Hoppa till innehållet

Pauline/Kapitel 02

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  En grav
Pauline
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Anonym

Stormen
En nattlig syn  →


[ 16 ]

ANDRA KAPITLET.
STORMEN.

»Du vet», sade Alfred, »att jag studerade målarkonsten, då min hederlige onkel dog och lämnade min syster och mig vardera 30,000 livres i ränta.»

Jag böjde ned huvudet, dels för att uttrycka att detta var mig bekant, dels av vördnad för den mans minne, vilken gjort en så god gärning, då han tog avsked av denna världen.

»Därefter», fortfor berättaren, »betraktade jag konsten endast såsom ett angenämt tidsfördriv och be[ 17 ]slöt att resa för att se Skottland, Alperna och Italien. Jag vidtog nödiga förberedelser med min notarie och for till Havre, i avsikt att börja mina vandringar i England.

I Havre möttes jag av en underrättelse, att Dauzats och Jadin uppehöllo sig på andra sidan om Seinen, i en liten by benämnd Trouville. Jag ville icke lämna Frankrike, utan att säga farväl åt dessa tvenne atelierkamrater, utan tog en paketbåt och var två timmar därefter i Honfleur, samt tidigt följande dagen i Trouville; men olyckligtvis hade de rest aftonen förut.

Du känner denna lilla hamn med sin befolkning av fiskare; det är en av de mest pittoreska inom Normandiet. Jag kvarblev här flera dagar, vilka jag använde att bese omgivningarna, och om aftnarna satt jag vid brasan hos min vördnadsvärda värdinna, madame Osscraie, och avhörde berättelser om de sällsamma händelser, vilka sedan trenne månader tillbaka tilldrogo sig i departementerna Calvados, Loiret och la Manche. Frågan var om röverier, vilka begingos med en beundransvärd djärvhet och skicklighet: resande hade försvunnit emellan byarna Buisson och Salennelly, och man hade sedan återfunnit postiljonen med förbundna ögon fängslad vid ett träd, postvagnen stående på landsvägen och hästarna i allsköns ro betande på en närbelägen äng. En afton, då general-uppbördsmannen i Caën gav en supé för en ung man från Paris, vid namn Horace de Beuzeval jämte två av hans vänner, vilka kommit för att tillbringa jakttiden hos honom på slottet Burcy, vid pass 15 lieues avlägset från Trouville, hade man uppbrutit hans kassakista och borttagit en summa av 70,000 francs. Slutligen hade uppbördsmannen i Pont-l'Éveque, som reste för att i Lisieux avlämna 12,000 francs, funnits mördad, och hans lik, som blivit kastat i Touques, men av den lilla floden uppvräkts på stranden, var det enda som upptäckte mordet, vars upphovsmän likväl förblevo alldeles okända, trots verksamheten hos den parisiska polisen, vilken, oroad [ 18 ]av dessa våldsgärningar, till nämnda departementer avsänt några av sina slugaste agenter.

Dessa händelser, tid efter annan upplysta av någon bland dessa eldsvådor, vilkas orsak var obekant och dem oppositionsbladen vid denna tid tillskrevo regeringen, spredo över hela Normandie en förskräckelse, dittills okänd i detta fredliga land. För min del tillstår jag, att jag icke satte mycken tro till dessa historier, vilka snarare tycktes mig tillhöra Sierras vilda pass eller Calabriens ödsliga bergstrakt, än Falaises rika slätter och Pont-Audemer's bördiga dalar, översådda med byar, slott och lantgårdar. Jag hade alltid föreställt mig rövare mitt uti en skog eller i djupet av en underjordisk kula; men i alla tre departementerna finnes ej en bergshåla, som förtjänar namn av kula, och ingen park, som har anspråk på att kallas skog.

Snart måste jag likväl tro på sanningen av dessa rykten. En rik engelsman, som kommit från Havre och ärnade sig till Alencon, blev med sin fru anhållen en halv mil från Dives, där han bytt om hästar. Postiljonen, bunden till hand och fot och med kavle i munnen, kastades in i vagnen, i stället för dem han kört för, och hästarne, som hittade vägen, gingo sin vanliga gång till Ranville och stannade vid posthuset, där de förblevo stående hela natten, i avvaktan att bliva frånspända. Om morgonen fann en stalldräng, som öppnade porten, kaleschen ännu förspänd, innehållande endast den stackars bundne postiljonen. Han fördes genast till mären och förklarade, att han blivit anhållen på landsvägen av fyra maskerade karlar, vilka tycktes tillhöra lägsta klassen i samhället. Dessa hade tvungit honom att hålla och nödgat de resande att stiga ur. Då engelsmannen försökte att försvara sig, lossades ett pistolskott. Omedelbart därefter hade han hört kvidanden och skrik; men han hade ingenting sett, emedan han låg med ansiktet mot marken. För övrigt hade han strax därpå blivit bunden och inkastad i vagnen och sålunda förd till posthuset. Gendarmerna begåvo sig genast till det anvisade stället, och funno verkligen [ 19 ]engelsmannens lik uti ett dike; han var genomborrad av tvenhe dolkstyng. Av hans fru fann man icke något spår. Denna nya händelse tilldrog sig knappt tio eller tolv lieues från Trouville. Den mördades lik fördes till Caën, och sålunda fanns ej mera någon möjlighet att tvivla, hade jag även varit så otrogen som Thomas; ty på mindre än fem eller sex timmar kunde jag, i likhet med honom, gå och sätta fingret i såren.

Tre eller fyra dagar efter denna händelse och dagen före min utsatta avresa beslöt jag att ännu en gång bese de stränder, jag skulle lämna. — Jag lät sätta i ordning båten, den jag hyrt på en månad, såsom man i Paris hyr en vagn, och emedan jag såg himlen ren och dagen nästan säker, lät jag föra ombord min middag och mina ritstift, och satte mig till segel samt inskränkte hela besättningen till min egen person.»

»Verkligen?» avbröt jag. »Jag känner dina anspråk såsom sjöman, och erinrar mig att du avlagt ditt läroprov mellan bryggan vid Tuillerierna och bron la Concorde ombord på Pavillon d'Amerique.»

»Ja», fortfor Alfred leende; »men denna gång hade mina anspråk så när varit olycksbringande. I början gick allting väl. Jag hade en liten fiskarbåt med ett enda segel, som jag kunde manövrera jämte styret. Vinden låg på från Havre och förde mig över det knappt upprörda havet med en i sanning beundransvärd snabbhet. Jag tillryggalade på detta sätt omkring åtta eller tio lieues på en tid av tre timmar; men oförmodat stillnade vinden, och oceanen blev lugn som en spegel. Jag befann mig mitt framför Orne's mynning. Till höger hade jag Langrunes slätt och klipporna vid Lyon, och till vänster ruinerna av ett slags kloster, vilket tilhörde slottet Burcy. Det var ett fullkomligt ordnat landskap, och jag behövde endast kopiera, för att få en fullständig tavla. Jag revade mitt segel och grep verket an.

Jag var så ivrigt sysselsatt med min teckning, att jag icke kan säga hur länge jag arbetat, då jag över mitt ansikte kände en av dessa varma fläktar, som bebåda [ 20 ]en annalkande storm. I detsamma förändrades havets utseende, och ifrån grönt blev det askgrått. Jag såg utåt sjön, Himlen, som var höljd av svarta, sammanpressade moln, fårades av en ljungeld, och jag slöt därav, att jag ej hade ett ögonblick att förlora. Vinden hade, såsom jag hoppades då jag seglade ut, vänt sig med solnedgången. Jag spände upp mitt lilla segel och strävade rakt på Trouville, samt höll kusten klar, för att, i händelse av fara, låta båten driva upp på densamma. Men jag hade knappast seglat en fjärdedels mil, förrän mitt segel började fladdra emot masten. Jag tog genast ned den, ty jag misstrodde detta skenbara lugn. Jag gjorde rätt, ty inom få ögonblick korsade flera stormbyar varandra, havet började brusa, och en åskknall lät höra sig. Detta var ej en varning att förakta; ty orkanen närmade sig med en fart av den snabbaste kapplöpare. Jag klädde av mig rocken, fattade årorna och började ro emot stranden.

Jag hade nära två lieues fram till densamma; lyckligtvis var det vid flodtiden och ehuru vinden låg emot, eller rättare sagt det var icke någon egentlig vind, utan endast byar, som korsade varandra i alla riktningar, drev sjögången mig fram emot stranden. Jag å min sida gjorde underverk i att ro av alla krafter; emellertid gick stormen fortare och upphann mig slutligen. Till råga på motgången började natten inbryta; likväl hoppades jag komma i land, innan det blev alldeles mörkt.

Jag tillbragte en förfärlig timma. Min båt kastades som ett nötskal och följde alla vågornas rörelser samt steg och föll med dem. Jag rodde oupphörligt; men då jag snart fann, att jag förgäves uttömde mina krafter, och förutsåg den händelse, att jag skulle nödgas rädda mig med simmande, lossade jag årorna och kastade dem i bottnen av farkosten bredvid masten och seglet, och med undantag af underkläderna och linnet, befriade jag mig från allt, som kunde hindra mina rörelser. Två eller tre gånger höll jag på att kasta mig i havet; men själva lättheten hos min båt frälste mig. Den flöt som en spån och tog icke in en droppe vatten; [ 21 ]det var endast att befara, att den med varje ögonblick skulle kantra. Plötsligt kände jag en häftig stöt. Jag hade strandat; men var det mot en klippa eller på en sandbank? En svallvåg gjorde mig åter flott, och under några minuter fann jag mig bortförd med ny våldsamhet. Äntligen slungades båten framåt med så mycken kraft, att, då vattnet föll tillbaka, var kölen nedborrad i sanden. Jag förlorade ej ett ögonblick, tog min överrock och hoppade överbord, lämnande det övriga kvar. Vattnet gick mig endast till knäna, och innan vågen, vilken kom efter, hög som ett berg, upphann mig, hade jag nått fast botten.

Du förstår att jag icke förlorade tiden. Jag kastade rocken över axlarna och skyndade högre upp mot landet. Snart kände jag, att jag gick över dessa runda kiselstenar, som utmärka flodens gränser. Jag fortfor att stiga upp ännu någon tid; marken hade ånyo förändrat natur; jag gick ibland dessa höga växter, som skjuta upp på Dünerna. Nu hade jag ingenting vidare att frukta, utan stannade.

Ehuru vi ännu befunno oss i medlet av September, voro nätterna redan kalla. Jag eftersinnade var jag kunde finna ett skydd mot regnet och erinrade mig då ruinerna, som jag sett ifrån havet, och som icke kunde vara långt borta ifrån det stället på kusten, där jag befann mig. Följaktligen fortfor jag att stiga uppför en brant sluttning och fann mig snart på ett slags bergsslätt. Jag gick vidare framåt; ty jag varseblev framför mig en svart massa, den jag ej redigt kunde urskilja, men vilken, vad det än var, kunde erbjuda mig en tillflykt. Äntligen lyste en blixt, och jag igenkände den förfallna ingången till ett kapell. Jag trädde in och befann mig i ett kloster, där jag sökte efter det minst skadade stället och satte mig i ett hörn bakom en pelare, med föresats att där avvakta dagen; ty som jag ej kände trakten, kunde jag icke äventyra att i detta väder begiva mig ut för att uppsöka en människoboning. För övrigt hade jag, på mina jakter i Vendée och Alperna, i en bretagnisk eller schweizisk hundkoja [ 22 ]tillbragt väl tjugu nätter sämre, än den som nu väntade mig. Det enda som oroade mig var en viss sugning i magen, vilken erinrade mig, att jag icke förtärt någonting sedan klockan tio förmiddagen; men hastigt påminte jag mig att jag bedt madam Osscraie förse fickorna i min överrock med proviant. Ivrigt stack jag handen däruti, och min hederliga värdinna hade följt min uppmaning: i den ena fann jag ett litet bröd och i den andra en flaska med rum. Det var en supé, som lämpade sig förträffligt efter omständigheterna. Också hade jag knappast slutat den, förrän jag kände en mild värme åter sprida sig i mina lemmar, vilka börjat stelna; mina tankar, som antagit en dyster färg, i väntan på en fastenatt, livades så snart detta behov blivit stillat. Jag kände sömnen närma sig, vägledd av tröttheten, och svepte in mig i min rock, stödd emot pelaren, samt inslumrade snart, sövd av havets susande, vilket bröt sig emot stranden, och av blåstens vinande, som förlorade sig i ruinerna.

Jag hade sovit vid pass två timmar, då jag väcktes av en dörr, som gnisslade på sina gångjärn och slog emot muren. Jag spärrade upp ögonen, såsom man gör, då man väckes ur en orolig sömn; därpå steg jag upp och gömde mig instinktmässigt bakom pelaren. Men förgäves bemödade jag mina synorgan; jag såg intet och hörde intet. Emellertid höll jag mig likväl på min vakt, övertygad att jag verkligen hört bullret, som väckte mig, samt att jag icke blivit bedragen av en dröm.