Om Bohemilla(?) denticulata Linrs. och Remopleurides microphthalmus Linrs. (Palæontologiska notiser)

←  Om apikaländan hos Endoceras. Tillägg

Palæontologiska notiser av Gerhard Holm 4. Om Bohemilla(?) denticulata Linrs. och Remopleurides microphthalmus Linrs.

Om skalspetsen hos Lituites  →

4. Om Bohemilla(?) denticulata Linrs. och Remopleurides microphthalmus Linrs.
Tafl. 8.

I en uppsats »On the validity of the family Bohemillidæ, Barrande», i junihäftet af tidskriften »The American Geologist» från förra året,^[1] har C. E. Beecher visat, att det af Barrande uppställda från alla andra Trilobit-slägten vidt skilda slägtet Bohemilla,^[2] för hvilket Barrande härigenom också såg sig nödsakad att grunda en särskild familj Bohemillidæ, ej kan ega bestånd. Slägtkaraktärerna bero nämligen på en misstydning af de tvenne i hög grad defekta exemplar, efter hvilka Barrande’s beskrifning af den enda arten Bohemilla stupenda Barr.^[3] är gjord. Beecher har företagit en noggrann undersökning af Barrande’s originalexemplar tafl. 14, fig. 30—31, hvilket numera förvaras i »Museum of Comparative Zoology» i Cambridge Mass. i Amerika. Det andra originalexemplaret, tafl. 14, fig. 32, är såsom varande endast en isolerad glabella härvidlag af ingen vigt. Beecher fann härvid, att hufvudexemplaret utgöres af hufvudets medelsköld jemte fragment af ögonen och rhachis af thorax, samt att det föremål, som af Barrande tydts såsom den fria kinden, långt ifrån att stå i något organiskt sammanhang med hufvudskölden, istället utgöres af ungefår ena hälften af det förskjutna pygidiets omböjda del (pygidiumduplikaturen). Hos originalexemplaret förefinnes äfven enligt Beecher ett fragment af den facetterade ögonytan i jemnbredd med bakkanten af glabella på båda sidor om denna, hvilket af Barrande förbisetts. Ögonen hafva alltså ej varit så korta, som Barrande’s figurer angifva, utan sträckt sig ända till hufvudets bakkant. På grund häraf samt genom thoraxledernas antal visar exemplaret den största öfverensstämmelse med en thoraxledernas pleuror beröfvad Aeglina. Af detta slägte förekomma äfven flertalet arter på fyndorten Bohemilla stupenda, hvilken derjemte är hufvudfyndorten för desamma.

Med anledning af denna uppsats, hvilken genom Beecher’s vänlighet för någon tid sedan kom mig till handa, har jag företagit en granskning af originalexemplaren af Bohemilla(?) denticulata, den enda art, som i Sverige, om ock med stor tvekan, af Linnarsson hänförts till slägtet Bohemilla,^[4] för att söka afgöra artens generiska ställning. De såsom Bohemilla(?) af Linnarsson beskrifna trilobit-fragmenten äro samlade af honom sjelf, samt tillhöra Sveriges Geologiska Undersöknings Museum. De ligga i tvenne stuffer med gemensam etikett af Linnarsson’s hand lydande: »Bohemilla denticulata Linrs. Jemtland vid landsvägsbron på gränsen mellan Sunne och Frösöns socknar.» Den ena stuffen (a) innehåller pygidiet i relief jemte det lilla vidhängande fragmentet af sista thoraxledens venstra pleura (fig. 4 hos Linnarsson), samt i pygidiets omedelbara närhet ett litet fragment af aftrycket af ett öga jemte en med detta sammanhörande kindtagg. Den andra stuffen (b) visar i aftryck de stora facetterade ögonen tillsammans med ett vid dessa fästadt, enligt Linnarsson »högst egendomligt och svårförklarligt bihang» (fig. 5 hos Linnarsson). Ögonfragmentet jemte taggen i den förra stuffen öfverensstämma fullständigt med samma af Linnarsson afbildade delar i den senare.

Pygidiet omnämnes af Linnarsson för första gången 1872 i en uppsats: »Anteckningar om den kambrisk-siluriska lagerserien i Jemtland»^[5] såsom »ett egendomligt formadt pygidium af en Trilobit, måhända tillhörande någon med Remopleurides beslägtad form», hvilket han jemte en »Diplograpsus» och en »Didymograpsus» funnit i en boll af svartaktig i skiffer inlagrad kalk vid gamla landsvägen mellan Sunne och Frösöns socknar.

I en senare, nyss ofvan anförd uppsats: »En egendomlig Trilobitfauna från Jemtland», tryckt 1875, beskrifves och afbildas samma pygidium under namnet Bohemilla(?) denticulata nov. sp. Beskrifningen är såsom alltid hos Linnarsson mycket noggrann och fullständig, men figuren är, tvärtemot hvad vanligen är fallet, ej rätt lyckad. Med ännu större tvekan hänför Linnarsson derstädes till Bohemilla och samma art de ofvan omnämnda aftrycken af ögonen jemte det från dessa utgående bihanget.

Den af mig nu utförda undersökningen har lemnat följande resultat. Hvad först och främst ögonen beträffar, så synes mig tolkningen af dessa erbjuda de minsta svårigheterna. Det »egendomliga bihanget» utgör med säkerhet en kindtagg, d. v. s. den fria kindens mycket starkt utdragna bakhörn. Ögonens egendomliga läge i förhållande till detta blir med ens lättfattligt genom påvisandet af, att exemplaret utgör ett aftryck af hufvudets undersida. Att nemligen så är förhållandet, framgår otvetydigt af följande. Den fåra hos aftrycket, naturligtvis motsvarande en upphöjd kantlist hos sjelfva föremålet, som hos exemplaret baktill och inåt begränsar hvartdera ögat samt utgör en tydlig fortsättning af kindtaggen, kan ej utgöra ögats begränsning inåt mot ögonloben. Ögonytan begränsas nemligen hos trilobiterna inåt alltid omedelbart af facialsuturen. Den ifrågavarande randlisten måste derföre tillhöra den fria kindens utanför ögat belägna del. Häraf i förening med ögonens läge i stenen följer, att dessa ursprungligen varit ställda vertikalt samt till och med vända något nedåt. Vid inbäddningen och sammanpressningen i slammet måste de i så fall intaga det läge, som de nu hafva på stenplattan, och ofvanifrån sedda komma att ses inifrån, samt framträda först sedan hufvudets öfversida bortskaffats. Ögonens hos exemplaret utåtvända kant utgör derföre, om också ganska starkt skadad, ögonens mot ögonloben vända, af facialsuturen begränsade inre rand. Det ej afbildade ögonfragmentet i samma stuff som pygidiet visar fullkomligt samma läge hos randlisten och samma förhållande till kindtaggen som hos det af Linnarsson afbildade exemplaret. Äfven här begränsar nemligen i stenen randlisten ögonytan baktill.

Vid en granskning af ögonens storlek och beskaffenhet i öfrigt hos samtliga hittills beskrifna trilobitslägten är det endast ett enda, nemligen Aeglina Barr., som erbjuder någon större likhet med de af Linnarsson såsom Bohemilla(?) denticulata beskrifna ögonen. Med full säkerhet synas mig dessa äfven på andra grunder, som skola utvecklas här nedan, tillhöra en Aeglina-art. Visserligen eger ingen hittills beskrifven art af detta slägte, så vidt bekant är, fria kinder med utdraget bakhörn, men hos samtliga är kindens utanför ögat belägna del, då den iakttagits, mycket smal och listformig samt liknande den hos Bohemilla(?) denticulata. Af figurerna att döma är emellertid hos flera af de beskrifna arterna den fria kindens utanför ögat liggande del okänd eller åtminstone ej tillräckligt känd för att med säkerhet afgöra bakhörnets form. Bakhörnens form är dessutom inom ett och samma slägte ej sällan ganska vexlande, i det en del arter hafva desamma mer eller mindre starkt utdragna, medan de hos andra eller hos hufvudmassan af arterna äro afrundade. Hufvudets bakhörn lemna derföre inga karakterer af generisk betydelse. Förekomsten af en kindtagg kan alltså ej utgöra något hinder för artens hänförande till slägtet Aeglina. För Aeglina tala deremot med bestämdhet ögonens storlek och form jemte de stora facetterna och dessas anordning, äfvensom att den fria kindens yttre del är reducerad till ett minimum, och utgöres endast af en smal randlist. Hos Aeglina intaga ögonen vidare i allmänhet ett vertikalt läge samt sträcka sig till och med stundom mer eller mindre långt in på hufvudets undersida. Så är t. ex. förhållandet hos Aeglina prisca Barr.,^[6] och i ännu högre grad hos Aeglina armata Barr.^[7] Hos den sistnämnda till och med sammansmälta ögonen framtill och intaga en ej obetydlig del af hufvudets undersida.^[8] Hos vissa Aeglina'-arter hafva ögonen derför just den ställning, som de såsom vi ofvan sett måste hafva haft hos nu förevarande djurform.

På grund af allt detta synes det mig kunna anses såsom säkert, att de af Linnarsson såsom Bohemilla(?) denticulata beskrifna ögonen jemte kindfragment tillhöra en Aeglina, hvilken väl, oaktadt den vid namngifningen af Linnarsson afsedda karaktären tillhör pygidiet, måste benämnas Aeglina denticulata (Linrs.).

Hvad åter angår det af Linnarsson beskrifna pygidiet, så har jag varit ganska tveksam om detsammas generiska plats. Något nytt exemplar har ej blifvit funnet, utan är man fortfarande inskränkt till Linnarsson's originalexemplar.^[9] För en samhörighet med Aeglina denticulata talar visserligen i någon mån det i pygidiets omedelbara närhet (i stuffen b) liggande, ofvan omtalade kindfragiuentet af denna, men å andra sidan åter liknar pygidiet ej detsamma hos någon mig bekant Aeglina-art, utan har en ganska olika byggnad. Så t. ex. är rhachis vida bredare i förhållande till sidoloberna, samt uppnår nästan pygidiets bakkant, medan den hos Aeglina är mycket kort. Proportionen mellan pygidiets och hufvudets storlek, beräknad efter ögonfragmentet, öfverensstämmer ej heller med storleksförhållandena hos Aeglina. Kindens läge intill pygidiet torde derföre bero på en tillfällighet, så mycket snarare som den ej intager ett normalt läge i förhållande till pygidiet, utan måste varit starkt förskjuten. Den utgör nemligen en vensterkind, men ligger något till höger om pygidiets medellinie. Det är derföre troligt, att pygidiet ej står i något sammanhang med de såsom Aeglina denticulata tolkade ögonen.

Vid granskning af öfriga vid samma horizont förekommande Trilobit-former, af hvilka endast delar af hufvudet hittills blifvit funna, synes mig slägtet Telephus vara den enda form, med hvilken en samhörighet är tänkbar.^[10] Det af Barrande beskrifna pygidiet af Telephus fractus Barr., den enda art, hos hvilken pygidiet är kändt, synes ej motsäga detta, om också olikheterna ej äro så obetydliga. Hos det af Barrande afbildade exemplaret^[11] saknas skalet och att sluta af figuren är duplikaturen blottad. Någon tand i utkanten vid framhörnen förekommer ej, förutsatt att framhörnen äro fullständiga, hvilket de, att döma af antydningar på figuren, möjligen ej äro.

I Ogygiaskiffern i Jemtland förekomma enligt Wiman^[12] båda de af Angelin från Reg. D i Norge uppställda Telephus-arterna, nemligen T. granulatus Ang.^[13] och T. bicuspis Ang.^[14] På i det följande anförda grunder är det emellertid sannolikt, att dessa äro att anse endast såsom former af en och samma art, för hvilken synes mig lämpligast, att namnet T. bicuspis användes, då alla mig bekanta exemplar mest likna figuren af denna. I de af v. Schmalensee för Sveriges Geologiska Undersöknings räkning redan 1884 i Jemtland gjorda insamlingarna finnes en serie af exemplar af hufvudets medelsköld af Telephus från Hara i Sunne socken. De flesta af dessa öfverensstämma närmast med Angelin's figur af T. bicuspis. De Jemtländska exemplaren äro emellertid försedda ej blott med de tvenne uqdåtriktade taggarna i hufvudets framkant, utan med tvenne starkare tuberkler eller taggar (hos alla exemplaren afbrutna vid basen) på främre delen af glabella, på samma sätt som hos figuren af T. granulatus hos Angelin, samt dertill med en bakåtriktad tagg på nackringen. Taggens storlek synes emellertid variera. Hos de öfriga åter äro pannan och de fasta kinderna något smalare. De påminna derföre mera om Angelin's figur af T. granulatus, men äfven hos dessa äro emellertid de tvenne tuberklerna eller taggarne på pannan samt taggen på nackringen utvecklade på samma sätt som hos de nyssnämnda af T. bicuspis. Skilnaden hos de Jemtländska exemplar, som jag haft tillfälle undersöka, är emellertid ej större, än att de måste anses såsom former af en och samma art.

I Riksmusei äldre samlingar, härstammande från Angelin's tid, förekommer ett exemplar af Telephus bicuspis från Norge. Det utgör sannolikt Angelin's originalexemplar. Nästan hela ena sidan är dold i bergarten och den fria delen saknar skal, men det är föröfrigt väl bibehållet. Nackringen har med full säkerhet egt en tagg, ty på samma ställe, der denna utgår hos de Jemtländska exemplaren, förekommer en brottyta af samma storlek och form som taggens genomskärning vid utgångspunkten hos dessa. Brottytan ligger i samma plan som nackringen föröfrigt och är derföre ganska svår att urskilja, samt förbises med säkerhet, om man ej vet, att en tagg bör förekomma. Detta måste vara orsaken, hvarföre taggen på nackringen ej finnes antydd på Angelin's figur af T. bicuspis. Deremot finnes hos det omnämnda exemplaret, på stenkärnan åtminstone, intet spår af de tvenne framåt- och uppåtriktade taggarna eller tuberklerna på pannans främre del, ehuru sådana såsom vi förut sett finnas hos de Jemtländska exemplaren, hvilka alltså i detta hänseende mera öfverensstämma med Angelin's figur af T. granulatus.^[15] Äfven nackringens och nackfårans form utgör ett mellanting mellan såsom den är framställd hos figurerna af T. bicuspis och T. granulatus.

Inom Ogygiaskifferns nivå skulle, om mina antaganden äro riktiga, alltså endast en enda Telephus-art T. bicuspis förekomma och det såsom Bohemilla(?) denticulata beskrifna pygidiet derföre sannolikt tillhöra denna.

---

Föranledd af ofvanstående undersökning kom jag äfven att närmare granska den af Linnarsson tillsammans med »Bohemilla(?) denticulata» under namnet Remopleurides microphthalmus beskrifna Trilobit-formen från samma horizont.^[16] Linnarsson hade endast funnit hufvudets medelsköld och på grund af dennas stora likhet med den hos Remopleurides hänförde han utan tvekan arten till detta slägte. Sedan Linnarsson's tid hafva emellertid i Jemtland af hr G. v. Schmalensee för Sveriges Geologiska Undersöknings räkning betydande insamlingar af fossil gjorts. Dessa samlingar komplettera i väsentlig mån de af Linnarsson gjorda fynden. Af hufvudets medelsköld af »R. microphthalmus» hafva flera exemplar tillkommit, men alla äro ungefär lika ofullständiga som Linnarsson's originalexemplar, samt sakna framkanten och delvis äfven bakkanten. Af synnerlig vigt för artens utredning är emellertid en kalkplatta etiketterad »Sunne socken, Önsved». På sin ena yta innehåller nemligen denna, förutom ett par glabellor, tvenne exemplar af den fria kinden samt ett pygidium, hvilka med full säkerhet tillhöra förevarande art. Af pygidiets form framgår med bestämdhet, att arten ej kan föras till Remopleurides, utan att den tillhör slägtet Dicellocephalus, och utgör en med Dicellocephalus serratus Ang. från Ceratopygekalken, samt den amerikanska D. finalis Walc.^[17] från Pogonip Group i Nevada nära beslägtad form. Glabellan af den förra eger äfven en så stor likhet med en Remopleurides-glabella, att den äfvenledes af såväl Linnarsson^[18] som Brögger^[19] hänförts till Remopleurides och af Linnarsson beskrifvits under namnet R. dubius.

Under namnet Dicellocephalus serratus beskrefs 1854 af Angelin i Pal. Scand. ett pygidium, men utan tillhörande hufvudsköld. Under studier af Ceratopyge-faunan i Norge fann jag emellertid redan 1877, att den af Linnarsson såsom Remopleurides dubius beskrifna medelskölden är ofullständig samt utgör en del af hufvudet af Dicellocephalus serratus. Det af Linnarsson afbildade partiet begränsas nemligen framtill ej af facialsuturen såsom hos en Remopleurides, utan såväl hos Linnarsson's som hos Brögger's figurer saknas medelsköldens främsta, framom pannan belägna del. Figuren 3, tafl. 8 här nedan visar bättre än någon beskrifning formen af densamma. Denna figur likasom figurerna 4 och 5 på samma tafla äro lånade från tafl. 1 af en ännu ej utgifven afhandling af författaren öfver Ceratopygekalkens fauna.^[20]

Att hufvudets främre parti förbisetts af såväl Linnarsson som Brögger^[21] är lätt förklarligt, då pannans frontallob är nästan rätvinkligt nedböjd, hvarigenom detsamma kommer att ligga betydligt djupare, samt derföre nästan alltid är doldt i bergarten och först genom en mödosam preparering kan erhållas blottadt. Den främre delen af hufvudets medelsköld har derföre en ganska stor likhet med densamma hos D. finalis Walc.

Af hufvudets medelsköld hos Dicellocephalus microhpthalmus har jag ej haft tillfälle att gifva någon ny figur, ehuru en sådan, tecknad i något större skala, kunde vara önskvärd. Medan glabellan föröfrigt vanligen är nästan hel, är frontalloben nästan alltid starkt krossad med sprickor i olika riktningar, hvilket utvisar, att denna måste hafva varit starkare hvälfd både framåt och åt sidorna. Hos ett exemplar har hvälfningen till och med kunnat iakttagas. Den har derföre samma form som hos D. serratus. Genom preparering har jag kunnat se, att den ej bildar en tungformig förlängning såsom hos Remopleurides, utan breder ut sig åt sidorna, så att, åtminstone då den är nedplattad genom krossning, en djup vik bildas mellan densamma och ögonloberna. Emellertid har det hittills ej lyckats mig att få se något framför pannan liggande lägre parti af hufvudet såsom hos D. serratus. Pannfårorna hafva äfven ett helt annat utseende än hos Remopleurides, samt likna fullkomligt dem hos den sistnämnda.

Såsom ofvan är nämndt förekomma i nyssnämnda platta tvenne exemplar af den fria kinden. De äro afbildade här nedan tafl. 8, fig. 1. De tillhöra båda hufvudets venstra sida och härröra således från tvenne exemplar. Den fria kinden är mycket smal, i det ögat, hvilket hos det ena exemplaret delvis är i behåll, nästan omedelbart tangerar den smala randlisten och skiljes från denna endast af en ännu smalare fåra, hvilken utgör en fortsättning af de obetydliga plana partierna framom ögat samt mellan detta och bakhörnet. Detta senare är utdraget i en lång, smal, nästan rak, bakåtriktad tagg, hos det bakersta exemplaret 5 mm lång. Hos detta är äfven en del af bakkanten närmast kindtaggen synlig. Den bildar med kindtaggen en vinkel, som är något mindre än en rät. Formen af den fria kindens främre del är ej tydlig hos något af exemplaren. Ögonytan är genom en fin upphöjd linie, som bildas af en afsats mot densamma, begränsad utåt. Den är ställd starkt vertikalt samt visar mycket tydliga små facetter, hvilka blifva synliga först vid stark förstoring.

Pygidiet, tafl. 8, fig. 2, bildar ett mellanting mellan det hos D. serratus, tafl. 8, fig. 4—5, och D. finalis, men framkanten har varit rakare än hos båda. Det är nästan helt och hållet beröfvadt skalet, och aftrycket af duplikaturen är nästan fullständigt blottadt. Rhachis är ej så spetsig som hos de nyssnämnda arterna, men är tecknad kanske något för trubbig. Den är försedd med fyra leder utom ledknappen. Ribborna på sidoloberna synas hafva varit svaga. Såsom vanligt hos Dicellocephalus hafva de i kanten utlöpt i taggar. Endast de tvenne främsta paren äro synliga i aftryck. Hela antalet taggar kan ej bestämmas, då bakkanten är förstörd, men, att döma af deras storlek och anordning, synas de till antalet hafva varit färre än hos D. serratus, men flera än hos D. finalis, och sannolikt utgjort fem par. Likasom hos D. serratus, tafl. 8. fig. 5, visar duplikaturen glesa terrasslinier.

---

En sammanställning af ofvanstående granskning af de af Linnarsson i: »En egendomlig Trilobitfauna från Jemtland» beskrifna arterna visar alltså följande:

Enligt G. Linnarsson 1875.		Enligt G. Holm 1897.
Namn.	Kända kroppsdelar.	Namn och nyfunna kroppsdelar.
Bohemilla(?) denticulata Linrs.	Ögonen och delar af de fria kinderna	= Aeglina denticulata (Linrs.).[22]
D:o d:o	Pygidium + sista thoraxledens pleura	=? Telephus bicuspis Ang.[22]
Remopleurides microphthalmus Linrs.	Hufvudets medelsköld (ofullst.)	= Dicellocephalus microphthalmus (Linrs.). + Fria kinderna. + Pygidiet.
Dicellocephalus Billingsi Linrs.	Hufvudets medelsköld	= Parabolinella Billingsi (Linrs.).
Triarthrus jemtlandicus Linrs.	Hufvudets medelsköld	= Triarthrus Beckii (Green.). + Helt exemplar.

Tafl. 8.

Dicellocephalus microphthalmus (Linrs.).

Fig. 1—2. Fria kinden och pygidiet, båda ur samma platta af svart kalk, i hvilken äfven exemplar af hufvudets medelsköld förekomma. — Ogygiaskiffer. — Jemtland, Sunne socken, Önsvedsbäcken. — G. v. Schmalensee. (S. G. U.).

Fig.	1.	Tvenne intill hvarandra liggande exemplar af den fria kinden. Hos det främre är en del af ögonytan i behåll och visar vid stark förstoring den mycket fina facetteringen. Hos det bakre, som invid ögonytans plats är något förskjutet, saknas åter denna. Deremot är kindens bakkant, hvilken saknas hos det främre exemplaret, närmast bakhörnet fullständig. Hos det bakre exemplaret är kindtaggen i aftryck bevarad nästan ända till spetsen. Framom ögat är kindens inre kontur skadad hos båda exemplaren. Kinderna, såsom båda varande vensterkinder, tillhöra tvenne individer. — Först. 3⁄1 ggr.
»	2.	Pygidium till öfvervägande del beröfvad skalet, samt på båda sidor med aftrycket af omslaget nästan fullständigt blottadt. Bakkantens kontur är ofullständig. — Först. 9⁄1 ggr.

Dicellocephalus serratus (Ang.).

Fig. 3—5. Samtliga exemplaren i gråaktig kalk. — Ceratopygeregionen. — Norge, Kristiania-trakten. — G. Holm 1879. (G. Holm’s samling). — Figurerna, återgifna i autotypi, äro lånade från en af de trenne litograferade taflorna tillhörande ett ännu ej utgifvet arbete öfver Ceratopygekalkens fauna af författaren. Se ofvan sid. 465, noten 4.

Fig.	3.	Hufvudets medelsköld med främre delen fullständigt i behåll. Exemplaret med skal. — Först. 2⁄1 ggr.
»	4.	Pygidium med skalet fullständigt bibehållet. — Först. 3⁄1 ggr.
»	5.	Pygidium på högra sidan visande en del af duplikaturen blottad. — Först. 2⁄1 ggr.

---

1. The American Geologist, Vol. 17, sid. 360.
2. Barrande, J. Syst. Sil. de la Bohême, Vol. 1, Suppl., sid. 137.
3. Ibid., sid. 137, tafl. 14, fig. 30—32.
4. Linnarsson, G. En egendomlig Trilobitfauna från Jemtland, sid. 495, tafl. 22, fig. 4, 5? — Geol. Fören. Förh., Bd 2.
5. Geol. Fören. Förhandl., Bd. 1, sid. 41.
6. Barbande, J. Syst. Silur. de la Bohême, Vol. 1, Suppl., tafl. 5, fig. 6.
7. Ibid., tafl. 3, fig. 1—3, samt tafl. 15, fig. 16—18.
8. Se fig. 12 a, tafl. 12 (5) hos Novak, O. Zur Kenntniss der böhmischen Trilobiten. — E. v. Mojsizovics und M. Neumayr, Beitr. zur Paläont. Österreich-Ungarns und des Orients, Bd 3, Heft. 1—2. — Wien 1883.
9. Linnarsson's figur af pygidiet är något restaurerad, i det på högra sidan sidolobens kant med taggen vid framkanten ej är synlig hos exemplaret. Det är att beklaga, att Linnarsson ej haft tillfälle att afbilda pygidiet i större skala samt äfven i profil. De trubbiga, longitudinala taggarna på båda rhachislederna skulle då framträda tydligare än på fig. 4. Skalet är i behåll på venstra sidoloben, samt på bakersta pleuran. Denna är ej fullt lyckad på teckningen. Den eger en mycket tydlig pleuralfåra, samt har ej såsom på figuren spetsen rundad. Spetsen är nemligen innesluten i stenen och synes sluta i en bakåtriktad tagg, motsvarande, men längre än sidotaggen på pygidiet. Det lilla uppåtpekande från pleuran utgående bihanget utgör ett litet fragment af andra pleuran bakifrån räknadt.
10. Af Triarthrus jemtlandicus Linrs., föreligger nu ett af hr v. Schmalensee insamladt fullständigt exemplar, hvilket, äfven hvad beträffar pygidiet, visar en myeket stor likhet med T. Beckii Green.
    Den af Linnarsson från samma fauna beskrifna Dicellocephalus Billingsi Linrs. (anf. st., tall. 22, fig. 1) tillhör, såsom Brögger redan påpekat (Die silur. Et. 2 und 3 im Kristiania-gebiet und auf Eker, sid. 104) ej slägtet Dicellocephalus utan det af Brögger dersammastädes uppställda slägtet Parabolinella. Hos den ena af de af Brögger beskrifna arterna Parabolinella limitis Brögger är pygidiet kändt. Det har en annan byggnad än hos »Bohemilla(?) denticulata», med sidoloberna »mit tief eingegrabenen, gebogenen Pleuralfurchen und Segmentalfurchen versehen». Någon samhörighet af förevarande pygidium med hufvudet af Parabolinella Billingsi (Linrs.) är derföre ej tänkbar.
11. Syst. Sil. de la Bohême, Vol. 1, sid. 891, tan. 18, fig. 33—34.
12. Wiman, C. Ueber die Silurformation in Jemtland, sid. 12. — Bull. Geol. Instit. of Upsala, Vol. 1, N:o 2. — 1893.
13. Angelin, N. P. Palæontologia scandinavica, tafl. 41, fig. 21.
14. Ibid., tafl. 41, fig. 22. Sjelf har jag i Norge funnit en hufvudsköld af T. bicuspis i en kalkboll i Ogygiaskiffern vid Hovindsholm på Helgeön i Mjösen.
15. Något originalexemplar till denna har ej kunnat återfinnas.
16. Anf. st., sid. 494, tafl. 22, fig. 3.
17. Walcott, C. D. Palæontology of the Eureka District, sid. 89, tafl. 12, fig. 12, 12 a, b. — Wash. 1889.
18. Linnarsson, G. Om Vestergötlands Cambriska och Siluriska aflagringar, sid. 69, tafl. 1, fig. 26. — K. Vet. Akad. Handl., Bd 8, N:o 2. — 1869.
19. Brögger, W. C. Die Sil. Et. 2 und 3 etc., sid. 127, tafl. 3, fig. 14. — Krist. 1882.
20. Denna afhandling var afsedd till disputationsprof för vinnandet af den filosofiska doktorsgraden. Hufvudmassau af materialet för densamma hade insamlats under mina resor i Norge 1877 och 1879. Af de till densamma hörande tattarna hade trenne tecknats på sten redan år 1881. Ar 1882 utkom emellertid Brögger's arbete »Die sil. Et. 2 und 3 etc.», i hvilket den norska Ceratopygekalken utförligt behandlas. Detta föranledde mig, att, ehuru mina taflor innehöllo åtskilligt, som ej funnits eller afbildats af Brögger, likväl vänta med afhandlingens utgifvande för att vinna större fullständighet, isynnerhet beträffande den svenska Ceratopygekalken. Under de år, som sedan dess förflutit, har min uppmärksamhet städse varit särskildt riktad på denna horizont. Så mycket nytt och vigtigt har också från densamma tillkommit, att tiden för ntgifvandet nu synes vara inne.
21. Till mina 1886 inlemnade ansökningshandlingar till den då lediga professuren i Mineralogi med Geologi vid Universitetet i Upsala, för hvilkas bedömmande professor W. C. Brögger var utsedd till sakkunnig, var äfven bilagdt ett korrekturafdrag af ofvannämnda ej publicerade taflor öfver Ceratopygekalkens fauna. Bröggeb lärde först härigenom känna hufvudets verkliga form hos »Remopleurides dubius» samt detsammas samhörighet med pygidiet af Dicellocephalus serratus. Med mitt tillstånd omnämnas af Brögger mina observationer, och rättas det förra misstaget, i ett bihang till hans uppsats: »Om alderen af Olenelluszonen i Nordamerika», sid. 212. — Geol. Fören. Förh., Bd 8 (1886).
22. Då intet nytt material tillkommit sedan Linnarsson's tid, är detta naturligtvis endast ett försök att efter upphäfvnndet af slägtet Bohemilla anbringa Bohemilla(?) denticuluta i något hittills heskrifvet slägte. Flera andra möjligheter än de nu framställda finnas emellertid öppna. Så t. ex. kan man ju tänka sig, att de delar af hufvndet, som saknas, så mycket skilja sig från Aeglina, att en närs slägtskap är omöjlig, samt att kinderna med ögonen och pygidiet verkligen höra tillsammans, fastän arten ej kan inpassas i något hittills heskrifvet slägte, eller också att till pygidiet intet motsvarande hufvud ännu är funnet. Dessa frågor torde emellertid först efter fyndet af fullständigare exemplar kunna till fullo lösas.