Hoppa till innehållet

Jungfru Maria som gudmor (1868)

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Om Askepilten som gick till Nordanvinden och kräfde mjölet igen
Norska Folksagor och Äfventyr
av Peter Christen Asbjørnsen & Jørgen Moe
Översättare: Herman Hörner

Jungfru Maria som gudmor
De tre prinsessorna i Hvitlandet  →


[ 37 ]

8.

Jungfru Maria som gudmor.


Långt, långt borta i en stor skog bodde en gång ett fattigt par. Hustrun föll i barnsäng och födde ett barn, en vacker dotter; men som de voro fattiga, så visste de icke huru de skulle få barnet döpt. Mannen måste då en dag gå ut för att se till att få faddrar, som sjelfva kunde offra; han gick hela dagen, både till den ena och den andra, men alla sade de att de väl ville vara faddrar, men ingen tyckte sig ha råd att offra sjelf. Då han mot aftonen gick hem igen, mötte han en fager qvinna, som hade präktiga kläder och såg innerligt god och vänlig ut; hon tillbjöd sig att bära barnet till dopet, men sedan ville hon behålla det. Mannen svarade att han först måste fråga sin hustru, huru hon ville; men då han kom hem och omtalade det, sade hustrun bestämdt nej. Andra dagen gick mannen åter ut, men ingen ville vara fadder då de sjelfva skulle offra, och hur mycket han bad, så halp det icke. Då han mot aftonen åter gick hem, mötte han ånyo den fagra qvinnan, som såg så blid ut, och hon gjorde åter samma tillbud. Han omtalade äfven nu för hustrun hvad som hade händt honom, och [ 38 ]hon sade då, att om han icke heller den följande dagen kunde få faddrar åt barnet, så finge de väl låta qvinnan få det, efter hon såg så god och vänlig ut. Tredje dagen mannen gick ut fick han inte heller några faddrar, och då han på aftonen åter mötte den vänliga qvinnan, lofvade han att lemna henne barnet, om hon ville skaffa det dop och kristendom. Morgonen derpå kom hon derföre till stället der mannen bodde; hon hade med sig två män, tog barnet och reste till kyrkan med det, och der blef det döpt. Derpå tog hon det hem till sig, och der lefde den lilla flickan hos henne i flera år, och fostermodren var alltid god och vänlig emot henne.

Då flickan hade blifvit så stor att hon kunde tänka för sig sjelf, gjorde sig fostermodren i ordning att resa bort. ”Du får gå omkring i alla rummen, hvar som helst,” sade hon till flickan, ”blott icke i de tre rum jag nu visar dig.” Derpå reste hon. Men flickan kunde ändå icke låta bli att glänta litet på den ena kammardörren, och vips! så flög der en stjerna ut. Då fostermodren kom tillbaka, blef hon mycket bedröfvad öfver att stjernan hade flugit ut, och tillika blef hon ond på fosterdottern och hotade att jaga henne bort; men flickan gret och bad för sig, och så fick hon då lof att stanna qvar. Om en tid skulle fostermodren åter resa bort, och då förbjöd hon återigen flickan att gå in i de två kamrar der hon icke hade varit. Denna lofvade att taga sig till vara; men då hon hade gått en tid allena och tänkt och grubblat på hvad det väl kunde vara inne i den andra kammaren, så kunde hon icke hålla sig ifrån att glänta litet på dörren för att titta in, och vips! så flög månen ut. Då fostermodren kom tillbaka och såg att månen hade sluppit ut, blef hon mycket bedröfvad och sade till flickan, att nu kunde hon icke längre behålla henne hos sig, nu måste hon bort. Men flickan gret så [ 39 ]bittert och bad så vackert för sig, och så fick hon äfven den gången lof att få stanna qvar. Efter någon tid skulle fostermodren åter resa bort, och då lade hon flickan, som nu redan var halfvuxen, allvarligt på hjertat, att hon icke skulle försöka gå in i eller se in i den tredje kammaren. Men då fostermodren hade varit borta någon tid, och flickan länge hade gått ensam och haft tråkigt, tänkte hon: Nej, hur roligt det skulle vara att titta in litet i den tredje kammaren! Hon tänkte först, att hon ändå icke skulle göra det, för fostermodrens skull; men då begäret andra gången föll på henne, kunde hon icke motstå längre; hon tyckte att hon nödvändigt skulle och måste se in i kammaren, och hon gläntade aldrig så litet på dörren, och vips! så flög solen ut. Då fostermodren nu kom tillbaka och såg att solen hade flugit ut, blef hon innerligt bedröfvad och sade att nu kunde flickan omöjligt längre få stanna hos henne. Fosterdottren gret och bad ännu vackrare än förr, men det halp icke. ”Nej, nu måste jag straffa dig,” sade modren, ”men nu kan du få välja: antingen du vill blifva den allra vackraste qvinna och icke kunna tala, eller du vill bli den allra fulaste och kunna tala. Men bort ifrån mig måste du.” Flickan sade: ”Då vill jag helst bli vacker;” och vacker blef hon också, men från den stunden var hon stum.

Då hon hade kommit bort ifrån fostermodren, gick hon och vandrade genom en stor, stor skog, men hur länge hon gick, så blef der aldrig slut på den. Då det led mot qvällen, klef hon upp i ett högt träd, som stod alldeles öfver en källa, och satte sig att sofva der öfver natten. Nära derintill låg ett slott, och från det slottet kom tidigt på morgonen en tärna, som skulle hemta vatten ur källan, öfver hvilken flickan satt, till prinsens the. Tärnan såg det fagra ansigtet i källan och trodde att det var hon sjeif; då kastade hon bort vattenkrukan, sprang [ 40 ]hem igen, knyckte på nacken och sade: ”Är jag så fager, så är jag ock för god att gå och bära vatten.” En annan skulle då efter vatten, men det gick på samma sätt med henne; hon kom också tillbaka och sade, att hon var för vacker och för god att gå till källan efter vatten åt prinsen. Då gick prinsen sjelf, ty han hade lust att se huru detta hängde ihop. Då han kom till källan, fick han också se bilden, och straxt såg han upp; då blef han varse den fagra flickan som satt uppe i trädet. Han bad henne komma ned och tog henne hem med sig och ville ändteligen ha henne till sin drottning, förty hon var så vacker; men hans moder, som ännu lefde, ville icke. ”Hon kan icke tala,” sade hon, ”och det kan lätt vara en trollmenniska.” Men prinsen gaf sig icke förrän han fick henne.

När de hade lefvat tillsammans någon tid, blef hon fruktsam, och då hon skulle föda, lät prinsen sätta en stark vakt omkring henne; men i födslostunden somnade allesammans, och då hon hade födt, kom hennes fostermoder, skar barnet i lillfingret och smorde drottningen om munnen och på händerna med blodet och sade: ”Nu skall du bli lika så bedröfvad, som jag var då du hade släppt ut stjernan;” och så försvann hon med barnet. Då vakten vaknade, trodde den att drottningen hade ätit upp sitt eget barn, och den gamla drottningen ville att hon skulle brännas lefvande, men prinsen höll så hjertligt af henne, och han utverkade slutligen med sina böner att hon blef fri från straff; men det var med nätt nöd.

Andra gången den unga drottningen föll i barnsäng, sattes en dubbelt så stark vakt som förra gången. Men det gick alldeles på samma sätt då, blott med den skilnaden att fostermodren nu sade till henne: ”Nu skall du bli lika så bedröfvad, som jag var då du hade släppt ut månen.” Drottningen gret och bad — ty när fostermo[ 41 ]dren var der, så kunde hon tala — men det halp icke. Nu ville den gamla drottningen nödvändigt att hon skulle brännas, men prinsen lyckades dock äfven den gången bedja henne fri.

Då drottningen föll i sin tredje barnsäng, sattes en tredubbel vakt omkring henne, men det gick äfven nu alldeles som förut: fostermodren kom medan barnet sof, tog barnet och skar det i lillfingret och smorde drottningen om munnen med blodet; och så sade hon, att nu skulle drottningen blifva lika så bedröfvad, som hon sjelf hade varit då solen hade släppts ut. Nu kunde prinsen icke på något sätt få henne räddad; hon skulle och måste brännas. Men just som de ledde henne upp på bålet, fingo de se fostermodren som kom med alla tre barnen; två ledde hon vid handen, och det tredje bar hon på armen. Hon gick fram till den unga drottningen och sade: ”Här äro barnen dina; nu skall du få dem igen. Jag är Jungfru Maria, och så bedröfvad, som du nu har varit, var jag då du hade släppt ut solen, månen och stjernan. Nu har du lidit straff för hvad du gjorde, och från detta ögonblick skall du kunna tala igen.”

Hur glada drottningen och prinsen blefvo, kunna alla lätt tänka sig, men ingen kan säga det; de voro sedan alla lyckliga, och prinsens moder höll äfven af den unga drottningen från den stunden.