Prästen från Wakefield/Kapitel 13

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Kapitel XII
Prästen från Wakefield
av Oliver Goldsmith
Översättare: Göte Bjurman

Kapitel XIII
Kapitel XIV  →


[ 54 ]

KAP. XIII.

Vår familj hade nu gjort åtskilliga försök att bliva förnäm, men genast hade någon oförutsedd olycka varit framme och gjort om intet försöken, så snart de blivit planerade. Jag sökte att draga nytta av varje motgång genom att bibringa dem förnuft i samma mån, som deras ärelystna förhoppningar gäckades.

»Ni se själva, mina barn», sade jag, »huru litet man vinner genom att vilja höja sig över sitt stånd, och ställa sig på samma fot som de, vilka ha det bättre. De, som äro fattiga, men ej vilja umgås annat än med de rika, bliva hatade av dem, som de undvika, och föraktade av dem, som de eftersträva. Omaka förbindelser bliva alltid till skada för den svagare parten: de rika få all förnöjelsen, medan de fattiga få nöja sig med obehagen. Kom hit du, lille Dick, och, berätta den fabel, som du har läst i dag; den kunna de andra ha gott av att höra.»

»Det var en gång», började gossen, »en jätte och en dvärg, som slöto vänskap och skulle följas åt. De gjorde ett löfte att aldrig svika varandra, och så drogo de ut på äventyr. Den första strid, som de hade, var mot två saracener, och dvärgen, som var mycket modig, tilldelade den ena av [ 55 ]kämparna ett mycket häftigt slag. Det gjorde saracenen blott föga omak; han höjde sitt svärd och högg av den stackars dvärgens arm. Han hade nu kommit i en mycket svår belägenhet, men jätten skyndade till hans hjälp, och snart lågo de två saracenerna döda på platsen, och av hämnd högg dvärgen av de dödas huvuden.

»Så drogo de ut till nästa äventyr, och denna gång kommo de i strid med tre blodtörstiga skogstroll, vilka höllo på att föra bort en ung, olycklig flicka. Dvärgen var nu knappt så ivrig som förut, men likväl var det han, som slog det första slaget, vilket han fick igen med ett annat, som slog ut hans öga. Men snart överföllos de av jätten, och hade de inte flytt, så hade han säkert dräpt dem alla. De voro mycket glada över denna seger, och flickan, som blivit befriad, fattade kärlek till jätten och gifte sig med honom.

»Nu drogo de vidare — mycket längre bort, än jag kan beskriva, tills de träffade på en hop rövare. Denna gång gick jätten först, men dvärgen var dock inte långt efter honom. Striden var lång och hård. Allt efter som jätten gick fram, föllo alla för hans svärd; men dvärgen var mer än en gång nära att bli dödad. Slutligen blev segern de båda äventyrarnas, men dvärgen förlorade sitt ena ben. Dvärgen hade nu förlorat en arm, ett öga och ett ben, medan jätten inte fått så mycket som en skråma. Han sade till sin lille stridskamrat: »Min lille hjälte, detta är en härlig sport, låtom oss nu draga ut till en ny seger, så skola vi ha heder nog för hela livet!»

»Nej», utbrast dvärgen, som nu blivit vis av skadan, »jag ger mig, jag vill inte slåss mera, ty jag ser, att du i varje strid vinner all äran och lönen, men alla skråmorna komma på min lott.»

Jag skulle just börja med en utläggning av denna fabel, då vår uppmärksamhet avleddes därifrån genom en mycket häftig dispyt mellan min hustru och mr Burchell angående mina döttrars tilltänkta resa till London. Min hustru höll mycket på, att den skulle bliva till stor fördel för Sofia, medan mr Burchell trodde motsatsen och med mycken värme avrådde henne därifrån. Jag höll mig neutral.

Det såg ut, som om hans nuvarande opposition endast var en fortsättning av morgonens, då den emottogs så onådigt. Dispyten blev allt häftigare, medan den stackars Deborah i stället för att förklara sig tydligare, skrek högre och högre och slutligen blev tvingad att dölja sitt nederlag genom att skrika och väsnas. Slutet av hennes tal misshagade emellertid oss alla i högsta grad. Hon visste mycket väl, sade [ 56 ]hon, att det fanns somliga, som hade vissa hemliga skäl för det, som de tillrådde, och vad henne angick, så skulle hon helst se, att dessa somliga för framtiden hölle sig borta från hennes hus,

»Min fru», svarade Burchell, som tog alltsammans med största lugn och fattning, vilket blott ytterligare bidrog till att hetsa upp henne, »min fru, jag har ganska visst mina hemliga skäl, som jag inte vill omtala, emedan ni inte är i stånd att besvara dem, som jag icke hemlighåller; men jag ser, att mina besök här äro olämpliga, jag vill därför nu taga avsked, dock kommer jag kanske åter ännu en gång för att taga ett sista farväl, innan jag lämnar landet.»

Han tog därpå sin hatt, och Sofia, vars blickar tycktes förebrå honom hans beslut, kunde inte hindra honom från att gå.

När han var borta, sågo vi på varandra några minuter i stor förvirring, Min hustru, som kände med sig, att det var hon, som bar skulden, sökte att dölja sitt dåliga samvete under ett konstlat leende och en överlägsenhet, som jag inte kunde annat än förebrå henne.

»Huru, hustru», sade jag till henne, »är det så vi behandla våra gäster? År det så, vi återgälda deras vänlighet? Var viss om, min vän, att dessa äro de hårdaste ord, som gått över dina läppar, och intet har någonsin gjort mig mera ont.»

»Han kunde ju ha låtit bli att reta mig», sade hon. »Men jag känner mycket väl till skälet för hans avrådande. Han vill hindra mina flickor från att komma till staden, för att han själv skall ha nöjet av min yngsta dotters sällskap här hemma. Men hur det än blir, så skall hon välja sig bättre sällskap än en sådan stackare till karl som han.»

»Du kallar honom stackare, min vän», svarade jag, »men det är dock mycket möjligt, att vi taga fel på denne mans karaktär, ty vid flera tillfällen har det synts mig, som vore han den mest bildade man, jag någonsin lärt känna. Säg mig, Sofia, mitt barn, har han någonsin givit dig något hemligt bevis på sin böjelse?»

»Hans samtal med mig, pappa», svarade min dotter, »ha alltid varit förståndiga, anspråkslösa och underhållande; men vad det andra angår, så har han aldrig sagt ett ord därom. Jag minns blott, att han en gång har sagt, att han aldrig hade känt någon kvinna, som kunde finna någon god egenskap hos en fattig man.»

»Ja, käraste», sade jag, »så är alltid de olyckligas och de lättjefullas talesätt. Men jag hoppas, att du har lärt att [ 57 ]döma riktigt om sådana män och vet, att det skulle vara en galenskap att vänta lycka med en person, som skött sig så illa. Din mor och jag ha långt bättre utsikter för dig. Nästa vinter, som du möjligen kommer att tillbringa i London, skall giva dig gott tillfälle att träffa ett mera förnufigt val.»

Vilka Sofias tankar voro vid detta tillfälle, vet jag ej, men i mitt innersta hjärta var jag inte så ledsen, att vi nu blivit befriade från en gäst, av vilken jag hade mycket att frukta.

Visst hade jag litet samvetsförebråelser över vårt brott mot gästfriheten, men jag bragte dem snart till tystnad genom ett par särskilda skäl, som tillfredsställde och lugnade mig. Den vånda, som samvetet vållar en människa, som redan begått något orätt, är snart förbi. Samvetet är en pultron, och de fel, som det inte har kraft nog att förhindra, har det sällan rättvisa nog att fördöma.