Quentin Durward/Kapitel 34
| ← Härolden |
|
Mandomspriset → |
TRETIOFJERDE KAPITLET.
Afrättningen.
Till gröna skogen jag dig för,
Sjelf må du välja der ett träd.
Gammal ballad
»Nå Gud vare lof, som gaf oss förmågan att skratta och narra andra att skratta, och skam vare den dumma tölp, som föraktar en hofnarrs syssla! Se här ett skämt, och det just ej af de qvickaste — ehuru det väl får passera, eftersom det roat två furstar — hvilket gjort mer till att förekomma ett krig mellan Frankrike och Burgund, än tusen statsskäl.»
Sålunda yttrade sig Le Glorieux, då, till följd af den försoning, hvilken i föregående kapitlet skildrades, de burgundiska vakterna aftågade från slottet i Peronne och konungens boning flyttades från det olycksbådande Herberts-tornet, samt, till både fransmäns och burgundares stora glädje, förtroende och vänskap nu tycktes vara återstälda mellan hertig Carl och hans länsherre. Emellertid märkte konungen rätt väl, att, ehuru han behandlades med alla yttre ärebetygelser, han likväl fortfor att vara ett föremål för misstankar; men han var för klok att ej låtsa förbise det och tycktes vara fullkomligt obekymrad.
Men sedan hufvudpersonerna så till vida bilagt sina stridigheter, fick, som det vanligen händer i dylika fall, en af de underordnade agenterna i deras intriger bittert erfara sanningen af den politiska grundsatsen, att de store, om de ofta behöfva usla redskap, gifva upprättelse derför åt samhället, genom att öfverlemna dem åt deras öde, så snart de blifva dem onyttiga.
Denne agent var Hayraddin Maugrabin, hvilken af hertigens tjenstemän öfverlemmades till konungens generalprofoss, och af denne till hans båda oskiljaktiga adjutanter, Trois-Eschelles och Petit-André, att ofördröjligen förpassas till en annan verld. Åtföljd af vakt och en hop pöbel, samt på ömse sidor beledsagad af dessa båda hedersmän, af hvilka den ena spelade den gladlynte och den andra den svårmodige, affördes han, för att begagna en modern jemförelse, som Garrick mellan tragedien och komedien, till den närbelägna skogen, hvarest dödsdomens verkställare, för att bespara sig besväret att uppföra en galge och dylika ceremonier, ärnade hänga upp honom i första, bästa träd.
Det dröjde ej länge, innan de funno en ek, hvilken, såsom Petit-André skämtsamt utlät sig, var klippt och skuren att bära ett sådant ollon, och sedan de under tillräcklig bevakning nedsatt den stackars förbrytaren på en bänk, började de sina extemporerade förberedelser till slutkatastrofen. Medan Hayraddin härunder blickade omkring sig, varseblef han bland folkskaran Quentin Durward, som i den upptäckte bedragaren tyckt sig igenkänna sin trolöse vägvisare och följt med hopen för att bevista afrättningen och öfvertyga sig om, att han ej misstagit sig.
Då bödlarne underrättade honom om att allt var redo, utbad sig Hayraddin lugnt en enda tjenst af dem.
»Begär hvad som helst, min son, blott det låter förlika sig med vår pligt», sade Trois-Eschelles.
»Det vill säga, allt, utom mitt lif», sade Hayraddin.
»Alldeles», sade Trois-Eschelles; till och med något mer: ty som ni tycks besluten göra vår konst heder och dö som en man, utan några grimaser, så skola vi ej vara så noga med att förunna er ytterligare tio minuter, ehuru vi fingo befallning att göra ferm expedition.»
»Ni är för mycket ädelmodig», sade Hayraddin.
»Visst kunna vi få oss en skrapa derför», sade Petit-André; »men hvad gör det? Jag skulle nästan vara färdig gifva mitt lif för en så lustig lindansare, en så smärt, hurtig och rask pojke, som ärnar göra sitt sista saltomortale med den värdighet, som anstår en honnett karl.»
»Så att, om ni behöfver en biktfar», sade Trois-Eschelles —
»Eller ett stop vin», sade hans skämtsamma kamrat —
»Eller en psalm», sade tragedien —
»Eller en sång», sade komedien —
»Ingendera delen, mina goda och högst tjenstaktiga vänner», sade ziguenaren; »jag skulle blott önskat att några minuter få tala vid den der skotska bågskytten.»
Bödlarne tvekade ett ögonblick; men som Trois-Eschelles erinrade sig, att Quentin Durward af åtskilliga orsaker ansågs stå i hög gunst hos deras herre, konung Ludvig, beslöto de att tillåta samtalet.
Då Quentin på deras tillsägelse närmat sig den lifdömde brottslingen, blef han bestört öfver hans utseende, ehuru välförtjent han än tyckte hans öde vara. Trasorna efter hans häroldsdrägt, som blifvit sliten i bitar af hundarnes käftar och de tvåfotingars finger, som befriat honom från de förres raseri för att föra honom till galgen, gåfvo honom ett på en gång löjligt och bedröfligt utseende. Hans ansigte var ännu vanstäldt af smink och några lemningar af det lösskägg, hvarmed han varit maskerad, och dödens blekhet låg på hans kind och läppar; men han upprätthölls af det passiva mod, som vanligen utmärkte hans stam, och hans tindrande och kringirrande öga och det krampaktiga leendet kring hans mun tycktes bjuda trots åt den död han skulle undergå.
Quentin genomträngdes af fasa och medlidande, då han härmade sig den olycklige, och dessa känslor förrådde sig troligen i hans skick, ty Petit-André ropade till honom: »litet raskare, min fina herr bågskytt. Den här herrn har inte tid att vänta på er, om ni går, som om kiselstenarne vore ägg och ni vore rädd för att trampa sönder dem.»
»Jag måste tala med honom enskildt», sade brottslingen, och hans röst tycktes skälfva af förtviflan.
»Det torde svårligen förlika sig med vår pligt, min lustiga stegdansare», sade Petit-André; »ty vi känna er af gammalt som en slipprig ål.»
»Jag är ju bunden både till händer och fötter med era sadelgjordar», sade brottslingen; »ni kan hålla vakt rundt omkring mig, blott det blir utom hörhåll — bågskytten är ju er egen konungs tjenare, och om jag ger er tio gyllen —»
»Använda till messor, kunna dessa penningar gagna hans arma själ», sade Trois-Eschelles.
»Använda till vin eller brännvin, kunna de stärka min arma lekamen», svarade Petit-André; »så hit med dem, min lilla lindansare.»
»Betala blodhundarne deras arvode», sade Hayraddin till Durward. »Jag blef plundrad på hvar enda styfver, då de grepo mig — du skall ej förlora derpå.»
Quentin utbetalade till bödlarne den betingade summan, och likt ordhålliga karlar gingo de utom hörhåll, men höllo ett vaksamt öga på brottslingens rörelser. Durward väntade ett ögonblick, att den olycklige skulle tilltala honom; men då han förblef tyst, sade han slutligen: »således har du ändå kommit till ett sådant slut?»
»Ja», svarade Hayraddin, »det fordrades hvarken astrolog, kiromantist eller fysionomist för att förutsäga, att jag ej skulle undgå min slägts öde.»
»En lång bana af brott och förräderi har bragt dig till detta förtidiga slut», sade skotten.
»Nej, vid den strålande Aldebaran och alla hennes tindrande systrar! Jag har blifvit hitförd af min egen dårskap att kunna tro, att en franks blodtörstiga grymhet kunde hejdas ens af hvad han sjelf anser för det heligaste. Trots alla era salvelsefulla fraser om fromhet och ridderlighet, skulle prestrocken skyddat mig lika litet som härolds-kåpan.»
»En upptäckt bedragare eger ej rätt göra anspråk på privilegierna af den förklädning han antagit.»
»Upptäckt!» sade ziguenaren. »Min rotvälska var väl lika god som den der gamla narraktiga häroldens: — men det får vara. Lika godt nu som se'n.»
»Ni förspiller tiden», sade Quentin. »Har ni något att säga mig, så gör det snart, och tänk sedan litet på er själ.»
»På min själ?» sade ziguenarn, med ett hemskt skratt. »Tror ni en tjugu års spetälska kan botas på ett ögonblick? Om jag verkligen har en själ, så har den, sedan jag var tio år gammal, vandrat på en sådan bana, att jag skulle behöfva en hel månad för att draga mig till minnes alla mina brott, och en till för att omtala dem för presten, och om jag äfven finge så långt uppskof, så kan man våga fem mot ett, att jag skulle använda det annorlunda.»
»Häda åtminstone ej, förhärdade usling!» sade Quentin med en blandad känsla af afsky och medlidande. »Säg hvad du har att säga, och jag lemnar dig åt ditt öde.»
»Jag har en tjenst att begära», sade Hayraddin; »men jag vill först köpa den af er, ty trots alla era försäkringar om er kärlek till nästan, så gör ert slägte intet för intet.»
»Om du ej stode på sjelfva evighetens gräns, så skulle jag nära nog vara färdig att säga, må dina gåfvor förgås med dig. Säg hvad du önskar — spar din godhet, den kan ej gagna mig. Jag har ännu dina goda tjenster i färskt minne.»
»Jag höll likväl af er för den der saken vid Chers stränder, och jag ville förhjelpa er till en rik hustru. Ni bar hennes skärp, hvilket narrade mig; och jag tyckte också, att Hameline, med hennes åtkomliga förmögenhet, bättre passade för er än den andra sparfhonan med sitt gamla näste vid Bracquemont, som Carl lagt klorna på och ej så lätt lär släppa ifrån sig.»
»Tala ej så fåvitskt, olycklige man», sade Quentin: »karlarne der borta börja blifva otåliga.»
»Gif dem tio gyllen för ytterligare tio minuter», sade ziguenaren, som, trots sin förhärdelse, liksom de flesta personer i hans ställning, erfor en önskan att uppskjuta sitt öde. »Jag säger dig, att du ej skall ångra det.»
»Nyttja då väl de minuter jag köper», svarade Durward, och afslöt lätt ett nytt köp med generalprofossens tjensteandar.
Sedan detta blifvit uppgjordt, fortfor Hayraddin. »Ja, jag försäkrar, att jag menade väl med er, och Hameline skulle blifvit en mycket medgörlig hustru. Hon har ju redan förlikt sig vid Ardennernas Vildgalt, ehuru hans frieri var temligen rått, och hon regerar nu i hans stia der borta, som hon i all sin dar aldrig smakat annat än ek- och bok-ollon.»
»Upphör med ditt grofva och otidiga skämt, eller, än en gång, jag öfverlemnar dig åt ditt öde.»
»Ni har rätt», sade Hayraddin efter ett ögonblicks uppehåll, »hvad som ej kan uppskjutas, måste ske! Så vet då, att jag kom hit i denna förbannade förklädning, förledd af en stor belöning af de la Marck och i förhoppning på en ännu större af konung Ludvig för den vigtiga hemlighet, jag hade att meddela honom.»
»Det var ett fruktansvärdt vågspel», sade Durward.
»Det blef också betaldt derefter. De la Marck försökte först att medelst Marthon sätta sig i förbindelse med Ludvig, men som det tycks, kunde hon ej komma i beröring med honom, utan blott med astrologen, för hvilken hon omtalade alla tilldragelserna under resan och på Schonwaldt; och det vore en lyckträff, om hennes nyheter någonsin framkomma till konungen utom i form af en profetia. Men hör nu min hemlighet, hvilken är vigtigare än allt hvad hon kunnat omtala. Wilhelm de la Marck har i Lüttich samlat en talrik härsmakt och ökar den dagligen medelst den gamla prestens skatter: men han har ej för afsigt att våga någon ordnad batalj med det burgundiska ridderskapet, eller uthärda någon belägring bakom stadens raserade murar. Hans plan är denna: han vill låta den brushufvade Carl utan motstånd slå läger framför staden. och sedan om natten göra ett utfall med hela sin styrka. En hel hop af hans folk skall vara iklädd fransk rustning, och ropa Frankrike! St. Ludvig! och Denis-Montjoye! Detta måste nödvändigt förorsaka en total förvirring bland burgundarne och ingifva dem den tron, att en stark afdelning af franska hjelptrupper ligger i staden. Och om konung Ludvig då med sin lifvakt och de soldater, han eljest kan hafva hos sig, vill understödja hans ansträngningar, så tviflar Ardennernas Vildgalt ej på att hela burgundiska hären skall i grund nedgöras. Detta är min hemlighet, och jag testamenterar er den. Gynna eller hindra företaget — sälj underrättelsen till konung Ludvig eller hertig Carl, — rädda eller förderfva hvem du vill, det qvittar mig lika; för min del sörjer jag blott öfver, att jag ej kan låta det springa som en mina, till allas gemensamma förderf!»
»Det var verkligen en vigtig hemlighet», sade Quentin, som genast insåg, huru lätt nationalmisstroendet kunde väckas i ett läger, som bestode af fransmän och burgundare.
»Ja, så är det», svarade Hayraddin, »och sedan ni nu är i besittning deraf, lär ni väl gå er väg och lemna mig, utan att visa mig den tjenst, hvarför jag betalt er på förhand.»
»Säg mig, hvad du önskar», sade Quentin, »och jag skall uppfylla det, om det står i min makt.»
»Det är ingen så stor begäran — den rör blott min stackars lilla häst Klepper, den enda lefvande varelse, som kommer att sakna mig. En god mil söderut finner ni honom betande vid en öfvergifven kolarkoja; hvissla så här till honom» — han hvisslade härvid på ett eget sätt — »och ropa honom vid hans namn Klepper, så kommer han genast till er. Här har ni tygeln, som jag gömt under min jacka — det var lyckligt att hundarna ej kommo åt den; ty han lyder ingen annan. Tag honom, och var mån om honom, jag vill ej säga för hans herres skull, utan derför att jag lemnat utgången af ett väldigt krig i edra händer. Han skall aldrig svika er i nödens stund — natt och dag, knaggligt och jemnt, vackert väder och fult, varmt stall eller en vinterhimmel, allt gör Klepper detsamma. Hade jag blott kommit utom Peronnes portar och hunnit dit, der jag lemnade honom, så skulle jag ej stått här. — Vill ni blifva god mot Klepper?»
»Jag lofvar dig det», svarade Quentin, rörd öfver detta sällsamma drag af ömhet hos en så förhärdad karakter.
»Farväl då! Men håll — håll — jag vill ej gerna dö, glömsk af ett fruntimmers uppdrag. Detta bref är från Ardennernas Vildgalts allranådigaste och allrafjolligaste gemål till hennes svartögda brorsdotter. Jag ser på era blickar, att jag valt en villig budbärare. — Och ännu ett ord — jag glömde att säga er, att ni i sadelstoppningen finner en med guld väl fyld penningpung, för hvars skull jag satt mitt lif på ett vågspel, som stått mig så dyrt. Tag den, och gör er dermed hundrafaldt betald för de gyllen, ni skänkt dessa blodtörstiga slafvar. — Jag gör er till min arfvinge.»
»Jag skall använda guldet till goda verk och messor för din själs frälsning», sade Quentin.
»Nämn ej detta ord en gång till», sade Hayraddin, i det hans drag antogo ett förfärligt uttryck; »det fins — det kan ej finnas, — det får ej finnas — något sådant. — Det är en af prestlisten uppfunnen dröm!»
»Olyckliga, förblindade varelse! Besinna dig! Låt mig skynda efter en prest; jag skall utverka ett nytt uppskof af dessa karlar — jag vill köpa deras samtycke», sade Quentin. »Hvad kan du väl hoppas, om du dör i så obotfärdiga tankar?»
»Att upplösas i elementen», sade den förhärdade gudsförnekarn, tryckande sina fjättrade armar emot sitt bröst; »mitt hopp och min förtröstan är, att min varelse skall sammansmälta med naturens allmänna massa, för att ombildas i de andra former, hvarmed hon dagligen ersätter dem som dagligen försvinna för att åter uppträda under olika gestalter — de vattenhaltiga delarne till strömmar och regn, de jordartade för att rikta deras moder jorden, de luftiga för att flyga med vinden, och de eldiga för att nära Aldebarans och hennes systrars strålar. — I denna tro har jag lefvat, i den vill jag ock dö! Bort! Vik hädan! Oroa mig ej vidare! Jag har talat de sista ord, som dödliga öron skola höra af mig!»
Ehuru djupt gripen af fasa öfver hans själstillstånd, insåg Quentin likväl, att det vore fåfängt att söka väcka honom till medvetande af sin förfärliga belägenhet. Han bjöd honom derför farväl, hvilket Hayraddin endast besvarade med en kort och dyster nick, såsom en, hvilken, fördjupad i begrundningar, tager farväl af ett sällskap, som endast stör hans tankar. Quentin stälde nu kosan till skogen, och fann snart reda på det ställe, der Klepper betade. Djuret kom på hans tillrop, men var i början obenäget att låta taga sig och fnös och stegrade sig, då främlingen nalkades honom. Men Quentins bekantskap med djurslägtets vanor i allmänhet och kanske äfven någon särskildt erfarenhet om Kleppers, som han ofta beundrat, under det Hayraddin och han reste tillsammans, satte honom snart i stånd att taga ziguenarens sista qvarlåtenskap i besittning.
Långt förr än Quentin återkom till Peronne, hade ziguenaren gått dit, der falskheten af hans förfärliga tro slutligen skulle varda uppenbar — en fruktansvärd erfarenhet för en menniska, som hvarken känt ånger öfver det förflutna eller bäfvan för det tillkommande! —