Pauline/Kapitel 12
| ← Oväntade händelser |
|
Graven → |
TOLVTE KAPITLET.
UPPTÄCKTEN.
Jag väcktes av malajen, som klappade på min dörr, vilken jag läst igen innanför. Jag hade, såsom jag förut nämnt, lagt mig med kläderna på; jag sköt därför undan rigeln. Han öppnade luckorna, och jag såg dagen och solen återkomma i mitt rum. Jag skyndade fram till fönstret.
Det var en av dessa sköna höstmorgnar, då himlen, innan den höljer sig i sin molnslöja, sänder ett avskedssmåleende till jorden; allt var så stilla och så lugnt i denna park, att jag nästan började tvivla på mig själv. Emellertid kvarstodo nattens händelser i full livlighet för min själ, och själva de föremål, som mötte min åsyn, återkallade i mitt minne dess minsta omständigheter. Jag återsåg gallret, som öppnat sig för att insläppa dessa tre män, jämte kvinnan, alléen, som de följt, spåren, som stodo kvar uti sanden, tydligare på det ställe, där offret försökt att göra motstånd; ty de som buro henne hade med styrka spjärnat emot, för att betvinga dess rörelser. Dessa spår gingo i den slktning jag redan angivit och försvunno under lönnalléen, För att ännu mera, ifall det var möjligt, stadfästa mina sinnens vittnesbörd, ville jag efterse, om några nya bevis skulle förena sig därmed. Jag gick in uti biblioteket; luckan var halvöppen, såsom jag lämnat den; en kullkastad stol mittuti rummet var den jag hört falla. Jag framträdde till lönndörren, och med största ansträngning av min syn upptäckte jag dess omärkbara fogning. Jag tryckte på låset; det gav vika; i detta ögonblick gick någon i dörren till mitt rum; jag hann knappast draga igen lönndörren och taga en bok ur hyllan.
Det var malajen, som kom med bud till frukosten; jag följde honom.
Då jag inträdde i matsalen, spratt jag till av överraskning. Jag väntade att där finna Horace, men han fanns icke där, och blott ett kuvert var framsatt. »Är icke greven hemkommen?» utbrast jag.
Malajen gjorde ett nekande tecken.
»Icke!s mumlade jag bestört.
»Nej», upprepade han med sin åtbörd. Jag sjönk ned på stolen; greven var ej återkommen! Och emellertid hade jag själv sett honom; han hade kommit till min säng och lyft undan förhängena en timma efter sedan dessa tre män… Men dessa tre män, voro icke de just greven och hans bägge vänner. Horace, Max och Henrik, som bortförde en kvinna!… Endast de kunde hava nyckeln till parken och så fritt gå in, utan att bliva sedda eller störda. Det var alltför tydligt att kunna betvivlas. Se där, varför greven ej velat låta mig komma till slottet; se där, varför han emottagit mig så kallt; se där, varför han föregivit ett jaktparti. Enleveringen av denna kvinna hade blivit beslutad före min ankomst; nu var den satt i verket. Greven älskade mig ej mera; han älskade en annan kvinna, och denna kvinna fanns uti slottet, utan tvivel uti paviljongen! Ja! och för att försäkra sig därom, att jag ej sett eller hört något, att jag med ett ord var utan alla misstankar, hade greven stigit uppför bibliotekstrappan, kommit in genom lönndörren, dragit undan sängomhängena och, övertygad om att jag sov, återvänt till sina nöjen. Allt var nu utrett, klart och tydligt, liksom jag själv sett det. I ett ögonblick hade min svartsjuka genomträngt mörkret, slagit ner murarne; ingenting återstod mig att få veta. Jag störtade ut; jag var nära att kvävas.
Man hade redan utplånat spåren; krattan hade jämnat sanden. Jag gick alléen framåt och uppnådde ekskogen; jag såg paviljongen och gick omkring den; den var tillsluten och tycktes obebodd, såsom dagen förut. Jag vände tillbaka till slottet, gick upp i mitt rum, kastade mig i samma länstol, där jag natten förut tillbragt så förfärliga timmar, och förvånades nu över min fruktan! Det var skuggan, det var mörkret, eller snarare det var frånvaron af en häftig passion, vilken så försvagat mitt mod!
Jag förnötte en del av dagen med att gå fram och tillbaka i mitt rum, att öppna och tillsluta fönstret, och väntade aftonen med lika stor otålighet, som jag dagen förut känt fruktan att se den nalkas. Man tillsade att middagen var färdig; jag gick ner. Såsom om morgonen var det dukat blott för en; men på bordet låg ett brev. Jag igenkände Horace's stil och slet upp förseglingen.
Han ursäktade sig för det att han ej kunnat återkomma, hans ord var givet före min ankomst, och han måste hålla det, kosta vad det kosta ville. Jag skrynklade ihop brevet mellan händerna, utan att sluta det, och kastade det i kakelugnen; därefter tvingade jag mig att äta, för att avvända malajens misstankar, samt återvände sedan till mitt rum.
Mina anordningar för föregående aftonen hade även nu blivit efterföljda; jag fann en stor brasa, men denna gång brydde jag mig icke därom. Jag hade en hel plan att uppgöra, och satte mig ned att överlägga därom. Gårdagens räddhåga var helt och hållet försvunnen.
Greve Horace och hans vänner hade kommit in genom järngrinden; ty dessa män kunde ej vara några andra. De hade burit kvinnan till paviljongen; sedan hade greven gått uppför lönntrappan, för att försäkra sig om att jag sov och att jag icke märkt något. Jag behövde således endast följa trappan; i min tur tog jag samma väg som han; jag gick dit därifrån han kommit. Jag var fast besluten att gå ner denna trappa.
Jag såg på klockan: den utvisade en kvart till nio; jag gick fram till luckorna: de voro icke stängda. Utan tvivel var det ingenting att se denna natt, emedan gårdagens försiktighetsmått blivit uraktlåtit; jag öppnade fönstret.
Natten var stormig; i fjärran dånade åskan, och brusningen av havet, som bröt sig mot stranden, nådde mina öron. Uti mitt hjärta rasade en storm ännu förfärligare än naturens, och tankar trängde sig inom mitt huvud, mera dystra och våldsamma än oceanens vågor. Två timmar förflöto på detta sätt, utan att jag gjorde en rörelse, utan att mina ögon vändes från en liten bildstod, som var ställd inom en trädgrupp. Under hela tiden såg jag den icke.
Slutligen trodde jag tiden vara inne. Jag hörde ej mer något buller i slottet; samma regn, som natten emellan den 27 och 28 September tvingade er att söka skydd i ruinerna, började falla i strömmar. Jag höll en stund mitt huvud ute i regnet, sedan stängde jag igen fönstret och tillslöt luckan.
Jag gick ut ur rummet och framträdde några steg i korridoren. Allt var tyst i slottet; malajen hade säkert gått till vila, eller betjänade han sin herre på något annat ställe i byggnaden. Jag gick tillbaka in till mig. Klockan var nu halv elva; man hörde endast stormens tjut, som var mig till nytta, emedan det borttog det buller, jag möjligen kunde göra. Jag tog ett ljus och gick fram till biblioteksdörren; den var låst.
Man hade sett mig där om morgonen; man hade befarat att jag kunde upptäcka trappan; nu hade man tillslutit ingången. Lyckligtvis hade greven gjort sig den mödan att visa mig en annan.
Jag gick bakom min säng, stötte till panelningen, väggen öppnade sig, och jag befann mig i biblioteket.
Jag gick fram med fasta steg och utan tvekan till lönndörren, tog undan boken, som dolde låset, tryckte på fjädern och även denna väg var öppen.
Jag gick ned i trappan; den lämnade jämnt utrymme för en person. Jag nedsteg tre våningar; vid varje avsats lyssnade jag, men hörde ingenting.
Vid slutet av tredje trappan fann jag åter en dörr; den var endast tillsluten med en rigel. Vid mitt första försök att öppna den gav den vika.
Jag befann mig uti ett valv, som gick rakt nedåt. Jag följde det ungefär fem minuter; sedan fann jag en tredje dörr. Även den satte ej något hinder i min väg; den ledde till en trappa, lik den uti biblioteket, men som endast hade två avdelningar. Vid dess slut var en fyrkantig lucka av järn; då jag gläntade på den, hörde jag röster. Jag släckte ut mitt ljus och ställde det på nedersta trappsteget; därefter smög jag mig igenom öppningen, som var anbragt medelst en rörlig plåt vid eldstaden. Jag sköt sakta till den och befann mig nui ett slags kemiskt laboratorium, ganska svagt upplyst; ty ljuset från det näst intill belägna rummet inträngde hit endast genom en rund öppning ovanför en dörr, täckt med ett litet grönt förhänge. Fönstren voro så omsorgsfullt tillslutna, att även vid full dag skulle allt yttre ljus varit fullkomligt utestängt.
Jag hade ej bedragit mig, då jag trodde mig höra röster; samtalet i inre rummet var bullersamt; jag igenkände grevens och hans vänners röster. Jag bar fram en stol till dörren och steg upp på den; på detta sätt nådde jag öppningen och kunde se in i rummet.
Greve Horace, Max och Henrik sutto till bords; men måltiden var dock nära slutad. Malajen uppassade, stående bakom greven. Var och en av bordsgästerna var klädd i en blå blus och hade hirschfängare i gördeln samt ett par pistoler liggande bredvid sig. Horace steg upp, liksom för att gå.
»Redan?» frågade Max.
»Vad skall jag göra här längre?» svarade greven.
»Drick», sade Henrik och höjde sitt glas.
»Ett härligt nöje att dricka med er», återtog greven; »vid tredje buteljen är ni fulla som brandvakter.»
»Låt oss spela!»
»Jag är ingen spetsbov, som vill vinna edra pengar, då ni ej är i stånd att försvara dem», sade greven, höjde på axlarna och vände sig om till hälften.
»Nåväl!» då skola vi göra vår kur hos vår vackra engelska; din betjänt har sörjt för att hon ej skall vara grym. Minsann, han är en ture, som förstår sig på dylikt. Se där, min gosse!»
Max gav malajen en hand full med guld.
»Frikostig som en rövare!» yttrade greven.
»Nå, än sen; det där är icke något svar», återtog Max och reste sig från bordet. »Vill du hava henne eller icke?»
»Nej!»
»Då tar jag henne.»
»Vänta!» ropade Henrik och utsträckte handen. »Mig tycks, att jag också är någon eller något här vid lag, samt att jag har rättigheter liksom en annan. Vem dödade hennes man?»
»Till saken; det hör ej hit», inföll greven leende.
Ett kvidande låt höra sig vid dessa ord. Jag kastade ögonen åt det håll, varifrån det kom. En kvinna låg utsträckt på en pelarsäng, med armarna och fötterna bundna vid de fyra sängstolparna. Min uppmärksamhet hade så uteslutande fästat sig vid en enda punkt, att jag icke sett henne förut.
»Ja», fortfor Max; »men vem inväntade dem i Havre? Vem red hit i fyrsprång, för att underrätta er därom?»
»Vid djävulen! Detta blir kinkigt!» inföll greven, »och det erfordras att vara konung Salomo själv, för att avgöra vem som har mesta rättigheten, spionen eller mördaren.»
»Emellertid är det en sak, som måste avgöras», ivrade Max. »Du har kommit mig att tänka på denna kvinna, och nu är jag kär i henne.»
»Ävenså jag», sade Henrik. »Således, då du själv ej bryr dig om henne, så giv henne åt den av oss, som du vill.»
»På det att den andre skulle gå och ange mig, efter någon slutad orgie, då han, liksom nu, ej mera vet vad han gör, eller hur? Åh nej, mina herrar! Ni äro unga och rika och se bra ut; ni ha tio minuter att göra er kur på. Gå, mina Don Juaner!»
»Med undantag av kuren, är idén god», svarade Henrik. »Må hon själv välja, vem hon bäst tycker om.»
»Må vara», genmälte Max; »men hon måste skynda sig. Förklara henne det du, som talar alla möjliga språk.»
»Gärna», sade Horace. Därefter vände han sig till den olyckliga kvinnan och talade på den renaste engelska: »Mylady! Se här två stråtrövare av mina vänner, bägge av god familj — varpå ni för övrigt kan få se svart på vitt, om så behagas — vilka, uppfödda i den platoniska sektens grundsatser, d. v. s. fördelning av egendom, hava begynt med att förstöra sin egen; och som de därefter funnit allting illa ordnat inom samhället, hava de fattat den dygdiga föresatsen att yrka reformer, lägga sig på lur vid vägarne, för att gottgöra statens orättvisa, rätta dess villfarelser och återföra dess olikheter till jämnvikt. Uti fem års tid hava de, till största ära för filosofien och polisen, oavbrutet och samvetsgrannt utövat denna sin sändning, vilken ger dem utvägar att på det anständigaste sätt uppträda i parisersalongerna, och vilket skall föra dem, liksom det redan inträffat med mig, till något gott parti, som kan befria dem från att vidare spela Karl Moor och Jean Sbogar. Under tiden, och som det icke finns någon kvinna här i huset, utom min hustru, och jag har icke lust att lämna henne åt dem, anhålla de vördsamt, att ni själv täcktes välja emellan dem den ni mest tycker om; i brist varav de skola taga er båda två. Har jag uttryckt mig på god engelska, min fru, och har ni förstått mig?»
»O, om ni har någon barmhärtighet», ropade den arma kvinnan, »så döda mig! döda mig!»
»Vad svarar hon?» mumlade Max.
»Hon svarar, att det är nedrigt, det är alltihop», sade Horace; »och jag tillstår, att jag till någon del är av samma tanke.»
»Då!…» ropade på en gång Max och Henrik och sprungo upp.
»Då få ni göra som ni vilja», svarade Horace. Han satte sig ned, fyllde ett glas med champagne och drack.
»O, döda mig! döda mig!» utbrast ånyo kvinnan, då hon såg de båda männen närma sig till henne.
I detta ögonblick inträffade vad som var lätt att förutse; Max och Henrik, upphetsade av vin, stodo mittemot varandra och växlade, drivna av samma begär, vredgade blickar.
»Du vill således ej avstå henne åt mig?» sade Max.
»Nej», svarade Henrik.
»Nåväl, då tar jag henne ändå.»
»Det är vad vi få se.»
»Henrik! Henrik!» skrek Max och skar tänderna, »jag svär vid min heder, att denna kvinna skall tillhöra mig!»
»Och jag lovar dig vid mitt liv, att hon skall bli min. Jag tror, att jag är mera mån om mitt liv, än du om din heder.»
Bägge togo nu ett steg tillbaka, drogo sina hirschfängare och rusade på varandra.
»Av nåd, av barmhärtighet, för Himlens skull, döda mig då!» skrek för tredje gången den fängslade kvinnan.
»Vad säger ni?» ropade Horace i härskareton till de bägge unga männen.
»Jag har sagt», svarade Max, i det han riktade ett hugg åt Henrik, »att jag skall hava henne.»
»Och jag», återtog Henrik, som nu föll ut emot sin notståndare, »jag har sagt, att det icke skall bli han utan jag; och jag står vid vad jag sagt.»
»Nåväl!» mumlade Horace, »ni ha ljugit båda två; ni skall ingendera hava henne.»
Vid dessa ord fattade han en pistol från bordet, lyftade den långsamt i riktning mot sängen och gav eld. Kulan gick emellan de stridande och genomborrade den olyckliga kvinnans hjärta.
Vid denna åsyn uppgav jag ett förfärligt skri och störtade ned avdånad till utseendet lika död som den skjutna.