Quentin Durward/Förord
|
Inledning → |
FÖRORD
TILL
QUENTIN DURWARD.
Skådeplatsen för denna roman är förlagd till det femtonde århundradet, då feodal-systemet, hvilket hade varit nationalförsvarets kärna, och riddare-andan, som varit liksom detta systems lifgifvande själ, började förändras och öfvergifvas af sådana råare karakterer, som satte all sin diktan och traktan i att ernå de personliga ändamål, hvarpå de fäst sin uteslutande hog. Visserligen hade samma egoism äfven framstått i föregående tidehvarf, men det var först nu som den öppet erkändes såsom en ledande grundsats. Oaktadt allt det för oss öfverdrifna och fantastiska i riddare-tiden, hade den likväl det goda med sig, att alla dess läror voro grundade på ädelmod och sjelfförsakelse, förutan hvilka det skulle vara svårt att tro på dygdens tillvaro bland menniskoslägtet.
Bland de första som öfvergåfvo och förlöjligade de sjelfförsakande grundsatser, hvari den unge riddaren undervisades, var Ludvig XI af Frankrike den förnämste. Denne furste var af en så uteslutande egennyttig karakter, så ur stånd till att hysa något syfte, som icke var förknippadt med äelystnad, snikenhet och begär efter sjelfvisk njutning, att han nästan tyckes varit djefvulen förkroppsligad, som fått lof att göra allt, hvad i hans makt stod, för att i sjelfva dess ursprung förgifta vårt begrepp om heder. Vi få ej heller glömma, att Ludvig i en ovanligt hög grad egde denna dialektiska spetsfundighet, som kan förlöjliga allt hvad man gör till någon annans gagn än sitt eget, och att han derför var särdeles lämplig att spela rollen af en hårdhjertad och hånleende frestare.
Ur denna synpunkt betraktad, tyckes Göthes uppfattning af Mephistopheles’ karakter, i denne skalds märkvärdiga skådespel Faust, riktigare än den föreställning Byron och äfven Milton bildat sig om denne menniskans arf-fiende. De båda sistnämnde stora författarne hafva nämligen i hans okufliga motstånd mot sjelfva allmakten och i hans stolta förakt för lidandet gifvit det ondas upphofsman något, som upplyfter och förädlar hans ondskefullhet och som förledt Burns och flere andra att anse honom såsom hjelten i det Förlorade Paradiset. Den store tyske skalden har deremot gjort den lede frestaren till en varelse, som, för öfrigt utan alla passioner, endast tyckes hafva varit till för att genom sin intalningsförmåga öka massan af moraliskt ondt och som genom sina förförelser framkallar dessa slumrande passioner, som eljest skulle tillåtit den menniska, som var föremålet för den onda andens bearbetningar, att i lugn framlefva sima dagar. Derför är Mephistopheles, liksom Ludvig XI, begåfvad med denna bitande qvickhet, som oupphörligt användes att underkänna och nedsätta hvarje handling, hvars följder ej omedelbart leda till sjelfförnöjelse.
Äfven en författare, som endast skrifver för att roa, torde det vara förunnadt att för ett ögonblick anslå en allvarligare ton för att uttala en förkastelsedom öfver all politik, vare sig af en offentlig eller mera enskild natur, den der stöder sig på Macchiavels grundsatser eller Ludvig XI:s handlingssätt.
Denne furstes grymheter, meneder och misstänksamhet godtgjordes icke, utan blefvo snarare mera afskyvärda genom den råa och förnedrande vidskepelse han hängaf sig åt. Den helgondyrkan, han gjorde så mycket väsen af, härflöt af samma dåliga bevekelsegrunder som de af hvilka en underordnad tjensteman låter leda sig, då han, medelst frikostiga skänker till dem hvilka det åligger att vaka öfver hans uppförande, söker dölja eller nedmuta ansvaret för de underslef, hvartill han vet sig skyldig.
Med en fullkomlig samvetslöshet förenade Ludvig XI en stor naturlig karaktersfasthet och skarpsinnighet jemte ett, i förhållande till det tidehvarf hvari han lefde, till den grad förfinadt politiskt system, att han understundom öfverlistade sig sjelf, genom att gifva vika för dess ingifvelser.
Men intet porträtt är väl så mörkt, att det ej har sina ljusare skuggor. Ludvig insåg Frankrikes bästa och befordrade det troget, så länge det ej kom i strid med hans eget. Han förde landet trygt i hamn undan stormarne af det krig, som fick namn af »kriget för allmän välfärd» och hvarigenom det af de stora kronvasallerna mot deras länsherre ingångna, mäktiga och farliga förbundet sprängdes och skingrades: ett företag, som hvilken annan konung som helst, af en mindre försigtig och betänksam karakter och af ett djerfvare, mindre illslugt sinnelag än Ludvig XI, skulle hafva misslyckats i. Han hade äfven några personligt intagande egenskaper, som ej voro oförenliga med hans karakter såsom offentlig man. Han var glad och skämtsam i sällskap; smekte sitt offer, likt katten, som svänger med svansen, då den är i begrepp att gifva det bittraste sår, och ingen var skickligare än han, att ådagalägga förträffligheten af de låga och sjelfviska bevekelsegrunder, hvarmed han sökte ersätta de ädlare motiver till äflan, hans företrädare hemtat från riddare-tidens högsinta anda.
I sjelfva verket hade riddarväsendet vid denna tid börjat föråldras och hade, äfven då det stod i sin blomstring, i sina grunddrag haft något så öfverdrifvet och fantastiskt, att det företrädesvis lämpade sig till skottafla för åtlöjet, så snart det, liksom andra gamla moder, började komma ur bruk och begabberiets vapen kunde riktas mot det, utan att väcka den vedervilja och afsky, hvarmed man i ett tidigare skede skulle hafva ryggat tillbaka för ett sådant angrepp som för en slags hädelse. I femtonde århundradet hade en klass bespottare uppstått, som förmenade sig genom andra medel kunna ersätta hvad som var verkligt nyttigt i riddarväsendet och som sökte sprida en löjlig dager öfver dessa till ytterlighet drifna, stränga åsigter om heder och dygd, hvilka öppet stämplades såsom orimliga, derför att de voro danade efter en urbild, allt för fullkomlig för att göra dem brukbara för felaktiga menniskobarn. Om en ädel och högsint yngling föresatte sig att forma sitt lif efter sin fars åsigter om heder och ära, hånades han allmänt, alldeles som om han dragit i fält med den gode gamle riddarens Durandal tvehändta svärd, som väckte åtlöje genom sitt gammalmodiga utseende, ehuru klingan kanske var härdad vid Ebros stränder och dess prydnader voro af purt guld.
Sålunda kastades riddarväsendets grundsatser å sido och lägre driffjedrar fingo intaga deras plats. I stället för den upphöjda anda, som manade hvarje man att träda fram till sitt fosterlands försvar, satte Ludvig XI den lejde soldatens alltid beredvilliga arm och intalade sina undersåtar, bland hvilka handelsklassen började spela en roll, att det var bättre att lemna krigets faror och mödor åt besoldade krigare och lemna kronan medel att betala dem, än att vedervåga sig sjelfva vid försvaret af sin egendom. Köpmännen funno detta sätt att resonnera mycket öfvertygande. Den stund kom visserligen icke i Ludvig XI:s dagar, då den besutna herremannaklassen och adeln på samma sätt skulle blifva uteslutna från deltagandet i krigets värf, men denne listige monark gaf upphof åt det system, som, tillämpadt af hans efterträdare, helt och hållet i kronans händer öfverlemnade omsorgen om statens militäriska försvar.
Äfven de grundsatser, som ledde umgänget mellan könen, hade han kullkastat. Chevaleriets läror hade åtminstone i teorien grundlagt ett system, hvari Skönheten var den herskande och belönande gudomligheten — Tapperheten hennes slaf, som hemtade sitt mod ur hennes öga och gaf sitt lif för hennes ringaste tjenst. Visserligen hade systemet, såväl i detta som andra afseenden, åtskilliga öfverdrifter och fantastiska utväxter, och skandaler inträffade just icke så sällan. I de flesta fall voro de dock sådana, att man nästan kunde urskulda den menskliga svagheten på grund af dess fullkomliga frihet från grof sinlighet. Ludvig XI åter uppfattade saken ur en annan synpunkt. Han var en rå vällusting, sökande njutning utan känsla och föraktande det kön, af hvilket han önskade erhålla den; också voro hans älskarinnor af låg börd och kunde lika litet jemföras med en Agnes Sorels upphöjda, fast felaktiga karakter, som Ludvig kunde jemföras med sin hjeltelike fader, som befriade Frankrike från Englands hotande ok. Samma missaktning för rang och börd visade Ludvig äfven vid valet af sina gunstlingar och ministrar, hvilka han utvalde bland dräggen af folket, och ehuru detta kunde vara icke allenast ursäktligt, utan äfven förtjenstfullt, der monarkens maktspråk befordrade obemärkt snille, eller bragte i dagen anspråkslös duglighet, gestaltade sig förhållandet dock helt annorlunda, då konungen till sina förnämste medhjelpare tog män sådana som Tristan I'Hermite, hans polischef, och det var uppenbart att en sådan furste icke kunde vara hvad hans ättling Frans I så fint benämnde sig sjelf, »den förste adelsmannen i mitt rike».
Icke heller voro Ludvigs ord och gerningar i det enskilda eller offentliga lifvet af den art, att de kunde försona hans öfverträdelse af alla de lagar som äro bindande för en man af heder. Ett gifvet löfte, som ju allmänt anses böra hållas heligt af en hederlig man och hvilket man icke på minsta sätt kan afvika från, utan att dödligt förbryta sig mot hederns lagar, sveks af honom utan blygsel af den obetydligaste anledning, hvarvid han ofta samtidigt begick de ohyggligaste brott. Och det var icke allenast i sitt enskilda lif han sålunda bröt tro och lofven; äfven i statens angelägenheter gick han lika obesväradt till väga. Att han till Edward IV sände en person af låg rang, förklädd till härold, var på den tiden, då härolder ansågos såsom heliga vårdare af staters och nationers tro och heder, ett fräckt bedrägeri, som ytterst få utom denne samvetslöse furste skulle hafva gjort sig skyldiga till.
Det är mer än sannolikt att Ludvig, genom att sålunda öppet afkasta alla de band, hvarmed religionen, hedern och moralen leda de flesta menniskors handlingar, sökta vinna ett väldigt öfvertag i sina underhandlingar med personer, som torde ansett sig bundna af just dessa band. Men försynen tyckes alltid förknippa tillvaron af någon särskild fara med någon biomständighet, som varnar dem, hvilka äro utsatta för densamma, att vara på sin vakt, och det oaflåtliga misstroende som fäster sig vid en offentlig personlighet, hvilken blifvit känd för trolöshet, är för honom detsamma som skallran för skallerormen. Sålunda väckte Ludvig XI:s exempel snarare vedervilja och misstroende än efterapningsbegär bland Europas öfriga nationer, och den omständigheten att han öfverlistade mer än en af sina samtida, hade till följd att de andra voro på sin vakt.
Men om äfven Ludvigs regering ur politisk synpunkt betraktad, hade varit så lyckosam som han sjelf kunnat önska, så torde skådespelet af hans dödsbädd i och för sig blifva ett varnande exempel emot frestelsen att följa hans exempel. Misstrogen mot hvar och en, men isynnerhet emot sin egen son, instängde han sig i sitt slott vid Plessis, anförtroende sin person uteslutande åt sina besoldade skottars tvifvelaktiga trohet. Han gick aldrig utom sitt rum, lät ej heller någon få komma dit in och uttröttade himmeln och alla helgon med böner, ej om sina synders förlåtelse, men om ett förlängdt lif. I sin ofantliga kärlek till lifvet skickade han till Italien efter föregifna reliker och den ännu ovanligare införsel-artikeln af en okunnig, förvriden bondlurk, som sannolikt af lätja hade instängt sig i en källare och afsvurit all animalisk föda. Denne man, som ej egde den ringaste bildning, vördade Ludvig, som om det varit påfven sjelf, och grundlade två kloster för att vinna hans bevågenhet.
De välförtjenta qvalen vid denne tyranns dödsbädd voro så stora, att Filip de Comines förklarar dem för en tillfyllestgörande godtgörelse för de brott han begått och är af den åsigt, att han, efter en måttlig karantän i skärselden, torde i nåder befinnas behörigen qvalificerad för de högre regionerna.
Det lärorika, men fasansfulla skådespelet af denne tyranns lidanden slöts ändtligen med döden den 30 Augusti 1485.
Valet af denna märkvärdiga personlighet såsom berättelsens hufvudkarakter — ty det behöfver väl ej nämnas att Quentin Durwards lilla kärleksintrig endast begagnats för händelsernas utveckling — gaf författaren mycken lättnad. Under Ludvig XI:s tid egde ovanliga rörelser rum i hela Europa. Genom huset Yorks ögonblickliga öfvervigt var inbördes-kriget i England mera skenbart än verkligt slutadt. Schweiz fordrade högljudt en frihet, som det sedan så manligt försvarade. I tyska riket och i Frankrike sökte de stora kronvasallerna att undandraga sig riksöfverhufvudets ledning, medan Carl af Burgund med öppet våld, och Ludvig, listigare, genom indirekta medel arbetade på att bringa dem till underdånighet under sina respektiva herravälden. Medan Ludvig sålunda å ena sidan öfverlistade och kufvade sina egna upproriska vasaller, arbetade han å den andra hemligen på att hjelpa och uppmuntra de stora flandriska handelsstäderna att resa sig mot hertigen af Burgund, hvartill deras rikedom och lättretlighet gjorde dem särdeles benägna. I de skogigare distrikterna i Flandern afkastade hertigen af Gueldern och Wilhelm de la Marck, för sin grymhets skull äfven kallad Ardennernas Vildgalt, en riddares och adelsmans vanor, för att utöfva en vanlig röfvares råa våldsamheter.
Bland ett sådant öfverflöd på materialier var det svårt att utvälja det som för läsaren skulle blifva fattligast och mest underhållande, och författaren får beklaga, att, ehuru han gjort frikostigt bruk af sin rättighet att afvika från den verkliga historien, han likväl är mäkta tveksam, hurvuvida han bragt sin berättelse uti en roande, helgjuten och tillräckligt begriplig form. Ehuru sjelfva fakta äro diktade, så fattas likväl intrigens hufvudmoment lätt af hvar och en som är det ringaste bekant med feodalsystemet. En feodal-herres rättighet att bestämma om en qvinlig vasalls giftermål var en allmänt erkänd sak, och ehuru detta kan tyckas stå i strid med både mensklig och gudomlig lag, som säger att giftermålet skall vara en fri handling, så förklaras detta genom den grundsatsen, att länsherren var den ursprunglige gifvaren af länet och derför intresserad i, att genom vasallens giftermål ej deri skulle insättas någon emot länsherrn fiendtligt sinnad person, ehuru det å andra sidan ganska väl kan försvaras, att denna rätt att bestämma en vasalls val af make endast kan hänföras till det öfverhufvud, som ursprungligen meddelat länsrätten. Det är derför ej någon så stor osannolikhet i, att en vasall under Burgund flyr till konungen af Frankrike och söker beskydd hos denne, under hvilken hertigen af Burgund sjelf var en vasall, ej heller är det något synnerligt afsteg ifrån sannolikheten att påstå, att Ludvig, samvetslös som han var, skulle haft för afsigt att narra flyktingen till någon förening, som kunde blifva, om ej farlig, åtminstone besvärlig för hans fruktansvärde slägtinge och vasall i Burgund.
Abbotsford. 1 Dec. 1831.