Minne och hopp
| ← Helsningssång till H. K. H. Prinsessan Louise af Nederländerna |
|
Prins Gustaf → |
Hoppets helsning morgonen välkomnar,
Hoppet vaknar, innan östern grytt;
Men hvar qväll, när dagens oro domnar
Och när solens trötta öga somnar,
Väckes minnet af den tid, som flytt.
Menskan, mellan jord och himmel dragen,
Ömsom nöjets, ömsom mödans slaf,
Följer tanklös timmarna af dagen;
Men den sista slår, hon räknar slagen,
Räknar stegen närmare sin graf.
Och hon ser uppöfver sig, — der tåga
Nya verldar fram för hennes syn:
Allvar bor i deras bleka låga,
Mången aning vaknar, mången fråga
Till de gyllne vandrarne i skyn.
Själens vingar stoftet af sig skaka,
Solblind förr, hon börjar nu att se:
Oss blir ljuft med våra minnen vaka,
Dagens bilder kalla vi tillbaka,
Lefva om dess fröjder och dess ve.
Så oss helig blir ock denna stunden,
Minnets timma, som ännu är vår.
Halfva seklet snart har slutat runden:
O hur fort till timme blir sekunden,
O hur fort bli timmarna till år!
Har du sett på bäcken hur han silar
Sina droppar genom gräsets famn;
Men till flod han växer ut, och ilar
Hejdlös fram, du ser, han aldrig hvilar,
Förr’n han funnit hvad han sökt — sin hamn.
Spåren af den flod, som nu förrunnit,
Söka vi i minnets blida sken.
När vi tacksamt räkne hvad vi vunnit,
Sörje vi ock mycket, som försvunnit,
Mycket, som vi ägt, vi sakne re’n.
Det är tyst i svenska sångens dalar,
Ingen ”Selmas skald” dem lifvar mer.
Döden skjutit våra näktergalar: —
Som Wallin här ingen stämma talar,
Ingen lyra sjunger som Tegnér.
Dessas trio, nu än mer fullkomnadt,
Har stämt in i högre andars chör.
Tro dock ej, fast deras händer domnat,
Att för evigt strängarna ha somnat,
Tro dock ej, att skaldekonsten dör!
Menskohjertats modersmål hon talar,
Hennes hem är jordens vida klot.
Ses hon tyna i de storas salar,
Skall hon blomstra uti folkets dalar.
Det är der hon har sitt frö, sin rot.
O så länge som ej känslan qväfves
För det högsta af allt skönt och godt,
Och så länge som ett hjerta häfves
Af en längtan, som sitt mål förgäfves
Söker inom tidens trånga mått;
O så länge dödligt öga spanar
Genom verlden efter verldars Gud,
Och det sköna du i bilder danar,
Och dess urbild du ej ser, men anar,
Skall din känslas språk ej sakna ljud.
Och de ljuden dallrande sig mänga,
Bilda samljud, bli till harmoni,
Och du kan dem ej inom dig stänga,
De med jubel sina bojor spränga,
Och det jublet — det är poesi.
Höga konst, du renaste på jorden!
Kläd i blommor lifvets nakna fält,
Dröj så skön, som nyss du var, i norden!
Flygt gif tanken och gif rytm åt orden,
Och vårt inre lif i sång försmält!
Sjung ock nu, hur Svea stolt kan vara
Öfver söner, hvilkas namn ej dör!
Geijers skola häfderna bevara,
Nordsjön ned till Östersjön skall fara
Genom fält, der Platens namn man hör.
Forskarn, för hvars blick vid gömda härden
Djupets alla hemligheter röjts,
Har sitt namn han icke gett åt verlden? —
Men bland hjeltars, som ha adlat svärden,
Sent skall slockna namnet Adlercreutz.
Sent skall slockna minnet af den skara
Ädla, tappra, fosterländska män,
Som, på branten utaf landets fara,
Hade mod att det ännu försvara,
Hade kraft att resa det igen.
J, som sågen gamla Svithiod nära
Att för våldets nyck ett offer bli,
Och som svuren räddning åt dess ära!
Det är skönt en sådan ed att svära,
Skönast dock att hålla den, som J.
Krigets norrsken jagade hvarannan,
Klufna länder darrade af köld;
Och så kom en annan tid, en annan
Drott, med lagrar omkring Jofurspannan,
Segerns runor på sin blanka sköld.
Unga seklet nu fick vår omsider,
Bragder följde såsom blommor den;
Och de slätter, som i fordna tider
Dånet hört af Gustaf Adolfs strider,
Kände nu hans segerpsalm igen.
Värd en bättre lyras ton han vore
Han, som börjat nytt ett häfdens blad,
Han den aldrig glömde, han den store,
Som knöt bandet mellan oss och Nore, —
Ack! hans drapa ofta förr jag qvad.
J, som hört hur hans triumfvagn dånat,
J, som följt hans strålande standar,
J, som sett hur han sin tid förvånat,
Vittnen ännu, fast er hjessa grånat,
Hvad Carl Johan för oss alla var!
Vid hans namn hur sångmön alltid vingen
Lyfter mera lätt och mera fort! —
Detta snille, som såg djupt i tingen,
Detta hjerta, som var stängdt för ingen,
Denna själ, som tänkte endast stort.
Hvem är svensk och skulle icke gömma
Bilden af vår hädangångne drott?
Häfden snart skall rättvist honom dömma;
Vi, som älskat, kunne aldrig glömma,
Kunne nu välsigna honom blott.
Seklets nya hälft, än svept i dimma,
Norden kan med lugn till möte gå.
Vi ha sett dess morgonstjerna glimma, —
Denna stund är ej blott minnets timma,
Den är hoppets nyårsfest också.
Nya, skära, vakna sångens toner,
Helsande en ljusnad morgondag
Under honom, som med nordens throner
Ärfde kärlek utaf två nationer
Och till sanning gjorde Rätt och Lag.
Och vår framtid nya löften vunnit,
Löften, svurna uti templets famn;
Glädjeeldar ha på bergen brunnit,
Glädjetårar ha på kinden runnit
Vid det nya fursteparets namn.
Samma tafla, som vi fordom hade
Sett, när unga hjeltedottren kom
Och sin hand i kungasonens lade,
O hur dubbelt lycklige och glade
Samma tafla nu vi sågo om.
År, som flydden! J till afsked bjuden
Oss ännu en minnenas minut. —
Glädjeropen, liksom klagoljuden,
Nederlagen, liksom segerbuden,
De ha tystnat, de ha klingat ut.
Tid, som gått, och, redan halfglömd vorden,
Sjunker i allt längre skuggor ner!
Går du bort välsignad ifrån jorden?
Ett jag vet, att du har räddat norden
Och att hoppet du i arf oss ger.
Tid, som kommer! Af din vinge suset
Re’n jag hör i nattens tysta flägt.
Kommer du med friden eller bruset?
Ett jag vet, du kommer dock med ljuset,
Strålbud ifrån den, som ljuset väckt! —
Seklets hälft nu skymmer; men sig tända
Klara stjernor mellan fjäll och haf.
Hoppets blickar emot dem vi vända;
De, när hela seklet gått till ända,
Skola skicka minnets till vår graf.
- ↑ Uppläst på Svenska Akademiens högtidsdag d. 20 Dec. 1830.