Oliver Twist/47
| ← KAP. 46 |
|
KAP. 48 → |
KAP. 47.
Monks och Brownlow träffas.
Skymningen började inbryta, då herr Brownlow steg ur en droska och knackade sakta på sin farstudörr. Sedan dörren öppnats, stego ytterligare två män ur vagnen och togo emellan sig en tredje man, som de förde in i huset och uppför trappan. Denne tredje var Monks.
På tröskeln till det rum, som herr Brownlow hade anvisat dem, stannade Monks. Hans bägge handfasta följeslagare sågo frågande på den gamle herrn, som om de väntade vidare order.
»Ja, han vet ju besked», sade Brownlow. »Om han krånglar, om han rör så mycket som ett finger, ta ni honom med er till polisvaktkontoret och låta på mitt ansvar häkta honom som tjuf och bedragare. Besluta er nu!» tillade han, då Monks ännu tvekade. »Vill ni ha saken uppgjord i godo, så kom in och sätt er på den där stolen, som har väntat på er i två dagar. I annat fall är ni, så sant mig Gud hjälpe, ögonblickligen i polisens våld, och hvad straff ni då kommer att få, det vill jag för min del hälst inte tänka på.»
Monks ryckte på axlarna och gick in och satte sig på stolen. »Det är ett vackert beteende af min fars bäste vän!» sade han och tog af sig hatt och kappa.
Brownlow hade gifvit order, att dörren skulle stängas och att männen ej skulle komma in, förrän han ringde. »Ja», svarade han sedan, »det är just emedan jag är er fars äldste vän, som jag gärna vill skona er, Edward Leeford. Det är emedan min ungdoms förhoppningar och önskningar knyta sig till honom och hans sköna syster, som så tidigt gick hem till sin Gud och lämnade mig kvar här nere, ensam och öfvergifven; det är emedan er far, då ännu en gosse, knäböjde med mig vid hennes dödsbädd den där morgonen, som (om himlen ej hade bestämt det annorlunda) skulle ha gjort henne till min hustru; det är emedan jag var fäst vid honom, som jag, trots allt, vill försöka rädda hans son!»
»Ja, det låter ju mycket vackert», sade Monks efter en lång paus, hvarunder han suttit och gungat på stolen. »Men hvad vill ni mig?»
»Ni har en bror.»
»Jag är enda barnet», afbröt Monks honom, »det vet ni lika väl som jag.»
»Jag vet», fortfor Brownlow lugnt, »att ni är enda barnet af det olyckliga äktenskap, som den lumpnaste familjehögfärd tvingade er far att ingå som helt ung man. Och jag vet, hur eländigt det äktenskapet blef, hur köld och likgiltighet aflöstes af hat, vämjelse, förolämpningar, tills makarna slutligen skildes och sökte glömska, hvar för sig i nya omgifningar. För er mor lyckades det; på kontinenten gick hon snart upp i en hvirfvel af lättfärdiga nöjen. Men er far, som dock var tio år yngre än hon, led länge. Det dröjde, innan han fann tröst — men ni vet, att han fann den.»
Monks såg bort. »Nej!» sade han kort.
»Ni vet det. Det är nu en femton år sedan — ni var då endast elfva år, och er far var ännu blott trettioett. Då gjorde han bekantskap med en f. d. sjöofficer, hvars hustru dött ett halft år förut. Det var två döttrar, den ena en vacker nitton års flicka, den andra ett barn på två tre år.»
»Hvad angår detta mig?» frågade Monks.
Hr Brownlow låtsade ej om afbrottet. »Den gamle sjöofficeren och er far hade blifvit grannar. Bekantskapen öfvergick till förtroligt umgänge och vänskap. Er far var en rikt begåfvad människa, han liknade sin syster både till karaktär och utseende. Den gamle sjöofficeren höll innerligt af honom. Gifve Gud, att allt hade stannat därvid! Men dottern gjorde likaså. Innan ett år gått, var er far bunden vid henne med de heligaste band: han hade blifvit en oerfaren ung flickas första och enda brinnande kärlek.»
»Er historia är alldeles för lång», anmärkte Monks och flyttade sig oroligt på stolen.
»Ja», sade Brownlow, ty den är sann och sorglig, och det är endast lyckan, som är kort. — Nå, så dog ändtligen en af de rika släktingarne, för hvilkas skull er far uppoffrats, och han efterlämnade åt er far sitt universalmedel mot allt ondt — pengar. Er far måste resa till Rom, där släktingen dött; det var nödvändigt, att han själf kom dit. Knappast hade han anländt dit, förrän han angreps af en dödlig sjukdom. Och knappast fick er mor i Paris veta det, förrän hon tog er med sig och skyndade till hans dödsbädd. Dagen efter hennes ankomst dog er far — utan att ha gjort testamente. Hela förmögenheten tillföll alltså henne och er.»
Monks hade ej sett upp, men han höll andan och lyssnade i den största spänning. Nu rätade han upp sig på stolen, som om han känt sig lättare om hjärtat, och torkade sin brännande panna med näsduken.
Brownlow betraktade honom oafvändt. »Innan er far reste till Rom», sade han långsamt, »kom han upp till mig.»
»Det har jag aldrig hört talas om», anmärkte Monks i en ton, som skulle låta tviflande, men som snarare uttryckte obehaglig öfverraskning.
»Han kom och lämnade i min vård åtskilliga saker, däribland ett porträtt, som han målat af... den stackars unga flickan. Sorg och samvetskval hade gjort honom nästan till en skugga af sig själf; han talade förvirradt om olycka och skam, som han själf förorsakat, och han anförtrodde mig, att hur mycket han än skulle förlora därpå, ämnade han förvandla allt hvad han ägde till reda pengar, anslå en del af sitt arf åt er och er mor och sedan med återstoden af sin förmögenhet fly ur landet för alltid — jag förstod nog, att han ej ämnade fly ensam. Ja, ej ens till mig, hans dyra systers trolofvade, sade han mera; han lofvade blott, att han skulle skrifva om allt. Men det kom intet bref! Sedan, efter hans död, for jag ut till den trakt, som hade varit skådeplatsen för hans — synd. Familjen hade försvunnit för en vecka sedan, ingen visste hvart. Det fanns intet för mig att göra.»
Monks kunde ej återhålla ett triumferande leende.
Men herr Brownlow flyttade sin stol närmare hans, »Då emellertid er bror», fortfor han, »som ett stackars trasigt, försummadt barn fördes i min väg af en starkare hand och räddades af mig...»
»Huru?» utbrast Monks.
»Jo, af mig», upprepade Brownlow. »Jag kan höra, att er listige bundsförvant har förtegat mitt namn för er. Ja... då frapperades jag af likheten mellan honom och det porträtt, som er far hade anförtrott i min vård. Men så blef gossen stulen ifrån mig, som ni ju vet — nej, nej, låt mig slippa edra förnekanden — och det var mig inte möjligt att återfinna honom. Er mor var död, ni var den ende som kunde lösa gåtan åt mig. Man sade mig, att ni hade rest öfver till ert plantage i Västindien, för att undgå straffet för ert lastbara lif här i landet. Jag reste efter er. Men där berättade man åter att ni var i London och att ni umgicks med samma pack, som ni varit tillsammans med under slyngelåren. Förgäfves sökte jag efter er, först i dag har jag träffat er.»
»Nå, än sedan?» frågade Monks fräckt och reste sig. »Hvad är allt detta för dumheter ni bygger upp på en inbillad likhet mellan en gatunge och ett kludderi af en afliden? Ni vet ju inte ens, om ett barn blef följden af min fars... synd.»
»Nej», sade herr Brownlow och reste sig äfven, »jag visste det inte förr än för fjorton dagar sedan, men nu vet jag allt. Ni har en bror, och ni vet det. Det fanns efter er far ett testamente, som er mor förstörde, och ni vet det, ty ni har dragit fördel däraf! Det fanns bevis, länge undertryckta bevis, om er brors härkomst och släkt, och ni tillintetgjorde bevisen, enligt hvad ni efteråt berättade för er vidrige medbrottsling, juden! Ovärdige son, lögnare, usling! Hvarje ord ni växlade med den skurken är mig bekant, skuggor på väggen ha hört, hvad ni sade. Och nu till sist mordet på den stackars flickan, hvari ni är medskyldig, åtminstone moraliskt.»
Monks hade sjunkit ner på stolen igen. »Nej, nej», mumlade han, »om det vet jag intet! Jag ämnade just skaffa mig upplysningar om...»
»Inser ni, att alla edra hemligheter nu hålla på att komma i dagen? Vill ni alltså tala godvilligt? Vill ni tillstå i vittnens närvaro, hvad ni har gjort? Och stanna här, tills det har skett?»
»Nå... ja... om ni fordrar det!» sade Monks.
»Men ni skall göra ännu mera! Ni skall ge er bror upprättelse. Ni har ju inte glömt, hvad er fars testamente bestämde till hans förmån. Uppfyll de bestämmelserna — och bege er sedan i Guds namn hvart ni vill!»
Monks hade rest sig och gick oroligt af och an på golfvet. Hat och fruktan kämpade om öfvertaget inom honom, han grubblade på utvägar. Då rycktes dörren upp, och doktor Losberne kom inrusande: »De ha honom!» ropade han. »Han blir tagen i kväll!»
»Mördaren?» frågade Brownlow.
»Ja visst! Hans hund har fört dem på spåret. Nu är hans gömställe omringadt på alla håll, regeringen har utfäst en belöning af hundra pund för hans gripande!»
»Jag lägger till femtio!» sade Brownlow. »Men juden, hvad har det blifvit af honom?»
»Han är arresterad, eller också blir han det om ett ögonblick.»
Brownlow vände sig till Monks. »Nå», frågade han, »har ni bestämt er?»
»Ja. Vill ni då... låta bli att ange mig?»
»Det har jag lofvat er. Stanna här tills jag kommer tillbaka. Det är er enda räddning.»
Herr Brownlow och doktor Losberne lämnade rummet, hvars dörr åter låstes utifrån.
»Nå», hviskade doktor Losberne ifrigt. »Hvad har ni uträttat?»
»Mer än jag vågade hoppas. Omständigheterna ha kommit mig till hjälp. Skrif och bestäm sammankomsten till i öfvermorgon afton. Vi skola vara där ett par timmar förut, men vi måste ha tid att hvila ut, i synnerhet fröken Rose behöfver alla sina krafter. Å, mitt blod sjuder af begär att få hämnas den stackars mördade flickan. Hvart skall jag gå?»
»Först till polisvaktkontoret», svarade doktor Losberne. »Jag stannar här så länge.»
De tryckte hastigt hvarandras händer och skildes i nästan feberaktig spänning.