Röda rummet/Epilog

Epilog till Röda Rummet (vilken aldrig trycktes). Det finns bestämt icke en så ful gränd i Stockholm och ett sådant gammalt smutsigt och dystert hus; inkörsgrinden står där inbjudande som en uttjänad galge; kullerstenarne på gården ha under tidernas fullbordan makat åt sig så mycket att några kortväxta arter av tåtel och brodd kunna få skjuta upp. Och huset står där ensamt som en gammal enstöring vilken sökt en avlägsen plats att få stå och ramla ihop på; det har varit kröneri i gården så att ytterväggarne äro nerrökta; skillnaden mellan fönsterkarmarne och muren är igengrodd så att det ser ut som huset icke tvättat sig i ansiktet eller ögonen på en mansålder; grunden har satt sig så att byggnaden fått slag i vänstra sidan; takrännan har läckat och gråtit tårar som bildat svarta fåror hela framsidan efter, rappningen har lossnat här och där och man kan under stormiga nätter höra huru det rasslar ned för väggen i den breda rännstenen. Det ser ut med ett ord som ett gammalt änkesäte för fattigdomen, lättjan, vårdslösheten och lasten.

Och ändå finnas två människor som icke kunna gå förbi detta hus utan att stanna och med rörelse och kärlek nästan betrakta denna eländiga otrevliga gamla byggnad. För dem är den stora grinden en äreport, ogräset och rännstenen en grönskande äng och en sorlande bäck, det svarta huset en älskvärd ruin med ljuva rosenröda minnen; det är ändå något mera, ty när de komma där förbi sjunger det i luften och doftar det på marken, och de se solen skina på den mulnaste höstdag, och de kunna till och med glömma sig så att de kyssa varandra fastän ingen ser på, ty de ha nu alltid varit litet tokiga de goda människorna!

För tre år sedan stod vår unge vän - vi måste ju vara vän med honom sedan han ångrat sina ungdomsförvillelser och bett samhället om förlåtelse och därtill blivit en respektabel man som tjänar staten och bär purpur på rikssalen - vår unge vän stod tre trappor upp i det fula huset och hade ett knappnålsbrev i mun, en hammare i bakfickan och en hovtång under armen; och han stod på en stege och satte upp gardiner i ett litet rum, ett mycket litet rum, som endast innehöll en liten soffa, en liten toalett, ett litet skrivbord och en liten, liten säng med röda och vita omhängen. Men ute i salen stod den trogne Isaac i skjortärmarne och strök klister på en tapet som han lagt upp på en strykbräda mellan två stolar; och han visslade emellanåt och han sjöng en mängd okända sånger på aldrig hörda melodier; och när han blev trött dukade han upp frukost på en tomlår framför fönstret; och utanför fönstret lyste solen på grannens trädgård; den var inte stor den trädgården där den låg inklämd mellan husmurarne, den hade bara ett päronträd, men det blommade, och den hade två syrenbuskar som också blommade, och mellan husgavlarna såg man himmelen och masttopparna av vedskutorna vid Nybrohamnen. Han hade själv varit nere på mjölkmagasinet och köpt smörgåsarne och portern; och han hade tapetserat fruns rum, och han hade lagat låsen i herrns rum, och han hade köpt stora nerier och murgrönor för att inte de fula tamburfönstren med sina svarta karmar skulle skrämma den unga frun då hon skulle hålla sitt intåg; han hade först tänkt stryka dem men han var rädd att det skulle lukta oljefärg.

En droska stannar på gatan.

- Det är Borg, säger kandidat Isaac. Vad skall han här att göra? Och så har han den där pesten Levin med sig!

Det var en lång visit på tio minuter och det var en pinsam stund, men han tog den som varje annan prövning och han kände att han för alltid brutit med det förflutna i ett avseende; i ett annat kände han sig vara bunden, ty han hade på de tio minuterna varit tvungen att skriva på igen. Och så kommer svägerskan fru Falk och revisorskan Homan; och de finna tapeterna i salen vara för mörka och tapeterna i fruns rum för ljusa, och gardinerna i herrns rum skulle ha varit en småa bredare och mattan passar inte med möbeltyget och pendylen är gammalmodig och ljuskronan är för dyr för att vara så enkel; men i synnerhet är det en möbel i fruns rum som framkallar långvariga men tysta överläggningar och som icke skänker de båda väninnorna någon ro; och köket är svart och tamburen smutsig och uppgången förskräcklig; för övrigt är det ganska nätt, man skulle inte kunna tro det en gång, då man kommer in på den fasliga gården där det inte finns så mycket som en portvakt engång!

Det var den andra plågan, men den gick över den som allt annat.

Men Isaac är icke så glad mera sedan hans tapeter blivit recenserade och Falk inser ett ögonblick att det är ett eländigt näste. Men han öppnar fönsterna för att släppa ut de orena andar som varit inne i hans paradis lustgård och Isaac förklarar att han skall låta bysätta dem under bröllopsdagarne så att de icke kunna vara med. Och så, så kommer hon! Han stod i fönstret och såg henne på tusen famnar, och han påstod och hade anspråk på att bli trodd, att det sken av henne och att det blev ljust på gatan där hon gick fram; han ville göra troligt att han vid ett annat tillfälle stått på Lejonbacken och sett henne komma i hörnet av Hamngatan och Regeringsgatan. Han hade för övrigt en mängd otroliga historier om hennes godhet, älsklighet och skönhet naturligtvis, men inte en gång hon trodde på dem, så att det icke lönar sig att upprepa dem.

Och när hon nu stiger in i den blivande våningen och finner allting förtjusande, då går Isaac ut i köket och späntar stickor och gör eld i spiseln; och när han kommer in igen bärande en bricka med chokolad, då först saknas han, och det roar honom, ty han vet att ingen i världen kan saknas av dem som älska och han finner deras fruktansvärda egoism som de kalla kärlek rätt älskvärd; att den är berättigad erkänner till och med världen.

* *

Vad världen sade? Så här sa världen!

- Nå den där Falk som gick och gifte sig?

- Nej, med vem då?

- Med en lärarinna!

- Fy fan! En sån där med blåa glasögon och kortklippt hår!

Frågaren anser sig icke behöva begära flera upplysningar.

Hade han däremot fått svaret:

- Jo han har gift sig med Kockenströms dotter, då hade andra frågan kommit fram så här:

- Nå fick han pengar?

Några vidare frågor gör inte världen och det är väl det - om så vore. Men världen har även den oeftergivliga fordran, att personer som besvärat prästen att lysa för sig tre gånger och besvärat församlingen höra på och som tvingat världen att anställa genealogiska forskningar och tvingat världen att hålla en referent vid bröllopet, världen har den fordran att de skola vara lyckliga, annars ve dem!

Om hon kommer från skolan och är trött av arbetet, ledsen över förödmjukelser, nedslagen av misslyckade bemödanden, och hon möter en väninna på gatan som fattar hennes hand och säger du ser icke lycklig ut, Elisabeth! Då - ve honom!

Om han kommer från sitt ämbetsrum med förtvivlan i hjärtat, ty han har blivit förbigången vid befordran, och han möter en vän som tycker att han ser nedslagen ut - Då - ve henne!

Olycklige I om I inte behagen vara lyckliga!

* *

Det är en vinterkväll ett år eller mer därefter; hon sitter vid sitt skrivbord i sitt rum och rättar temaböcker och han sitter vid sitt bord i sitt rum och summerar bouppteckningar. Och pennorna rassla och klockan knäpper och teköket spinner. Och när han ser upp från papperen ser han på hennes vänliga ansikte om hon skall se upp och då mötas deras ögon och de nicka åt varann som om de icke sett varann på långliga tider och så skriva de igen. Men så tröttnar han:

- Nu få vi lov att prata en liten stund, säger han; och hon har ingenting emot det, då det nyss fattade beslutet upphäves med absolut majoritet.

Och vad tala de om? Det var just det som den hånaren Borg också frågade en gång, då han förklarade äktenskapet vara en naturvetenskaplig omöjlighet, och han framkastade som ett axiom att den stund måste komma då man talat om allt för varandra, visste varandras tankar och meningar om allt och då den absoluta tystnaden måste inträffa! Den token!

Slut.

Röda rummet av August Strindberg