Prolog vid en konsert för de brandskadade i Varberg
| ← Vid en ynglings graf |
|
Minnessång öfver B. H. Santesson → |
Prolog
vid en konsert för de brandskadade i Varberg.
Välkomna i de ungas krets,
Der hoppets söner stå tillreds
För sorgens barn att sjunga!
Vår sång i dag skall egnas dem,
Som jagats bort från härd och hem
Af nödens slag, de tunga.
Men du, hur helst du nämnes än,
Som hör vår sång och rörs af den,
En sorgens eller sångens vän,
Välkommen bland de unga!
Och ej det är den första gång
Som känslan brister ut i sång
Och sorgen mildt hugsvalar;
Ty sången, om han äkta är,
Han är dock sorgens gäldenär.
Han blott sin skuld betalar.
Än ingen ros slog ut sin knopp,
Som ej af törnet ammats opp,
Och först när natten fyllt sitt lopp,
Det gryr kring berg och dalar.
Du fria sång, hur rik, hur stor!
Åt den, som på din guddom tror,
Du allt för intet skänker.
Du smider de förtrycktas sköld,
Och midt i verldens natt och köld
Som sol ditt öga blänker.
För sjuklingen du helsa har,
Åt enslingen en fröjd du spar,
Och mulen himmel blifver klar
När du från skyn dig sänker.
Ja väl, ditt välde toge slut,
Om ej du troget delte ut
Den underbara skatten,
Om ej i tidens ökenland
Du blomman vattnade ibland
Med lifvets friska vatten.
Så gif oss af din rikdom, gif!
Den är ej lek, ej tidsfördrif,
Men ljus och hopp och kraft och lif
För vandrarna i natten.
O under! Allt det stora, som
Ej tidens dårar akta om,
Men som en dröm förakta,
Högt öfver jordens fängelse
För härjning och förgängelse
De goda änglar vakta:
Den tro, som lyser hjertats verld,
Den frihet, som ger folken svärd,
Den ära, hjelten aktar värd
För allt att eftertrakta.
Men broder, allt hvad här du ser,
Den hydda, som sitt skydd dig ger,
De skatter, dem du samlar,
Allt är en flyktig dröm, ej mer.
En blixt — och skatten smältes ner,
En storm — och hyddan ramlar.
Blott skuggor, spelande på skyn,
Blott hägringar vid öknens bryn,
Som vika, gäckande din syn,
Om efter dem du famlar.
Se der en vacker bild! Se der
Hur böljan vid de hvita skär
Kruslockigt hufvud gömmer!
En liten stad du ser också,
Men luften är så hög och blå,
Att staden mest du glömmer.
Och bland de enkla hyddors rad
Går främlingen så hjerteglad
Och i de friska vindars bad
Om fröjd och helsa drömmer.
Men lik en grånad invalid,
Som hvilar ut från kampens tid,
En gammal borg sig höjer.
Mörk står han i den glada nejd,
Ty minnet än af brödrafejd
Inom hans murar dröjer.
Ej nu på länge vid hans strand
Förhärjarns rotar gått i land,
Och inga byar mer i brand
Hans bistra öga röjer.
Dock ve! Förhärjarn kom. Han går
Med nöden i sitt djupa spår
Att än ett byte taga.
Och taflan vexlade i hast,
Ty hafvets klara spegel brast,
Och stormar vågen jaga,
Och det är höst, och det är natt,
Bak’ molnet stjernan skymtar matt,
Men måsen högt på skäret satt
Och hördes ängsligt klaga.
Då blef det ljust. Förhärjarn kom,
Och åter vexlar taflan om.
Ty haf och himmel låga,
Och flamman fräser i hvar knut,
Och stormen visar vägen ut,
Der härjarn snart ska tåga.
Den gamla borgen ser med hot,
Hur lågor rasa vid dess fot,
Men räds ej deras vilda knot,
Blott undrar om de våga.
När taflan vexlar om härnäst,
Försvunnen är den grymma gäst
Från rykande ruiner.
Det är en dag så grå, så kall.
På spillror, lutande till fall,
Den matta solen skiner.
En husvill hop med tiggarstaf
Nu hastar från sin lyckas graf;
Och dimma höljer strand och haf,
Och bistert vinden hviner.
Och så som i de forna dar,
Så söker folket sitt försvar
Bak’ borgens gråa fästen,
Och reder der af hö och strå
Ett hem åt sig och sina små,
Som svalor sina nästen.
Om ej det blir af bästa sort,
Man der ändå kan drömma bort,
Att jordens lycka var så kort,
Den snarligt flydda gästen.
Så vexla lifvets taflor. Så
Dess bilder skimra och förgå,
Och intet, intet varar.
Den bleka nöden blott står qvar,
Och att ej han en drömbild var
Sig nogsamt uppenbarar;
Men kärlek lefver, äfven han,
Som sorgens börda lätta kan
Och sången tonerna slår an,
Att hvarje hjerta svarar.
Ja, hvarje hjerta öppnas må
Vår like han ju är ändå,
Vår broden han, som lider.
Må vi besinna då vår frid
Och hjelpa, medan än är tid
Snart komma andra tider,
Snart kan den mulna dagen gry,
När våra barn för härjarn fly,
När krigets brand från by till by
Sin vilda låga sprider.
Så må uti de goda år
Vi troget hela hvarje sår
Och bota hvarje remna.
Må ingen nöd ohulpen bli,
Må ingen bön vi gå förbi,
Och arm och ohörd lemna!
Hon varder kommande, den stund,
Då Svea bör stå stark och sund,
När stridens åska gör sin rund
Att gammal nesa hämna.
Nu sången i de ungas krets
Må ljuda! Nu vi stå tillreds
För sorgens barn att sjunga.
Vår sång i dag skall egnas dem,
Som jagats bort från härd och hem
Af nödens slag, de tunga.
Men du, hur helst du nämndes än,
Som hör vår sång och rörs af den,
En sorgens eller sångens vän,
Välkommen bland de unga!