Prästen från Wakefield/Kapitel 10

←  Kapitel IX

Prästen från Wakefield av Oliver Goldsmith Översättare: Göte Bjurman Kapitel X

Kapitel XI  →

KAP. X.

Jag började nu att erfara, att alla mina långa, mödosamma föreläsningar om måttlighet, enkelhet och förnöjsamhet voro fullkomligt obeaktade. Den utmärkelse, som nyss visats oss av överklassen, uppväckte den stolthet, som jag sövt men icke lyckats att kväva. Nu stodo våra fönsterbräden liksom förr fulla av skönhetsvatten till hals och ansikte; solen fruktades som en fiende till hyn utomhus och elden som en förstörare av utseendet inomhus. Min hustru gjorde den anmärkningen, att det skulle skada hennes döttrars ögon, om de stego för tidigt upp, och att de skule få röda näsor, om de arbetade efter middagen, och att deras händer aldrig hade varit så vackra som på den tiden, när de ingenting gjorde.

I stället för att de skulle sy Georgs skjortor färdiga, sågo vi dem nu modernisera sina florsklänningar eller sitta och brodera. De stackars flickorna Flamborough, som förut varit deras glada sällskap, kasserades såsom allt för simpla att umgås med, och allt samtal rörde sig om förnämt folk och fint sällskapsliv, om målning, smakriktning, Shakespeare och glasharmonikan.

Kanske skulle vi dock ha kunnat komma över detta, om inte en zigenerska, som gick omkring och spådde folk, hade gjort dem alldeles tokiga av högmod. Så snart den svarta zigenerskan visade sig, kommo mina flickor springande till mig för att få var sin shilling för att därmed, såsom nödvändigt var, teckna ett kors i hennes hand.

Om jag skall vara uppriktig, så började jag att tröttna på att alltid vara den förnuftige, och jag kunde inte säga nej till dem, då jag tyckte om att se dem glada. Jag gav dem därför var sin shilling, fastän jag måste säga, att de aldrig voro utan pengar själva, ty min hustru hade givit dem en guiné var att ha i fickan, men med sträng tillsägelse att inte förstöra dem.

Sedan de en stund varit innestängda med spåkäringen, kunde jag se på dem, när de kommo ut, att det hade lovats dem något storartat.

»Nå, kära barn, hur har det gått? Säg mig Livy, har spåkvinnan givit dig något för dina pengar?» frågade jag.

»Jag försäkrar dig, pappa», svarade hon, »att jag tror, att hon står i förbund med övernaturliga makter, ty hon påstod, att jag skulle vara gift med en godsägare inom årets slut.»

»Och du, kära Sofia?» sade jag »vad får du för ett slags man?»

»Sir», sade hon, »jag skall gifta mig med en lord, strax efter det min syster gift sig med godsägaren.»

»Vad för något», utbrast jag, »är det allt, som ni ha fått för edra två shillings! Bara en lord och en godsägare för två shillings. Sådana små dumhuvuden. »Jag skulle ha lovat er en prins och en nabob för halva priset.»

Deras nyfikenhet hade emellertid dessvärre mycket allvarliga följder, ty de började tro, att det stod skrivet i stjärnorna, att vi voro bestämda till något mycket stort, och sedan hade de alljämt huvudet fullt av höga tankar.

Det har sagts tusentals gånger, men jag måste dock ännu en gång bekräfta det, att de stunder, som vi tillbringa i lyckliga förväntningar, skänka oss mera glädje än uppnåendet av målet för vår längtan. I det förra fallet tillaga vi måltiden efter vår egen smak, medan det i det senare är förhållandena, som laga till den åt oss.

Det är omöjligt att beskriva hela den kedja av lycksaliga drömmar, vi nu hängåvo oss åt. Vi voro säkra på, att vi nog åter skulle komma på grön kvist; hela socknen talade om, att godsägaren var förälskad i min dotter, och hon var det verkligen i honom; de liksom framkallade denna känsla hos henne.

Under denna mycket angenäma tid hade min hustru de behagligaste drömmar, man kunde tänka sig, och hon underlät ej att varje morgon berätta om dem med stor högtidlighet och noggrannhet. En natt var det om en likkista och korslagda benknotor, vilket ofelbart betydde ett förestående bröllop; en annan natt hade hon sett sin dotters ficka full av kopparslantar, ett bestämt tecken till, att hon snart skulle se den späckad av guld.

Även flickorna hade sina varsler. De kände underliga kyssar på sina läppar, de sågo ringar i ljusskenet, lyckofåglar flögo ut från brasan till dem, och varje gång, de drucko té, funno de äkta kärleksknutar på botten av koppen.

Mot slutet av veckan fingo vi ett kort från de två damerna. De sände oss många hälsningar och tack för sist och hoppades att nästa söndag få träffa hela familjen vid kyrkan.

Med anledning härav märkte jag, huru under hela lördags förmiddagen min hustru och mina döttrar ivrigt rådslogo och då och då sågo på mig med blickar, som förrådde att något viktigt var i görningen.

Uppriktigt sagt, fick jag en ful misstanke om, att de gingo och förberedde någon dumhet för att uppträda i synnerlig ståt följande dag. På eftermiddagen började de också sina förehavanden på ett mera bestämt sätt, och min hustru åtog sig att leda anfallet. Sedan téet var drucket, och när de sågo, att jag var vid gott humör, började hon sålunda:

»Käre Charles, jag tänker, att det kommer nog mycket fint folk till kyrkan i morgon.»

»Ja, det är mycket möjligt, kära du», svarade jag, »men du behöver inte vara orolig för det, ty vem som än kommer, så skall du nog få en predikan.»

»Jag väntar inte annat heller», svarade hon, »men jag tycker, att vi böra uppträda där så anständigt som möjligt, ty ingen kan ju veta, vad som kan hända.»

»Det är mycket förståndigt, att du tänker på det i förväg», svarade jag, »ty det är inte något, som jag tycker bättre om än ett anständigt uppförande och framträdande i kyrkan. Där böra ni alltid vara andäktiga, ödmjuka, tillitsfulla och uppriktiga.»

»Ja, det vet jag», sade hon, »men jag menade, att vi skola komma dit på så lämpligt sätt som möjligt, inte som andra stackare.»

»Du har alldeles rätt, käraste», svarade jag, »och jag tänkte just att föreslå detsamma. Det lämpligaste sättet att komma till kyrkan, är att gå dit så tidigt som möjligt för att få tid till självbetraktelser, innan predikan börjar!»

»Puh, Charles», avbröt hon mig, »allt det där är mycket sant, men det är inte alls det, jag menar. Jag menar, att vi skulle komma dit på fint sätt. Du vet ju, att det är bortåt en halvmil till kyrkan härifrån, och jag har verkligen inte lust att se mina döttrar komma traskande uppför kyrkgången skinande röda i ansiktet av den långa promenaden, så att hela menigheten kan tro, att de ha sprungit i kapp om ett lintyg. Kära Charles, vad jag föreslår är detta: vi ha ju våra tre ploghästar, den gamla bruna, som nu varit i familjen i nio år, och hans kamrat Blackberry, som knappt har varit i selen på den sista månaden, och båda två äro feta och tunga. Varför skulle inte de kunna göra något lika väl som vi? Och jag skall säga dig, att när Moses ryktat dem, så se de riktigt presentabla ut.»

Mot detta förslag invände jag, att det skulle vara tio gånger finare att gå till kyrkan än att komma åkande i så luggsliten elegans, ty Blackberry är glosögd, och den bruna är svanslös, dessutom hade de aldrig varit ridna, de hade tusen streck för sig, vi hade för övrigt bara en sadel och en sadelputa i huset.

Alla mina invändningar blevo emellertid överröstade, och jag nödgades att giva mitt bifall.

Nästa morgon såg jag, att de hade mycket brått med att göra i ordning allt, som skulle vara, men då jag kunde förstå, att det skulle dröja länge, innan de blevo färdiga, gick jag i förväg, och de lovade att skyndsamt komma efter.

Jag väntade nästan en timme i sakristian, att de skulle komma, men så måste jag börja gudstjänsten under oro, ty jag kunde ej förstå, vad som hänt.

Min ängslan blev allt större, när gudstjänsten var slut, och de ännu inte hade kommit. Jag gick därför landsvägen tillbaka, vilken var en hel mil, då däremot ginvägen knappt var en halv, och då jag kom halvvägs hem, fick jag äntligen syn på processionen, som rörde sig långsamt fram mot kyrkan: min son, min hustru och de två minsta tronande på en av hästarna, och mina båda döttrar på den andra. Jag frågade, varför de hade dröjt så länge, och jag kunde se av deras miner, att de hade haft tusen obehag på vägen. Först hade hästarna inte velat gå ur fläcken, förrän mr Burchell hade varit så vänlig och drivit dem några hundra alnar med sin käpp. Sedan hade sadelgjorden på min hustrus häst sprungit, så att de blivit tvingade att stanna för att laga den, innan de kunde fortsätta. Därefter fick en av hästarna det infallet att stå stila, och varken slag eller goda ord kunde förmå den att gå vidare. Den hade just börjat att bli hygglig igen, när jag träffade dem, och när jag såg att de voro oskadda, måste jag erkänna, att deras närvarande förnedrande situation inte gjorde mig synnerligt ledsen. Den kunde för framtiden giva mig tillfälle till mången triumf, och den kunde lära mina döttrar mera ödmjukhet.