Pauline/Kapitel 13
| ← Upptäckten |
|
Ett äktenskapsanbud → |
TRETTONDE KAPITLET.
GRAVEN.
Då jag återkom till sans, var jag i gravvalvet. Greven hade utan tvivel, ledd av skriket och dånet av mitt fall, funnit mig i laboratoriet och under min vanmakt, vilken räckt flera timmar, burit mig dit. På en sten bredvid mig fann jag en lampa, ett glas och ett brev: glaset innehöll gift; brevet skall jag upprepa för er.»
»Tvekar ni att låta mig se det», utbrast jag, »och visar ni mig endast ett halvt förtroende?»
»Jag har uppbränt det», svarade Pauline; »men var lugn, jag har ej glömt ett ord därav. — »Pauline, ni har vetat att brottets bana skulle fullbordas av mig. Ni har sett allt, hört allt; jag har således ingenting att upplysa er om. Ni vet vem jag är eller rättare vad jag är.
»Om den hemlighet, ni upptäckt, rörde mig ensam, om ej något annat liv än mitt stod på spel, skulle jag hellre våga det, än kröka ett hår på ert huvud. Jag svär det heligt, Pauline!
»Men ett ofrivilligt eller förfluget ord, ett tecken av fasa, uppkommet av denna erinring, ett ord, undsluppet er under sömnen, kunde föra på schavotten icke blott mig, utan ännu tvenne andra. Er död skänker tre livet; ni måste därför dö.
»Jag ämnade döda er under er vanmakt; men jag har ej haft mod därtill, ty ni är den enda kvinna, jag älskat, Pauline. Om ni följt mitt råd, eller snarare om ni åtlytt min uttryckliga vilja, skulle ni nu vara hos er mor. Ni har kommit hit emot min önskan; skyll er därför själv för ert öde.
»Ni vaknar i en gravhåla, dit ingen nedstigit på tjugu år, och dit ingen måhända skall nedgå på ännu tjugu. Hys därför ej något hopp om hjälp; det skulle vara fruktlöst. Bredvid detta brev finner ni gift; allt vad jag kan göra för er är att erbjuda er ett lindrigt och snart slut, i stället för en långsam och kvalfull dödskamp. I det ena eller andra fallet, och vilket parti ni väljer, så är ni från denna stund död.
»Ingen har sett er, ingen känner er; denna kvinna, som jag dödat, för att förlika Henrik och Max, skall begravas i ert ställe i er familjegrav i Paris, och er mor skall gråta över henne och tro sig begråta sitt barn.
»Adjö, Pauline! Jag begär varken glömska eller medlidande. Jag har länge varit förbannad, och er förlåtelse skulle ej frälsa mig.»
»Det är rysligt!» utropade jag; »o, min Gud! vad ni har nödgats lida!»
»Ja, och det enda, som kunde återstå att upprepa för er, vore min dödskamp, så att…»
»Fullfölj», avbröt jag livligt; »beskriv den!»
Jag läste detta bref två eller tre gånger; jag kunde ej övertyga mig om sanningen därav. Det gives saker, varemot förnuftet uppreser sig; man har dem framför sig, under handen, under ögonen, man ser dem, man känner dem, men tror ej därpå. Jag gick tigande fram till gallret; det var igenläst. Jag gick två eller tre varv tigande runt omkring min grav, slog på dess fuktiga murar med min tvivlande hand; därefter gick jag och satte mig i ett hörn av hålan. Jag var noga innesluten; vid lampskenet såg jag tydligt brevet och giftet; likväl tvivlade jag ännu; jag sade, såsom man stundom säger under drömmen: »Jag sover, jag skall snart vakna!»
Jag satt på samma ställe orörlig, ända till dess min lampa började spraka. Då intog mig plötsligt en förfärlig tanke, vilken hittills ej uppstått: att den skulle slockna. Jag uppgav ett skri av fasa och kastade mig fram till den; oljan var nära utbränd. Jag skulle i mörkret avvakta döden.
O, vad skulle jag ej hava givit, för att äga olja till denna lampa! Om jag kunnat nära den med mitt blod, skulle jag hava öppnat ådrorna med mina tänder. Den gnistrade beständigt; vid varje sprakning blev dess låga mindre livlig, och mörkrets krets, som den långt avlägsnat, under det den brann i sin fulla kraft, omslöt mig allt närmare. Jag låg på knä bredvid henne med sammanknäppta händer; jag tänkte ej på att bedja Gud, jag bad till henne!
Slutligen började hon kämpa emot mörkret, på samma sätt som jag själv skulle börja att kämpa emot döden. Kanhända lånade jag henne mina egna känslor; men det tycktes mig liksom hon envist hängde vid livet, samt att hon bävade för att låta denna eld försvinna, vilken utgjorde hennes själ. Snart inföll för henne dödskampen med alla dess vändningar. Hon lågade upp ibland, såsom en döende stundtals återfår sina krafter; hon spred en glans, klarare än någonsin, liksom den febersjuka själen mittunder sin yrsel stundom skådar bortom de för människoblicken bestämda gränserna; därefter följde maktlöshetens dvala. Lågan flämtade lik denna sista fläkt, som svävar på en döendes läppar; slutligen slocknade hon och berövade mig ljuset, som är hälften av livet.
Jag sjönk ned i hörnet av min håla. Ifrån denna stund tvivlade jag ej mera; ty, sällsamt nog, sedan jag ej mera såg brevet och giftet, var jag fullt säker på, att de funnos där.
Så långe jag kunnat se, hade jag ej givit akt på tystunden; sedan ljuset var släckt, tryckte den mitt hjärta med hela mörkrets tyngd. För övrigt hade den någonting så hemskt och djupt, att, om jag även haft någon möjlighet att bliva hörd, skulle jag måhända tvekat att ropa. O, det var en av dessa dödstystnader, som för evigt lägra sig över de dödas grifter!
En sällsam omständighet var det, att dödens närhet hade nästan kommit mig att glömma vad som förorsakade den. Jag tänkte på min belägenhet, jag var försänkt i yttersta fara; men jag kan säga, och Gud vet det, om jag också ej tänkte på att förlåta honom, så förbannade jag honom icke heller. Snart började jag lida av hunger.
En tid förflöt, som jag ej kunde räkna, varunder dagen troligen gick till ända och natten vidtog, ty då solen uppgick, inträngde en stråle genom någon spricka i marken och upplyste foten av en pelare. Jag upphävde ett glädjeskri härvid, liksom denna stråle medfört något hopp.
Mina ögon fästades så oavvänt vid denna stråle, att jag slutligen tydligt urskilde alla föremål, som befunno sig på den upplysta fläcken. Där lågo några stenar, en träspillra och en mosstapp; solljuset hade framlockat ur marken denna svaga och tynande vegetation. O, vad skulle jag ej hava velat giva, för att vara i stället för dessa stenar, detta trästycke eller denna mossa, för att ännu en gång återse himlen genom denna remna i marken!
Jag började känna en brinnande törst, och mina tankar blevo orediga. Tid efter annan svävade blodiga skyar framför mina ögon, och tänderna trycktes tillsamman, såsom vid ett nervanfall. Emellertid höll jag oupphörligt ögonen fästade vid ljuset. Utan tvivel inträngde det genom en ganska trång öppning; ty då solen ej längre sken rakt däruppå, försvagades strålen och blev knappt märkbar. Detta försvinnande berövade mig återstoden av mitt mod. Jag vred mig under raseri och snyftade konvulsiviskt.
Hungern hade förbytt sig i en häftig smärta i underlivet. Min mun var brännhet, och jag kände ett begär att bita i något; jag tog en lock av mitt hår, lade den emellan tänderna och tuggade därpå. Snart kände jag mig angripen av en dov feber, ehuru pulsen knappast rörde sig. Jag började tänka på giftet: då föll jag på knä och sammanknäppte händerna, för att bedja; men jag hade glömt mina böner och kunde ej återkalla dem i minnet annat än några avbrutna meningar här och där. De mest motsatta tankar brusade om varandra i min hjärna; en melodi ur Gazza ladra trummade oupphörligt i mina öron; jag kände själv att jag började yra. Jag föll till marken med ansiktet mot jorden.
En domning, frambragt av de skakningar jag utstått, överföll mig. Jag somnade, utan att medvetandet av mitt tillstånd övergav mig ens under drömmen. Då började en följd av drömmar, den ena mera osammanhängande än den andra. Denna plågsamma sömn, långtifrån att skänka mig någon vila, förkrossade mig alldeles. Jag vaknade med en sönderslitande hunger och törst; då tänkte jag för andra gången på giftet, som stod bredvid mig och kunde giva mig ett milt och skyndsamt slut. Oaktat min stora svaghet, oaktat mina häftiga plågor, oaktat den dova feber, som sjöd i mina ådror, kände jag att döden ännu var långt borta, att jag skulle få avvakta den många timmar, samt att de grymmaste av dem återstodo. Då fattade jag det beslut att ännu en gång återse denna skymt av solljuset, som dagen förut besökt mig, liksom en tröstare, vilken insmyger sig i den fängslades håla. Jag satt med ögonen spända mot det ställe, där den skulle inbryta; denna väntan och denna tanke mildrade något mina rysliga plågor.
Den efterlängtade strålen visade sig slutligen. Jag såg den intränga blek och matt; himlen var troligen mulen denna dag. Då framstod för min inbillning allt som den belyste på jorden: dessa träd, dessa ängar, detta spegelklara vatten; Paris, som jag aldrig mera skulle få skåda; min mor, som jag lämnat för alltid, min mor, som kanske redan emottagit nyheten om min död, och som begrät sin levande dotter. Vid alla dessa minnen svällde mitt hjärta; jag utbrast i höga snyftningar och smälte i tårar; detta var första gången sedan jag kom i denna håla. Småningom lade sig paroxysmen, snyftningarne upphörde, och mina tårar flöto tysta. Mitt beslut var fattat att intaga giftet; emellertid led jag nu mindre.
Jag satt, såsom dagen förut, med ögonen riktade mot solstrålen, så länge den spred sitt sken; därefter såg jag den, såsom dagen förut, blekna och försvinna. Jag hälsade den med handen ett farväl; ty jag var säker på att ej återse den.
Sedan samlade jag mina tankar och vände dem uteslutande till de högsta och viktigaste ämnen. Jag hade aldrig varken såsom ung flicka eller gift, begått någon ond handling; jag gick ur livet utan någon känsla av hat och utan någon åtrå efter hämnd. Gud skulle därför mottaga mig såsom sin dotter; jag skulle lämna jorden endast för att ingå i himlen; det var den enda tanke, som skänkte mig tröst, och jag fästade mig därvid.
Snart tycktes mig att denna tanke spred sig icke allenast inom mig själv, utan även runt omkring mig. Jag började erfara denna heliga entusiasm, som utgör martyrernas mod. Jag reste mig upp, med blicken höjd emot himlen; och det tycktes mig, att mina ögon genomträngde valvet och jorden och nådde fram till Guds tron. I detta ögonblick undertrycktes till och med mina smärtor af den religiösa hänförelsen; jag gick fram emot stenen, där giftet stod, liksom jag kunnat se mitt uti mörkret. Jag fattade glaset; jag lyssnade, om jag skulle höra något ljud; jag blickade omkring, om jag skulle upptäcka något ljus; jag återläste ur minnet detta bref, vilket sade mig att på tjugu år ingen nedstigit i detta valv, samt att ingen på ännu tjugu år skulle nedstiga dit. Jag stärkte min övertygelse om omöjligheten att undslippa de lidanden, jag hade att uthärda; jag tog glaset, förde det till mina läppar och drack, blandande tillsamman i ett sista mummel av saknad och hopp namnet av min mor, vilken jag skulle för evigt lämna, och av Gud, som jag gick att skåda.
Därefter sjönk jag ned i hörnet av min håla; mina syner voro förbi; dödens slöja hade utbrett sig mellan dem och mig. Hungerns och törstens smärtor hade åter infunnit sig; till dessa kval kommo även de, som förorsakades av giftet. Jag väntade med en till ångest stegrad otålighet denna kallsvett, som skulle bebåda min sista kamp.
Plötsligt hörde jag mitt namn; jag slog upp ögonen och såg ljussken. Ni var kommen och stod vid gallret framför min grav — ni, och på samma gång dagen, livet, friheten! Jag utstötte ett skri och störtade fram emot er. Det övriga känner ni.
»Och nu», fortfor Pauline, »påminner jag er vid er heder den ed, ni givit mig, att aldrig upptäcka något av detta förfärliga drama, så länge ännu någon lever av de tre huvudpersonerna, vilka däruti spelat en roll.»
Jag förnyade löftet.