Quentin Durward/Kapitel 35
| ← Afrättningen |
|
Anfallet → |
TRETIOFEMTE KAPITLET.
Mandomspriset.
Den sköna gläds, då segrarns pris hon blifver.
Pfalzgrefven
å Quentin Durward anlände till Peronne, var
ett statsråd sammankalladt, hvars
förhandlingar rörde honom närmare än han kunnat ana,
och som, ehuru det bestod af personer, hvilkas
rang svårligen kunnat föranleda till den förmodan att de
hade något gemensamt intresse med honom, likväl hade
ett utomordentligt inflytande på hans öden.
Konung Ludvig, som efter tilldragelsen med härolden ej försummat något tillfälle att bibehålla det återvändande inflytande hos hertigen, som denna hindelse tyckts gifva honom, rådförde sig med denne, eller, rättare sagdt, inhemtade hans mening rörande antalet och beskaffenheten af de trupper, hvilka vid deras gemensamma tåg mot Lüttich skulle åtfölja honom såsom hertigens af Burgund bundsförvandt. Af den omständighet, att Carl i sitt läger endast önskade upptaga ett ringa antal fransmän af hög rang, insåg han klart, att hertigen mer önskade dem som gislan än som hjelptrupper; men ihogkommande Comines’ råd, samtyckte han beredvilligt till allt hvad hertigen föreslog, som om han beslutat sig dertill af egen drift.
Konungen underlät likväl ej att hålla sig skadelös för denna undfallenhet genom att tillfredsställa sin hämdlystnad mot kardinal Balue, hvars inrådan förledt honom att sätta ett så öfverdrifvet förtroende till hertigen af Burgund. Tristan, som öfverförde uppbrottsorderna för hjelptrupperna, hade derjemte befallning att föra kardinal Balue till slottet Loches och der inspärra honom i en af dessa jernburar, hvilka han sjelf påstås hafva uppfunnit.
»Låt honom pröfva på sin egen uppfinning», sade konungen; »han tillhör den heliga kyrkan och vi få ej utgjuta hans blod; men, Pasques-dieu, hans biskopsdöme skall för de nästa tio åren hafva en ointaglig gräns i ersättning för dess ringa omfång! — Se noga till att trupperna genast bryta upp.»
Kanske hoppades Ludvig genom denna beredvillighet undgå det obehagligare vilkor, hertigen fäst vid deras försoning; men om han hoppades detta, så misstog han sig högligen på sin kusin, hvilken, ända till ytterlighet envis i sina beslut, allraminst var böjd för att eftergifva en fordran, som hans hämdgirighet eller harmen öfver en förment oförrätt förestafvat honom.
De för de utsedda hjelptruppernas sammankallande nödiga kurirerna hade knappast blifvit affärdade, förrän Ludvig af sin värd uppmanades att offentligt gifva sitt bifall till hertigens af Orleans och Isabella af Croyes förmälning. Konungen samtyckte dertill med en tung suck, men framkom derefter med den invändningen, att det dock först vore nödvändigt att förvissa sig om hertigens af Orleans egen önskan.
»Det har visst ej blifvit uraktlåtet», sade hertigen af Burgund. »Crèvecœur har talat med hertigen al Orleans derom och fann honom, besynnerligt nog, så känslolös för äran att förmälas med en kunglig brud, att han biföll till förslaget om ett giftermål med grefvinnan af Croye som det angenämaste förslag, en fader kunnat göra honom.»
»Så mycket sämre och otacksammare af honom», sade Ludvig; »men jag skall ej motsätta mig er önskan, min kusin, om ni blott kan erhålla båda parternas samtycke.
»Det behöfver ni ej vara rädd för», sade hertigen, och det dröjde ej många minuter, innan Isabella af Croye, åtföljd, liksom förra gången, af grefvinnan Crèvecœur och Ursulinernas abbedissa, instälde sig och af hertigens af Burgund mun erfor, att de båda furstarno i sin vishet beslutat deras förening såsom en bekräftelse på det oupplösliga förbund, som framdeles skulle ega rum mellan Frankrike och Burgund. Denna förklaring åhördes under harmsen tystnad af Ludvig, som djupt kände sitt förringade anseende.
Ehuru granlagenheten förbjöd hvarje glädjeyttring i Ludvigs närvaro, var det likväl endast med mycken möda som hertigen af Orleans förmådde dölja den tillfredsställelse han erfor vid detta förslag, och det erfordrades all den fruktan, denne monark vanligen ingaf honom, för att han skulle kunna hejda sin förtjusning så pass mycket, att blott svara, »att hans pligt ålade honom att öfverlemna sitt val till sin konungs förfogande».
»Käre kusin af Orleans», sade Ludvig med mörkt allvar, »då jag måste tala i ett så obehagligt ämne, behöfver jag väl ej erinra er, att min öfvertygelse om era förtjenster har föranledt mig att föreslå er ett giftermål inom min egen familj; men efter som min kusin af Burgund tror, att, om ni gåfve er hand åt en annan, detta skulle vara den säkraste underpanten på den vänskap, som skall herska mellan hans länder och mina, så äro båda allt för dyrbara för mitt hjerta, att jag ej för dem skulle uppoffra mina egna önskningar och förhoppningar.»
Hertigen af Orleans kastade sig på knä och kysste, denna gången med uppriktig tillgifvenhet, den hand konungen med bortvändt ansigte räckte honom. Verkligen ansåg ej också han, liksom de flesta närvarande, detta ofrivilliga samtycke af den fulländade hycklaren, som just af hyckleri lät sin motsträfvighet blifva riktigt synbar, såsom tänkesättet hos en konung, som af statsskäl och för sitt folks bästa uppoffrade sitt favoritförslag och sina faderliga känslor. Äfven hertigen af Burgund var rörd, och hertigens af Orleans hjerta förebrådde honom den ofrivilliga glädje han erfor öfver att vara befriad från sin förbindelse med prinsessan Johanna. Om han vetat, huru djupt konungen förbannade honom i sin själs innersta och på hvilka framtida hämdplaner denne rufvade, skulle hans grannlagenhet vid detta tillfälle sannolikt ej blifvit så mycket sårad.
Carl vände sig derefter till Isabella och förkunnade henne utan omsvep den föreslagna förbindelsen såsom en sak, hvilken icke tillät tvekan eller dröjsmål, tilläggande med detsamma att detta blott vore en allt för lycklig följd af hennes vid ett föregående tillfälle visade motspänstighet.
»Nådigaste hertig och furste», sade Isabella, samlande allt sitt mod, »jag åtlyder ers höghets befallningar och underkastar mig dem.»
»Nog, nog», sade hertigen afbrytande henne; »vi skola sörja för resten.» — »Ers majestät», fortfor han, i det han vände sig till konungen, »har haft en vildsvinsjagt på morgonen; hvad säger ni om att drifva upp en varg på eftermiddagen?»
Isabella insåg nu nödvändigheten af att taga ett afgörande steg. »Ers nåd missförstår min mening», sade hon blygt, men likväl tillräckligt högt och bestämdt att af hertigen tilltvinga sig en uppmärksamhet, som han eljest, af någon inre aning, gerna skulle velat vägra henne. »Min undergifvenhet afsåg endast de län och gods, hvilka ers höghets förfäder förlänade åt mina och hvilka jag återställer åt huset Burgund, om min länsherre anser min olydnad i detta fall göra mig ovärdig att längre innehafva dem.»
»Ha, vid St. Georg!» sade hertigen, ursinnigt stampande i golfvet; »vet den tokan, i hvilkens närvaro hon befinner sig och till hvem hon talar?»
»Nådig herre», svarade hon oförsagdt, »jag står inför min länsherre, och, som jag hoppas, inför en rättvis. Om ni beröfvar mig mina besittningar, så återtager ni allt, hvad era förfäders frikostighet gifvit, och ni bryter de enda band, som fästa oss vid hvarandra. Ni har ej gifvit mig denna stackars förföljda kropp, och ännu mindre den själ, som lifvar den, och dessa är det min föresats att helga åt himmeln i Ursuliner-nunnornas kloster, under denna heliga moder abedissas ledning.»
Det skulle vara svårt att föreställa sig hertigens raseri och häpnad; den kan endast jemföras med öfverraskningen hos en falk, mot hvilken en dufva utmanande reser sina fjädrar. »Vill den heliga modern mottaga er utan någon hemgift?» sade han i en hånande ton.
»Om hon äfven till en början derigenom skulle tillfoga sitt kloster någon skada», sade Isabella, »så är jag förvissad, att det ännu fins så mycken gifmildhet bland min familjs ädla vänner, att de ej lemna huset Croyes sista ättling utan hjelp.»
»Det är lögn», sade hertigen. »Det är en nedrig förevändning för att dölja någon hemlig och ovärdig passion. — Hertig af Orleans, hon skall bli er, om jag äfven med mina egna händer skall släpa henne till altaret.»
Grefvinnan Crèvecœur, en högsint fru, som förlitade sig på min mans förtjenster och hans ynnest hos hertigen, kunde ej längre stillatigande åhöra detta. »Nådig herre», sade hon, »er häftighet förleder er till ett språk, som är er ovärdigt. Ingen friboren qvinnas hand kan bortgifvas med våld.»
»Och det anstår ej en kristen furste», tillade abbedissan, »att motsätta sig en from själs önskningar, hvilken, krossad af verldens vedermödor och sorger, längtar att blifva himmelns brud.»
»Ej heller kan min kusin af Orleans», sade Dunois, »med heder antaga ett anbud, mot hvilket grefvinnan så offentligt förklarat sin motvilja.»
»Om det beviljades mig någon tid», sade Orleans, på hvars böjliga själ Isabellas skönhet gjort ett djupt intryck, »att inför grefvinnan söka framställa mina anspråk under en gynnsammare dager…»
»Nådig herre», sade Isabella, hvars ståndaktighet hemtade ny styrka från den uppmuntran, hon erhöll af alla närvarande, »det skulle tjena till intet — mitt beslut är fattadt att afsäga mig en förbindelse, som vida öfverstiger min förtjenst.»
»Ej heller har jag tid att vänta, tills dessa nycker slagit om med nästa månskifte», sade hertigen. »Hertig af Orleans, hon skall inom en timma lära, att lydnad blifver en nödvändighet.»
»Inte för min skull, hertig af Burgund», svarade prinsen, som insåg att han ej med något sken af heder kunde begagna sig af hertigens halsstarrighet. »Att en gång ha fått ett öppet och bestämdt afslag är redan nog för en Frankrikes son; han kan ej vidare fortsätta sin hyllning.»
Hertigen slungade en ursinnig blick på Orleans och en annan på Ludvig, och då han, trots konungens yttersta bemödanden att dölja sina känslor, likväl i dennes ansigte läste ett uttryck af hemlig triumf, intogs han af den ursinnigaste vrede.
»Skrif», utropade han till statssekreteraren, »vår länsindragnings- och arresteringsdom mot denna ohörsamma och oförskämda slyna! Hon skall på tukthuset, för att sällskapa med dem, som täfla med henne i fräckhet!»
Ett allmänt knot uppstod.
»Herr hertig», sade Crèvecœur, i det han tog till ordet för de öfriga; »detta fordrar närmare besinning. Vi, era trogna vasaller, kunna ej fördraga att en dylik skymf tillfogas Burgunds adel och ridderskap. Om grefvinnan handlat orätt, så må hon straffas; men på ett sätt som anstår hennes rang och vår, som genom blodets och slägtskapens band äro förbundna med hennes hus.»
Hertigen teg ett ögonblick och blängde på sin rådgifvare som en tjur, hvilken, då han af herden drifves från den väg, han vill gå, öfverväger med sig sjelf, antingen han skall lyda, eller rusa på sin pådrifvare och slunga upp honom i luften.
Klokheten segrade likväl öfver raseriet; han såg, att de tänkesätt, Crèvecœur uttryckt, delades af hela församlingen, och fruktande den fördel, Ludvig kunde draga af osämjan bland hans vasaller, samt sannolikt äfven — ty han hade ett rått och häftigt, men ingalunda illvilligt sinnelag — full af blygsel öfver sitt skamliga beteende, sade han: »ni har rätt, Crèvecœur, att jag förifrade mig. Hennes öde skall afgöras enligt ridderskapets lagar. Hennes flykt till Lüttich har gifvit signalen till biskopens mord. Den som bäst hämnas detta dåd och bringar oss Vildgaltens hufvud, skall ega rätt att fordra hennes hand af oss, och vägrar hon honom den, så kunna vi åtminstone gifva honom hennes län, öfverlemnande till hans ädelmod att gifva henne hvad hon behöfver för att draga sig undan i ett kloster.»
»O!» sade grefvinnan, »besinna att jag är grefve Reinholds, er fars gamle, trogne och tappre tjenares dotter. Vill ni utsätta mig till pris åt den bästa fäktare?»
»Er stammoder vans på en tornering; om er skall man strida i öppen drabbning», sade hertigen. »Så mycket vill jag likväl göra för grefve Reinholds skull: den lyckliga prisvinnaren skall vara adelsman, af oklanderlig härkomst och obefläckad vandel; men är han det, och vore han än den fattigaste som stuckit spänntorn genom ett svärdbälte, så skall han åtminstone ega rätt att fria till er. Jag svär det vid St. Georg, vid min hertigliga krona och i den orden jag bär! — Nå, mina herrar», tillade han, vändande sig till de närvarande ädlingarne, »detta är åtminstone, hoppas jag, enligt med ridderskapets lagar?»
Isabellas invändningar öfverröstades af ett allmänt bifallsrop, öfver hvilket hördes lord Crawfords röst, som beklagade, att hans år nekade honom att täfla om ett så skönt pris. Hertigen smickrades af det allmänna bifallet, och hans häftighet började lägga sig, lik en uppsväld flod, då den faller tillbaka inom sin naturliga bädd.
»Skola vi, hvilka ödet redan skänkt fruar, blifva åskådare vid denna ädla täflingsstrid?» sade Crèvecœur. »Det strider mot min heder att göra det, ty jag har sjelf ett löfte att uppfylla på den huggtandade och borstbeväpnade besten de la Marcks bekostnad.»
»Hugg djerft in, Crèvecœur», sade hertigen; »vinn henne, och som du ej kan taga henne för egen räkning, så skänk henne åt hvem du vill — åt din brorson grefve Stephan, om du behagar.»
»Stor tack, nådig herre!» sade Crèvecœur. »Jag skall göra mitt bästa i drabbningen, och skulle jag bli lycklig nog att fälla Vildgalten, så skall Stephan få pröfva sin vältalighet mot fru abbedissans.»
»Jag hoppas, att det franska ridderskapet ej är uteslutet från denna täflan?» sade Dunois.
»Gud förbjude det, tappre Dunois», svarade hertigen, »om det också blott vore för att se er göra ert bästa; men», tillade han, »ehuru det ej ligger något hinder i vägen för att grefvinnan Isabella gifter sig med en fransman, så måste likväl grefven af Croye blifva Burgunds undersåte.»
»Nog, nog», sade Dunois; »tvärbjelken i mitt vapen lär väl aldrig komma att uppbära den Croyeska grefvekronan — jag vill lefva och dö fransman. Men om jag också går miste om lönen, vill jag likväl kämpa för damen.»
Le Balafré vågade ej tala högt i ett sådant sällskap, men han mumlade för sig sjelf: ”»håll nu ord, Saunders Souplejaw! Du sade alltid, att vår familj skulle göra sin lycka genom giftermål, och aldrig har du haft ett så godt tillfälle att hålla ord, som nu.»
»Ingen tänker på mig», sade Le Glorieux; »och likväl är jag säker på att borttaga priset midt för er näsa.»
»Rätt så, min kloke vän», sade Ludvig. »Då en qvinna är med i spelet, är den största narren alltid den mest gynnade.»
Medan furstarne och deras ädlingar sålunda skämtade öfver hennes öde, sökte abbedissan och grefvinnan Crèvecœur förgäfves att trösta Isabella, som med dem aflägsnat sig ur rådsalen. Den förra försäkrade henne, att den heliga jungfrun aldrig skulle tillåta, att en trogen tjenarinna undandroges St. Ursulas altare, hvaremot grefvinnan Crèvecœur tillhviskade henne den verldsligare trösten, att ingen verklig riddare, som lyckades i det företag, hvarmed hertigen förknipat löftet om hennes hand och egodelar, skulle vilja begagna sig deraf för att tvinga hennes böjelse, och att kanske den lycklige segervinnaren blefve någon, som kunde finna nåd inför hennes ögon och försona henne med lydnaden. Kärleken, liksom förtviflan, griper efter ett halmstrå, och huru svag än den förhoppning var, som dessa ord skänkte henne, flöto likväl Isabellas tårar mildare, så länge hon tänkte på den.