Jutulen och Johannes Blessom
| ← Presten och klockaren |
|
Skrinet med det rara i → |
Jutulen och Johannes Blessom.
Öfver Vaage prestgård höjer sig en furukrönt ås eller ett litet berg med klyftor och branta väggar. Det är Jutuls- eller Bergtroll-berget, som Storm[1] har egnat en sång. I följd af en naturens lek ser man en port i en af dess glatta väggar. Står man på bron öfver den brusande Finna eller på ängarne bortom den och ser denna port öfver hängbjörkarnes sväfvande guirlander och yppiga löfverk och tar inbillningskraften litet till hjelp, formar den sig till en dubbelport, upptill förenad med en gotisk spetsbåge. Gamla hvitstammiga björkar stå som pelare vid dess sidor, men deras höga toppar nå icke till bågens början, och om porten ginge in i berget så långt som en kyrkas längd, kunde Vaage kyrka stå under spetsbågen med tak och torn. Det är ingen vanlig dörr eller port. Det är ingången till bergtrollets palats. Det är «Jutulsporten», en väldig portal, som det största troll med femton hufvud beqvämt kan gå igenom utan att böja sin nacke. När någon i forna dagar, då det var lifligare umgänge mellan menniskor och troll, ville låna något af jutulen, eller tala med honom i andra ärenden, var det brukligt att kasta en sten i porten och säga: «Lås upp, jutul!»
För ett par år sedan kom jag en eftermiddag till prestgården för att aflägga ett besök. Familjen var på sätern, det var ingen hemma utom en gammal dalsbo, som på min begäran följde mig upp till jutulsporten. Vi klappade på, men det kom ingen och öppnade. Det förvånade mig ej heller att jutulen icke ville ta emot oss eller att han nu på gamla dagar så sällan ger audiens, ty får man döma efter de otaliga spåren af stenkast i porten, har han varit oerhördt besvärad med besök.
«En af de sista som såg honom,» berättade min följeslagare, «var Johannes i södergården från Blessom, granngården till prestbostället. Men han önska’ visst att han aldrig hade sett’en,» tillade han.
«Denne Johannes Blessom var nere i Köpenhamn och skulle ta reda på en process, för här i landet var det ingen rätt att få på den tiden; och om man ville ha rätt, var det ingen annan råd än att resa dit ned. Det hade Blessommen gjort, och det gjorde son hans efter honom, för han hade också en process. Så blef det julafton, Johannes hade talt vid de höga herrarne
Teckning af P. N. Arboe.
och uträttat det han skulle, och han gick på gatan och var misslynt, för han längta’ hem. Rätt som han gick, strök en Vaageväring förbi honom i hvit tröja med ficklock och knappar som silfverdalrar. Det var en stor grof karl. Han tyckte också att han kände igen honom, men han gick så fort.
«Du går fort, du,» sa’ Johannes.
«Ja, jag måste väl skynda mig,» svara’ mannen, «för jag ska’ te Vaage i qväll.»
«Ja, jag vånnar jag kunde komma dit jag också,» sa’ Johannes.
«Du kan få stå bakpå hos mig,» sa’ mannen, «för jag har en häst som tar milen i tolf steg.»
De reste, och Blessommen hade göra med att hålla sig qvar på medarne, för det gick genom väder och vind, så han hvarken kunde se himmel eller jord.
En gång höll di stilla och pusta’. Hvar det var kunde han inte urskilja, för det bar i väg igen med det sammma, och han tyckte han såg en dödskalle på en stång der. Då de hade kommit ett stycke på väg, började Johannes Blessom frysa.
«Uff, jag glömde qvar min ena vante der vi pusta’, nu fryser jag om näfven,» sa’ han.
«Det får du tåla, Blessommen,» sa’ mannen, «för nu ä’ det inte långt igen te Vaage, och der vi pusta’ var halfvägs.»
Innan de kom’ till Finnebron, stanna’ mannen vid Sandbovallen och släpte af Johannes.
«Nu har du inte långt hem,» sa’ han, «och nu ska’ du lofva mig att du inte ser dig tebaka, om du hör något dån eller ser något sken.»
Det lofva’ Johannes och tacka’ för skjutsen. Mannen körde sin väg öfver Finnebron, och Johannes gick öfver backen te Blessomgårdarne. Men rätt som det var, hörde han ett dån i jutulsberget, och i ett nu vardt det så ljust på vägen framför honom, att han tyckte han kunde ha sett att ta opp en nål. Han kom inte i håg det han hade lofvat, utan vände på nacken och skulle se hvad det var. Då stod jutulsporten på vid gafveln, och det sken och lyste ut genom den som af många tusen ljus. Midt i öppningen såg han jutulen, och det var mannen, som han hade åkt med. Men från den stunden satt hufv’et på sned på Johannes Blessom, och sådan var han så länge han lefde.
- ↑ Edvard Storm, författare till visor på allmogespråk, död 1794.