Quentin Durward/Inledning

←  Förord

Quentin Durward av Sir Walter Scott Översättare: Magnus Alexander Goldschmidt Inledning

Kontrasten  →

INLEDNING.

---

»Och en karl som har gjort sina förluster, ser du.»

Shakespeare.

Då den ärlige Dogberry uppräknar alla sina anspråk på respekt, hvilka i hans tanka borde fritagit honom från den skymfliga benämning, hvarmed han blifvit hedrad af herr gentleman Conrad, så är det märkvärdigt, att han ej lägger större vigt på sina två rockar (en ej obetydande omständighet i en viss för detta hufvudstad, som jag känner), eller derpå att han är »ett så dugtigt stycke kött, som trots någon i Messina», eller ens på det slutliga skälet, att »han är en vederhäftig karl», än på den omständighet, att han är en karl som har gjort sina förluster.

Också har jag alltid märkt, att sådana der lyckans barn — antingen det nu är för det de ej med fulla glansen af sin härlighet vilja förblända dem, som lyckan behandlat mera styfmoderligt, eller emedan de tro, att det är lika ärofullt för dem att trots alla motgångar hafva svingat sig upp, som det är för en fästning att hafva uthärdat en belägring, — nog af, jag har märkt, att sådana personer aldrig underlåta att undfägna en med berättelsen om den skada de lidit af tidernas hårdhet. Sällan spisar ni vid ett välförsedt bord, der er värd är en penningkarl, utan att pauserna mellan Champagnen, Burgundern och Hochheimern äro uppfylda med suckar öfver räntefotens fallande och svårigheten att kunna placera penningar, hvilka derför ligga gagnlösa på kistbottnen, eller, om han är godsegare, med en jämmerlig skildring om rest-räntor och minskad afrad. Det är ej utan att detta gör sin tillbörliga verkan. Gästerna sucka och skaka sina hufvud i takt med sin värd, betrakta det af silfver dignande skänkbordet, läppja å nyo på de kostliga viner, hvilka snabt göra sin rund omkring bordet och tänka på den oegennyttiga välvilja, som, ehuru med förminskade tillgångar, likväl gör ett så gästfritt bruk af det som återstår; eller, hvad som är ännu mera smickrande, beundra en rikedom, som, oaktadt dylika förluster, lik den frikostige Abulcasems outtömliga skatt, fortfarande oförminskad kan stå ut med så starka påkänningar.

Denna klagomani har likväl sina gränser, likasom den utnötta litanian om deras krämpor, som är ett så angenämt taleämne för alla sjuklingar, så länge de endast lida af kroniska åkommor. Men jag har aldrig hört någon med verkligen aftagande kredit tala om minskade tillgångar, och min lika menniskoälskande som skicklige läkare försäkrar mig, att det är ganska sällsynt att få höra dem som äro angripna af en riktig skarp feber eller någon dylik svår sjukdom, som

Med dödlig kris bebådar, att
Han höljes snart af grafvens natt,

göra sina plågor till föremål för underhållande samtal.

Efter att hafva tagit alla dessa omständigheter i nogsamt öfvervägande, kan jag ej längre dölja för mina läsare, att jag hvarken är nog populär eller nog fattig, att ej äfven hafva min andel i det betryck, som för närvarande tynger på de förenade rikenas kapitalister och jordegare. Sådana författare, som lefva på lam-kottlett, må gerna glädja sig åt, att priset på fårkött fallit till tjugofem öre marken, och, om de hafva barn, lyckönska sig öfver, att ett fyra markers bröd ej kostar mera än femtio öre; men vi, som tillhöra en klass, som ruineras af fred och öfverflöd — som hafva jord och boskap och sälja hvad dessa fattiga skåpråttor måste köpa — vi drifvas till förtviflan genom just samma orsaker, som skulle komma hela Grubstreet^[1] att illuminera sina vindskupor, om annars Grubstreet har några ljusstumpar till öfverlopps. Jag åberopar mig derför med stolthet på min rättighet att få dela de olyckor, som endast drabba de rika, och underskrifver mig med Dogberry »en vederhäftig karl, men likväl »en karl som gjort sina förluster».

Med samma storsinta täflingsanda har jag nyligen tagit min tillflykt till universal-medlet mot den tillfälliga penningknipa hvaraf jag varit besvärad — nämligen en kort vistelse i ett sydligare klimat, hvarigenom jag ej endast besparat många lass kol, utan äfven haft det nöjet att väcka allmänt deltagande för mina försämrade affärer hos dem, som, ifall mina inkomster fortfarande blifvit förslösta bland dem, föga skulle hafva frågat efter om jag blifvit hängd. Medan jag sålunda dricker mitt vin ordinaire, finner min bryggare försäljningen af sitt svagdricka förminskad — medan jag tömmer min fem francs-butelj, ligger mitt dagliga qvantum portvin i min vinhandlares källare — medan min cotelette à la Maintenon ryker på min tallrik, hänger den stora oxsteken orörd på sin krok i boden hos mannen med det blåa förklädet, min vän byslagtaren. Med ett ord, allt hvad jag ger ut här, väcker afsaknad hemma, och de få sous som perukmakargossen förtjenar, ja, sjelfva den brödkant, jag gifver hans lilla slätklipta, rödögda pudel, äro autant de perdu för min gamle vin barberaren och för gårdvarden, gamla Trogen. Jag har således den lyckan att i hvarje ögonblick känna, att min frånvaro är både sörjd och saknad af dem, som föga skulle fråga efter om jag stod lik, blott de voro säkra att få mina arfvingar till kunder. Jag undantager likväl högtidligen gårdvarden Trogen från denna anklagelse för sjelfviskhet och likgiltighet, emedan jag har skäl att tro, att hans inställsamhet mot mig är af ett oegennyttigare slag än någon annans af dem som hjelpt mig att förtära de inkomster, för hvilka jag har allmänhetens frikostighet att tacka.

Men, tyvärr, fördelen att hemma väcka ett dylikt allmänt deltagande är förknippad med sina betydliga personliga olägenheter. »Om du vill se mig gråta, så gråt först sjelf», säger Horatius, och verkligen är jag ej ibland färdig att gråta, då jag tänker på, att jag måst utbyta de husliga beqvämligheter, som vanan gjort mig till ett behof, mot de utländska bruk som nycken och nyhetsbegäret bragt på modet. Med blygsel måste jag tillstå, att min vid husmanskost vanda mage längtar efter ett verkligt stycke oxstek, tillagadt på Dollys sätt, serveradt hett som det tages af spettet, brunt utanpå och skarlakansrödt i skäret, och att alla de läckerheter som finnas på Verys matsedel ej kunna fylla bristen. Ej heller kan min mors son lära sig att tycka om svaga drycker, och jag är säker på, att i dessa dagar, då man kan få malt så godt som för ingenting, ett dubbelt qvantum korn har förbytt »det stackars husdjuret svagdricka» i ett tjugo gånger kraftigare fluidum än den sura och kraftlösa lank, som här hedras med benämningen vin, ehuru det till sina beståndsdelar och egenskaper snarare liknar Seine-vatten. De finare franska vinerna äro temligen goda, och ingenting är att anmärka emot deras Chateau-Margot eller Sillery; men jag kan likväl ej låta bli att med saknad tänka på de förträffliga egenskaperna hos mitt gamla, goda Portvin. Ja, ända ned till min garçon och hans pudel, ehuru de båda äro rätt lustiga djur och spela tio tusen rätt roliga apstreck, så låg det likväl mera verklig humor i den blinkning, hvarmed den gamle tidningskolportören i vår by brukade meddela morgonnyheterna, än alla Antoine's krumsprång kunde uttrycka i en vecka, och den gamla Trogens hviftning med svansen utvisade mera mensklig och hundlik sympati, än om hans rival Toutou i tolf månader stått på sina båda bakben.

Dessa tecken till ånger komma kanske något för sent, och jag medger (ty jag måste vara fullt uppriktig mot min goda vän allmänheten) att de blifvit, något påskyndade af min brorsdotter Kerstins omvändelse till den gamla katolska tron af en viss slipad prest i vårt grannskap, och tant Dorotheas giftermål med en ryttmästare på half sold och för detta ledamot af hederslegionen, som försäkrar oss, att han vid det här laget skulle hafva varit fältmarskalk, om vår gamle vän Bonaparte fortfarit att lefva och florera. Hvad Kerstin angår, måste jag medge att hennes hufvud blifvit så förvridet genom att i Edinburgh på en afton besöka ända till fem assembléer, att jag, ehuru jag hyste ett visst misstroende till medlen och orsakerna till hennes omvändelse, likväl var glad, att hon tog något allvarsamt beslut; utom dess var det ej någon synnerlig skada, ty klostret har befriat mig från henne mot en ganska måttlig årsafgift. Men tant Dorotheas jordiska giftermål var en helt annan sak än Kerstins himmelska förmälning. Först och främst förlorade min familj två tusen pund i tre procents-fonderna lika hastigt som om man med ens utstrukit hela nationalskulden — ty hvem tusan kunde väl hafva trott att en qvinna med femtio års erfarenhet på nacken skulle gå och gifta sig med ett franskt benrangel, hvars armar och ben liknade två halföppnade passare, stälda lodrätt uppå hvarandra, medan den delen, hvari gängorna rörde sig, var fullt tillräcklig att föreställa kroppen. Allt det öfriga var idel mustascher, pelsverk och kaliko-byxor. För hälften af de penningar, hon öfverlemnade åt denna militäriska fogelskrämma, skulle hon år 1815 kunnat disponera öfver en fänika kosacker. Men hvartill tjenar det att tala vidare om den saken, särdeles som hon börjat citera Rousseau som ett orakel — låt det derför vara som om det aldrig varit.

Sedan jag sålunda uttömt min galla mot ett land, som det oaktadt är ett ganska behagligt land och hvilket jag ej kan klandra, emedan det är jag som sökt det och ej det som sökt mig, så öfvergår jag till det egentliga ändamålet med denna inledning, hvilket, värdaste publikum, om jag ej alltför mycket räknar på beständigheten af din ynnest (ehuru, sanningen att säga, beständighet och öfverensstämmelse i smak äro egenskaper på hvilka de, som söka stå väl hos dig, svårligen få räkna), kanske torde hålla mig skadeslös för den förlust jag lidit genom att medtaga tant Dorothea till de tjocka vadornas, de fina smalbenens, de svarta mustaschernas, de kropplösa lemmarnas (jag försäkrar er att karlen, som min vin lord L— sade, är en fullkomlig gåskrås-pastej, idel ben och vingar), och de fina känslornas land. Om hon ändå ifrån half-solds-listan tagit en skräflande högländare eller en svassande irländare, skulle jag aldrig sagt ett ord om saken; men som det nu gick, är det nästan omöjligt att ej harmas öfver att se henne så oförskyldt plundra sina lagliga arfvingar. Men »tyst min onda genius!» och låt oss bjuda vår värda publik på ett för oss angenämare och för andra mera roande ämne.

Genom att dricka ofvannämnda sura vin och röka cigarrer, en konst, hvari jag ej är någon nybörjare, drack och rökte jag mig efterhand till ett viss slags bekantskap med un homme comme il faut, en af de få gamla aristokratiska prakt-exemplar, som man ännu finner i Frankrike och hvilka, liksom de stympade bildstoderna af en föråldrad och förglömd kult, ännu alltid ingifva en viss aktning och vördnad äfven hos dem, at hvilka hvarken den ena eller den andra frivilligt lemnas.

Under mina besök på stadens kaffehus blef jag genast öfverraskad af den gamle adelsmannens ovanliga värdighet och allvar, hans orubbliga tillgifvenhet för strumpor och skor, till trots för halfstöflar och pantalonger, Ludvigs-korset i hans knapphål och en liten hvit kokard vid agraffen på hans gammalmodiga hatt. Det låg något intressant i hela hans väsende, och hans något högtidliga allvar bland den honom omgifvande lifliga gruppen tycktes, liksom skuggan af ett träd på ett solbelyst landskap, ännu intressantare just för dess sällsynthets skull. För att blifva närmare bekant med honom gjorde jag allt hvartill stället, omständigheterna och landets plägseder berättigade mig — det vill säga, jag satte mig bredvid honom, rökte min cigarr i långsamma och afmätta, nästan omärkliga drag, och vände mig till honom med sådana frågor, som ett godt lefnads-vett öfverallt, och isynnerhet i Frankrike, tillåter främlingen att göra, utan att behöfva befara att beskyllas för påflugenhet. Markis de Hautlieu — ty sådan var hans rang — var så fåordig och högtidlig, som fransk belefvenhet tillät; han besvarade hvarje fråga, men gjorde mig ingen tillbaka, som kunde inbjuda till ytterligare förfrågningar.

Förhållandet var det, att markisen, som ej var särdeles tillgänglig för några slags utländingar och ej en gång för främlingar bland sina egna landsmän, var isynnerhet förbehållsam mot engelsmän. Kanske orsakades denna känsla af en qvarlefva af gamla national-fördomar, eller härledde den sig ifrån den föreställningen, att de äro ett högdraget, penningdrygt folk, i hvars ögon rang, förenad med knappa omständigheter, lika mycket är ett föremål för åtlöje som medömkan; eller kanske kände han sig såsom fransman, vid åtanken på vissa nyare tilldragelser, förödmjukad öfver just de framgångar, som återgifvit tronen åt hans herre och åt honom sjelf en förminskad egendom och ett förstördt slott. Hans vedervilja gick likväl aldrig längre än att han undvek engelsmäns sällskap; ty om en utländings affärer fordrade bemedlingen af hans inflytande, beviljades det alltid med all den artighet, som utmärker en fransk ädling, den der vet, hvad han är skyldig sig sjelf och sin nations gästfrihet.

Slutligen upptäckte markisen händelsevis att den nye kunden på hans vanliga café var en skotte, en omständighet som mäktigt talade till min fördel. Han underrättade mig, att några bland hans förfäder hade varit af skotsk härkomst, och han trodde, att familjen ännu hade några anförvandter uti hvad han behagade kalla provinsen Hanguisse der i landet. Slägtskapen hade ömsesidigt blifvit erkänd i början af föregående århundradet, och under sin landsflykt (ty markisen hade naturligtvis sällat sig till Condés armé och delat alla emigrationens missöden) hade han en gång nästan beslutat att taga sina skotska vänners beskydd i anspråk. Men vid närmare besinning hade han ej velat visa sig för dem i en ställning, som endast kunnat göra dem föga heder och som de möjligen kunnat anse såsom ådragande dem något besvär, kanske äfven något litet obehag, hvarför han tyckt det vara bäst att lita på Försynen och draga sig fram så godt han kunde. Huru han dervid bar sig åt, har jag aldrig kommit under fund med, men jag är säker på att det ej innebar något som kunde vara vanärande för den förträfflige gamle mannen, hvilken så väl i med- som motgång oryggligt vidhöll sin öfvertygelse och sin redbarhet, till dess tiden återgaf honom, gammal, fattig och nedslagen, åt det land han lemnat i ungdomens och helsans fulla kraft, lågande af en harm, som lofvade sig snabb hämd på dem som fördrefvo honom. Om jag lärt känna markisen under lyckligare omständigheter, hade jag kanske skrattat åt vissa drag i hans karakter, och isynnerhet åt hans politiska och bördsfördomar, men i den ställning han nu var, måste man, äfven om dessa fördomar ej varit fria från hvarje egennyttig bevekelsegrund, hyst aktning för honom, likasom man högaktar bekännaren eller martyren af en religion, som ej fullkomligt öfverensstämmer med ens egen.

Vi blefvo efter hand goda vänner, drucko vårt kaffe, rökte vår cigarr och drucko vår bavaroise^[2] tillsammans i hela sex veckorna bortåt, med föga afbrott å någondera sidan. Sedan jag med någon svårighet fått klaven till hans förfrågningar rörande Skottland, genom en lycklig gissning att provinsen Hanguisse endast kunde vara vårt grefskap Angus, var jag i stånd att på ett mer eller mindre tillfredsställande sätt besvara hans förfrågningar rörande hans anhöriga derstädes, och blef högeligen öfverraskad att finna markisen öfver förväntan hemmastadd i genealogien hos några af de förnämsta familjerna i nämnda grefskap.

Å sin sida var han så belåten med vår bekantskap, att han slutligen beslöt sig till att bjuda mig spisa middag på sitt slott Hautlieu, hvilket ganska väl förtjente detta namn, såsom beläget på en höjd, beherskande Loire. Slottet låg ungefär tre mil ifrån staden, der jag för tillfället nedslagit mina bopålar, och då jag första gången såg det, förlät jag lätt den förödmjukelse, som egaren erfor, då han emottog en gäst i den asyl han gjort sig midt bland ruinerna af sina förfäders palats. Med en glädtighet, som likväl synbarligen dolde en djupare känsla, förberedde han mig småningom på anblicken af det ställe jag skulle komma att bese, och dertill hade han tillräckligt tillfälle, under det han körde mig till den gamla byggningen i sin lilla kabriolett, dragen af en grof, tung normandisk häst.

Lemningarna efter slottet ligga längs efter en skön terrass, som höjer sig öfver Loire-floden och som fordomdags varit försedd med trappor, rikt utsirade med statyer, grottor och dylika konstgjorda försköningar, hvilka ledde från terrass till terrass ända till kanten af strömmen. All denna arkitektoniska grannlåt, med dess åtfölje af rika blomsterparterrer och sydländska trädgrupper, hade för många år sedan fått stryka på foten för vingårdsmannens mera vinstgifvande arbete; men ännu qvarstå qvarlefvor, som varit för massiva att förstöras, och vittna, jemte den höga strandbäddens olikartade konstgjorda kuperingar, om, huru välberäknadt konsten här blifvit använd för att pryda naturen.

Man får nu mera sällan se dylika partier i deras ursprungliga skick, ty modets nyckfullhet har i England åstadkommit samma totala omhvälfning, som folkraseriet och förstöringsbegäret på andra sidan sundet. För min del är jag af lika tanke med vår tids kompetentaste domare^[3], som anser, att vi hafva drifvit vår smak för det enkla för långt, och att omgifningen kring en ståtlig karaktersbyggnad fordrar några prydligare försköningar, än dem man kan erhålla medelst gräsplaner och sandgångar. Visserligen torde ett ovanligt romantiskt lige förderfvas genom försöket att anbringa dylika konstlade grannlåter; men de flesta lokaler äro af den beskaffenhet, att användandet at flere arkitektoniska prydnader, än som nu brukas, tyckes nödvändigt för att ersätta den enformiga nakenheten hos ett stort hus, som enstaka reser sig midt på en gräsplan, liksom det promenerat ut ur staden för att hemta litet frisk luft.

Det är verkligen underligt, att smaken kunnat slå om så hastigt och så fullständigt, och den enda nöjaktiga förklaringsgrunden härtill ligger i den princip, hvarefter, i en af Moliéres komedier, de tre vännerna till fadren föreslå ett botemedel för hans dotters melankoli, nämligen att förse hennes rum med taflor, tapisseri-arbeten eller porslins-saker, allt efter den handelsrörelse, som hvar och en af dessa rådgifvare idkade. Med tillämpning af dessa grundsatser skola vi kanske upptäcka, att byggmästaren fordomdags utstakade de huset omgifvande trädgårdarne och helt naturligt der utvecklade sin egen konst i statyer, vaser och stenlagda terrasser, med trappgångar och utsirade balustrader, medan den underordnade trädgårdsmästaren, som sökte få växtriket i harmoni med den herskande smaken, klipte sin murgröna till grönskande murar med torn och bastioner, och sina isolerade träd till likhet med bildhuggeri. Men bladet har sedan dess viändt sig och stält konst-trädgårdsmistaren, som han kallas, nästan i jemnbredd med arkitekten, och deraf kommer det frikostiga och nästan öfverdrifna bruk, som göres af hacka och spade, och förvandlingen af arkitektens prydliga arbeten till en ferme ornée, så föga afvikande från den i den omgifvande nejden utvecklade naturliga enkelheten, som de, i närheten af en förmögen godsegares bostad nödiga, prydliga och vårdade promenaderna möjligen kunna medgifva.

Snabbheten hos herr markisens kabriolett hade emellertid blifvit betydlig hämmad genom Jean Rost-beefs något solida former, hvilka den normandiska hästen sannolikt lika hjertligt förbannade, som hans landsmän fordomtima svuro öfver en sachsisk slafs djuriska slöhet; men den lilla afvikelse från ämnet, jag tillåtit mig, hade gifvit honom tillfälle att gå uppför kullen på en numera förfallen och slingrande uppkörsväg, och föra oss i sigte af en lång rad taklösa hus, som stodo i sammanhang med vestra ändan af det numera alldeles förfallna slottet. »Jag borde egentligen», sade markisen, »hos er såsom engelsman rättfärdiga mina förfäders smak, som med slottet hafva sammanbundit denna räcka med stall, och jag vet, att det i ert land är brukligt att förlägga dem på något afstånd: men min familj har af ålder satt en ära i sina hästar och ville besöka dem oftare, än som kanske kunnat gå för sig, om de haft dem mer afsides. Före revolutionen hade jag trettio ståtliga hästar i dessa förfallna stall».

Denna erinran om en försvunnen prakt undföll honom blott tillfälligtvis, ty han var i allmänhet sparsam med hänsyftningar på sin forna rikedom. Han sade detta i förbigående, utan någon synbar afsigt att lägga vigt vid den rikedom, han fordomdags egt, eller att blifva beklagad för det han förlorat den. Det väckte likväl sorgliga betraktelser, och vi voro båda tysta, tills en liflig fransk bondqvinna med ögon svarta som gagat och blixtrande som diamanter, framträdde från en till en del reparerad vrå af hvad som fordomdags varit portvaktens boning och tog emot hästen med ett leende, hvilket blottade en tandrad, som skulle kunnat väcka en hertiginnas afund.

»I dag får Madelon agera stalldräng», sade markisen, sedan han med en vänlig nick besvarat hennes djupa nigning, »ty hennes man har farit till marknaden, och hvad La Jeunesse beträffar, har han så många göromål att sköta, att han är hardt när att blifva kollrig». — »Madelon», fortfor han, i det vi inträdde under den hvälfda portalen, klädd med dess forna herrars stympade vapensköld, nu till hälften undanskymd af mossa och rajgräs, de utskjutande qvistarne från några oansade träd till förtigandes, »Madelon var min hustrus guddotter och uppfostrades till kammarjungfru åt min dotter».

Denna i förbigående gifna vink, att han var enkling och barnlös, ökade min aktning för den olycklige ädlingen, hos hvilken allt, som egde något det ringaste samband med hans närvarande ställning, otvifvelaktigt gaf näring åt sorgliga betraktelser. Efter en stunds tystnad fortfor han med något gladare ton: »min stackars La Jeunesse — i förbigående sagdt är han tio år äldre än jag — (markisen var något öfver sextio) skall säkert roa er; han påminner mig alltid om en aktör i le Roman Comique, som spelade en hel pjes ensam. Han vill nödvändigt i sin person förena befattningen af hofmästare, kock, kammartjenare och en hel rad af lakejer. Ibland erinrar han mig om en person i Bruden af Lammermoor^[4], hvilken ni väl läst, då det är ett arbete af en af edra gens de lettres, qu'on appelle, je crois, le Chevalier Scott»^[5].

»Ni menar förmodligen sir Walter?»

»Ja, ja, just han», svarade markisen; »jag glömmer alltid bort namn, som börja avec cette lettre impossible».

Vi kommo nu ifrån smärtsammare hogkomster, ty jag hade att i två fall tillrättavisa min franske vin. I det första hade jag svårt att få honom att ta reson, ty ehuru markisen ej älskade engelskan, ville han likväl, derför att han tre månader vistats i London, ge sig min af att förstå de mest invecklade svårigheterna i vårt språk och vädjade till alla ordböcker, ifrån de äldsta ända till de nyaste, att brud måste vara liktydigt med häst-tygel. Ja, han gick i detta fall så långt i skepticism, att, då jag dristade påstå, att i hela berättelsen ej förekom ett ord om någon hästtygel, han med det största lugn i verlden sköt skulden till denna motsägelse på den olycklige författaren. Jag var derefter nog uppriktig att underrätta min vän, af orsaker, på hvilka ingen kunde hafva så god reda som just jag, att min utmärkte litteräre landsman, hvilken jag alltid skall omnämna med all den aktning hans talanger förtjena, ej var ansvarig för de haltlösa arbeten, som det behagat publiken i sin frikostighet att något förhastadt tillskrifva honom. Hänförd af ögonblickets ingifvelse, hade jag kanske gått ännu längre och bekräftat min utsago med att för min värd tillstå, att någon annan omöjligen kunde hafva skrifvit dessa arbeten, eftersom jag sjelf vore författaren, då jag genom markisens lugna svar, att det fägnade honom att höra, det dylikt skräp ej skrefs af en man af stånd, räddades från att så obetänksamt blottställa mig. »Vi läsa dem med ett visst slags nöje», tillade han, »liksom vi låna örat åt en komediants infall, eller som våra förfäder lyssnade till en privilegierad husnarrs qvickheter; men vi skulle finna oss sårade att få höra dem från en persons mun, som hade bättre anspråk på vårt umgänge».

Denna förklaring återkallade mig genast till min medfödda försigtighet, och jag blef så rädd att förråda mig, att jag ej en gång vågade förklara för min aristokratiske vän, att den person, han nämnt, efter hvad jag hört, för sitt rykte hade haft att tacka vissa arbeten, som man utan orättvisa kunde förlikna vid romaner på vers.

Förhållandet var, att markisen, bland åtskilliga andra skefva fördomar, hvilka jag redan antydt, äfven fattat en med förakt blandad fasa för nästan allt slags författarskap, ringare än det som eger att uppvisa en foliovolym lag eller dogmatik, och betraktade författaren till en roman, en novell, ett skaldestycke eller en tidningsartikel, som man betraktar ett giftigt skridfä, med en blandad känsla af fruktan och leda. Han påstod, att pressens missbruk, isynnerhet hvad dess flyktigare alster beträffade, hade förgiftat hela Europas sedlighet, och att den nu ånyo hölle på att återvinna ett inflytande, som krigslarmet nedtystat. Alla skriftställare, ända ifrån Rousseau och Voltaire, ned till Pigault-Lebrun och författaren till de skotska romanerna, utom de som voro af den största och tyngsta kalibern, voro i hans tanke tillgifna denna dåliga sak, och ehuru han medgaf, att han läste dem pour passer le temps, så slukade han berättelsen, liksom Pistol uppätande sin purjolök^[6], i det han fördömde arbetets tendens.

Denna iakttagelse gjorde att jag ryggade tillbaka för den uppriktiga bekännelse, som min fåfänga var på vägen att göra, och i stället inledde markisen i vidare meddelanden om hans förfäders boning. »Der», sade han, »var teatern, hvarest min far, medelst särskildt tillstånd, plägade låta några af den franska scenens förnämsta skådespelare uppträda, då konungen och madame Pompadour åtskilliga gånger här aflade ett besök. Der, närmare midten, var slottssalen, der länsherren eller hans borgfogde utöfvade den feodala domsrätten, så ofta någon brottsling skulle lagföras; ty i likhet med den skotska adeln hade vi halsrätt eller fossa cum furca, som juristerna kalla det. Der inunder ligger pinkammaren, och det är verkligen beklagansvärdt, att en rättighet, så blottstäld för missbruk, kunnat läggas i någon lefvande varelses händer. Och», tillade han med en känsla af värdighet, härflytande från just samma rysligheter, som hans förfäder utöfvat i det hvalf, på hvars gallerfönster han pekade, »så stor är vidskepelsens verkan, att allmogen än i dag ej vågar nalkas de fängelser, hvarest sägnen förtäljer, att mina förfäders vrede begått så många grymheter».

Som jag yttrade någon nyfikenhet att få se detta fasans hemvist, närmade vi oss fönstret och fingo från dess underjordiska djup höra ett skallande skratt, hvilket vi snart upptäckte härröra från en skara lekande barn, som gjort de öfvergifna hvalfven till skådeplatsen för en lustig blind-bock.

Markisen blef litet flat och tog sin tillflykt till sin Tabatière, men fann sig likväl genast med den anmärkningen, att det var Madelons barn, som voro hemmastadda med de underjordiska gömmornas förmenta fasor. »Dessutom», tillade han, »hafva, sanningen till sägandes, dessa stackars barn blifvit födda efter den föregifna upplysningsepoken, som samtidigt bannlyste både vidskepelse och religion; detta erinrar mig att nämna för er, att det i dag är jour maigre. Utom er är församlingens kyrkoherde min enda gäst, och jag vill ej gerna uppsåtligt såra hans idéer. Dessutom», fortfor han med en fastare och otvungnare ton, »har olyckan gifvit mig andra tankar om dessa ting, än dem medgången lärde mig, och, lofvad vare Gud, jag blygs ej att erkänna, att jag följer min religions föreskrifter».

Jag skyndade att svara, att, ehuru de torde afvika från min egen religions plägseder, jag likväl hyste all möjlig aktning för hvarje kristligt samfunds religiösa föreskrifter, inseende att vi, ehuru under olika former, dyrkade samma Gud enligt samma stora återlösningsprincip, samt att, om det ej behagat Försynen att tillstädja denna mångfaldiga dyrkan, våra kyrkobruk nog skulle blifvit oss lika tydligt föreskrifna, som de blifvit faststälda i den mosaiska lagen.

Markisen var just icke fallen för att skaka hand med folk, men nu fattade han min hand och skakade den hjertligt — hvilket kanske var det enda sätt, hvarpå en ifrig katolik vid ett dylikt tillfälle kunde eller borde gifva tillkänna sitt bifall till mina tänkesätt.

Dessa förklaringar och anmärkningar, jemte flere dylika, hvilka ytterligare föranleddes af beskådandet af de vidsträckta ruinerna, upptogo oss under de två, tre slag vi gjorde på den långa terrassen och under den fjerdedels timma vi sutto i en med markisens vapen prydd, hvälfd stenpaviljong, hvars tak ännu var i temligen godt stånd, ehuru bågarnas fogningar börjat gifva sig något åtskils. »Här», sade han, i det han återtog samma ton som under första delen af vårt samtal, »sitter jag gerna både vid middagstiden, då jag söker skydd undan hettan, och om aftonen, då den nedgående solens sista strålar dö på Loires breda vattenspegel — här, för att tala med er store skald, med hvilken jag, så fransman jag är, är mera hemmastadd än de flesta engelsmän, älskar jag att hvila.

»Tolkande lagen af bittert ljufva drömmar»^[7].

Jag aktade mig noga att protestera mot denna afvikande läse-art af ett välbekant ställe hos Shakespeare; ty jag misstänker, att det skulle varit menligt för det anseende, hvari Shakespeare stod hos en så kinkig domare som markisen, om jag bevisat, att han enligt alla andra auktoriteter har skrifvit »idisslande». Dessutom var jag belåten med vår föregående dispyt, och hade för längesedan kommit till den öfvertygelsen (likväl ej förr än tio år efter sedan jag lemmat universitetet i Edinburgh), att konversationens hemlighet ej består uti att i småsaker visa sitt eget öfverlägsna vetande, utan i att rätta och föröka sitt eget kunskapsförråd genom andras yttranden. Jag lät derför markisen tolka sin lag bäst han gitte; och belönades derför genom att han ingick i en lärd och grundlig undersökning af den prydliga arkitektoniska stil, som infördes i Frankrike under det sjuttonde århundradet. Han framstälde med mycken urskilning dess fel och förtjenster, och som han derigenom kom på ämnen, likartade med dem jag här ofvan vidrört, åberopade han till stöd derför något, som var grundadt på sjelfva de idé-förknippelser de föranledde. »Hvem skulle väl gerna vilja förstöra terrasserna på slottet Sully?» sade han. »Kunna vi väl beträda dem, utan att återkalla bilden af denne statsman, lika utmärkt för sin stränga rättskaffenhet som för sin skarpa och säkra omdömesförmåga? Skulle de väl längre för oss kunna vara skådeplatsen för hans patriotiska begrundningar, om de blott voro en hårsmån smalare, en atomvigt mindre massiva, eller om de genom den ringaste krökning beröfvades deras vördnadsbjudande likformighet? Skulle vi väl kunna föreställa oss hertigen i en fåtölj och hans hertiginna på en taburett, i en modern salong, gifvande lärdomar af mod och trohet åt sina söner, af blygsamhet och undergifvenhet åt sina döttrar, och af sträng moral åt bådadera, medan en ung, adlig krets uppmärksamt lyssnar derpå, stående med blygsamt nedslagna ögon, utan att hvarken tala eller sätta sig utan deras furstes och slägtinges uttryckliga befallning? Nej, min herre», sade han med hänförelse, »förstör den furstliga paviljong, hvari denna lärorika familjescen tilldrog sig, och ni beröfvar med detsamma föreställningen all dess sannolikhet. Eller kan ni kanske föreställa er denne utmärkte patriot promenerande i en jardin Anglais? Likasåväl kunde ni föreställa er honom i blå frack och hvit vest, i stället för hans rock à la Henri Quatre och hans chapeau à plumes. Huru skulle väl han med sitt vanliga följe af två föregående och två efterföljande leder schweizergarde kunnat röra sig i den slingrande labyrinten af hvad ni behagat kalla en ferme ornée. Tänk er hans figur, med hans skägg, hans haut-de-chausses à canon, fästa vid lifrocken med tusende aiguillettes och bandrosor, och försätt honom i en modern jardin Anglais, så kan ni ej skilja bilden i er fantasi från bilden af en förryckt gubbe, som vurmar på att kläda sig på samma sätt som sin farfars far och som af en patrull gensd'armer' föres till ett Maison des Fous. Men betrakta nu åter, om den ännu finnes till, denna långa och praktfulla terrass, der den store Sully två gånger om dagen plägade taga sin ensamma promenad, begrundande de planer, hans patriotism ingaf honom till befordrandet af Frankrikes ära, eller, i en mera framskriden och sorgligare period af hans lif, grubblande på sin mördade herres minne och sitt af partierna sönderslitna fosterlands öde; tillägg ytterligare denna stolta bakgrund af arkader, vaser, bildstoder, urnor och allt, som kan angifva närheten af ett hertigligt palats, och landskapet blifver genast i harmoni med den store mannens vördnadsbjudande figur. Skiltvakterna med sina luntbössor, stående vid ändarne af denna långa och snörräta promenad, antyda feodalfurstens närvaro, hvilken dock ännu tydligare utmärkes genom den hedersvakt, som föregår och efterföljer honom med upprättburna hillebarder och med en allvarsam, krigisk min, liksom stodo de i fiendens åsyn, alla liksom lifvade af samma själ som deras furstlige herre, — noga afmätande sina steg efter hans, gående då han går, stannande då han stannar, iakttagande ända till dessa minsta regellösheter i hans af den hit och dit irrande tankegången dikterade rörelser, och svängande sig med militärisk noggrannhet framom och bakom honom, som tyckes vara medelpunkten och den lifgifvande principen för deras väpnade leder, liksom hjertat gifver lif och kraft åt menniskokroppen. Eller om ni ler åt en med de moderna sedernas frihet så föga öfverensstämmande promenad», tillade markisen, tveksamt betraktande mig, »skulle ni väl kunna förmå att förstöra denna andra terrass, som blifvit trampad af den tjusande markisinnan de Sévignés fötter och hvarmed äro förknippade så många erinringar, som stå i samband med talrika ställen i hennes intagande bref?»

Något uttröttad af markisens långa tirad, som sannolikt afsåg att upphöja de naturliga skönheterna hos hans egen terrass, hvilken likväl, oaktadt sitt förfallna skick, ej behöfde någon så högtidlig rekommendation, underrättade jag min vän, att jag nyligen ifrån England fått en dagbok öfver en resa i södra Frankrike af en min vän, en ung student i Oxford, skald, tecknare och lärd, hvari han meddelar en så liflig och hänförande beskrifning på slottet Grignan, der madame de Sévignés älskade dotter bodde och der hon sjelf äfven ofta vistades, att ingen, som läst boken, kunde vara det på fyratio mil nära, utan att företaga en pilgrimsfärd till stället. Markisen log, tycktes mycket förnöjd, frågade mig om bokens titel och nedskref efter min diktamen: »Resa genom Provence och utefter Rhone-stranden år 1819 af John Hughes, A. M., vid Oriel College, i Oxford», — tilläggande, att han ej hade råd att inköpa några böcker för slottets räkning, men att han skulle laga att nämnda resebeskrifning införskrefs för lånbibliotekets i närmaste stad räkning, på hvilket han var en abonnent. »Men se, här kommer vår pastor och gör slut på vårt samtal», sade han, och jag ser La Jeunesse komma smygande omkring den gamla pelargången vid terrassen, i akt och mening att ringa på middagsklockan — en i sanning högst öfverflödig ceremoni för att hopsamla tre personer, men hvars underlåtande skulle komma den redlige gubbens hjerta att brista. Låtsa som ni ej såge honom, ty han vill alltid gerna inkognito förrätta alla lägre tjenstebefattningar; så snart klockan ringt ut, uppträder han i all sin glans i egenskap af hofmästare».

Under det markisen talade, hade vi närmat oss slottets östra ända, hvilket var den enda del af byggnaden, som ännu kunde bebos.

»Då la bande noire^[8] nedref återstoden af huset, för att åtkomma blyet, timret och andra materialier, gjorde de sig sjelfva ovetande mig en verklig tjenst», sade markisen, »ty derigenom bragte de det till sådana dimensioner, som bättre öfverensstämde med egarens förmögenhet. Ännu finnes det nog löf qvar för fjärilslarfven att deri inveckla sin puppa, och hvad bryr han sig om att insekter hafva härjat återstoden af busken».

Medan han sade detta, framkommo vi till dörren, vid hvilken La Jeunesse nu visade sig med en min, som på en gång uttryckte tjenstfärdighet och djup vördnad, och ett ansigte, som, ehuru fåradt af tusentals skrynkor, likväl alltid var färdigt att besvara det första vänliga ord från hans herre med ett leende, som visade hans, trots ålder och vedermödor, ännu vackra och fasta tandrad. De rena silkesstrumporna, tvättade tills de blifvit gula, den med en bandros uppbundna stångpiskan, den tunna grå locken på hvardera sidan om hans infallna kinder, den perlfärgade rocken utan krage, solitären, halskråset, manschetterna och hans chapeau-bas, allt antydde, att La Jeunesse hade betraktat en gästs ankomst till slottet såsom en ovanlig tilldragelse, hvilken fordrade, att han å sin sida utvecklade en motsvarande glans och ståt.

Då jag betraktade denne trogne, fast fantastiske tjenare, hvilken säkert ärfde sin herres fördomar lika så väl som hans aflagda kläder, så måste jag för mig sjelf tillstå den likhet markisen påpekat mellan honom och min egen Caleb, hermms af Ravenswood trogne vapensven. Men en fransman, af naturen en mästare i tusen konster, kan med ofantligt större ledighet sköta en mängd olikartade tjenstebefattningar och i sin egen person räcka till för dem alla, än man kan begära af en skottes senfärdiga formlighet. Öfverträffande Caleb i fyndighet, men ej i nit, tycktes La Jeunesse mångfaldiga sig allt efter ögonblickets kraf och skötte sina olikartade befattningar med en sådan skyndsamhet och en sådan oförtrutenhet, att någon annan uppassning än hans skulle varit fullkomligt öfverflödig.

Middagen isynnerhet var utsökt. Ehuru soppan bar den af engelsmän föraktade benämningen maigre, hade den en förträfflig smak, och matelotten af gädda och ål föronade mig, ehuru en skotte, med den sistnämnda fisksorten. Det fans äfven ett litet fat med bouilli för kättaren, så väl tillagadt, att det bibehållit all sin must, och derjemte så mört, att ingenting lickrare kunde gifvas. Potagen och de dertill hörande smårätterna voro äfvenledes väl tillagade, men hvad den gamle hofmistaren sjelf ansåg som någonting utomordentligt och som han stälde på bordet med ett sjelfförnöjdt leende, i det han betraktade mig, liksom för att njuta af min öfverraskning, var ett ofantligt fat med spenat, ej bildande en likformig yta, som hos våra oinvigda kockar på vår sida om sundet, utan stigande till kullar och sjunkande till dalar, öfver hvilka lopp en ädel hjort, förföljd af ett koppel hundar och en ståtlig jägarskara med hundar och svängda piskor, alltsammans högst konstrikt utskuret uti rostadt bröd. Förtjust öfver det beröm, jag ej underlät att gifva detta chef d'œuvre, tillstod den gamle mannen, att det hade kostat honom sina fulla två dagar att få det färdigt, och tillade, viljande gifva den äran, hvilken äran tillkom, att hans nåd sjelf haft den godheten gifva honom åtskilliga värdefulla vinkar och till och med nedlåtit sig att personligen lägga hand vid utförandet af några bland hufvudfigurerna. Markisen rodnade litet vid denna förklaring, men tillstod, att han önskat öfverraska mig med en scen ur det i mitt fädernesland allmänt omtyckta poemet Sjöfröken^[9]. Jag svarade, att en så lysande svit mer erinrade om Ludvig XIV:s stora jagtpartier, än om en fattig skotsk konungs, och att landskapet mer liknade Fontainebleau än Callenders vildmarker. Han bugade sig artigt till svar på denna kompliment och medgaf, att hogkomsten från det gamla franska hofvet, då det ännu var i sin fulla glans, möjligen missledt hans inbillning. Samtalet öfvergick derefter på andra ämnen.

Vår dessert var utsökt — osten, frukterna, sallaten, oliverna, de syltade valnötterna och det härliga hvita vinet kunde hvart och ett för sig ej betalas med penningar, och den hederlige markisen märkte med en verklig tillfredsställelse, att hans gäst gjorde heder åt deras förtjenster. »Ehuru jag dermed erkänner mig skyldig till en barnslig svaghet», sade han, »så kan jag ej låta bli att erfara en känsla af välbehag af att veta mig ännu kunna erbjuda en främling en gästfrihet, som tyckes göra honom ett nöje. Tro mig, det är ej helt och hållet af stolthet, som vi stackars gengångare lefva så indraget, utan att se någon hos oss. Visst är det sant, att alltför många af oss vandra omkring i sina förfäders salar mera lika vålnader af de forna egarne än lefvande varelser, som blifvit återinsatta i sina rättigheter; men det är mer för er skull än för att skona våra egna känslor, som vi ej söka våra utländska gästers umgänge. Vi hafva fått i vårt hufvud, att era rika landsmän äro synnerligen svaga för faste och grand chère samt alla lifvets beqvämligheter och njutningar; men de tillgångar, hvilka man lemmnat oss i behåll, äro i de flesta fall så inskränkta, att vi måste afstå från tanken på all dylik kostsam ståt. Ingen bjuder gerna på det bästa han har, om han har skäl att tro, att detta ej gör något nöje, och som många af er utgifva sina resor på trycket, så skulle herr markisen sannolikt finna sig föga smickrad af att se den stackars middag, han varit i stånd att erbjuda någon engelsk lord, för evigt skyldra i en bok».

Jag afbröt här markisen med den försäkran, att, om jag någonsin skulle önska den gästfrihet, jag hos honom åtnjutit, offentliggjord, så vore det endast för att föreviga minnet af den bästa middag, jag i mitt lif någonsin ätit. Han besvarade detta med en ny bugning och förmodade, att jag antingen afveke mycket från nationalsmaken, eller också måtte hvad han hört derom varit mycket öfverdrifvet. Han var mig särdeles förbunden för det jag lärt honom uppskatta värdet på de besittningar, som ännu återstodo honom. »Vid Hautlieu», sade han, »liksom annorstädes, har det nyttiga öfverlefvat det praktfulla. Grottor, statyer, drifhus, torn och tempel hafva nedfallit i gruset, men vingården, köks- och frukt-trädgården finnas ännu i behåll, och han var förtjust att finna, att deras förenade alster kunnat åstadkomma en måltid, som äfven en britt gillat. »Jag hoppas derför», fortfor han, »att ni vill öfvertyga mig om riktigheten af era komplimenter genom att, så ofta er tid ej är upptagen af bättre nöjen, begagna er af slottet Hautlieus gästfrihet under ert vistande här i trakten».

Jag lofvade genast att begagna mig af en bjudning, som framstälts på ett så förbindligt sätt, att gästen tycktes vara den, som ålade förbindelsen.

Samtalet vände sig derefter omkring slottets och den omgifvande nejdens historia, ett ämne, hvari markisen var hemmastadd, ehuru han ej var någon stor fornforskare eller någon särdeles grundlig historiker, så snart frågan gälde något annat än hans gods. Kyrkoherden deremot var båda delarne och derjemte en behaglig sällskapsman med ett förekommande väsende och en tillgänglighet, som jag, oberoende af dess bildningsgrad, alltid funnit utgöra ett hufvuddrag hos det katolska presterskapet. Det var af honom jag erfor, att slottet Hautlieu ännu inom sina murar inneslöt lemningarna af ett dyrbart bibliotek. Då pastorn omnämnde detta, ryckte markisen på axlarna, tittade åt sidorna och visade samma lilla förlägenhet, som han ej kunnat dölja, då La Jeunesse pladdrade om sin herres inblandning i köksaffärerna. »Det skulle göra mig ett nöje att visa böckerna», sade han, »men de äro i en sådan oordning och så illa medfarna, att jag skäms att låta någon se dem».

»Om förlåtelse, herr markis», sade kyrkoherden, »men ni tillät ju den utmärkte engelske bibliomannen, D:r Dibdin, att undersöka era sällsynta reliker, och ni erinrar er, hvilket högt värde han satte på dem».

»Nå, hvad skulle jag göra, min bäste vän?» sade markisen, »den gode doktorn hade hört några öfverdrifna berättelser om dessa öfverlefvor af hvad som en gång varit ett bibliotek och fattat posto der nere på värdshuset, fast besluten att nå sitt mål eller dö under murarne; jag hörde till och med sägas, att han tog tornets höjd, för att förskaffa sig stormstege. Ni kunde väl ej begära, att jag skulle drifva en vördnadsvärd kyrkans man, låt äfven vara af en annan trosbekännelse, till ett så förtvifladt företag? Jag skulle aldrig kunnat stå till svars dermed inför mitt samvete».

»Men ni vet också, herr markis», fortfor kyrkoherden, »att D:r Dibdin var så förtörnad öfver den plundring, som öfvergått ert bibliotek, att han öppet afundades vår kyrkas makt, hvilken han önskade sig för att kunna slunga dess bannstråle emot vandalernas hufvud».

»Jag gissar hans förtrytelse var lika stor som hans gäckade förväntan», sade vår värd.

»Visst inte», sade kyrkoherden, »ty han talade med sådan entusiasm om värdet af hvad som ännu fins qvar, att jag är öfvertygad, att, om ni ej bestämdt uttalat er önskan deremot, så skulle slottet Hautlieu säkert upptagit tjugo sidor i det utmärkta arbete, hvaraf han sändt oss ett exemplar och som kommer att blifva en everldelig minnesvård af hans nit och lärdom».

»Doktor Dibdin är sjelfva artigheten», sade markisen. »och så snart vi druckit vårt kaffe — här kommer det — skola vi gå upp i tornet, och jag hoppas, att då herrn ej försmått min tarfliga middag, han äfven skall hafva samma öfverseende med mitt oordnade bibliotek, och jag skall skatta mig lycklig, om det kan erbjuda något, som kan förskaffa honom ett nöje. Dessutom har ju ni, min gode fader, all möjlig rättighet till dessa böcker, som utan er åtgärd aldrig skulle återvändt till sin egare».

Ehuru kyrkoherden genom sin enträgenhet synbarligen aftvingade sin motsträfvige vän detta af höflighet gjorda medgifvande, var det mig omöjligt att motstå ett anbud, hvilket grannlagenheten kanske fordrat att jag afslagit, särdeles som jag såg, att markisens naturliga förbindlighet stod i en oupphörlig strid med hans önskan att dölja sin egendoms utblottade tillstånd och vidden af sina förluster. Men att afstå ifrån att se qvarlefvorna af en så rar boksamling, att den ingifvit sjelfva vår bibliomaniske doktor den halsbrytande idén att löpa till storms, det var en handling af sjelfförsakelse, som öfversteg måttet af mina krafter. La Jeunesse hade emellertid kommit in med kaffe, sådant man endast får det på kontinenten, buret på en bricka, som var öfverhöljd med en serviette, på det den skulle kunna gilla för silfver, och likör från Martinique på en presenter-tallrik, som verkligen var af denna metall. Sedan vi sålunda slutat vår middag, förde markisen mig uppför en lönntrappa till ett hundra fot långt galleri af vackra proportioner, men så förfallet, att jag oupphörligt måste hålla mina ögon fästa på golfvet, på det min artige värd ej skulle anse sig nödgad anföra någon ursäkt för förderfvade målningar och trasiga tapeter samt, hvad som var ännu värre, för fönster, som på ett par ställen gifvit vika för stormen.

»Vi hafva sökt göra det lilla tornet litet beboeligare», sade markisen, i det han skyndade genom denna förödelsens bostad. »Detta var i forna tider ett målningsgalleri, och i kabinettet der, som nu begagnas till bibliotek, förvarades några utmärkta kabinetts-stycken, hvilkas litenhet fordrade, att man betraktade dem på nära håll».

Vid det han sade dessa ord, drog han åt sidan ett förhänge, och vi inträdde i det ifrågavarande rummet.

Det var åttkantigt, motsvarande den yttre formen på det torn, hvars inre det upptog. Fyra af sidorna voro försedda med gallerfönster, af hvilka hvart och ett åt sitt håll erbjöd den härligaste utsigt öfver den majestätiska Loire och den omkringliggande nejden, hvarigenom floden slingrade sig. Fönsterrutorna voro af inbrändt glas, och den nedgående solens strålar, som med all sin glans strömmade genom två af fönstren, visade en lysande förening af religiösa emblemer och heraldiska sirater, som det var nästan omöjligt att betrakta utan att bländas. Men de andra båda fönstren, från hvilka solstrålarna redan aflägsnat sig, kunde betraktas nogare och utvisade tydligt, att det inbrända glaset ej ursprungligen tillhört de fönster, hvari det nu prunkade, utan, efter hvad jag sedermera erfor, det oskärade och utplundrade slottskapellet. Markisen hade under flere månader roat sig med att medelst kyrkoherdens och den till allt användbare La Jeunesse's tillhjelp fullända detta rifacciamento, och ehuru de blott flickat tillsammans fragment, hvilka på flere ställen voro ytterst små, så gjorde det hela likväl en ganska vacker effekt, så vida det ej undersöktes mycket noga och med en fornforskares öga. De väggar i rummet, som ej hade några fönster, voro, med undantag af den rymd, som den lilla dörren upptog, försedda med skåp och hyllor, hvaraf några af valnötträ, rikt utsirade med bildhuggeri, och hvaråt tiden gifvit en mörk färg, snarlik en mogen kastanies. Andra voro af simpelt trä och hade blifvit ditsatta för att fylla de luckor, som förstöringsraseriet orsakat. På dessa hyllor stodo nu fragmenten eller rättare de dyrbara relikerna af ett präktigt bibliotek.

Markisens far hade varit en man med kunskaper, och hans farfar var ryktbar för sin vidsträckta lärdom vid sjelfva Ludvig XIV:s hof, der vitterheten på visst sätt blifvit ett mod. Dessa båda egare, med en förmögenhet, tillräckligt stor att tillåta dem följa sin smak, hade så tillökat ett från deras förfäder ärft gammalt dyrbart götiskt bibliotek, att det fans få boksamlingar i Frankrike, som kunde komma upp mot den på Hautlieu: men den hade sedermera blifvit skingrad till följd af ett oklokt försök, som den nuvarande markisen år 1790 gjorde att försvara slottet mot en revolutionär pöbelhop. Det lyckades likväl kyrkoherden, som genom sitt menniskoälskande och fridsamma uppförande samt sina evangeliska dygder egde mycket inflytande bland den omkringboende allmogen, att förmå många af dem, att för den ringa summan af några sous och någon gång äfven för en sup köpa volymer, hvilka kostat stora summor och nu endast af förstöringshegär bortsläpades af de bofvar, som plundrat slottet. Sjelf hade han äfven inköpt så många böcker hans tillgångar tilläto, och det var hans bemödanden man hade att tacka för, att de blifvit återskänkta åt det lilla torn, hvari jag fann dem. Man får derför ej undra på, om den gode pastorn kände sig litet stolt öfver att visa samlingen för främlingar.

Trots omaka volymer, defekter och alla andra dylika förtretligheter, för hvilka en bokvurm är blottstäld vid genomgåendet af ett vanvårdadt bibliotek, fans det likväl på Hautlieu mycket, som, för att tala med Bayes, var ognadt »att hänföra och öfverraska bibliomanen». Der fans

»Den lilla, rara boken, af bleka guldet mörk»,

hvilken D:r Ferrier så ömt besjunger, sällsynta och rikt målade messböcker, handskrifter från 1380 och 1320 och ännu längre tillbaka, samt götiska verk, tryckta i femtonde och sextonde århundradena. Men härom ärnar jag utgifva en omständligare beskrifning, om jag kan erhålla markisens tillstånd.

Vare det emellertid nog sagdt, att jag ofta förnyade mina besök på Hautlieu, belåten med den första dag jag der tillbragt, och att nyckeln till det åttkantiga tornet alltid stod till mitt förfogande. Jag blef då djupt intagen i en del af Frankrikes historia, hvilken jag förut aldrig studerat, ehuru den varit af stort inflytande på hela Europas utveckling och blifvit skildrad af en oförliknelig gammal historieskrifvare. För att derjemte visa min förträfflige värd en artighet, sysselsatte jag mig emellanåt med några familjepapper, hvilka lyckligtvis blifvit räddade och innehöllo åtskilliga märkvärdiga fakta rörande den skotska slägtskap, som i förstone låtit mig finna nåd inför markisens af Hautlieu ögon.

---

More meo begrundade jag dessa omständigheter, till dess jag återkom till Britannien med dess oxkött och stenkolsbrasor, en förändring, som egde rum efter det jag ordnat dessa galliska hogkomster, och resultatet af mina funderingar antog en form, hvarom mina läsare strax skola kunna komma i tillfälle att fälla sitt omdöme, om de ej blifvit skrämda af detta företal. Skulle allmänheten med bevågenhet emottaga detta arbete, skall jag ej ångra, att en kort tid hafva varit frånvarande från mitt fädernesland.

1. En gata, der fattiga literatörer merändels välja sin bostad.
2. Tévatten med kapillär-sirap.
3. Se flere ställen i Prices afhandling om det pittoreska, och isynnerhet den verkligt poetiska skildring han gör öfver hvad han erfor, då han på en nyhetsmakares begäran förstörde en gammaldags trädgård med dess häckar af idegran, dess utsirade jerngrindar och dess förvildade enslighet.
4. Markisen begagnade härvid ordet the Bridle (tygeln) i stället för the Bride (bruden).
5. På det läsaren ej måtte missförstå det följande, torde böra erinras, att detta skrefs under författarens inkognito.
6. Hänsyftar på ett ställe i Shakespeares skådespel, Henrik IV, der man tvingar Pistol att äta en purjolök.
7. »Showing the code of sweet and bitter fancy». Detta var likväl ett misstag af markisen, ty Shakespeare har »Chewing the end of sweet and bitter fancy», och detta misstag uppkom deraf, att »showing the code» och »chewing the cud» för en utländings öra uttalas nästan lika, ehuru betydelsen blir betydligt olika, då
   »Chewing the cud» betyder idissla.
8. Så kallades under den franska revolutionen de föreningar af kapitalister och bygnadsentreprenörer, som uppköpte de som nationalegendom i beslag tagna andliga och adliga godsen.
9. Ett episkt skaldestycke af sir Walter Scott.