Palmærs testamente
| ← Tankar och infall |
|
Palmærs testamente[1].
Man måste alltid göra sitt testamente före sin död, ty efteråt är det för sent. För den skull lät jag till min sjuksäng kalla herr notarien Petrus Block och herr kommerserådet och riddaren Jeremias Stöfvel, att vara närvarande som vitnen. Och alldenstund det för ett testamentes giltighet är nödvändigt, att testator skall hafva fri vilja och sundt förnuft, så tilltalade jag herr notarien Block och sade: Söta herr notarie, var så beskedlig och hör efter, om jag har fri vilja och sundt förnuft. Herr notarien hade då den godheten och tillsporde mig och sade: Hvem är jag? Hvarpå jag svarade: Ni är herr notarien Petrus Block. Ytterligare tillsporde mig herr notarien: Hvem är denne? dervid pekande på herr kommerserådet och riddaren. Jag svarade: det är herr kommerserådet och riddaren Jeremias Stöfvel. Ytterligare tillsporde mig herr notarien och sade: Hvem är ni sjelf? Jag svarade och sade: Jag är en fattig, syndig menniska, som i synd aflad och född är. Herr notarien genmälte: det är ni visserligen in genere, men min mening var att få veta hvem ni är in specie och nominatim. Jag svarade och sade: In specie och nominatim är jag ingen annan än brukspatronen Adam Spikhammar, prisbelönt af Kongl. Vetenskaps-akademien för en afhandling om kakerlackor. Sluteligen tillsporde mig herr notarien Block och sade: Hvad är för närvarande herr brukspatronens afsigt? Högt och tydligen genmälte jag: min afsigt är att uppsätta mitt testamente och dervid halva eder, gode herrar, till vitnen. Sedan sålunda blifvit på ett tillfredsställande sätt utrönt, att jag hade fri vilja och sundt förnuft, ansågos inga hinder ligga i vägen för uppsättandet af testamentet, hvilket också genast af mig uppsattes i följande ordalag:
§ 1. Min ärfda förmögenhet är arfsynden, och alldenstund jag ingen rättighet eger att ärfd förmögenhet fritt disponera, så må den i Guds namn bland mina slägtingar och fränder fördelas, på sätt som gällande lag och förordningar föreskrifva.
§ 2. Som jag i följd af mitt dödliga frånfälle blifver till äktenskap obeqväm, så bör min trolofvade fästmö, fröken Laura Rosentagg, ihågkommas med någon passande reparatio damni. Fördenskull skänker jag henne tjugutusen riksdaler banko, likväl med vilkor. Hon skall nämligen, till bevis att hon för mig hyser en verklig kärlek, inför sittande rätt gråta öfver min död, inom förloppet af första halftimmen efter detta testamentes uppläsande. På det höfligaste anmodar jag vällofliga Rätten tillse, att fröken Rosentagg gråter ärligt och icke förmedelst hvitlök eller pepparrot eller andra sveksamma medel framlockar tårarna ur sina ögon. Gitter fröken Rosentagg icke gråta, så får hon låta sig nöja med hälften af ofvanskrifna summa. Dessutom bör vällofl. Rätten noga tillse, att gråtandet sker under första halftimmen efter testamentets uppläsande; ty känner jag fröken Rosentagg rätt, så gråter hon nog under andra halftimmen, men endast af förargelse öfver, att hon ej kunde gråta under den första.
§ 3. Åt den ende vän jag eger, och den jag hjertligen älskar, oaktadt det aldrig kan bli folk af honom, anslår jag tolf skillingar banko om dagen, så länge han lefver. Dessa medel räcka hederligt till föda, men icke till bränvin, hvilket ej heller behöfves, emedan han som andra kreatur är ledamot af nykterhetsföreningen. Redlige Fylax! Hund och vän! Nu har jag sörjt för dig och det lisar min själ otroligt. Varma, beqvärna och för dina vilkor passande kläder vet jag att den gode Guden består dig hädanefter som hittills.
Det enda nöje, som en menniska kan hafva efter döden, är att gå omkring och spöka, och ingen kan billigtvis begära att jag skall försaka det. Enkannerligen tänker jag mig att spöka hos detta mitt testamentes vördnadsvärda exekutorer. Om de på ett samvetsgrant sätt verkställa, hvad jag förordnat, så vill jag för dem uppenbara mig i de allra angenämaste skepnader, såsom i skepnaden af en ordensdekoration eller en karaktersfullmakt eller en liten, hygglig och varm peruk, hvarunder de mest legitima idéer kunna utkläckas och frodas. Men om de vårdslöst eller lätjefullt försumma det hedrande värf jag dem ombetrott, så skall jag förskräcka dem förskräckligt och spöka i skepnaden af en djefvul eller ett Aftonblad, hvilket egentligen går på ett ut. Desslikes skall jag gastkrama dem ända derhän, att de blifva blå öfver hela lekamen och sedermera ej kunna prokreera annat än blå barn, till förargelse för sig och sina fruar och till besvär för antropologerna, som derigenom se sig nödsakade att i sina register upptaga ej blott en hvit, röd, svart och gul, utan äfven en blå menniskoras.
- ↑ Ur Palmærs efterlemnade papper. Några punkter ur testamentet äro anförda i Lustresan. Vi anse oss dock böra meddela det hela, så mycket mer som nämnda förhållande gifver en inblick i Palmærs sätt att gå till väga med sina lustigheter. Han magasinerade dem efter hand i sina anteckningsböcker och använde vid förefallande behof hvad som kunde vara lämpligt. På formen nedlade han en utomordentlig omsorg och gjorde åtskilliga koncept — derför blefvo ock hans infall så lyckade som de äro. Utg.