Prästen från Wakefield/Kapitel 26

←  Kapitel XXV

Prästen från Wakefield av Oliver Goldsmith Översättare: Göte Bjurman Kapitel XXVI

Kapitel XXVII  →

KAP. XXVI.

Jag väcktes tidigt morgonen därpå av min familj, som jag fann i tårar vid min säng. De dystra omgivningarna tycktes alldeles ha berövat dem modet. Jag förebrådde dem milt deras sorg och försäkrade dem, att jag aldrig sovit lugnare, och sedan frågade jag efter min äldsta dotter, som inte var med. De berättade nu, att gårdagens oro och ängslan hade förvärrat hennes feber, så att hon blivit sängliggande. Jag bad min son att hyra ett rum eller två åt de mina så nära fängelset som möjligt. Han kunde blott få ett rum, och detta hyrde han för mycket billigt pris åt sin mor och sina systrar, och fängelsedirektören var nog vänlig att tillåta honom och hans små bröder att dela rum med mig i fängelset. Det gjordes därför en bädd i ordning åt dem i ett annat hörn av min cell, och jag tyckte det såg ut att bli så bra som möjligt. Dock frågade jag först mina två små gossar, vad de skulle tycka om att ligga i ett hus, vilket hade förskräckt dem så, när de först kommo dit.

»Nå, gossar», sade jag, »vad tycka ni om er sängplats? Jag hoppas, att ni inte äro rädda för att ligga i detta mörka rum?»

»Nej, pappa», sade Dick, »när du bara är hos oss, är jag inte rädd för att ligga var som helst.»

»Och jag», sade Bill, som blott var fyra år, »vill helst vara där pappa är.»

Jag bestämde nu, vad som var och en av familjen skulle göra: min dotter skulle vårda sin sjuka syster, min hustru skulle vårda mig, och smågossarna skulle läsa för mig.

»Och vad dig angår, min som, fortsatte jag, »så är det genom dina händers arbete, som vi nu alla hoppas på vårt underhåll. Din inkomst som dagsverkare skall, när vi leva sparsamt, vara, nog för oss alla. Du är nu sexton år och har goda krafter, och dessa ha givits dig, min son, för att du skall göra ett nyttigt bruk av dem; ty med dem måste du nu rädda dina föräldrar och syskon från hungersnöden. Gå därför ut i dag och skaffa dig något arbete tills i morgon, och kom så varje afton hem, med vad du har förtjänat, till vårt uppehälle.»

Då jag hade givit honom denna anvisning och ordnat allt, som behövdes, gick jag ned i gemensamhetsfängelset, där det var luftigare och rymligare; men jag hade ej varit där långe, förrän svordomarna, ogudaktigheten och råheten jagade mig tillbaka till min cell igen. Här satt jag en stund och funderade över dessa eländas märkvärdiga förvildning. De visste, att hela mänskligheten stod i harnesk emot dem och arbetade på att göra sig än mera hatade och avskydda!

Deras känslolöshet väckte mitt största medlidande och kom mig att glömma min egen olycka. Jag tyckte, att det var min plikt att söka förbättra dem, Jag beslöt därför att gå tillbaka till dem igen och trots deras förakt giva dem goda råd och så småningom vinna dem. Jag vände således om igen och talade med mr Jenkinson om min avsikt, åt vilken även han hjärtligt skrattade, men berättade därom för de övriga. Förslaget mottogs med mycken förnöjelse, eftersom det lovade en ny omväxling för dem, som icke kunde skaffa sig annan förströelse än att göra narr av sin nästa och i utsvävningar.

Jag började därför att med hög och naturlig stämma läsa ett stycke av mässan för dem, och detta väckte den största munterhet hos mitt auditorium. Ogudaktiga viskningar,tillgjorda suckar av låtsad ånger, blickar på varandra och hostningar, framkallade skallande skratt. Jag fortsatte emellertid med största allvar att läsa vidare, ty det var min övertygelse att skriftens ord skulle göra intryck på någon, men att skriften själv icke kunde vanhelgas.

Då jag slutat läsa, började jag med förklaringar, och i början lade jag mera an på att roa dem än att komma med förebråelser. Jag fäste deras uppmärksamhet på, att jag ju inte kunde ha någon annan avsikt med vad jag här gjorde, än deras välfärd; att jag var deras medfånge och sålunda inte kunde ha någon som helst fördel av predikan. Jag sade, att jag var ledsen, att de voro så ogudaktiga, ty de kunde ingenting vinna därigenom, men däremot förlora mycket, »ty varen förvissade om, mina vänner», sade jag — »ty I ären mina vänner, hur mycket världen än föraktar er vänskap — att till och med om ni svure tolv tusen eder om dagen, skulle ni ändå ej förtjäna en penny därpå. Men vad är det också för mening i att vartenda ögonblick åkalla djävulen och anropa hans vänskap, när ni vet, hur lumpet han behandlar eder? Ni erfar ju varje dag, att han inte ger eder något annat än en mun full svordomar och en tom mage och så vitt jag känner honom, kommer han aldrig att ge er mera än så.»

»När vi bli så illa behandlade av en person, bruka vi gå till andra. Kunde det då inte för en gångs skulle vara värt omaket att försöka, vad ni skulle tycka om en annan Herres behandlingssätt, en Herre, som i alla fall har gett er goda löften, om ni ville komma till honom? Av alla dumheter i världen, måste den vara den största, mina vänner, att man, när ens hus har blivit plundrat av rövare, springer till dessa rövare och ber om beskydd. Men ären ni klokare? Ni söker ju all hjälp hos den, som har bedragit er, ni anropar ett väsen, som är värre än den värste rövare, ty han bedrager er, och låter er sedan bli hängda och — vad som är det allra värsta: han släpper er icke ens, sedan bödeln gjort sitt värv.»

När jag hade slutat fick jag många komplimanger av mina åhörare, av vilka några kommo fram till mig och tryckte mina händer och svuro på, att jag var en bra karl, och att de gärna ville bli närmare bekanta med mig. Jag lovade därför att fortsätta min predikan följande dag; ty jag hyste verkligen hopp om att kunna förbättra dem. Det har nämligen alltid varit min uppfattning, alt ingen människa är så dålig, att det är alldeles omöjligt, att han kan bättra sig; och att varje hjärta har en rämna, där förebråelsens pil kan tränga in, om skytten endast siktar rätt.

Sedan jag på detta sätt hade lättat mitt sinne, gick jag tillbaka till min cell, där min hustru hade tillrett en enkel måltid. Mr Jenkinson hade bett om att få äta sin middag tillsammans med oss, för att han — som han var vänlig nog att uttrycka sig — kunde få njuta af mitt samtal. Han hade ännu ej sett min familj, ty de kommo in i min cell genom en dörr i den mörka korridoren, som jag har talat om, och på det sättet behövde de ej gå igenom gemensamhetsrummet.

Det såg ut, som om Jenkinson genast kände sig slagen av min yngsta dotters skönhet, som det sorgsna uttrycket endast förhöjde, och han fäste sig genast vid mina smågossar.

»Ack, herr doktor», utbrast han, »dessa barn äro verkligen alldeles för vackra och snälla för ett sådant ställe som detta.»

»Ja, Gud ske lov, mina barn ha ett gott och ärligt sinne, mr Jenkinson», svarade jag; »och om de endast äro goda, så är allting annat betydelselöst.»

»Jag kan tänka mig, att det måste vara en stor tröst för er, sir, att ha familjen hos er», sade han.

»Ja, mr Jenkinson, det är verkligen en stor tröst, och jag ville inte mista dem för allt i världen, ty de kunna förvandla en fängelsehåla till ett palats. Det är endast en sak i livet, som kan förstöra min lycka, och det är om någon förorättar dem.»

»Då är jag rädd, sir, att jag är mycket felaktig», sade han, »ty jag tror, att jag här ser någon (han såg på min son Moses), som jag har gjort orätt, och vars förlåtelse jag gärna ville be om.»

Min son kände strax igen honom på rösten och ansiktet, fast han förut hade sett honom förklädd; han räckte honom handen med ett leende, att allt var förlåtet. »Men» sade han, »jag undrar, hur ni strax kunde se på mitt ansikte, att jag skulle bli ett lätt offer att bedraga?»

»Käre vän», svarade den andre, »det var inte ert ansikte utan era vita ullstrumpor och det svarta bandet i håret, som frestade mig. Men jag kan dock trösta er med, att jag har dragit klokare människor än ni vid näsan; och dock trots alla mina knep är det ändå dumhuvudena, som fått bukt med mig till sist.»

»Jag kan föreställa mig», sade min son, »att skildringen av ett liv sådant som ert måste vara utomordentiigt lärorikt och intressant.»

»Ingendera delen», svarade mr Jenkiason; »skildringar av mänsklighetens knep och laster minskar vår lycka genom att öka vår misstro till varandra.

»Av egen erfarenhet tror jag mig kunna säga, att den listiga människan är den eländigaste varelse under solen. Ända från min barndom lärdes jag att vara listig. Redan då jag var sju år, sade damerna, att jag var en komplett liten herre. Vid fjorton år kände jag världen i grund och botten, satte hatten på trekvart och älskade flickor, och då jag var tjugu fanns det ingen, som litade på mig, fast jag då ännu var ärlig. Därför blev jag tvungen för att klara mig i livet att slå mig på bedrägeri, och allt sedan dess har jag jämt brytt min hjärna för att hitta på nya skojarstreck, allt medan jag levat i ständig skräck att bliva upptäckt.»

»Jag har ofta skrattat åt er hederlige, men enfaldige granne, Flamborough, ty jag brukade lura honom minst en gång om året; men för denne präktige man gick det alltjämt framåt, fast han inte var misstrogen; han blev rik, medan jag trots allt svek och bedrägeri fortfor att vara fattig, utan att ha den trösten att vara ärlig. Men låt mig nu veta», fortsatte han, »vad som har fört er hit; ty om jag inte själv kan ta mig härifrån, så kanske jag kan hjälpa ut mina vänner.»

Jag tillfredställde hans nyfikenhet och meddelade honom hela den rad av olyckor och misstag, som hade störtat mig i denna sista stora olycka, medan jag tillade, att det var omöjligt för mig att bli fri.

När han hade hört min historia, funderade han några minuter, varpå han slog sig för pannan, som om han hade funnit en utväg. Han tog farväl, sägande, att han skulle försöka, vad som kunde göras.