Prästen från Wakefield/Kapitel 11

←  Kapitel X

Prästen från Wakefield av Oliver Goldsmith Översättare: Göte Bjurman Kapitel XI

Kapitel XII  →

KAP. XI.

Nästa dag var Mikaelsmässafton, och vi voro bjudna till våra grannar Flamboroughs att äta nötter och spela tricks. Vår sista motgång hade gjort oss litet ödmjuka, annars kan det nog hända, att vi avslagit denna inbjudan med förakt, men nu nedläto vi oss till att roa och känna oss glada.

Vår hederlige grannes gås och äpplemunkar smakade förträffligt, och hans äppleöl var till och med enligt min hustrus utsago — och hon var både kännare och kritiker — alldeles utmärkt. Men hans historier voro däremot inte så lyckade. De voro mycket långa och mycket dumma. De handJade allesammans om honom själv, och vi hade skrattat åt dem tio gånger förut, men vi voro dock nog vänliga att skratta åt dem ännu en gång.

Mr Burchell, som var med, tyckte alltid om att få en eller annan oskyldig lek i gång, och han fick nu de unga till att leka blindbock. Till och med min hustru lät övertala sig att vara med, och jag gladde mig åt, att hon ännu inte var för gammal för dylikt.

Min granne och jag sågo på, skrattade åt varje påhitt och skröto över vår egen färdighet, när vi voro unga. Sedan lekte de »spänna kyrka», pantleken »frågor och svar» och till sist »smussla sko»; Då inte alla känna till denna enkla lek, blir det nödvändigt att förklara, att alla deltagarna i densamma med undantag av en sätta sig i en ring på golvet. En person ställer sig i mitten, och hans uppgift är att söka få rätt på skon, som de andra i leken oförmärkt låta passera från den ena till den andra runt ringen under sina ben. Som det är omöjligt för den, som är inne, att se hela sällskapet på en gång, ligger lekens nöje i att giva honom eller henne ett ett slag med skon på den kroppsdel, som är minst i stånd att försvara sig.

Men medan min äldsta dotter stod mitt i ringen blossande röd av ansträngningen och vred sig omkring samt ropade, att man skulle leka ärligt, med en stämma så genomträngande att hon kunde ha överröstat en gatusångare, då — vem trädde in i rummet, om inte våra två fina bekantskaper från London: lady Blarney och miss Carolina Wilhelmina Amelia Skeggs!

En beskrivning skulle endast giva ett ofullständigt begrepp om denna vår nya förödmjukelse. Död och pina! att så fina damer skulle få se oss i så simpelt sällskap och i en sådan vulgär lek! Men vad kunde man vänta annat, när det var herr Flamborough, som hade föreslagit den. Vi stodo en stund alldeles som förkrossade, ja, förstelnade av häpnad.

De två damerna hade varit hemma hos oss för att göra oss en visit, men då de inte träffade oss, hade de gått till våra grannar, då de voro mycket ivriga att få veta, vad som hänt, eftersom vi inte hade kommit till kyrkan föregående dag.

Olivia åtog sig att föra vår talan, och hon avfärdade det hela kort och gott med att säga: »hästarna kastade av oss!» vid vilket meddelande damerna tycktes bli alldeles förskräckta, men då de hörde, att ingen av familjen var skadad, blevo de utom sig av förtjusning. Emellertid blevo de åter innerligen bedrövade, när de hörde, att vi hållit på att dö av förskräckelse, men då de sedan fingo veta, att vi det oaktat hade sovit mycket gott på natten, blevo de ånyo utom sig av förtjusning. Det var ingen ände på deras artighet mot mina döttrar; deras utlåtanden den där förra aftonen hade varit varma, nu voro de rent av glödande. Deras högsta önskan var att stifta en varaktig bekantskap med oss. Lady Blarney var i synnerhet förtjust i Olivia, under det att miss Karolina Wilhelmina Amelia Skeggs (jag vill inte beröva henne något av hennes namn) hyste stor sympati för hennes syster.

De togo nu hela samtalet på sin lott, medan mina döttrar sutto tysta och nöjde sig med att beundra deras fina bildning. Men då varje läsare, huru ringa han än är, tycker om samtal om den förnäma världen, med anekdoter om lorder, ladies och strumpebandsriddare, ber jag om tillåtelse att anföra slutet av deras samtal.

»Allt, vad jag vet om saken», utbrast miss Skeggs, »är det, att den kanske är sann, och kanske är den det inte; men det kan jag försäkra ers nåd, att hela sällskapet var fullständigt altererat. Hans härlighet blev både röd och blek och mylady svimmade, men sir Tomkyn drog sitt svärd och svor, att han var hennes till sin sista blodsdroppe.»

»Nej, verkligen», utbrast hennes nåd. »Ja det kan jag säga, att hertiginnan har inte sagt ett ord till mig om hela saken, och jag tror dock, att hennes nåd inte har några hemligheter för mig. Men det kan ni lita på, att nästa morgon ropade hertigen tre gånger till sin kammartjänare: »Jernigan! Jernigan! Jernigan! Giv mig strumpebandsorden.»

Men först borde jag ha talat om mr Burchells mycket ohövliga uppförande. Under hela tiden satt han med ansiktet vänt mot brasan, och vid slutet av varje mening sade han: »Snack», ett uttryck, som i högsta grad förtröt oss alla och lade band på konversationen, som nu började att bli litet livligare.

»Dessutom, kära Skeggs», fortsatte hennes nåd, »så står det ingenting om detta i de verser, som dr Burdock skrev i anledning av händelsen» — »Snack!»

»Det förvånar mig mycket», sade miss Skeggs, »ty det är mycket sällan, som han bekantgör något, eftersom han mest skriver för sitt eget nöje. Men vill inte ers nåd göra mig den glädjen att visa mig dem?» — »Snack!»

»Men, kära ni, tror ni verkligen, att jag går och bär på mig sådana saker?' Men jag kan försäkra er, att de äro särdeles vackra, och jag skulle tro, att jag kan bedöma sådant, i alla fall vet jag åtminstone, vad som är i min smak. Jag har allt beundrat dr Burdocks poesi; och om jag nu undantager, vad han skriver och så vår kära grevinna vid Hanover Square, så utkommer det nu för tiden inte annat än de allra tarvligaste saker — inte en enda bit om den fina världen.» — »Lögn!»

»Hennes nåd skulle dock undantaga de bidrag, som ni själv lämnat till »Damernas tidning»; jag hoppas ni medger, att något simpelt aldrig fanns i detta. Men dessvärre få vi väl ingenting mera nu från det hållet?» — »Snack!»

»Ni vet ju, min bästa», sade hennes nåd, »att min lektris och sällskapsdam har lämnat mig för att gifta sig med kapten Roach, och då mina stackars ögon inte tillåta mig att skriva själv, så har jag sett mig om efter en annan. Det är emellertid inte lätt att finna en passande person; men det kan inte heller nekas, att tretti pund om året är en mycket liten lön för en väluppfostrad flicka av god samhällsställning, som både kan läsa, skriva och föra sig i sällskapslivet. Dessa stadstöser kan man knappt ha omkring sig.» — »Snack!»

»Nej, det vet jag av egen erfarenhet», sade miss Skeggs, »ty av de tre sällskapsdamer, som jag haft under det sista halvåret, nekade den ena att sy linnesöm mera än en timme om dagen; den andra tyckte, att tjugufem guinéer om året voro för liten lön, och den tredje måste jag avskeda, emedan jag misstänkte, att hon hade ett otillåtligt förhållande med kaplanen. Dygden, min kära lady Blarney, dygden kan man inte köpa för dyrt; men var finns den nu för tiden!» — »Snack!»

Min hustru hade hela tiden lyssnat mycket ivrigt till detta samtal; men i synnerhet sista delen därav intresserade henne. Tretti pund och tjugufem guinéer om året utgjorde femtisex pund och fem shiling om året i engelskt mynt, som på en gång kom av sig själv och lätt skulle kunna tillförsäkras familjen. Hon kastade en snabb blick på mig för att komma underfund med min tanke, och om jag skall vara uppriktig, så var jag av samma mening; ett par sådana platser skulle passa utmärkt för våra två döttrar, och dessutom, om godsägaren verkligen hyste allvarliga avsikter med min äldsta dotter, skulle ju detta vara ett sätt att göra henne lämplig för hennes framtida ställning.

Min hustru beslöt, att vi inte skulle låta detta gynsamma tillfälle gå oss ur händerna, och hon åtog sig att föra familjens talan.

»Jag hoppas», började hon, »att hennes nåd ursäktar min djärvhet. Vi ha visserligen ingen rätt att fordra någon ynnest, men det är helt naturligt, att en mor vill ha sina barn fram i världen, och jag vågar säga, att mina två döttrar ha fått en mycket god uppfostran, och säkert är, att från landet kan ni inte få bättre. De kunna läsa, skriva och räkna, så kunna de sy både vanlig sömnad och allt slags konstbroderi, de kunna göra alla vardagssysslor, pikera remsor och äro inte okunniga i musik: de kunna sy småsaker, brodera; min äldsta kan göra papperssaker, och min yngsta har mycken färdighet uti spåkonsten.» — »Snack!»

Sedan hon slutat detta stycke vältalighet, sågo de två damerna på varandra en stund under tystnad och med en min av tvivel och viktighet. Slutligen nedlät sig miss Carolina Wilhelmina Amelia Skeggs att anmärka, att de unga damerna, sävitt hon kunde döma efter så kort bekantskap, tycktes vara särdeles lämpliga för dylika platser. »Men en så viktig sak, min fru», sade hon, vändande sig till min hustru, »kräver en noggrannare undersökning av deras kvalifikationer och en mera noggrann kännedom om varandra. Inte att jag hyser det minsta tvivel om de unga damernas dygd, förstånd och grannlagenhet, min fru», tillade hon, »men det måste dock iakttagas vissa former i dylika fall.»

Min hustru gav hennes försiktighet sitt fulla bifall och tillade, att hon själv alltid varit varsam i dylika fall, men hon refererade till alla våra grannar angående flickornas karaktär. Detta förklarade emellertid hennes nåd för onödigt, då hennes kusins, mr Thornhill, rekommendation vore mera än tillräcklig, och på denna berodde det nu, om vår ansökan blev beviljad.