Tankar och infall

←  Ett besök i Riddarholmskyrkan

Eldbränder och gnistor av Henrik Bernhard Palmær Red. Arvid Ahnfelt Tankar och infall

Palmærs testamente  →

Tankar och infall^[1].

Det onda förstör sig slutligen sjelf, säger G—r. Detta vill med andra ord säga, att på sistone tager fan vid djefvulen, och hin håle råkar i satans klor.

Aflidna vänner äro kedjor, som lyfta oss från jorden och fastare sammanbinda oss med en högre verld.

På en sann skämtare skrattar hela ansigtet med undantag af munnen.

Ecclesia pressa har sin gloria omkring hufvudet och hjertat; ecclesia triumphans har sin omkring magen.

De menniskor hata ej mycket, som gifva sitt hat luft i skämt och speglosor.

För att föda sin kropp, skrifver en författare ofta för menniskor, som ej hafva mer än en kropp.

Häromdagen var en författare bjuden till sin förläggare, och i stället för porterglas framsattes en af kokosnöt arbetad dödskalle. — “Blif ej häpen,“ sade värden, “det är ingen verklig dödskalle.“ — “Om den äfven det vore,“ svarade författaren, “skulle jag icke häpna, ty det är ju helt vanligt, att förläggare lefva af författarhjernor.“

Denna lilla, i kristlig välmening hopljugna anekdot tillegnas herrar förläggare A., B., C., D., m. fl.

Tidningarna kunna i vårt land, liksom i andra länder, förtjena: Antingen — pengar och ära. Derpå har dock Sverige tor närvarande intet exempel att uppvisa.

Eller — ära, men inga pengar, t. ex. vetenskapsakademiens månadsbulletiner.

Eller — pengar, men ingen ära, t. ex. Aftonbladet.

Eller — inga pengar och ingen ära, t. ex. Morgonbladet.

Förakta ej tidningarna! En papperslapp, uppkastad i luften, visar dig hvart vinden blåser. Det kan ingen foliant göra.

Historici kunna bestickas; men historien förblifver obesticklig.

Vildarne anse de vansinniga för inspirerade. Hvad är naturligare, än att vi européer, som äro civiliserade, just till följd af vår civilisation, anse de inspirerade för vansinniga.

Somliga menniskor tala i sömnen, till och med när de sofva.

Sarkastiska anmärkningar äro det säkraste medlet att roa för ögonblicket och förvärfva ovänner för lifstiden.

Elden i åtskilliga af våra författares skrifter har något syskontycke med vattnets fosforescens.

Spöpåle = utropstecken efter sjunde budet.

Här N. gick, blef glädjen lös och steg högt i taket. Det var som en champagnebutelj hade mistat sin kork.

Sir Robert Filmer säger, att “både menniskor och djur älska ett monarkiskt regeringssätt“, hvilket bevisar huru rationela de senare äro.

R—s är en dålig karl. Jag afprutar icke ett ord af detta omdöme, om icke ordet karl, ty käring passar bättre.

Det är med denna saken, som med de heligas samfund. Det finnes i tredje trosartikeln, men icke annorstädes.

Hvarje kristen har sitt kors att bära på, men biskopskorset lär af alla vara det jemförelsevis lättaste.

När jag i tidningarna läser: “den eller den satsen är af pluraliteten erkänd och följaktligen riktig“ — så blir jag sjuk. Spinoza säger, att “verum est index sui et falsi“, och om någon pluralitet talar han icke. I Holbergs Erasmus Montanus tvingar pluraliteten den ende kunnige mannen på stället att erkänna, att jorden är platt “som en pandekage.“ Vid voteringar dömmer visserligen pluraliten; men derigenom utrönes icke hvem som har rätt, utan hvem som får rätt. Skulle antalet af voteringslappar afgöra sanningen af en sats, så borde minoritetens röst gälla mer än pluralitetens, ty minoriteten utgör de färre, och de färre utgöra de förståndiga, i jemförelse med stora massan, som ingenting förstår. Gud allsmäktig, som himmel och jord skapat hafver, är ensam om sin mening, och likväl är denna otvifvelaktigt den förståndigaste.

Om det absolutas fötter. Det absoluta, såsom ett fullkomligt väsen, kan icke tänkas utan fötter, ty brist på fötter innebär en ofullkomlighet. Om nu vi, såsom ofullkomliga väsen, hafva fötter, så måste också det absoluta, såsom ett fullkomligt väsen, hafva fötter, annars skulle ett ofullkomligt väsen vara fullkomligare än ett fullkomligt väsen, hvilket är orimligt. Alltså har det absoluta fötter.

Det finnes något till öfverlopps hos menniskan, som hvarken duger i staten eller i verkstaden eller i köket. Deraf uppkommer poesi.

Tjufven får spö och gör dermedelst frid med samhället. Friden mellan Gud och Noak bekräftades också genom regnbågens färger.

När flugan besöker en sockerbit, så lemnar hon en svart prick efter sig, och när nåden besöker förtjensten, så lemnar den en hvit prick efter sig. Pricken kallas stjerna, af mig och af allt folket.

Stockholm kan på goda skäl kallas Sveriges vackraste stad, men på ännu bättre dess vackraste landtställe. Lindar man en lummig krans af blommor och löf kring Cybeles tornbekrönta hjessa, så har man en försvarlig bild af hufvudstaden, der den ligger i en krets af undersköna trakter, Djurgården, Haga, Karlberg och Liljeholmen. Vill derför en Stockholmare fly till en natur, som ler, ifrån en mensklighet som grinar, — vill han hålla kalas för lungor, näsa och öron, och i den afsigten bjuda dem på frisk luft, blomsterångor och fogelqvitter — vill han latas litet grand och för sympatiens skull, i sällskap med trän och örter, dessa saliga lättingar, dem Gud ej lagt något göromål på, och som ej heller något göra — vill han, korteligen sagdt, af dessa eller andra skäl begifva sig på landet, så behöfver han ej möda sig mycket för att komma utom tullen och med detsamma inom paradiset. Hulda försyn! haf tack för hvar herrlig sommardag, som du låtit mig, af icke förnuftigare skäl, än de anförda, ströfva omkring i Stockholms närmaste nejder, med ett facsimile af Maria kyrktorn i handen, nämligen en utdragen teaterkikare. Ville jag kika tillbaka på staden, så använde jag objektivglaset som okularglas, så att föremålet gick långt, långt bort, och utropade med triumferande röst: “O Sodom och Gomorrha! nu är jag långt, långt utom dina murar.“

Kung Midas hade af Apollo fatt ett par åsneöron. Konungens blygsamhet ville, att saken skulle hållas caché, och derför ålades hofvets hårfrisör vid lifsstraff dels att för ingen uppenbara de kungliga öronens beskaffenhet, dels att under en skickligt inrättad peruk dölja den för hopens misstänksamma blickar. Det senare lyckades, men icke det förra. Hemligheten blef hårfrisören för tung; han gick till skogs, gräfde en grop, steg ned deri och hviskade sakta: “Kung Midas har åsneöron,“ hvarefter han noga igenfylde gropen och gick hem. Men si! året derpå uppväxte säf ur gropen, och hvar gång vinden susade i säfven, så framhviskade denne de orden. “Kung Midas har åsneöron,“ och på det sättet kom hemligheten i dagsljuset. Man ser häraf att det i forna tider icke alltid lyckades för en kung, att vara åsna inkognito. I våra dagar deremot hör man aldrig säfven berätta något intressant, hvaraf torde kunna dragas den slutsatsen, att hårfrisörerna blifvit mera tystlåtna.

Hvilken fågel har värpt verldsägget? — ser jag på sångare och artister — en lärka; ser jag på furstar — en gam; ser jag på professorer — en uggla; ser jag på biskop H— en gås.

En frisk kropp låter sin själ göra hvad hon vill; en frisk själ håller sin kropp vid marginalen.

Man bör förse soldaten med en käpp, att han må kunna försvara sig, om någon kommer och vill taga geväret ifrån honom. Själavandring. Ostra-groda-anka-åsna-statssekreterare för ecklesiastikärenderna. Detta är själens kulminationspunkt. Högre kommer den icke.

Han lefver af Guds försyn. Det ser åtminstone så ut, ty med all aktning för den gode Guden, äro de som lefva af hans försyn, vanligen något magrare än andra menniskor.

Jag har aldrig kommit från ett “nöje“, utan att tacka Gud för det varit slut.

Lejonen nu för tiden äro ingalunda högfärdiga och förrätta hvad slags göromål dem ålägges. Jag har nyligen sett två stycken lejon stå på en skräddarskylt och hålla en sax emellan sig, utan att det minsta synas generade af sin sysselsättning, och i gamla Kungsträdgården äro fyra lejon, som måste hålla Karl XIII sällskap; men kreaturen se muntra ut och hafva tagit saken trankilt.

Nationalitet. Ordet ett lockmedel för despoter, att tussa folken emot hvarann. Allt hvad menskligheten har störst är kosmopolitiskt: religion (“går ut i hela verlden etc.“); vetenskapen (2 gånger 2 är 4 i Europa, så väl som i Kina.)

Hur lyckligt för dem, som vandra i kärlekens solbadd, att de hafva ekonomiens svala böljor att bada sig i. De skola tänka på bosättningen, och det kyler.

Förr sprang man till boden att skaffa sig för två styfver puder; nu till boktryckaren, att skaffa sig för två styfver odödlighet.

Det fins ingen dumhet så stor, att den icke genom vidhäftning af fraser — quantum satis — kan hålla sig uppe i opinionen och ingen blytacka för tung, att den icke genom vidhäftning af kork — quantum satis — kan hållas flytande på vattnet. Dumheten motsvaras här af blyet, fraserna af korken och opinionen af vattnet; ty bägge sättas i rörelse af väder — den förra af munväder — det senare af Herrans väder.

Den 1 maj 1839 begåfvo sig stadens samtlige prester och skolkarlar till biskop Hedrén och lyckönskade honom att hafva lefvat tills dess. Detta vackra och nyttiga företag uttänktes af domprosten Lidman och verkstäldes äfven under hans ledning och ordförandeskap. Medan högvördige herr doktorn och domprosten höll sitt tal, deruti han, med förbigående af jul, påsk och pingst, kallade första maj för “hela svenska presterskapets högtid“, behagade högvördigste herr doktorn och biskopen fälla några tårar. Men orationens öfriga åhörare greto icke, ej heller skrattade de, utan iakttogo en berömlig allvarsamhet i uppsyn och åtbörder.

Skoldirektionen i Norrköping har på förslag till teknologiska lärarebeställningen derstädes uppfört magistrarne Juringius och Siljeström. Enligt reglementet eger stiftets biskop att utnämna en af de två föreslagne. Huru biskop Hedrén härvid kommer att bete sig, vet man naturligtvis icke; men man vet hur profeten Mahomet förhöll sig vid ett dylikt tillfälle. Profeten skulle göra en ridt till paradiset, och hade anbud på en bevingad häst. Nej, sade profeten, jag vill begagna min åsna. Och dervid blef det.

Herr biskop Hedrén är sjuk, och såsom det tros, af en förkylning, den han ådragit sig under sina söndagspromenader mellan Domkyrkan och Östgöta Bank. Så fort herr biskopen tillfrisknar, vänta vi oss, att få på trycket utgifven den vackra predikan, som herr biskopen under dessa promenader säges hafva uttänkt, och hvilken lärer afhandla texten “huruledes Kristus dref vexlarena ur Templet“.

Domkapitlet i Linköping har, på biskop Hedréns inrådan, förskaffat sig sal. erkebiskop Rosensteins porträtt. Det kan beses i Domkapitlets sessionsrum och är, efter kännares intyg, “likt ända till bestörtning“. Kopian, liksom i lifstiden originalet, är öfversållad med den verldsliga herrlighetens attributer, ordensband och kraschaner. Om apostlarna Paulus och Petrus — eller endera, likagodt hvilkendera — kunde uppstå ur sina grafvar och fingo se en kristen prest så utstyrd, hvad menar ni de skulle säga? Ingenting annat än: “Kors, så den der ser ut! Hvad är det för en“?

En svensk prelat, som hade den seden att aldrig offentligen visa sig, utan att vara fullt upp dekorerad med biskopskors och ordensstjernor, brukade ofta gå ut för att taga sig motion. Då han kom till en viss gård i staden, der ett gungbräde fanns mellan två lindar, satte han sig der för att hvila. Då hände sig en gång att gårdsegarens son, en fyraårig gosse, som ännu hade i behåll det älskliga barnförstånd, som vid äldre år förloras, nämligen det förståndet att ej ens ana någon rangskilnad, sprang fram till prelaten och frågade: hur mår kära farbror? Prelaten, mycket barnkär, tog gossen på sitt knä och gungade honom. Under tiden satt denne och lekte med prelatens stjernor och kors. “Ja, ser du,“ sade omsider hans högvördighet, som ville yttra något för barnets fattningsförmåga lämpligt, “sådant får man, när man är beskedlig“.

Congo-negrernas tradition om skapelsen. Gud lät en engel skapa verlden; men negrernas land skapade han sjelf; derför blef det så förträffligt. Äfven skapade han sjelf negrerna; derför äro de så svarta och vackra. När Gud skapat den första mannen, strök han honom med välbehag öfver ansigtet; derför blef negerns näsa platt, liksom alla hans afkomlingars. — Qvid rides? De te fabula narratur.

Bland de nätta, konstrika och mångfärgade arbeten, som vi haft tillfälle att se hos herr Finn, är äfven en violett hin håle, förfärdigad af glas. Han håller i munnen eller — rättare sagdt — näbben en våg och är sysselsatt med att väga. Ena vågskålen innehåller en Amor, den andra en Papilio; och se! — fjärilen väger mera än guden, flyktigheten tar öfvervigt öfver kärleken. Idén är klipsk nog, och vid utförandet intet att anmärka, utom att det ligger för litet “verldsironi“ i hin håles ögon (för att tala med Eos); äfvenledes hade vi önskat klorna mera “idealiska“ — (för att tala med dito). Att ena hornet är bortbrutet, gör ingenting; figuren kan lätt lagas.

Häromdagen stodo ett par herrar — vi vilja kalla dem “den beskedlige“ och “den obeskedlige“ — vid herr Finns glasblåsarbord och betraktade hans konstverk. Hör du — hviskade den beskedlige till den obeskedlige — hvarför har hin håle ej flera än ett horn? Jo — hviskade den obeskedlige till den beskedlige — han har gift sig så nyligen, att han ej hunnit få flera.

Historien vet ej att omtala mer än en enda monark — konung Nebucadnezar — hvilken arbetat sig upp till en så fullständig grad af sjelfkännedom, att han opåmint lopp till skogs och spisade grönt, som den andra fänaden. I min barndom hörde jag politiken omtalas, såsom konsten att så ställa sig in hos hin onde, att man ej stötte sig med vår Herre.

Månne Gustaf den förste skulle annammat protestantiska läran med ena handen, derest han ej fått annamma katolska kyrkogodsen med den andra?

Då en fundersam man skall göra sitt val emellan två partier i staten, tycker jag mig se ett får, som står och begrundar, hvilketdera skall vara bäst: att uppätas af räfven eller vargen.

Karlsdagen, den 28 januari 1854, firades i Linköping på vanligt sätt, och deremot kan ingenting skäligen invändas, då man besinnar, att det var H. K. H. Kronprinsens höga namnsdag. I anledning af uttrycket “hög“ om en namnsdag, torde läsaren benäget inse, det den nuvarande svenska kulturen ovilkorligt kräfver, att allt, som står i närmare relation till någon hög personlighet, sjelft antager en prägel af höghet. Häraf följer, att om H. K. H. Kronprinsen får snufva, så är den snufvan icke rätt och slätt H. K. H. Kronprinsens snufva, utan den är H. K. H. Kronprinsens “höga“ snufva. Sat Sapienti!

Det “vanliga sättet“, hvarom ofvanföre talas, företer följande anletsdrag.

Hushålls-sällskapet, till större delen bestående af länets possessionater, sammanträder och låter sig af sin sekreterare föreläsas en berättelse om hvad sällskapet under det förflutna året icke har gjort. Berättelsen handlar nämligen om dikningar och odlingar och mera sådant, allesammans verkstälda af länets mera fattiga, men idoga och arbetsamma befolkning. Derefter öfverlägger sällskapet om hvarjehanda triviala propositioner, framstälda af diverse dess ledamöter. En gång skall dock en proposition låtit höra sig, som hvarken var trivial eller oförtjent af bifall, enär den åsyftade, att till en smula besinning väcka sådana possessionater, som utarma sina underhafvande. “Jag önskar“ — skall proponenten hafva sagt — “att hushållssällskapet utsätter ett pris för den, som vid nästa landtbruksmöte uppvisar icke den fetaste oxen eller det fetaste svinet, utan den fetaste torparen.“

De fyra ståndens sekreterare. Adelns är en adelsman. Om honom är icke mer att säga.

Presternas är en prest. Om honom är icke heller mer att säga.

Men borgarståndets sekreterare, se det är en karl!

Under ståndets öfverläggningar sitter han alltid och gäspar, hvilket bevisar, att han har godt estetiskt omdöme. Och när han gäspar, så håller han handen för munnen, hvilket bevisar, att han är en god kristen; ty skriften säger: det goda I gören, det gören i löndom.

Bondeståndets sekreterare är också en karl, så till sägandes.

Han kallas för “bondeståndets Syndikus“; och det namnet fick han vid sistlidne riksdag af konstitutionsutskottets sekreterare, som hellre skrifver grekiska än svenska. Men bönderna, som ingen grekiska förstå, härleda benämningen från svenska ordet synd, och mena med Syndikus en karl, som de fått för syndens skull.

Nog är det hederligt af bondgummorna att fara och se om sina riksdagsgubbar.

Men icke böra de gräla under vägen, så vidt icke grälet är roligt, såsom det hvarom följande berättelse handlar.

En gumma, hvars man var fullmäktig i banken, och en annan gumma, hvars man var fullmäktig i riksgäldskontoret, gjorde ressällskap hit till Stockholm, men kommo i tvist om hvem som skulle sitta till höger i vagnen. Prågan var kinkig, emedan bägge voro lika rika och lika dumma. Slutligen afgjordes den af en hållkarl, som sade: bankofullmäktigens hustru skall sitta till höger, ty hennes man är i banko, hvad den andras blott är i riksgäld.

N. B. Detta är sannt.

Riksdagsmännen äro tillsatta att afhjelpa statens många lyten, men äro sjelfva bekajade med ännu flera. Man tycker sig se ett lasarett, hvarest samtlige patienterna äro medicine doktorer.

---

1. Ur Östgöta korrespondenten, Friskytten, Östgöta gazetten samt Palmærs efterlemnade papper.