Oliver Twist/3
| ← KAP. 2 |
|
KAP. 4 → |
KAP. 3.
Oliver är nära att få en plats, som ej skulle ha varit någon sinekur.
En vecka satt Oliver inspärrad i det mörka, ensliga hål, som den högvisa och barmhärtiga direktionen hade anvisat honom. Det tycks vid första påseendet ej orimligt att antaga, att om han hyst vederbörlig vördnad för den spådom, som herrn i hvita västen uttalat, skulle han ha bundit en snibb af sin näsduk om en krok i väggen och sig själf i den andra. Men det var för det första det hindret, att som näsdukar obetingadt måste anses som öfverflödsartiklar, hade de genom högtidligt direktionsbeslut blifvit för alltid aflägsnade från fattighjonens näsor. Dessutom var ju Oliver ännu så ung och barnslig. Han inskränkte sig till att gråta dagen i ända, och då den långa natten kom, höll han sina små händer för ögonen, liksom för att utestänga mörkret, och kröp ihop i en vrå och försökte sofva. För öfrigt skall man icke tro, att det nekades honom sådana välgärningar som motion och sällskap och religiös tröst. Hvarje morgon i den sköna friska vinterkylan tilläts det honom att tvätta sig vid pumpen på gården under tillsyn af herr Bumble, som genom flitigt användande af sitt spanska rör hindrade honom från att förkyla sig. Hvar annan kväll kördes han in i matsalen till de andra gossarne och fick sig där i deras åsyn ett grundligt kok stryk, de andra till ett afskräckande exempel. Och hvad slutligen den religiösa trösten beträffade, så tilläts det honom hvarje afton, äfven inne i matrummet, att hugsvala sin själ med gossarnes gemensamma bön, hvari det nu enligt direktionens befallning var inryckt en mening, som anropade Vår Herre om, att ingen af dem måtte bli så syndig som Oliver Twist, hvilken för visso var ett djäfvulens barn.
Medan Oliver befann sig i denna trefliga belägenhet, hände det sig en morgon, att skorstensfejaren herr Gamfield kom körande nedåt gatan, fördjupad i pinsamma grubblerier på någon utväg att kunna betala ett innestående belopp af hyran, för hvilket värden ansatt honom hårdt. Då fick han se anslaget på porten. Ptro! sade han till åsnan. Åsnan var emellertid också tankfull, hon funderade antagligen på, om det var meningen, att hon skulle bli trakterad med några kålblad, sedan hon blifvit af med de båda säckarna, hvarmed den lilla kärran var lastad. Utan att ge akt på kommandot, trippade hon alltså vidare. Då brummade herr Gamfield en ed mellan tänderna, sprang efter henne och gaf henne ett slag i hufvudet, som oundvikligen skulle ha spräckt hvarje annan skalle än en åsnas. Dessutom ryckte han henne med betslet våldsamt i käken för att påminna henne om, att hon ej var sin egen herre. Sedan han på det sättet lyckats hejda henne, gaf han henne ännu ett slag i hufvudet, bara för att bedöfva henne litet, tills han kom tillbaka, och gick sedan och läste igenom anslaget. Herrn i hvita västen stod händelsevis utanför porten med händerna på ryggen. Han hade iakttagit den lilla osämjan mellan sotaren och hans åsna, och nu smålog han, ty han insåg, att just sotaren måste vara den rätte läromästaren för en Oliver Twist. Äfven skorstensfejaren smålog, då han hade läst anslaget, ty fem pund var just den summa han behöfde, och hvad Oliver angår, som skulle följa med, så kände han tillräckligt väl till fattighusets matsedel för att veta, att gossar därifrån passade förträffligt för de smala skorstenspiporna.
»Om direktionen vill låta den där pojken lära sig ett lätt och trefligt yrke», sade han, »så är jag villig att ta honom.»
»Stig in», sade herrn i hvita västen. Sotaren gaf sin åsna ännu ett slag i hufvudet och ett ryck i betslet, för att påminna henne om, att hon inte skulle springa sin väg, medan han var borta, och så följde han herrn i hvita västen in i direktionsrummet.
»Det är ett snuskigt yrke», anmärkte herr Limbkins, då Gamfield åter hade framställt sin önskan. Och en annan herre tillade, att sotarlärlingar då och då blefvo kväfda i skorstenspiporna.
»Ja», förklarade herr Gamfield, »då är det för att man har fuktat halmen, innan man tänder på den under skorstenen, för att få ner pojkarne igen. Det blir bara rök och ingen eld, och röken tjänar inte till ett dugg, då man vill ha ner en pojke, för den gör honom bara sömnig, och sofva, det är just hvad de helst vill. Pojkar ä’ vådligt obstinata och mycket lata af sig, ser herrarne, och ingenting är så bra som en duktigt het låga, om man vill ha ner dem i en handvändning. Det är också det mest människoälskande, ser herrarne, för om en så’n där pojke har blifvit fastsittande i skorstenspipan, så gör han nog hvad han kan för att slippa lös, då han märker, att fötterna bli svedda.»
Herrn i hvita västen tycktes ha mycket roligt åt denna förklaring, men en blick från ordföranden, herr Limbkins, hejdade hans munterhet. Sedan hviskade direktionen ifrigt tillsammans en liten stund, hvarefter den åter satte sig värdigt till rätta, och ordföranden sade till sotaren:
»Vi ha nu öfvervägt ert anbud, men det tilltalar oss inte.»
»Nej, inte alls», sade herrn i hvita västen.
Herr Gamfield hade hört, att folk beskyllde honom för sådana små oegentligheter som att ha slagit ihjäl tre fyra af sina lärgossar, och det föll honom in, att direktionen kanske af en obegriplig nyck hade fått för sig, att denna omständighet, som ju alls inte hörde hit, också borde tas i betraktande. Det var visserligen inte alls likt direktionen att ta hänsyn till sådant. Men han var i alla fall inte angelägen, att det skulle röras i de där historierna, han tummade därför sin mössa och gick långsamt bort från bordet.
»Herrarne vill alltså inte låta mig få pojken?» sade herr Gamfield, då han stannade nere vid dörren.
»Utmärkta villkor, herr Sowerberry,» sade herr Bumble och trummade med ändan af sin käpp på plakatet. (Sid. 21.)
»Nej», svarade herr Limbkins, »det är ett alldeles för snuskigt
yrke. Och därför tycker vi, att ni borde ta honom för billigare pris
än det vi ha utlofvat.»
Herr Gamfield klarnade upp, var med ett par raska steg framme vid bordet igen och sade:
»Hvad vill ni ge då? Seså, var nu inte för snåla mot en fattig karl. Hvad vill ni ge?»
»Vi tycka, att tre pund kan vara nog.»
»Ska vi säga fyra?» föreslog Gamfield. »Så ä’ ni af med honom en gång för alla. Nå?»
»Inte en penny mer än tre pund», sade ordföranden bestämdt.
»Herrarne ä’ då förskräckligt hårda emot mig», sade Gamfield i tveksam ton.
»Å prat», sade herrn i hvita västen. »Det vore en god affär för er, om ni också toge honom utan betalning. Det är just en pojke för er. Kosten för honom behöfver inte bli särdeles ruinerande för er, ty han är van vid klen kost från födelsen... ha ha ha!»
Herr Gamfield kastade en illparig blick på ansiktena rundt omkring bordet, och då han såg, att de smålogo allesamman, narrades han äfven själf att dra på munnen. Affären gjordes upp, och man meddelade herr Bumble, att Oliver Twist och det nu uppsatta kontraktet skulle samma dag föras till fredsdomaren, som skulle godkänna och underskrifva det senare.
Följaktligen blef lille Oliver till sin stora förvåning utsläppt ur arresten och fick befallning att ta på sig en ren skjorta. Och knappast hade han utfört denna ovanliga gymnastiska öfning, förr än herr Bumble egenhändigt bragte honom en skål hafresoppa och en söndagsranson bröd. Vid åsynen häraf började Oliver jämmerligen gråta, ty icke utan skäl antog han, att direktionen måtte beslutat sig för att slakta honom för ett eller annat nyttigt ändamål, annars hade den väl inte börjat göda honom på detta sätt.
»Gråt nu inte dina ögon röda, Oliver, utan ät upp din mat och var tacksam!» förmanade herr Bumble honom i högtidlig ton. »Du skall sättas i lära, förstår du. De här snälla herrarne, som allesammans äro dig i fars ställe, Oliver, efter du själf inte har någon far eller några föräldrar, ska’ sätta dig i lära, så att du kan bli något här i världen och så att det kan bli karl af dig, fastän det kostar kommunen inte mindre än tre och ett halft pund... tänk, tre och ett halft pund, sjuttio shillings! Ett hundra fyrtio sexpenceslantar! — Och det för en vanartig fader- och moderlös pojke, som ingen bryr sig om.»
Herr Bumble gjorde ett uppehåll för att hämta andan, sedan han med tordönsröst hade dundrat fram detta tal. Tårarna runno utefter den stackars gossens kinder. »Seså, Oliver», tillade herr Bumble litet mindre pompöst, ty det smickrade hans fåfänga, att hans vältalighet hade gjort intryck, »seså, Oliver, torka ögonen på tröjärmen och gråt inte i hafresoppan, det är alldeles onödigt.» Och det hade han rätt i, ty det var sannerligen tillräckligt med vatten i den förut.
Under vägen till fredsdomaren inpräntade herr Bumble noga hos Oliver allt hvad han hade att göra. Han skulle se mycket glad och belåten ut, och om fredsdomaren frågade honom, om han ville i lära, skulle han svara, att det ville han förfärligt gärna. Dessa föreskrifter lofvade Oliver att åtlyda, så mycket mera som herr Bumble lät honom förstå, att om han inte lydde, skulle det bli annat af. Då de kommo till ort och ställe, blef han instängd i en liten kammare för sig själf. Slutligen stack herr Bumble in hufvudet genom dörren, denna gång utan trekantig hatt, och sade högt: »Kom nu, min lilla vän, kom nu!» Men medan han sade detta, gjorde han en barsk och hotande min och tillade i hviskande ton: »Kom ihåg, hvad jag har sagt dig, din rackarunge!»
Oliver stirrade med naiv förvåning på herr Bumble vid detta något motsägande tilltal. Redan i nästa ögonblick stod han emellertid inne i ett stort rum med ett bredt fönster, där det bakom ett skrank satt två gamla herrar med pudrade peruker; den ene läste i en tidning, den andre studerade ett dokument genom ett par hornbågade brillor. Utanför skranket stod på ena sidan herr Limbkins och på den andra herr Gamfield med delvis tvättadt ansikte.
»Jaså, det här är pojken?» sade den äldste af herrarne. »Och han har lust att bli sotare?»
»Det är just det han vurmar för», svarade Bumble och nöp förstulet Oliver i armen för att antyda, att han gjorde klokast i att ej säga emot. »Om han blef satt i hvilket annat yrke som helst, så kan man vara säker på, att han rymde genast.»
»Och det där är den mannen, som skall bli hans mästare?» fortsatte domaren. »Ni kommer att behandla honom väl och ge honom mat och uppfylla alla edra skyldigheter mot honom, inte sant?»
»När jag säger, att jag ämnar göra det, så gör jag det också», svarade herr Gamfield vresigt.
»Ni svarar litet ohöfligt, min vän, men ni ser ut att vara en hederlig, rättfram människa», sade den gamle herrn och vände brillorna mot den efter de tre och ett halft punden fikande skorstensfejaren, på hvars skurkaktiga drag grymheten satt sin prägel. Men domaren var halft blind och halft barn på nytt, så att man kunde ej skäligen begära, att han skulle se, hvad alla andra sågo.
»Det hoppas jag», sade herr Gamfield med en obehagligt skelande blick.
»Det tviflar jag inte på, min vän, det tviflar jag inte på», försäkrade domaren, som satte brillorna till rätta och såg sig om efter bläckhornet.
Detta ögonblick afgjorde Olivers öde. Om bläckhornet hade stått där den gamle herrn trodde att det stod, hade han doppat pennan och undertecknat papperet. Men eftersom det händelsevis stod midtför hans näsa, letade han med ögonen rundtomkring hela skranket efter det. Och då han så en gång kom att se upp, mötte hans blick den bleke och förskrämde Oliver Twist, som trots alla Bumbles varnande miner och nypningar stod och stirrade på sin blifvande mästares skurkaktiga ansikte med ett så omisskänligt uttryck af afsky och skräck, att ej ens en halfblind domare kunde ta miste på, hvad det betydde.
Den gamle herrn studsade, lade bort pennan och såg från Oliver till herr Limbkins, som tog sig en pris snus med en munter och obesvärad min. »Hör på, min gosse...» sade domaren och lutade sig fram öfver skranket.
Oliver ryckte till, och det var inte underligt, ty den gamle herrn hade talat i vänlig ton, och ovana ljud bruka framkalla förskräckelse. Gossen darrade häftigt och brast i gråt.
»Hör nu, Bumble, drag er undan litet», sade den andre domaren, i det han lade bort sin tidning och lutade sig fram med ett deltagande uttryck. »Tala nu om för oss, hur det är, min gosse; var inte rädd.»
Oliver föll på knä och knäppte ihop händerna och bad, att de skulle sätta in honom i det svarta hålet igen — och svälta honom — och prygla honom — eller slå ihjäl honom —, bara de inte satte honom i lära hos den där förskräckliga karlen.
»Nej», utbrast Bumble och lyfte både händer och ögon mot himlen med det högtidligaste patos, »många genompiskade och lögnaktiga fattighusungar har jag sett i mitt lif, men aldrig maken till dig, Oliver!»
»Håll munnen!» sade den andre domaren.
Bumble visste ej, om han hade hört rätt. »Ursäkta», sade han, »talade ers nåd verkligen till mig?»
»Ja. Håll munnen.»
Herr Bumble stod som förstenad. Att säga till en kommunal tjänsteman att han skall hålla munnen?! Man lefde på världens sista tid!
Den gamle herrn med hornbrillorna såg på sin kollega, och denne nickade betydelsefullt. »Vi neka att stadfästa detta kontrakt», sade den gamle herrn och sköt papperet ifrån sig.
»Jag hoppas», stammade herr Limbkins, »att öfverheten... bara på en lös utsago af en pojke... anser, att... direktionen har... burit sig klandervärdt åt...»
»Därom behöfver fredsdomaren ej uttala någon åsikt», svarade den andre domaren skarpt. »Tag nu med er gossen till fattighuset och behandla honom väl. Det tycks han behöfva.»
Samma afton förklarade herrn i hvita västen alldeles bestämdt, att Oliver icke allenast skulle bli hängd, utan också rådbråkad. Och följande morgon underrättades allmänheten ännu en gång om, att Oliver Twist var à prendre och att man betalade fem pund till den, som ville ta hand om honom.