Om Askepilten som gick till Nordanvinden och kräfde mjölet igen
| ← Askepilten som åt i kapp med trollet |
|
Jungfru Maria som gudmor → |
7.
Om gossen som gick till Nordanvinden och kräfde mjölet igen.
Det var en gång en gammal qvinna som hade en
son, och som hon var mycket klen och skröplig, så skulle
gossen, sonen hennes, gå ut i matboden efter grötmjöl åt
henne till middag. Men då han steg ut på bodtrappan,
kom Nordanvinden rusande, tog mjölet ifrån honom och
for genom luften med det. Gossen gick in i boden efter
mera, men då han steg ut på trappan, kom Nordanvinden
åter rusande och tog mjölet ifrån honom, och på samma
sätt gick det äfven tredje gången. Då blef gossen arg;
han tyckte det var omenskligt att Nordanvinden skulle
fara så fram, och så tänkte han att han fick väl lof att
söka upp honom och kräfva igen mjölet.
Han gaf sig derföre utaf, men vägen var lång, och han gick och han gick, och så kom han ändtligen till Nordanvinden, ”God dag,” sade gossen, ”och tack för sist.” — ”God dag,” svarade Nordanvinden — han var grof i målföret — ”och tack för sist sjelf. Hvad vill du?” — ”Åh,” sade gossen, ”jag ville bara be dig om du vill vara så god och låta mig få igen mjölet, som du tog ifrån mig på matbodstrappan; ty litet ha vi, och när du far så fram och tar den smula vi ha, så blir det icke annat än svälta ihjäl.” — ”Jag har icke något mjöl,” sade Nordanvinden, ”men efter du är så i behof, skall du få en duk som skaffar dig allt hvad du kan önska, bara du säger: Duk, bred ut dig och duka upp alla slags kosteliga rätter!”
Det var gossen med om. Men som vägen var så lång, att han icke kunde hinna hem på dagen, gick han in till en gästgifvare på vägen, och då de som voro der skulle till att spisa qväll, lade han duken på ett bord, som stod i ett hörn, och sade: ”Duk, bred ut dig och duka upp alla slags kosteliga rätter!” Knappt hade han sagt det förrän duken gjorde så, och alla tyckte det var en herrlig sak; men ingen tyckte det bättre än gästgifvarns hustru. Det var icke mycket bråk med stekning och kokning, med dukning och inbärning och framsättning på det bordet, tänkte hon. Då det derföre led frampå natten, så att alla sofvo, tog hon gossens duk och lade en annan i stället, som var alldeles lik den han hade fått af Nordanvinden, men som icke kunde duka upp en hafrekaka en gång.
Då gossen vaknade, tog han duken sin och gick, och den dagen kom han hem till modren. ”Nu,” sade han, ”har jag varit hos Nordanvinden, — det var en hygglig karl, ty han gaf mig den här duken, och bara jag säger till den: Duk, bred ut dig och duka upp alla slags kosteliga rätter! så får jag all den mat jag kan önska mig.” — ”Ja, det vet jag visst,” sade modren, ”det tror jag icke förrän jag får se det.” Gossen skyndade sig att sätta fram ett bord, lade duken på det och sade: ”Duk, bred ut dig och duka upp alla slags kosteliga rätter!” men duken dukade icke upp en bit spisbröd en gång.
”Det blir ingen annan råd, än jag får gå till Nordanvinden igen då,” sade gossen och lade i väg. Fram på eftermiddagen andra dagen kom han dit der Nordanvinden bodde. ”God qväll,” sade gossen. ”God qväll,” svarade Nordanvinden. ”Jag vill ha rätt för mjölet du tog ifrån mig,” sade gossen, ”ty den duken du gaf mig dugde ingenting till.” — ”Jag har icke något mjöl,” sade Nordanvinden, ”men här har du en bock, som gör idel gulddukater, bara du säger: ”Min bock, gör pengar!” Det tyckte gossen bra om; men som det var så långt hem att han icke kunde hinna dit på dagen, så tog han åter nattqvarter hos gästgifvaren. Innan han begärde något, pröfvade han bocken, ty han ville se om det verkligen var sannt som Nordanvinden hade sagt, och det egde nog sin riktighet; men då gästgifvaren såg detta, tyckte han det var en skön bock, och då gossen väl hade somnat, så tog han en annan, som icke gjorde gulddukater, och satte i stället.
Morgonen derpå gick gossen derifrån, och då han kom hem till modren, sade han: ”Nordanvinden är en bra karl i alla fall; nu gaf han mig en bock som kan göra gulddukater, bara jag säger: Min bock, gör pengar!” — ”Det vet jag visst” sade modren, ”det är bara prat, och jag tror det icke förrän jag får se det.” — ”Min bock, gör pengar!” sade gossen; men det var icke pengar det som bocken gjorde. Han gick då igen till Nordanvinden och sade, att bocken dugde ingenting till, och att han ville ha rätt för mjölet. ”Ja, nu har jag icke något annat att ge dig,” sade Nordanvinden, ”än den gamla käppen som står der borta i vrån; men den är sådan, att när du säger: Min käpp, däng! så dänger den på, ända tills du säger: Min käpp, stilla!” — Då vägen hem åter var lång, så gick gossen in till gästgifvaren äfven den qvällen; men som han kunde ana huru det hade gått till med duken och bocken, så lade han sig genast på bänken och började snarka, låtsande som om han sof; men i detsamma som gästgifvaren skulle taga käppen, ropade gossen: ”Min käpp, däng!” Käppen till att dänga på gästgifvaren, så att han hoppade både öfver bord och bänkar och ropade och skrek: ”Ah, Herre Gud! åh, Herre Gud! låt käppen vara stilla, eljest slår den ihjäl mig; du skall få igen både duken och bocken.” Då gossen tyckte att gästgifvaren hade fått nog, sade han: ”Min käpp, stilla!” stoppade duken i fickan, tog käppen i handen, band ett tåg om hornen på bocken och gick hem med alltsammans. Det var en god betalning för mjölet!