom. »Jag behöfver en pojke, och han måste vara spenslig. Hm», tillade han, »det är då också tusan, att Ned, sotarens pojke, är borta! Fadern höll honom med flit smal, och han hyrde ut honom billigt. Men så blef ju fadern knipen, och det där sällskapet för vanvårdade barn kom och tog gossen bort från yrket, som han ändå försörjde sig på, och satte honom till att lära sig läsa och skrifva och ämnar visst göra honom till handtverkare. Ja, så bära de sig åt», brummade han, allt mer och mer förargad vid tanken på den orätt han hade lidit, »så bära de sig åt! Och om de hade pengar (som de, gudskelof, inte ha), funnes det om ett par år inte en enda pojke kvar inom facket.»
»Nej, det är visst och sant», instämde juden, som hade suttit i sina egna tankar och endast hade uppfattat hans allra sista ord. »Hör på, Bill!»
»Nå?»
Juden gjorde en rörelse med hufvudet åt Nancy, som fortfarande satt och stirrade in i elden. Sikes gjorde en vresig axelryckning, som skulle betyda, att han ansåg det alldeles onödigt att aflägsna henne. Men han rättade sig dock efter juden och bad Nancy gå ner och hämta en mugg öl.
»Du behöfver inte öl», sade hon och lade helt lugnt armarna i kors öfver bröstet.
»Jo, det gör jag.»
»Prat!» svarade hon kallblodigt. »Gå på ni, Fagin! Jag vet, hvad han vill säga, Bill, han behöfver inte genera sig för mig.»
Sikes såg förvånad än på den ene, än på den andra. »Ja, bry er inte om jäntan, Fagin!» sade han sedan. »Ni har väl känt henne tillräckligt länge för att veta att man kan lita på henne.»
»Nej, min vän, naturligtvis, det vet jag mycket väl», sade juden. »Men kanske hon skulle bli bångstyrig liksom härom kvällen.»
Nancy brast i ett skallande skratt, tömde ett glas brännvin, skakade på hufvudet och gaf ifrån sig åtskilliga utrop: »Kläm sta’ nu!... Var inte lissen!» Det tycktes lugna bägge parterna. »Seså, Fagin!» sade hon slutligen. »Tala nu med Bill om Oliver!»
»Du är ett slughufvud», sade juden och klappade henne på axeln. »Ja — he he he! — jag tänkte mycket riktigt på Oliver! det skulle just vara en pojke för er, Bill.»
»Hm?» Bill drog på det. »Ja, växten vore lämplig...»
»Tag honom, Bill!» sade Nancy. »Han är kanske inte så slipad som de andra, men till att öppna en dörr kan han ju alltid användas.»
»Och han lyder er, Bill!» sade juden. »Bara ni först skrämmer honom duktigt.»
»Skrämmer?» upprepade Sikes. »Jag skrämmer honom inte på narri, det kan ni lita på. Om han krånglar sedan vi väl satt oss i gång, så håller jag ett pund mot en penny, att ni aldrig återser honom lefvande, Fagin! Det måste ni ha klart för er innan ni låter mig få honom, förstår ni.» Och Sikes svängde hotande med ett tungt bräckjärn, som han hade tagit fram under sängen.
»Jag har tänkt på alltsammans», sade juden bestämdt. »Jag har haft ögonen på honom, må ni tro... skarpt. Bara han en gång känner, att han är en af oss, att han är en tjuf, så ha vi honom fast... för hela lifvet! He he he! Det kunde aldrig ha burit bättre till.» Juden drog ner hufvudet mellan axlarna och lade armarna i kors öfver bröstet, som om han i glädjen velat omfamna sig själf.
»Hör nu», sade Sikes misstroget, »hvarför gör ni er så mycket besvär med den där mesen? Ni kan ju få hundra så visst som en, om ni vill.»
»Därför att de andra inte kunna vara mig till någon nytta», svarade juden litet förlägen. »Bli de fast, så röja deras ansikten dem strax. Om man däremot tar Oliver på rätta sättet, så kan han komma att gå långt. Dessutom (juden hade nu återfått sin själfbehärskning) har han oss i sina klor, om han bara kunde rymma ifrån oss; därför måste han hålla sig till oss. Om han bara en enda gång har varit med om arbetet, så har jag makt öfver honom. Det är också mycket bättre än om man skulle bli tvungen att röja den stackaren ur vägen... det vore farligt och dessutom en verklig förlust.»
»När skall det ske?» frågade Nancy, för att hindra Sikes att uttrycka sin förargelse öfver Fagins hycklade känslosamhet.
»Ja, mycket sant, när skall det ske, Bill?» sade juden.
»Jag kom öfverens med Toby», svarade Sikes vresigt, »att om han inte hörde något af mig skulle det ske i öfvermorgon natt.»
»Har ni dragit försorg om sakernas bortförande?»
»Ja visst, alltsammans är ordnadt», inföll Sikes. »För hit pojken i morgon kväll. För resten håller ni munnen och lagar, att smältdegeln är i ordning; annat har ni inte att tänka på.»
Det talades nu fram och tillbaka om att Nancy skulle hämta Oliver följande kväll, ty, menade den slipade juden, henne skulle han helst följa, efter hon nyligen hade tagit honom i försvar. Sikes skulle därefter få behandla honom som han fann för godt, och Fagin skulle under inga förhållanden kunna kräfva ersättning för honom, så framt Sikes’ uppgifter rörande hvad som händt i allt väsentligt intygades och bekräftades af Toby Crackit. Sedan man kommit öfverens om detta, drack Sikes en ofantlig massa brännvin, allt under det han skrålade visstumpar, blandade med vilda förbannelser. Till sist ville han i ett anfall af yrkesmässig hänförelse nödvändigt förevisa sin låda med inbrottsverktyg, och han kom raglande med den. Men knappast hade han fått upp den och börjat förklara de olika verktygens användning och sinnrika konstruktion, förr än han ramlade omkull på golfvet, där han snart somnade.
Juden tog åter på sig öfverrocken. »God natt, Nancy!» sade han, och i det deras ögon möttes, fixerade han henne skarpt. Men flickan uthärdade stadigt hans blick. Då upprepade juden sitt god natt, sparkade till Sikes, medan hon vände ryggen till, och trefvade sig utför trappan.
»Den gamla historien!» mumlade han för sig själf under hemvägen. »Det värsta hos kvinnfolken är, att en småsak kan väcka upp hos dem känslor, som för längesedan äro döda. Men lyckligtvis blir det aldrig långvarigt!»
Då han kom hem, satt Räfven uppe och väntade tåligt på honom.
»Har Oliver gått till sängs? Jag måste tala med honom», var det första Fagin sade, medan de gingo utför kökstrappan.
»För flera timmar sedan», svarade Räfven och öppnade dörren. »Där ligger han.»
Oliver låg på sin hårda bädd på golfvet, försänkt i djup sömn. Han var så blek af oro och sorg och den kvafva luften i sitt fängelse, att han såg ut som ett lik: som när en ung, snöhvit själ nyss svingat sig upp till himlen och jordens orena luft ännu ej har hunnit andas på det stoft den lämnat.
»Inte nu», mumlade juden och vände sig bort, »i morgon, i morgon!»