Quentin Durward/Kapitel 33
| ← Ransakningen |
|
Afrättningen → |
TRETIOTREDJE KAPITLET.
Härolden.
Ariel. Hör, hur de tjuta!
Prospero. Gif dem en duktig hets.
Shakespeare
an skyndade sig att lemna rum i
rådsförsamlingen, och alla närvarande voro ej litet
nyfikna att få se den härold, som de upproriske
lütticharne vågat sända till en så stolt furste
som hertigen af Burgund, och det till på köpet, då han
var så uppbragt mot dem. Man bör nämligen ihogkomma,
att det då för tiden egentligen endast var sjelfständiga
furstar som vid högtidliga tillfällen afsände härolder till
hvarandra, samt att den lägre adeln endast använde
officianter eller ett lägre slags härolder. Äfven torde i
förbigående böra anmärkas, att Ludvig XI, som i allmänhet
gjorde narr af allt, som ej innebar någon verklig fördel
eller tillökning i hans makt, i synnerhet hyste ett stort
förakt för härolder och heraldik, »rött, blått och grönt
och allt dylikt lullull», då deremot hans stolta
medtäflare Carl, som var af ett helt annat skaplynne, satte en
ära i detta tomma prål.
Härolden, som nu infördes inför de båda furstarne, var klädd i en tabard eller vapenrock, broderad med hans herres vapen, hvari vildsvinshufvudet intog ett utmärkt rum, ehuru detta, enligt de sakkunniges omdöme, var mera pråligt än heraldiskt noggrant. Hans öfriga drägt var brokigt utstofferad med snören, broderier och grannlåter af alla slag, och hattplymerna voro så långa, som om de varit ämnade till att sopa taket i salen, så att hela kostymen blef en karrikatyr på den eljest så lysande härolds-drägten. Ej nog med att vildsvins-hufvudet var broderadt på alla delar af hans drägt, utan äfven hans hufvudbonad hade denna form och var försedd med blodig tunga och blodiga huggtänder eller, såsom det heter på konstspråket, med utsträckt tunga och tandadt gap. I mannens yttre låg något, som antydde en blandning af djerfhet och fruktan, såsom hos den, hvilken åtagit sig ett farligt uppdrag och vet med sig sjelf, att endast djerfhet kan rädda honom. Något af samma blandning var äfven märkbart i det sätt, hvarpå han helsade och hvarvid han förrådde en löjlig tafatthet, som ej är vanlig hos dem, hvilka äro vana att uppträda inför furstar.
»Hvem i djefvulens namn är du?» var den helsning, hvarmed Carl den Djerfve mottog detta sällsamme sändebud.
»Jag är Rouge Sanglier», svarade hiolden», härold hos Wilhelm de la Marck, med Guds nåde och kapitlets val furstbiskop af Lüttich.»
»Ha!» utropade Carl; men undertryckande sin häftighet, gaf han honom tecken att fortfara.
»Och genom sin hustru, den högädla grefvinnan Hameline af Croye, grefve till Croye och Herre till Bracquemont.»
Carls förvåning öfver den ytterliga djerfhet, hvar med dessa titlar förkunnades i hans närvaro, var så ytterlig, att han tycktes blifva slagen med stumhet, och härolden, som förmodligen tillräknade denna tystnad det intryck, uppräknandet af hans herres värdigheter gjort hertigen, fortfor att framföra sitt ärende.
»Anmuncio vobis gaudium magnum», sade han. Härmedelst gör jag er, Carl, hertig till Burgund och grefve till Flandern, i min herres namn vetterligt, att hand med stöd af en ofördröjligen väntad tillåtelse från vår helige Fader i Rom, samt medelst förordnandet af en passande Vicarius ad sacra, ärnar utöfva en furst-biskops embete samt förfäkta sina rättigheter såsom grefve af Croye.»
Vid detta liksom vid alla andra uppehåll i häroldens tal lät hertigen af Burgund endast höra ett »ha!» eller något liknande utrop, med tonen hos en person, som, ehuru öfverraskad och uppbragt, likväl vill åhöra allt hvad man har att säga honom, innan han inlåter sig i något svaromål. Till alla närvarandes ytterligare förvåning afhöll han sig från sina vanliga häftiga och våldsamma åtbörder, höll tumnageln tryckt mot tänderna, hvilket var hans favorit-ställning, då han uppmärksamt åhörde någonting, samt fäste ögonen på golfvet, liksom han fruktat att förråda den vrede, som glödde i dem.
Härolden fortfor derför oförskräckt att framföra sitt budskap. »Alltså fordrar jag i furst-biskopens af Lüttich och grefvens af Croye namn, af er hertig Carl, att ni afstår från de anspråk och inkräktningar ni, i samråd med den aflidne ovärdige biskopen Ludvig af Bourbon, tillåtit er emot den fria riksstaden Lüttich.»
»Ha!» utropade hertigen ånyo.
»Desslikes att ni återställer de borgerskapets banér hvilka ni till ett antal af trettiosex med våldsam hand fråntagit staden; att ni fyller brescherna i deras murar, och åter uppför de fästningsverk, ni på ett tyranniskt sätt raserat: vidare, att ni erkänner min herre, Wilhelm de la Marck såsom i ett fritt domkapitel lagligen vald furst-biskop, hvarpå jag härmed öfverlemnar er protokollet.»
»Har ni slutat än?» frågade hertigen.
»Ej ännu», svarade ambassadören. »Vidare får jag å sagde ädle och vördnadsvärde furstes, biskops och grefves vägnar anhålla hos ers nåd, att genast ur slottet Braequemont och öfriga befästade platser inom grefskapet Croye draga tillbaka de besättningar, hvilka blifvit dit förlagda vare sig i edert, Isabella de Croyes eller någon annans namn, tills det på den kejserliga riksdagen blifvit afgjordt, huruvida besagda län ej till följd af jus emphiteusis snarare böra tillhöra den aflidne grefvens syster, den allranådigsta grefvinnan Hameline, än hans dotter.»
»Er herre är mycket lärd», svarade hertigen.
»Emellertid», fortfor härolden, »är den ädle och vördnadsvärde fursten och grefven beredvillig att, sedan alla andra tviste-punkter mellan Burgund och Lüttich blifvit bilagda, åt grefvinnan Isabella anslå ett hennes rang motsvarande underhåll.»
»Han är ädelmodig och välvillig», sade hertigen i samma ton.
»Nå, vid en stackars narrs samvete», hviskade Le Glorieux till Crèvecœur, »ville jag icke heller vara i den sämsta kos hud, som någonsin dött af en boskapspest, än i den der karlens målade kåpa! Den stackarn går på som en fyllbult, som endast tänker på nästa krus, men ej på de kritstreck, värden ritar upp bakom disken.»
»Har ni slutat än?» sade hertigen till härolden.
»Blott ett ord till», svarade Rouge-Sanglier, »från min förrbemälde, ädle och vördnadsvärde herre rörande hans värdige och trogne bundsförvandt, den allra-kristligaste konungen — —»
»Ha!» utropade hertigen uppsprittande och i en häftigare ton än han dittills begagnat, men hejdade sig genast och återtog sin förra uppmärksamma ställning.
»Hvilken allra-kristligaste konungs höga person ryktet förmäler att ni, Carl af Burgund, håller i fängsligt förvar, tvärt mot er pligt såsom en franska kronans vasall och den tro och lofven som iakttages bland kristna furstar; af hvilken orsak min förrbemälde ädle och vördnadsvärde herre genom min mun bjuder er att genast försätta hans kunglige och allra-kristligaste bundsförvant i frihet, eller emottaga den krigsförklaring, jag å hans vägnar är bemyndigad att förkunna er.»
»Har ni slutat?» frågade hertigen.
»Ja, det har jag», svarade härolden, »och jag afvaktar ers nåds svar, i förlitande på, att det måtte bli sådant, att det bespar utgjutandet af kristet blod.»
»Nå, vid St. Georg af Burgund!» utropade hertigen, men innan han hann yttra något vidare, uppsteg Ludvig och inföll i en så värdig och myndig ton, att Carl ej kunde afbryta honom.
»Med er tillåtelse, kusin af Burgund», sade konungen, »begagna vi oss af vår företrädes-rätt att först svara denna oförskämda sälle. Slyngel till härold, eller hvad du är för en, helsa den fogelfrie mördaren och menedaren Wilhelm de la Marck, att konungen af Frankrike snart skall infinna sig framför Lüttich för att bestraffa sin älskade anförvandts, Ludvigs af Bourbon helgerånande mördare, samt att han ärnar lefvande i en galge låta upphänga de la Marck för hans fräckhet att kalla sig hans bundsförvandt och lägga hans kungliga namn i munnen på en af sina usla budbärare.»
»Tillägg å mina vägnar hvad som helst», sade Carl, »som det kan anstå en furste att svara en simpel tjuf och mördare, och bort med dig sedan! — Men håll! — Ännu aldrig har en härold lemnat Burgunds hof, utan att han haft skäl att ropa: Largesse![1] Låt honom bli piskad inpå bara benen!»
»Nej, för all del, ers höghet, kom i hog att han är en härold och i denna egenskap okränkbar», sade Crèvecœur och d'Hymbercourt på en gång.
»Ären I sådana ugglor, mina herrar», sade hertigen, »att ni tror att vapenrocken gör härolden? Jag ser på karlens sköldmärke att han är en bedragare. Låt Toison d'Or träda fram och förhöra honom i er närvaro.»
Trots sin naturliga fräckhet och det smink, hvarmed han utstyrt sitt ansigte, bleknade de la Marcks ambassadör, då Toison d'Or, hertigens rikshärold, med högtidligheten hos en man, som visste hvad som tillkom hans embete, framträdde samt frågade sin föregifne medbroder, vid hvilket kollegium han studerat den vetenskap han idkade.
»Jag blef ordensofficiant vid det heraldiska kollegiet i Regensburg», svarade Rouge-Sanglier, »och fick mitt diplom af samma lärda brödraskap.»
»Ni kunde ej få det från någon värdigare källa», svarade Toison d'Or, bugande sig ännu djupare än förut; »och om jag dristar mig att till åtlydnad af min allranådigste hertigs befallning med er afhandla vår höga vetenskaps hemligheter, så är det ej i hopp att meddela, utan att erhålla kunskap.»
»Till saken», sade hertigen otåligt. »Lägg bort allt krus och gör honom någon fråga, som kan sätta hans skicklighet på prof.»
»Det vore orätt», sade Toison d'Or, »att fråga en lärjunge af det vördnadsvärda kollegiet i Regensburg, om han förstår heraldikens vanliga uttryck; men jag torde utan förolämpning kunna fråga Rouge-Sanglier, om han är hemmastadd i vetenskapens hemligare termer, hvarigenom de lärda på ett emblematiskt och likasom paraboliskt sätt meddela hvarandra hvad de säga åt andra på ett vanligt språk och som på sätt och vis hör till heraldikens första grunder.»
»Jag förstår både den ena och andra sortens heraldik», svarade Rouge-Sanglier oförfäradt; »men det kan hända, att vi i Tyskland ej hafva samma termer som ni här i Flandern.»
»Ack, att ni kan tala så!» svarade Toison d'Or; »då vår ädla vetenskap, som är sjelfva ädelhetens banér och högsinthetens sol, är densamma i alla kristna länder, ja, känd och erkänd äfven bland saracener och morer. Jag skulle derför vilja bedja er beskrifva hvilken vapensköld som helst efter den himmelska stilen, det vill säga efter planeterna.»
»Beskrif den sjelf, hur ni behagar», sade Rouge-Sanglier. »Jag vill ej göra några sådana apstreck på befallning.»
»Visa honom en vapensköld och låt honom uttyda den på sitt eget sätt»; sade hertigen; »och om han ej lyckas, så lofvar jag honom, att hans rygg skall bli röd, azur och svart.»
»Här», sade den burgundiske härolden, framtagande ett stycke pergament ur fickan, »är en rulle, hvarpå jag af vissa skäl föranleddes att efter min ringa förmåga teckna en gammal vapensköld, och jag ber min brorder, om han verkligen tillhör det aktningsvärda kollegiet i Regensburg, att uttyda den i passande termer.»
Le Glorieux, som tycktes vara särdeles road af denna undersökning, hade vid detta lag makat sig fram tätt intill de båda härolderna. »Jag vill hjelpa dig, hedersvän», sade han till Rouge-Sanglier, då denne hopplöst betraktade pergamentet. »Mina nåder och herrar, detta föreställer en katt, som tittar ut genom fönstret på en mjölk-kammare.»
Detta infall väckte ett allmänt skratt och lände så tillvida till Rouge-Sangliers fördel, som det föranledde Toison d'Or, hvilken harmades öfver en så vanvördig misstydning af hans teckning, att förklara det vara den vapensköld, som den frankiske konungen Childebert antog, sedan han tillfångatagit den burgundiske konungen Gandemar, och att den förestälde en lo- eller tigerkatt bakom ett galler, såsom en sinnebild af den fångne fursten, hvilket allt Toison d'Or förklarade på sitt för den oinvigde obegripliga språk.
»Vid min narrkåpa», sada Le Glorieus, »om katten föreställer Burgund, så är han nu för tiden på rätta sidan om gallret.»
»Riktigt, min vän», sade Ludvig skrattande, medan de öfriga närvarande och till och med Carl sjelf tycktes förlägna öfver ett så plumpt skämt. »Jag är skyldig dig ett guldmynt, för det du vändt hvad som liknade sig till strängt allvar till det muntra skämt, hvarmed jag hoppas det skall sluta.»
»Tyst, Le Glorieux», sade hertigen, »och du Toison d'Or, som är för lärd för att vara begriplig, maka dig undan! — För fram den der skurken någon af er! — Hör på, din usling», sade han i sin barskaste ton, »vet du skilnaden mellan silfver och guld, utom i form af prägladt mynt?»
»Af förbarmande, ers nåd, var barmhertig emot mig! — Ädle konung Ludvig, tala för mig!»
»Tala för dig sjelf», sade hertigen — »med ett ord, är du en härold eller ej?»
»Endast för detta tillfälle!» svarade den upptäckte dignitären.
»Nå, vid St. Georg!» sade hertigen, kastande en förstulen blick på Ludvig, »vi veta ingen konung, ingen ädling utom en, som så skulle velat förnedra den ädla vetenskap, på hvilken konungamakt och adel hvila, utom den konung, som till Edward af England skickade en till härold förklädd betjent.»
»Ett sådant krigsputs», sade Ludvig, skrattande eller låtsande skratta, »kunde endast rättfärdigas genom omständigheternas tvång och vid ett hof, der då för tiden inga härolder funnos. Men fastän detta kunde gå i de råa, tjockhufvade öboerna, så kunde väl ingen med någon smula mera förstånd in ett vildsvin fallit på den tanken att spela det bildade burgundiska hofvet ett sådant skälmstycke.»
»Må hvem som helst skicka honom», utbrast hertigen i vredesmod, »så skall han återvända hem, illa tilltygad. Hitåt! — Släpa honom till torget och piska honom med stigbygelremmar och hundpiskor, tills häroldsrocken hänger omkring honom i trasor! — Pilj på Rouge-Sanglier! Hussah! Hussah! — Halloh! Halloh!»
Fyra till fem stora hundar, sådana man får se på de jagtstycken Rubens och Snyders gemensamt målat, rusade upp vid de välbekanta toner, hvarmed hertigen slöt sitt tal och började tjuta och skälla, som om ett vildsvin höll på att uppdrifvas ur sitt hide.
»Vid korset!» sade konung Ludvig, genast färdig att rätta sig efter sin farliga kusins lynne; »om åsnan påtagit vildsvinshuden, skulle jag tussa hundarne på honom för att jaga honom ur den!»
»Riktigt! Riktigt!» utropade hertig Carl, på hvars lynne för ögonblicket infallet förträffligt slog an. »Det skall ske! Koppla lös hundarne. — Hussah Talbot! Hussah Beaumont! — Vi skola jaga honom från slottsporten till östra stadsporten.»
»Jag hoppas ers nåd åtminstone behandlar mig som ett jagtdjur och förunnar mig ett ärligt försprång», sade karlen, hållande god min i elakt spel.
»Du är blott ett skadedjur och således efter jagtlagens bokstaf ej berättigad till något skydd, men icke destomindre skall du få nittio alnars försprång, om ej för annat, så för din makalösa fräckhets skull. Låt oss skynda, go' herrar! Vi måste se denna jagt.»
Sålunda upplöstes plötsligt rådsförsamlingen, och alla rusade ut i vildt tumult med de båda furstarne i spetsen, för att förlusta sig med det hyggliga tidsfördrif, som konung Ludvig påhittat.
Rouge-Sanglier rättfärdigade äfven deras förhoppningar; ty bevingad af förskräckelsen och hack i häl förföljd af ett halft tjog ilskna vildsvinshundar, hvilka hetsades af jagthornens klang och jägarnes jagtrop, flög han fram lik vinden, och hade han ej varit besvärad af sin häroldsrock, hvilken är den värsta drägt som kan gifvas för en snabblöpare, så hade han möjligen kunnat undkomma hundarne, och ett par gånger kastade han sig åt sidan på ett sätt, som allmänt vann åskådarnes bifall. Men ingen, ej en gång Carl sjelf, var så förtjust af denna jagt som konung Ludvig, hvilken, dels af politiska skäl, dels derigenom att han af naturen var road af åsynen af menskligt lidande, då det visade sig i någon löjligare form, skrattade, tills tårarne kommo honom i ögonen, och i sin förtjusning fattade tag i hertigens hermelinsmantel, liksom för att stöda sig, medan Carl, som ej var mindre road, kastade sin arm omkring konungens axel, så att de sålunda ådagalade en sympati och en förtrolighet, som mycket stred mot det förhållande, hvari de kort förut stått till hvarandra.
Slutligen kunde den falske häroldens snabbhet ej längre rädda honom undan hans förföljares tänder. De höggo sig fast i honom, ryckte honom till marken och skulle sannolikt snart hafva strypt honom, om hertigen ej ropat: »skilj dem åt! Skilj dem åt! Tag hundarne ifrån honom! Han har sprungit så bra, att vi ej vilja låta dem göra slut på honom, ehuru han visat sig mindre skicklig i att hålla stånd.»
Flere personer skyndade genast att skilja hundarne från honom, och uppkopplade några samt satte efter de andra, som sprungo genom gatorna, triumferande skakande frånslitna stycken af häroldsdrägten, hvilken den beklagansvärde budbärarn påtagit i en olycklig stund.
I detta ögonblick och medan hertigen var allt för mycket upptagen med hvad som tilldrog sig framför honom för att gifva akt på hvad som skedde bakom honom, smög Olivier le Dain sig bakom konung Ludvig och hviskade i hans öra: »det är ziguenaren Hayraddin Maugrabin. Det vore ej bra, om han kom att tala med hertigen.»
»Han måste dö», svarade konungen i samma ton; »de döde sqvallra ej.»
Ögonblicket derpå framträdde Tristan l'Hermite på en vink af Olivier till hertigen och konungen och sade på sitt buttra sätt: »detta villebråd tillhör mig, och jag återfordrar honom med ers majestäts och ers höghets tillåtelse. Han är märkt med min stämpel — liljorna äro inbrända på hans axel, som hvar och en kan se. Han är en allmänt känd bof och har mördat konungens undersåtar, plundrat kyrkor, skändat jungfrur, skjutit rådjur i de kungliga parkerna — —»
»Nog, nog», sade hertig Carl; »han tillhör min kunglige kusin på goda grunder. Hvad vill ers majestät göra med honom?»
»Om han lemnas till mitt förfogande», sade konungen, »så vill jag åtminstone ge honom en lektion i heraldiken, hvari han är så okunnig, genom att praktiskt förklara för honom betydelsen af en korsgalge med ty åtföljande rännsnara.»
»Hvilken ej kommer att bäras af honom, utan bära honom. — Låt honom då taga sina grader under er gufar Tristan, som är fulländad mästare i den vetenskapen», sade hertigen, med ett missljudande skratt öfver sin egen qvickhet, hvari Ludvig så hjertligt instämde, att hans rival ej kunde låta bli att vänligt se på honom, medan han sade: »ack, Ludvig! Ludvig! Gifve Gud du vore lika pålitlig monark som treflig sällskapsbroder! Jag kan ännu mången gång ej låta bli att tänka på de glada stunder, vi brukade tillbringa tillsammans.»
»De kunna återkomma, när helst ni sjelf önskar», sade Ludvig. »Jag vill bevilja er så förmånliga vilkor, som ni kan fordra af mig i mitt nuvarande läge, utan att göra er till en fabel för kristenheten, och jag vill svärja att iakttaga dem, vid denna heliga relik, som är ett stycke af det äkta korset och som jag har den lyckan att ständigt bära på mig.» Härvid framtog han en liten relik- kapsel af guld, hvilken hängde omkring hans hals medelst en kedja af samma metall, och sedan han kysst den andäktigt, fortfor han:
»Aldrig har en falsk ed blifvit svuren vid denna heliga relik, utan att den blifvit hämnad, innan året gått om.»
»Och likväl var det just densamma», sade hertigen, »hvarvid ni tillsvor mig vänskap, då ni lemnade Burgund, och kort derpå skickade ni bastarden af Rubempré att mörda eller bortföra mig.»
»Ack, käraste kusin, hvarför skall ni rifva upp gamla klagomål», sade konungen. »Jag försäkrar, att ni bedrog er i det hänseendet. Dessutom var det ej på denna relik som jag då svor, utan på ett annat stycke af det äkta korset, som jag fått af Storherrn och hvars nådebringande kraft sannolikt blifvit försvagad genom dess vistelse hos de otrogna. Och utbrast inte inom samma år kriget för allmänt väl, hvarunder en burgundisk här, understödd af alla de franska kronvasallerne, låg lägrad vid St. Denis, och nödgades inte jag afstå Normandie till min bror? Må Gud bevara oss från mened på en sådan borgen som denna!»
»Nå väl, kusin», sade hertigen, »jag tror du fått en lexa, som torde lära dige att en annan gång hålla tro och lofven; och säg mig nu en gång öppet och ärligt, vill ni uppfylla ert löfte och marschera med mig för att straffa lütticharne och den mördarn de la Marck?»
»Jag vill marschera emot dem med hela franska hären och utslagen Oriflamme», sade Ludvig.
»Nej, nej», sade hertigen, »detta är mer än som behöfs, eller som torde vara rådligt. Närvaron af ert skotska garde och två hundra goda lansar är allt hvad som behöfs för att visa, att ni handlar fritt. En stor armé kunde — —»
»Verkligen göra mig fri, ville ni säga, min kära kusin?» sade konungen. »Men ni skall få bestämma antalet af de trupper, som komma att åtfölja mig.»
»Och för att undanrödja detta vackra trätofrö, så samtycker ni ju till grefvinnan de Croyes giftermål med hertigen af Orleans?»
»Kära kusin, nu sätter ni min artighet på ett hårdt prof», sade konungen. »Hertigen är min dotter Johannas trolofvade brudgum. Var ädelmodig — afstå från denna fordran, och låt oss i stället tala om städerna vid Somme.»
»Mitt råd skall tala vid ers majestät om dem», sade Carl: »och sjelf bryr jag mindre om landvinningar, än om upprättelse för lidna oförrätter. Ers majestät har tubbat mina vasaller och har nödvändigt velat förfoga öfver en af Burgunds myndlingars hand, hvarför jag fordrar, att den bortgifves inom er egen kungliga familj, eller också är vår underhandling afbruten.»
»Om jag sade, att jag gerna gör detta, så skulle ingen tro mig». sade konungen. »Döm derför, kära kusin, hur långt min önskan att göra er till viljes går. då jag, ehuru högst ogerna, säger, att så vida parterna samtycka dertill och påfvens dispens erhålles, mina invändningar ej skola blifva något hinder för det giftermål, ni föreslår.»
»Allt annat kan med lätthet uppgöras af våra ministrar», sade hertigen, »och vi äro ännu en gång kusiner och vänner.»
»Himmeln vare lofvad!» sade Ludvig, »som håller furstars hjertan i sina händer och nådigt leder dem till frid och försonlighet samt förekommer utgjutandet af menniskoblod. — Olivier», tillade han afsides till sin gunstling, som alltid var omkring hans person som en tjensteande bredvid en trollkarl, »hör du, säg åt Tristan att han gör kort process med den der landstrykande ziguenaren.»
- ↑ Largesse = frikostighet; härolderne affärdades vanligen med rikliga skänker.