Prästen från Wakefield/Kapitel 12
| ← Kapitel XI |
|
Kapitel XIII → |
KAP. XII.
Sedan vi kommit hem, användes hela natten till att uppgöra planer om kommande framgångar. Deborah lade i dagen stor skarpsinnighet i att sluta sig till vilkendera av hennes döttrar som skulle få den bästa platsen och de bästa möjligheterna att komma ut i fint umgänge. Det enda hindret var nu att erhålla godsägarens rekommendation, men han hade ju redan givit oss så många bevis på sin vänskap, att vi inte kunde tvivla på den nu.
Till och med sedan vi gått till vila, fortfor min hustru med samma tema. —
»Hör, käre Charles», sade hon, »oss emellan sagt, så tycker jag, att vi ha gjort ett bra dagsarbete.»
»Åh ja, rätt bra», sade jag, som inte visste, vad jag skulle säga.
»Vad! Säger du endast rätt bra?» svarade hon. »Jag tycker, det är utmärkt, Det är ju all utsikt till, att flickorna få komma till London och lära känna den fina smaken. Och jag är också alldeles säker på, att London är den bästa platsen i hela världen för att finna en bra man. Besinna, käre vän, att det händer märkligare saker än detta varenda dag, och när så fina damer blivit så förtjusta i våra döttrar, vad skola då ej de förnäma herrarna bli? Oss emellan sagt, så tycker jag ofantligt mycket om lady Blarney, hon är så vänlig och tjänstvillig; för övrigt är jag inte mindre betagen i miss Carolina Wilhelmina Amelia Skeggs. Såg du, hur jag strax tog dem, så snart platserna i staden kom på tal? Säg mig nu, min käre vän, tror du inte, att jag har uträttat något gott för barnen?»
»Jo», svarade jag, utan att bestämt veta, vad jag skulle tro om saken, »Gud give att de tre fjärdedels år härefter äro lika belåtna med det, som du är i dag.»
Det var en av dessa anmärkningar, som jag brukade komma med, för att giva min hustru det intrycket, att jag var ofantligt skarpsinnig; ty om flickorna hade lycka med sig, så var en from önskan uppfylld, men om det skulle hända något oförutsett, så kunde min anmärkning se ut som en spådom.
Hela detta samtal var emellertid — något som jag också mycket fruktat — endast inledningen till ett annat uppslag.
Detta var intet mindre, än att då vi nu kunde hålla huvudet litet högre inför vår omgivning, så skulle det vara bäst att sälja den bruna hästen, som var gammal, på marknaden, som skulle hållas i en grannsocken, och i stället köpa en yngre häst, som kunde bära både en och två och taga sig bra ut, när vi redo till kyrkan eller på något besök.
I början satte jag mig bestämt emot det, men förslaget försvarades lika bestämt, och allt efter som mitt motstånd blev svagare, blev min motståndare starkare, och slutligen blev det avgjort, att hästen skulle säljas.
Marknaden skulle hållas redan följande dag, och det var först min mening att gå dit själv, men min hustru påstod, att jag hade förkylt mig, och att ingenting kunde förmå henne att låta mig lämna hemmet.
»Nej, kära du», sade hon, »vår son Moses är ju en förståndig pojke och kan mycket bra både köpa och sälja, du vet ju, att alla goda affärer, vi gjort, äro hans verk, Han kan pruta i det oändliga, och säljaren blir slutligen så trött, att han ger efter.»
Som jag också själv hyste tillit till min sons klokhet, var jag vilig att anförtro honom denna kommission, och nästa morgon såg jag, att hans systrar hade mycket bråttom att rusta ut honom till marknaden. De krusade hans hår, blankade hans spännen och fäste upp hans hatt med nålar. Då alla dessa toalettbestyr voro slut, hade vi slutligen den tillfredsställelsen att se honom sitta upp på Brunte med en låda framför sig för kryddvaror, som han skulle ha med sig hem. Han hade en rock av gråmelerat kläde, sådant som man kallar »blixt och dunder»; den var visserligen väl liten åt honom, men för god att kassera. Hans väst var gräsgrön, och hans systrar hade bundit ett brett svart band i hans hårpiska. Vi följde honom en bit på vägen och ropade efter hönom: »Lycka till! lycka till!» tills vi ej längre kunde se honom.
Knappt var han borta, förrän mr Thornhills hovmästare kom för att lyckönska oss till vår tur. Han sade, att vi kunde prisa oss lyckliga, ty han hade hört sin herre tala om oss med det största erkännande.
Det såg ut, som om lyckan hade beslutit att komma på en gång; ty strax därpå fingo vi besök av en annan tjänare från samma hus, som skulle lämna ett kort till mina döttrar. Det var från de två damerna, som skrevo, att de hade fått så tillfredsställande upplysningar om oss av mr Thornhill, att de hoppades, att de, sedan de inhämtat ännu några upplysningar, skulle bli fullt belåtna.
»Jag ser nu», sade min hustru, »att det inte går så lätt att komma in i förnäma familjer, men har man en gång kommit in i dem, så kan man visst, som Moses säger, sova sig till resten.»
Denna kvickhet — ty en sådan skulle det vara — mottogs av mina döttrar med ett hjärtligt skratt, och så stor var min hustrus glädje över budskapet, att hon stack handen i fickan och gav budbäraren drickspengar.
Det var vår visitdag. Den nästa, som infann sig, var mr Burchell, som hade varit på marknaden. Han hade tagit ett helt alfabet av pepparkakor med sig åt mina småttingar, och min hustru åtog sig att gömma dem åt dem och ge dem en bokstav i sänder. Åt mina döttrar hade han köpt ett par askar, i vilka de kunde gömma munlack, en pris snus, muscher och även pengar, när de fingo några. Min hustru blev särdeles förtjust i en börs av vessleskinn, ty den skulle föra lycka med sig; detta sagt blott i förbigående.
Vi togo ännu en viss hänsyn till mr Burchell, ehuru hans senaste simpla uppförande misshagat oss en smula; naturligtvis kunde vi inte låta bli att anförtro honom, hur lyckliga vi kände oss, samt fråga honom till råds. Ty fastän vi sällan följa de råd, som givas oss, äro vi dock alltid färdiga att begära sådana.
Då han hade läst brevet från de båda damerna, skakade han på huvudet och sade, att en sak av denna vikt fordrade den största försiktighet.
Denna misstro stötte emellertid högeligen min hustru.
»Jag har nog märkt, sir», utbrast hon, »att ni alltid är färdig att sätta er emot mina döttrar och mig. Jag tycker, att er försiktighet är överdriven; men när vi en annan gång vilja ha goda råd, skola vi vända oss till personer, som själva ha gjort bättre bruk av sådana än ni.»
»Här är inte fråga om, hur jag själv har handlat, min fru», svarade han, »ty om jag inte själv har lytt goda råd, så kan jag uppriktigt giva dem åt andra, som vilja använda dem.»
Då jag var rädd för, att detta svar skulle framkalla ett annat, som med grovhet skulle ersätta, vad som brast i förstånd, skyndade jag att föra samtalet över på något annat, i det jag anmärkte, att jag inte kunde förstå, varför min son ej kommit från marknaden, då det ju redan började bli mörkt.
»Bry dig inte om Moses», sade min hustru, »du kan vara lugn för, att han nog reder sig. Jag svarar för, att han nog ej köper grisen i säcken. Jag har sett honom göra affärer, som man kunde häpna över. Jag skall berätta en historia om det, åt vilken ni skola kikna av skratt. Men sannerligen ha vi inte Moses där! Utan häst och med lådan på ryggen!»
Medan hon talade, kom Moses långsamt närmare, svettig av lådans tyngd. Han hade spänt den över axlarna, som kringvandrande krämare göra.
»Välkommen, Moses, välkommen! Nå, min gosse — vad har du med dig från marknaden?» sade jag.
»Mig själv», sade Moses med förlägen blick, medan han satte ned lådan på ett bord.
»Ja, Moses, det se vi nog», sade min hustru,; »men var är hästen?»
»Den har jag sålt för tre pund, fem shillings och två pence», svarade Moses.
»Det var bra gjort, min gosse», svarade hon, »jag visste nog, att du skulle få dem att röra på slantarna. Oss emellan sagt äro tre pund, fem shillings och två pence inte något dåligt dagsverke. Men låtom oss få pengarna.»
»Jag har inga pengar kvar», sade Moses, »jag har givit ut dem alla till varor, och här äro de.»
Med dessa ord drog han fram ett paket ur bröstfickan.
»Se här», fortsatte han, »ett helt dussin gröna glasögon med silverbågar och chagrinfodral.»
»Ett dussin gröna glasögon?» svarade min hustru med matt stämma. »Och du har gjort oss av med Brunte och har intet annat med dig tillbaka än ett dussin usla gröna glasögon!»
»Kära mamma», utbrast gossen, »tag ditt förnuft till fånga. Jag fick dem ju till rent vrakpris, annars skulle jag naturligtvis inte ha köpt dem. Bara silverbågarna äro värda dubbla priset.»
»Jag vill inte ge ett ruttet lingon för dina silverbågar», skrek min hustru häftigt. »Jag kan svära på, att vi inte få hälften igen för dem, om vi sälja dem som gammalt silver efter fem shilling för varje uns.»
»Gör dig inte omak med att sälja bågarna», sade jag, »de äro inte värda sex pence, för nu ser jag, att det inte är annat än försilvrad koppar.»
»Vad», utbrast min hustru, »inte silver? Äro inte bågarna av silver ens?»
»Nej», svarade jag, »de äro inte mera silver än din såspanna.»
»Således», sade hon, »äro vi av med Brunte och ha ej fått något annat för honom än ett dussin gröna glasögon med kopparbågar och chagrinfodral. Vad skola vi med sådant skräp? Den dummerjönsen har låtit lura sig upp under ögonen. Han borde ha känt sitt folk bättre.»
»Nej, kära du, däri tager du fel, han skulle inte alls ha känt dem», sade jag.
»Han borde hängas, den idioten», sade hon, »köpa sådant skräp, som inte är värt annat än att kastas på elden.»
»Käraste, nu har du åter orätt», sade jag. »Till och med om de bara äro av koppar, så skola vi behålla dem, ty glasögon av koppar äro i alla fall bättre än inga alls.»
Den olycklige Moses kom nu underfund med, att han fallit i klorna på en bondfångare, som av hans utseende hade slutit sig till, att han var ett lätt byte.
Jag utfrågade honom om, huru det hade gått till, och han berättade, att sedan han hade sålt hästen, så hade han promenerat omkring för att se sig om efter en annan. En man, som såg trovärdig ut, hade då fört honom bort till ett tält, under föregivande, att han hade en häst till salu. »Där», fortsatte Moses, »mötte vi en annan man, mycket välklädd; och han frågade, om han kunde få tjugu pund till låns på dessa, ty han behövde pengar, och om så skulle vara, kunde han också sälja dem för en tredjedel av värdet. Den första herrn, som låtsades, som om han var min vän, viskade till mig, att jag borde köpa dem, och inte låta ett så gott tillfälle gå mig ur händerna. Så skickade jag bud efter mr Flamborogh, och honom pratade de full, såväl som mig, så att vi kommo överens om att köpa de båda dussinen glasögon och dela dem oss emellan.»